Var tog barnet vägen?

Hon bor på Östermalm i en ljus fyra med sin pojkvän. Han fyller 23 om en månad, hon har just blivit 18. Hennes föräldrar uppskattar det inte, det vet hon. Att hon redan har flyttat hemifrån och att han är äldre. Men hon har slutat bry sig. Hon gick ut gymnasiet med fantastiska betyg och läser nu till advokat på dagarna och extrajobbar på ett bibliotek om kvällarna. Hon har en sån där kavaj som vuxna kvinnor brukar ha, och svarta skor, alltid lika blanka. Ändå är hon inte vuxen, inte än. Det dröjer innan hon lyckats bryta sig ur ungdomsvärlden. Hennes pojkvän har redan gjort det, för länge sedan.
På helgerna dricker hon kaffe med sina väninnor. De flesta av dem är äldre än hon och jobbar på biblioteket. Dagarna i ända pratar de om sina män och bajsande bebisar. Hon nickar, lyssnar och förstår. Tror hon. Hon kämpar envist med att bryta den knappt märkbara väggen mellan dem. Väggen mellan den unga flickan och de vuxna kvinnorna. När kommer hon lyckas?
De har varit tillsammans i flera år. Första gången de älskade var hon 15. Hon vet att han redan nu törstar efter en liten son, en son med sin fars kastanjebruna ögon och sin mors rödblonda hår. Ja, hon älskar honom. Hon älskar att komma hem efter jobbet, hänga av sig kappan, lägga baskern på hyllan och ropa hans namn. Hon älskar att höra hans svar inifrån lägenheten, att sedan tassa in och sjunka ner bredvid honom i soffan med ett glas vin och se på nyheterna, lyssna på opera eller bara mysa. Det får henne att känna sig vuxen. Mogen.
Hon bär alltid det långa håret i en stram knut i nacken. Jens är för henne bara helgkläder hon har på sig då hon är hemma hela dagen och inte träffar någon. Hon skulle aldrig kunna tänka sig att gå ut med gympaskor.
Hon har nog aldrig glömt något. Det är konstigt hur hon lyckas hinna med allting: plugga, jobba, städa, handla, laga mat, träffa vännerna, mysa med pojkvännen och andra saker man måste hinna med i vardagslivet. Deras hem är kliniskt rent, hon går efter mottot 'var sak på sin plats'. Aldrig ett dammkorn på golvet, aldrig en fläck på bordsduken, aldrig ett veck i gardinen. Hon skulle aldrig komma på tanken att ha ett husdjur.
Hon skriver poesi. Nästan varje kväll sitter hon framför skrivbordet med läsglasögonen på näsan och skriver med sin vackraste handstil ner sina tankar på papper. Han får alltid läsa dem, hon har inga hemligheter. Det är vackra dikter, om livets allvar och om snöflingor en mörk decemberkväll. Hon njuter av berömmet han öser över henne, sedan älskar de.
Hon har aldrig funderat över om hon är lycklig. Varför skulle hon inte vara det? Hon är älskad, vacker och framgångsrik, vad mer kan man önska sig?
Men hon kommer aldrig få tillbaka sin barndom igen. Aldrig någonsin.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson