Var försiktig med vad du önskar...

Min familj har alltid betytt allt för mig. De har alltid funnits där, och till slut tar man dem för givet. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag aldrig ta någon eller något för givet.
Om jag fick leva om mitt liv skulle min familj alltid funnit där och livet kulle fortsätta sin stilla gång.
Det värsta en människa kan uppleva är total ensamhet. Det känns som att stå i ett mörkt och kallt rum och se ut på världen genom ett litet fönster. Fem minuter känns som evigheter och man fylls ständigt av nya hemska tankar. Skuldkänslor som plågar en till ens yttersta gräns.
Man vill skrika ut allt man känner och tänker men orden fastnar på tungan och man låser in dem för alltid. Ensam med sig själv.
Jag önskar jag aldrig fötts till denna jord…

Solen lös in mellan de vita linnegardinerna och väckte mig från mina drömmar den morgonen.
Jag undrar om ens öde är förutbestämt eller om man kan påverka det. Om jag inte vaknat den morgonen vid just den tiden, kanske det aldrig skett. Det mesta av mina minnen är suddiga och bitar av morgonen har gått förlorade. Det man vill glömma kan man glömma.
Men inte allt.
Jag vaknade med tryckande huvudvärk och var inte på humör för något. Min bror skrek och gnällde och min pappa muttrade något om höga bensinpriser bakom dagstidningen. Min mor stod, uppgiven och högröd i ansiktet, ute köket.
Det var dagen då vi skulle hälsa på mormor. Det gjorde mig ännu surare.
Så var det alltid när vi skulle hälsa på henne. Ingen ville för alla hatade henne. Hon bara gnällde och klagade över allt. I min familj kännetecknades hon som surkäringen eller din jävla invalida morsa. Det kanske låter hemskt i andras öron, men orden är sanna. Om jag inte har fel så lever surkäringen än och klagar fortfarande lika mycket.
Min mamma meddelade, efter några timmars springande och tjatande, att vi skulle ge oss av för att få det överstökat.
Jag vägrade.
Något sa mig att jag inte skulle sätta mig i bilen. Inte ge vika för min mammas uppmaningar.
Dessutom hade jag ingen större lust att ägna dagen åt ett uråldrigt monster i rullstol.
Alla vet att min mamma hade inget tålamod och en kort stubin, och man kan säga att hon tände direkt. Hon ställde sig och gormade, utanför min dörr som skilde oss åt, om att jag var en svikare om jag inte följde med.
Envis som jag var svarade jag inte utan höll för mina öron och nynnade på en melodi jag inte minns.
Min pappa började bli otålig där han stod i hallen med min vilt sprattlande bror i famnen.
Han skrek plötsligt i sitt ursinne något som fick mig att sluta nynna.
– Låt ungjäveln slippa då! Men då ska hon faan inte få lämna huset heller !
Jag hade aldrig hört honom säga något sådant till mig. Visst svor han lite för mycket men han sa aldrig ett ont ord till oss. Hans barn, hans ögonstenar.
Allt blev tyst i några sekunder. Sedan hördes bildörrarna stängas igen och motorn till bilen startade. Jag sprang upp och skrek ut genom det öppna fönstret.
- Jag hoppas ni aldrig kommer tillbaka!
Tårarna brände bakom ögonlocken och jag svalde all min ilska.
Var försiktig med vad du önskar………..

Jag såg dem aldrig mer igen. En mörk dimma sänkte sig över mig då jag hörde en fruktansvärd krasch som fick huset att skälva.
Jag stod stilla i vad som verkade evigheter. Sirenerna som ljöd i fjärran fyllde mitt huvud tills det kändes som om det skulle explodera.
Ingen har hört mig yttra ett ord sen den dagen.
Jag kan inte längre.
Vill inte längre.
Jag har inget att säga omvärlden.
Min röst dog.
Något inom mig dog.
Aldrig mer ska jag älska någon. De man älskar försvinner bara ifrån en förr eller senare och kvar står man med alla frågor utan svar.
Vem ska älska mig nu?
Vem ska ta hand om mig nu ?
Jag sprang ut i kylan med mina knutna händer tätt intill bröstet. Fotgängare, cyklister och små lekande barn rusade förbi mig. Rop och skrik genljöd mitt huvud.
Jag minns allt blod som rann i rännilar ner för gatan och färgade snön i en ilsket röd färg.
Inga tårar kom. Där fanns bara tomhet.
Kan någon förstå mina känslor och i så fall vem? Borde jag straffas? Jag har straffats med evig tystnad. För mina känslor finns inga ord.
Jag önskar jag vore död.
Var försiktig med vad du önskar…


'Var inte rädd för mörkret,
Ty ljuset vilar där,
Var inte rädd för mörkret,
Som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg'

Skriven av: Sanna Lund