Var och när?

-Mikela? Mikela?,skrek jag och sprang nedför den stora backen.
-Vänta,Jenny! Vänta!,skrek Wischy efter mig. Du kommer inte hitta Mikaela!
Mikela? Var är du?,tänkte jag oroat.
-Hon är här,Wischy,jag är säker!
wischy flåsade efter mig.
-Hur gammal är hon då? Din syster,frågade hon.
-Fyra,sa jag milt. Hon är min lilla kusin.
Wischy står still.
-Ge upp!,skriker hon.
-Nej!,skriker jag. Jag måste hitta henne! Du förstår inte!
-Hon är kidnappad eller så är hon långt borta! Det har gått tjugo minuter!
Jag kände tårarna bränna.
Kan du inte hålla truten Wischy?,ville jag skrika.
-Hon är bara fyra år,sa jag med stadig röst. Hon är otränad,dessutom. hon kan inte hunnit långt!
Wischy tittar på mig.
Full med midledande,tänker jag ilsket.
Jag börjar springa igen,den här gången fortare.
Jag springer nedför en backe och tvärbromsar.
-Men du är ju tränad!,flämtade Wischy.
-Ja,men jag är inte fyra,jag är elva år! Mikéla har säkert vilar flera gånger,med hennes korta otränade fötter.
-du var sex år när du tränades,påpekade Wischy.
-Ja,men det är fortfrande inte fyra!
Jag fortsatte springa,trots att jag visste att Wischy snart inte skulle orka hålla farten.
Jag stannade för att vänta på min vän.
-Därborta är våra föräldrar,sa Wischy glatt och pkade.
Så började hon små jogga dit.
-Vi ska inte gå dit än,sa jag. Vi ska gå hit!
Jag pekade mot den mörka skogen.
-Jenny? Är du galen!? Det är vanvett!
-Du förstår inte!,sa jag. Jag måste hitta Mikéla! Hon måste få veta att jag ens försökte hitta henne! Hon måste veta att jag älskar henne,så många gånger jag varit elak!
Jag kände tårarna som kändes som eld mot min ögonlock.
-Du är röd i ögonen,sa Wischy med handen om min axel. Jag kommer med!
Jag skrattade till och kramade om henne.
-Men det är farligt,sa Wischy. I den där skogen finns vargar och gud vet vad!
-Desdo större anledning att gå,sa jag.
Wischy var tyst en stund.
-När du hittar henne kommer hon att vara död,sa hon.
Det var slutet! Jag började gråta.
-Nej! hur ska jag kunna veta det? Dumma Wischy! Självklart lever vår lilla ängel,kom!
Jag log lite mot henne och svängde sedan in i skogen.
Med full fart rusade jag framåt.
-Jenny! Tänk på dig själv nu lite också!,hörde jag Wischys smått desperata röst. Jenny stanna! du kan inte spring så fort! Stanna stannaaaaaaa!
Hennes figur blev suddig och rösten mörk,innan mitt medvtande slocknade.

Wischy höll sin kompis i famnen.
Jennys sjukdom var inget att leka med.
Hon tog fram medicinet och lade en tablett i Jennys mun.
Sedan reste jag mig.
-Hjäääääääääääälp!,skrek jag rakt ut. Jenny behöver hjäääälp! Hör nån mig!? Snälla hjääääääääääälp!
Jag fortsatte längre in i skogen.
-Hjäääälp! Kom och hjälp då! Hjää.....
Ropet fastnade i min strupe när ett par händer trycktes mot min mun.

-Schh! Tyst Wischy!,viskade jag. Du kan inte skrika,tänk om varulvarna kommer?
Woschy tystnade.
-Jenny!?,sa Wischy överrraskat.
-Hur länge har jag legat medvetslös?,frågade jag.
-I femton minuter,sa Wischy. Men då skulle ju det bara vara hal....
-Halva tabletten ja,sa jag.
-Vad gjorde du med andra halvan?,frågade Wischy strängt.
-Svalde den utan att smaka,suckade jag.
Wischy log.
-Duktig flicka!,berömde hon.
''Hjäääälp''!
Ropet tycktes komma svagt men jag reagerade direkt.
-Mikéla!?,skrek jag tanklöst.
-Hjääääääääälp!
Den här gången var det ingen tvekan om att det vr Mikéla.
-Är det Mikaela?,frågade Wischy.
-Schh! Jag tror att det är Mikéla.
-Mikaela!,halvskriker Wischy.
Jag håller handen framför henes mun.
Men det verkar vara försent.
Jag hör tassande steg.
Jag blickar över axeln och mitt skrik fastnar i halsen.
Wischy som märkt mig tittar bakåt,hennes skrik fastnar inte.
-Vaaaaaaaaaaruuuuuuuuuuuuuuuuuuuuulv!,vrålar hon och börjar springa.
Jag följer hack i häl med henne.
Min kompis,som i vanliga fall inte ens kunde jogga en halv kilometer sprang i raketens fart.
-Hjäälp!,hördes av Mikéla igen.
-vi vänder!,skrek jag.
-Är du tokig?,skriker Wischy men lyder.
Varulven blir förvirrad och vi får en god försprång.
-Där!,skrker jag och pekar.
Mikéla står där omringad av vargar.
Jag käner gråten i halsen.
Jag springer rakt igenom massan av varjar.
-Aaaaj!,skriker jag och vacklar till när en varg biter mig på foten.
Men jag fortsätter.
''Det finns hopp'' ''Det finns hopp''!,orden tickar i mitt huvud.
Jag får fatt i Mikélas hand.
Jag drar mig mot henne.
Smärtan i det stället där varjen bet mig sprider sig i kroppen.
Jag får Mikéla på min rygg och tillsammans med Wischy springer vi den väg vi tror är tillbaka.
Plötsligt får jag en bett till.
På samma fot men olika ställen.
Jag skriker rätt ut.
Det rinner blod ur mitt ben.
Wischy kommer ifatt sin favorit hals duk och linder den om min fot.
Det kanske slutade blöa,eller så är jag döende,tänkte jag. Men för Mikéla är det inte försent än!
Vi sprang med vargarna hack i häl.
-Spring,gumman,viskade jag åt Mikéla. Jag kommer snart,följ med Wischy,okej?
Mikéla nickade och Wischy tog upp henne i famnen.
Det var bara en enda varulvs efter oss.
Jag tittade på mitt ben.
Det tog långt tid innan jag förstod varför.
På det satt ett grönt varg tand.
Grön? Var vargen sjuk?
Jag stannade inte för att tänka utan tog det långa vassa tanden.
Jag stirrade på varulven framför mig.
Skrek till och sprang full fart mot den trots värken i benet.
STACK! jag stack till den på magen.
Den föll gnällande på marken.
Den klöste och råkade bita mig.
Paniken for genom kroppen.
Jag hade blivit biten av en varulv!
Jag stack tanden i varulven igen,rakt mot hans hjärta.
I full raseri pressade jag tanden på flera olika ställen tills jag var övertygad om att den var död.
Sedan haltade jag efter Wischy och Mikéla.
De var i säkerhet,tack och log för det.
Jag tittade på stället där varulven bitit.
Bara på byxbenet!,tänkte jag lättat. Bara på tyget.
-Du kom tillbaks!,viskade Mikéla.
-Självklart,viskade jag. Jag älskar dig Mikéla,du betyder mycket för mig.
Jag kramade om Mikéla.
-Det är över,viskade jag i hennes öra.
vi vilade i fem minuter men var tvugna att fortsätta.
Det var alldeles bläck mörkt när vi kom hem.
-Jenny?,ropade mamma. Åh Jenny,vad har du gjort?
Sedan tittade hon på Mikéla och hennes min mjuknade lite.
-Åh,Jenny,trots att du räddade Micki så borde du vetat bättre.
Men så började hon gråta.
Hon kramade om Mikéla och mig och Wischy.
-Tack Wischy,sa mamma och log. Tack för hjälpen.
-Ingen orsak,sa Wischy. Jenny har blivit biten av en varg.
Mamma tittade på mig.
-Det är säkert inget farligt,sa hon när hon såg halsduken omlindat över benet. Men vi får till läkaren i fall att.
Mikélas mamma kom trax därpå utrusande.
-Mikéla!,skrek min moster och kramade sitt barn. Vi var så oroliga! Tack Jenny och Wischy!
Mickis mamma grät av lycka.
Så kom wischys mamma och sa hur orolig hon varit men att hon var stolt nu.
Jag själv somnade så fort jag lade huvudet på kudden.

-Det är så dåligt,sa doktorn. Kan jag få tala med dig ett ögonblick mrs Armstrong?
Det betydde att jag fick gå ut till Wischy och Mikéla.
-Vad sa han?,frågade Wischy genast.
-Att det var illa,mumlade jag.
Jag kände mig orolig.
Mamma kom ut om tio minuter tårdränkt i ansiktet.
-Wischy? Kan du vara snäll och ta ut Mikéla?
När de väl försvunnit tog mamma min hand.
-Älskade Jenny,sa hon. Du kommer... Vargen var mycket sjuk,älskling. Jag är rädd att... Läkarn sa att...
Jag kände tårarna bränna.
Jag visste vad det här betydde.
-Hur mycket tid har jag kvar?,frågade jag modigt.
-Ungefär ett halv år,sa mamma och grät.
Hon kramade om mig och grät.
Jag grät också,för den delen.
Jag skulle dö.
Snart skulle jag alltdå lämna Wischy,Mikéla,mamma och alla andra.
Jag gick stilla ut till Wischy.
-Ja?
Jag svarade inte på hennes fråga utan lyfte bara upp Mikéla och bar henne hem.

-stackars dig,sa Wischy tröstande. Vi ska ja så roligt din sista tid!
Jag brast i gråt.
Mitt ansikte var blekt och tårdränkt.
-Får jag vara själv en stund?,frågade jag.
Wschy nickade.
-Jag ska ändå gå,sa hon och reste sig. Hejdå!
Jag vinkade och gick sedan ut i bakgården.
Jag sprang fram ett en gungbänk och satte mig ner.
Jag tryckte kinden mot träet som höll den uppe.
Det var inte förgäves,tänkte jag. Du dog för Mikéla,ett ungt liv. Du krigade modigt och räddade ett ungt liv.
Vi ska ha roligt min sista tid och det var inte förgäves.
Du är så duktig Jenny! Nu kan alla vara lyckliga! Mamma har ju sin favorit dotter Elena kvar.
Jag tänkte mina modiga tankar,och rätt som det var,log jag.

Författare:

Publicerat

Dela: