Värd mer än guld

Lilian klev in genom dörren och möttes av den välbekanta doften av alkohol. Hon hörde att teven var på och gick in i vardagsrummet för att se hur hennes mamma mådde idag. Hon steg över tröskeln till vardagsrummet och såg den gröna varma färgen på tapeten men hon frös ändå till is när hon fick se sin mamma. Hon låg i soffan nerspydd, likblek och orörlig. Stanken efter alkoholen stack i hennes näsborrar men hon sprang ändå fram till sin mamma och ruskade om henne. Men hon rörde sig inte. Lilian sjönk gråtande ihop men utan ett ljud.
- Mamma! Viskade hon. Mamma snälla vakna! Men hennes mamma rörde sig inte ur fläcken. De som aldrig hade varit hemma hos Lilian hade ingen aning om vad hennes mamma egentligen var, inte ens Lilians vänner. Hon kom alltid prydlig till skolan med samma glada leende och uppsyn, likaså hennes lillasyster Martina. Ingen kunde väl någonsin tänka sig att deras mamma faktiskt hade varit en alkoholist sedan 3 år tillbaka. Alltihop började när deras pappa dog i en storm. Han jobbade som Marinbiolog. Då började hennes drickande smyga sig närmare. Men innan var de en lycklig familj. Båda föräldrarna tjänade bra med pengar. 2 år efter att Lilian föddes vann hennes pappa på lotto, 5 miljoner, så de var rika. Men efter deras pappas död förändrades Jonna, som hennes mamma hette, snabbt. Efter ett tag började Lilian inse att något var fel och till slut förstod hon att hennes mamma, hennes egen mamma hade blivit alkoholist. Så i 3 år hade hon tagit hand om hennes lillasyster, räkningarna och hemmet. Men nu i nian så hade hon inte lika mycket tid och därför blev inte allt gjort som det skulle.
Lilian torkade tårarna, samlade sig och ringde ambulans. Hon släpade ut sin mamma i hallen och stängde alla dörrar och sprayade lite så att de inte skulle se hur det låg till. Ambulansen kom snabbt och hon stod och såg på medan de lastade in hennes mammas stela, kalla, döda kropp i ambulansen. Så fort de åkt skyndade hon sig in för att hinna städa och laga mat innan Martina kom hem. Hon gjorde allt som om det var en impuls, en reflex. Hon hade egentligen ingen aning om vad hon gjorde, hon bara gjorde det som var tvunget. Hon hann precis klart innan hennes 7 åriga syster kom hem.
- Hej Martina! Sade hon så glatt hon kunde, hennes ögon kändes tunga, hennes sinne bedövat.
- Hej! Är mamma hemma? Lilian svalde.
- Nej gumman hon är inte det, hon är fortfarande sjuk. Hon hade aldrig sagt sanningen till hennes lillasyster. Hon trodde fortfarande att hennes mamma var sjuk.
- Okej, suckade Martina sorgset, men vart är hon då?
- Eh, ja hon är på sjukhuset.
- Varför då!? Utbrast hon oroligt.
- Jo, hon mådde inte så bra så de kom och hämtade henne. Martina sjönk ihop på stolen.
- Det ordnar sig! Sade Lilian tröstande, men hon tyckte själv det lät helt betydelselöst, falskt. Martinas nöt bruna ögon såg rakt in i Lilians havsblå.
- Mamma kommer inte tillbaka va? Hon såg fortfarande rakt in i Lilians ögon och dem där ögonen var svåra att motstå. Hon kunde inte ljuga längre, det gick inte, nu när mamma var borta.
- Nej Martina, det kommer hon inte. Hon omfamnade sin lillasyster och hörde att hon snyftade. Hon snyftade inte, hon grinade inte, hon bara grät tyst, så inte hennes lillasyster skulle märka det. Så satt de en stund tills Lilian släppte henne. Martina torkade ögonen.
- Vill du ha lite mat? Sade Lilian. Martina nickade.
- Du ska inte tänka så mycket på det där nu. Sade Lilian tröstande, det är svårt det vet jag gumman, men du måste förstå att mamma inte mådde bra. Hon har det förmodligen mycket bättre nu. Hon såg på Martina som nickade till svar. Den kvällen somnade inte Lilian där hon låg bredvid sin syster. Hon kunde inte få synen av sin döda mamma att försvinna där hon låg, likblek och nerspydd. En ensam tår rann nerför hennes kind och föll ner på kudden. Hon reste sig och fångade upp sin mobil som låg på nattduksbordet. Hon smög ut i köket och ringde, signalerna gick fram men ingen svarade. Hon släppte mobilen och den föll med en duns mot golvet. Hon började pilla lite på namnlappen på baksidan av mobilen. Den hade Jonna tvingat henne att ha på när hon fått mobilen. Den var gammal nu, men fortfarande fullt användbar. ”Lilian Berger” stod det men flagnande bokstäver… Nu fanns det bara 2 Berger kvar, hon och Martina, och hon visste inte om hon skulle klara det längre… Följande morgon väckte hon Martina tidigt.
- Jag vill inte gå upp! Sade hon och gömde sig under täcket.
- Du måste! Sade Lilian lite halvirriterat eftersom detta var hennes tredje försök att få upp Martina ur sängen.
- Men du ska ju till skolan! Fortsatte hon och drog bort täcket. Martina reste sig gäspande.
- Är det skola idag? Frågade hon.
- Ja!
- Okej, men då går jag upp. Hon tog ett skutt ur sängen och drog av sig pyjamasen medan Lilian återvände till köket och tog fram fil och flingor till Martina. Allt gick väl ganska bra tills efter Skolan då Lilian kom hem och det ringde i telefonen.
- Berger. Svarade Lilian.
- Hej! Jag heter Tia och jag ringer ifrån sjukhuset. Du måste vara Lilian. En kall kåre gick genom hennes ryggrad.
- Hej.
- Jag måste tyvärr meddela att er mamma.. ja hon är död..
- Ja- jag vet. Lilian svalde klumpen i halsen, men hennes röst lät fortfarande tjock.
- Hur?
- Ja… det var jag som hittade henne. Lilian svalde igen, klumpen i halsen ville inte försvinna.
- Oj, oj… ja socialen kommer över till er i imorgon vid halv 3 tiden och ni kommer förmodligen få följa med dom. Så var snäll och se till så att både du och din lillasyster är hemma.
- Men… men vi klarar oss.
- Det där får du ta med socialen imorgon. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Lycka till! Hon lade på luren och insåg plötsligt att Martina hade kommit hem.
- Hej gumman! Hon vände sig om och ansträngde sig för att inte verka annorlunda.
- Vilka var det? Frågade Martina nyfiket.
- Ingen speciell. Det kommer att komma några till oss imorgon förresten. Dom ska prata om mamma. Martinas ögon blev lite sorgsna men hon grät inte. Martina var ganska kort för sin ålder, men hon var stark. Hon hade Nöt bruna ögon och hår som nästan var kolsvart. Hon var egentligen en ganska gullig liten unge. Lilian och hon var rätt lika till ansiktsform och kroppsbyggnad men Lilian hade sandblont hår och havsblå ögon.
- Har du några läxor idag? Frågade Lilian i ett smart försök att förleda Martinas tankar på mamma. Läxor var en utav de saker hon älskade.
- Ja! Vi har lite matte! Titta! Hon drog ut en ganska liten bok i jämförelse med vad Lilian hade att tampas med.
- Vi har de här 7 talen! Det var ganska lätta tal även för Martinas ålder.
- Det är bara att säga till om du behöver hjälp.
- Okej! Martina hoppade iväg med matteboken och Lilian såg efter henne. Martina hade nästan blivit som hennes egen dotter. Aldrig att hon skulle kunna överlåta henne åt socialen, eller sig själv. Hade de klarat sig så här långt så varför skulle de inte klara sig nu? Hon log bistert för sig själv och gick in för att göra i ordning maten. Resten av dagen fort löpte. Under natten hade Lilian en väldigt konstig dröm. Hennes mamma närmade sig henne sakta, hon utstötte ord som ”hjälp mig” och liknande. Plötsligt föll hon ihop och hennes ansikte vändes uppåt, ögonhålorna var tomma och hon var ännu mer likblek än vad Lilian mindes henne.
Följande morgon vaknade Lilian av väckarklockan. Hon slog ut med handen och med lite tur träffade hon väckarklockan. Hon låg kvar i 10 minuter innan hon tvingade upp sig själv. Då hon tittade på klockan såg hon att klockan redan var 7:30. Hon skrek till och vände sig om för att väcka Martina, hon var inte där! Hon skrek till igen och flög upp ur sängen och i bara pyjamasen var hon på språng ut ur dörren då en röst hördes från köket.
- Hallå! Var är du på väg? Hon vände sig hastigt om och fick se Martina stå med en bricka med frukost. Hon sjönk ihop och suckade. Efter en liten stund började hon skratta.
- Du skrämde livet ur mig! Martina log glatt.
- Jag ville göra frukost till dig bara.
- Tack så mycket! Hon kramade om sin lilla skojare. Efter frukosten var det bara raka vägen till skolan.
- Lämna den här lappen till din lärare, du måste vara hemma innan klockan 2. Okej? Puss! Ha det så bra nu! Hon kramade om Martina och såg henne försvinna längs vägen. Hon själv hade fått ledigt. Hon sträckte på sig och stängde dörren. Förmiddagen gick åt till att städa och betala räkningar och sådant. Hon upptäckte att de konstigt nog hade kvar 4 miljoner på banken. Efter lunchen som bestod av snabbmat från Mc Donalds så kom Martina hem, det var fredag och som vanligt hade de fått lite glass sista lektionen så hon var på glatt humör.
- Hej! Hur var det i skolan idag?
- Jättebra! Svarade hon och kom inrusande i vardagsrummet, vet du fortsatte hon, jag blev klar med min smörkniv idag! Titta! Hon höll fram en grov och ganska stor smörkniv.
- Visst är den fin? Hon såg entusiastiskt på Lilian.
- Jätte fin! Ska vi använda den ikväll eller vad säger du?
- Ja! I samma ögonblick ringde det på dörren. Lilian reste sig hastigt och sade.
- Var snäll nu! Hon kastade en papperslapp på vägen sedan öppnade hon dörren och fick se en rak, kraftig och framförallt lång kvinna. Hon hade svart kostym och en skinande ren portfölj. Hennes hår var uppsatt i en stram tofs, hon kunde inte vara mer än 30. Lilian förstod direkt att den här personen var ingen man kunde hunsa med hit och dit.
- God eftermiddag! Sade kvinnan stelt, mitt namn är Selma Lagerström. Du är Lilian, eller?
- Ja, god dag. Lilian släppte in henne. Hon drog av sig skorna som också dem var skinande svarta. Hon såg sig omkring i lägenheten.
- Du sköter den bra i alla fall. Hur länge har din mamma varit alkoholiserad?
- Sch! Lilian satte fingret för munnen, vi kan prata inne i köket. Hon ledde in Selma i köket och drog ut henne en stol. Martina satt och glodde stort efter kvinnan, släppte inte blicken från henne ens när Selma upptäckte att hon stirrade.
- Gå in på ditt rum en liten stund, jag kommer sen, okej? Lilan pratade stelare än vanligt och det lade Martina märke till.
- Okej. Martina reste på sig och vandrade in i rummet fortfarande med förvånansvärt stora ögon. Lilian återvände till det ljusa köket.
- Ja, vad var det du frågade nu igen? Sade hon hövligt medan hon slog sig ner på stolen.
- Hur länge har din mamma varit alkoholiserad? Munnen var stram.
- I 3 år. Svarade Lilian lite kyligt. Kvinnan granskade henne.
- Hm, så du har alltså tagit hand om din syster sen du var 12?
- Ja men i början var det inte så farligt, hon var ju inte som… ja mot slutet. Lilian pratade tyst och kände den där stora klumpen i halsen igen.
- Jaså. När slutade hon kunna ta hand om er och hushållet?
- Tja, det var väl… nästan ett år efter det att hon hade börjat dricka. I samma stil fortsatte det tills Lilian kunde hämta Martina, och hela tiden fick hon lov att svälja och svälja för att inte klumpen i halsen skulle trängas upp och utvecklas till gråt. När Martina steg in i köket så log Selma ett stelt leende. Hennes tänder var nästan overkligt vita.
- Hej Martina! Jag skulle vilja ställa några frågor till dig och din storasyster. Martina nickade bara. Sen kom frågorna. I början svarade Martina väldigt tyst men mot slutet var hon mer öppen. Lilian väntade nervöst.
- Ja, ni får följa med mig. Lilian reste sig så hastigt att kvinnan stirrade på henne.
- Jag har tagit hand om hushållet och min syster i 2 år, varför kan det inte få fortsätta så?
- Därför att inget barn ska behöva gå igenom det du har gjort och nu ska det inte fortsätta längre.
- Vi klarar oss. Selma suckade och knäppte igen portföljen.
- Ni följer med mig och så är det bara. Martina ryckte i Lilians ärm.
- Lilian, jag vill inte. Jag vill inte gå. Hennes ögon var tårfyllda och glansiga. Hon tänkte på sin mamma och hennes hem som hon skulle bli tvungen att lämna. Tjafset fortsatte en stund men till slut förstod Lilian att det inte spelade någon roll vad hon sade, hon skulle bli tvungen att följa med, hon hade inget val. Den natten sov dom i ett hus som var avsett för barn som inte hade någonstans att ta vägen. Lilian var trött och somnade konstigt nog ganska tidigt men hennes syster däremot låg vaken. Martina ville väcka sin storasyster men hon vågade inte. Hon klev tyst upp ur sängen och satte på sig sina kläder. Hon skulle bara ta en liten promenad på gården. Hon ville se hur allt såg ut. Hon öppnade fönstret och hoppade ut. Plötsligt tjöt det till. Hon skrek till och hoppade hastigt ner från fönstret. Hjärtat dunkade i hennes öron och utan att tänka började hon springa i riktning mot stängslet som omgav gården. Hon klättrade över och föll ner på marken. Hon tappade andan men hon var så rädd att hon reste på sig direkt och började springa igen. Hon visste inte hur länga hon sprang eller hur långt hon kom. Men efter ett tag lugnade hon ner sig och försökte lista ut var hon var. Men hon kände inte igen sig. Hon försökte hitta tillbaka men hon kom bara ännu längre bort till helt främmande kvarter. Plötsligt fick hon se några män som kom ut från ett hus, de hade säckar och nylonstrumpor på huvudet, de såg rätt lustiga ut, tyckte Martina, men så upptäckte hon något som skrämde henne, i en utav männens händer stack det fram en svart pinne, en pistol. Hon rös och kröp ihop ännu mer bakom soptunnan som hon låg gömd bakom. Vad skulle hon göra? Hon började snyfta lite, trots att hon inte grät. Plötsligt nös hon till och männen fick syn på henne. Den största av dom sprang fram och tog tag i henne och lyfte upp henne. Hon började skrika för full hals men den andra sade med bullrig röst.
- Håll käften! Skriker du en gång till!.. han tryckte pistolen mot hennes tinning. Inte för att hon visste vad han menade men det räckte för att hon skulle tystna och bli helt lamslagen. De slängde in henne i baksätet i en gammal svart bil som stod parkerad bakom en container. Männen hoppade in i bilen och rivstartade. Martina satt bara och stirrade i baksätet. Hon höll krampaktigt i en mycket liten flodhäst som var hennes käraste gosedjur.
- Vad ska vi göra med ungen? Sade plötsligt den ena av männen.
- Vi får väl se. Vi kan säkert använda henne till något. Martina lyssnade men var fortfarande alldeles för skrämd för att överhuvudtaget röra ett finger. Använda till något? Vad menade han? Hon andades så försiktigt hon kunde, så att det inte skulle höras. Till slut kom de fram till ett garage, det såg gammalt och fallfärdigt ut.
- Öppna grinden! Sade mannen vid ratten. Martina ryckte till av att höra hans röst. Den var hes och på något sätt skrovlig och bullrig. Den andre hoppade ut ur bilen och drog upp den gamla luckan. Bilen körde sakta in och det blev kolsvart. Martina kramade ännu hårdare om hennes ”goddy” ,flodhästen. När lampan tändes vände sig den ena mannen och flinade. Sen hoppade han ut ur bilen och drog ut henne ur baksätet. Det gjorde ont i armen som han höll i. Utan att tänka sig för blev Martina lite arg och ryckte åt sig armen och sa:
- Släpp min arm! Du är dum! Hon slog allt vad hon orkade på honom. När hon såg mannens förvånade ansiktsuttryck och hon insåg vad hon sagt blev hon häpen och rädd. Mannen lyfte upp henne istället och bar in henne i ett litet rum med gamla gula och solblekta tapeter. I ena änden fanns ett fönster det var stort men det var omöjligt för Martina att nå dit. Han gick ut en kort stund och kom tillbaka med en filt, en liten kudde och en tunn, gammal och sönderriven madrass.
- Här har du unge! Vad heter du? Martina bara stirrade men sade tyst sitt namn.
- Martina Berger.
- Hm.. han stängde dörren och det blev svart förutom månen som lyste utanför fönstret. Varför skulle hon vara så dum och ge sig ut mitt i natten? Det var ju inte alls för att hon ville ut på en promenad, hon orkade inte vara där inne. Hon ville vara hemma, med mamma och Lilian. Hon började gråta medan hon kröp ihop i ett litet hörn. Så rädd som hon var nu hade hon aldrig varit förr. Hon var rädd för att röra sig, men rädd för att sitta still. Hon var rädd för att låta för mycket men också rädd för tystnaden. Hon såg upp på den vita månen och undrade varför allt blivit som det blivit. Hon önskade av hela sitt hjärta att hon just nu skulle få sitta i Lilians knä, hemma, i deras lägenhet, med mamma som skulle sitta bredvid, hon avbröts av röster som trängde in genom den ganska tunna dörren.
- Hon heter Martina Berger!
- Och? Jag säger att vi slänger ut henne någonstans på väg till tyskland!
- Men tänk ditt pund! Martina Berger! Hennes mamma är ju miljonär!
- Du menar… att vi ska.. utpressa dom?
- Ja!
- Men… det var ju… ett misstag! Vi skulle ju inte..
- Ja men det vet ju inte dom, eller hur? Rösterna blev svagare och till slut dog de bort. Martina lyssnade förgäves och vågade till och med flytta sig lite närmare dörren men hon hörde inget. Hon kröp upp i sitt hörn igen och började gråta. Hon tog sin filt, kudde och flodhäst, lade sig ner och grät sig till sömns.




Lilian vaknade upp av att larmet gick. Hon reste sig snabbt och ruskade sig vaken. Hon rusade skräckslagen upp ur sängen och fick tag på en av de värdar som hade huset och frågade vad det var frågan om.
- vi vet inte säkert än men du kan vara lugn, det är i alla fall ingen brand. De ska stänga av larmet snart.
- Tack. Hon återvände till rummet och lade sig sängen men knappt hade hon nuddat kudden förrän hon vände sig om och fick se att Martina var borta.
- TINA! Vrålade hon. En mörkhårig flicka med gröna ögon kom inspringande.
- Vad är det?! Vad har hänt?
- Martina! Hon är borta! Tina blev förvånad av ansiktsuttrycket att döma och såg sig omkring.
- Martina? Så det var därför larmet gick. Lilian var så chockad att hon inte kunde få fram ett ljud. Hon satt bara där och gapade medan hon stirrade ut genom fönstret. Tina gick fram och kramade om Lilian.
- Det är ingen fara, sade hon tröstande, vi hittar henne ska du se. Lilian stängde ögonen och svalde. Tina gungade henne sakta fram och tillbaka, som hennes mamma brukat göra när hon fortfarande var nykter. Tårar vällde upp i ögonen men Lilian pressade ner dom igen genom att svälja hårt. Tina släppte taget om henne och tittade med sina gröna ögon, som var lika djupa och hemlighetsfulla som ett hav, rakt in i Lilians ögon.
- Det kommer att bli bra, de där ögonen, de var så övertygande men ändå kände Lilian en tvekan om att tro på det hon sagt, bli bra? Hon fnös för sig själv medan hennes tankar dog ner hennes blick till marken. Hur skulle saker och ting någonsin kunna bli bra? Martina hade gråtit sig till söms, det hade hon hört. Hon själv ville bara skrika rakt ut men höll masken, för Martinas skull. Hon ville inte leva längre om Martina skulle försvinna, i så fall hade hon förlorat de 2 käraste i hennes liv. Hennes mamma och Martina, det fick inte hända. Lilian satte sig upp igen och tänkte. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte bara sitta här och vänta… Hon lade sig ner i sängen och drog täcket över sig. Så fort Tina lämnade rummet kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka. Hon grät och grät tills det kändes som om alla tårar var slut. Lilian satte sig upp igen och tänkte. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte bara sitta här och vänta… Hon reste sig igen och gick ut ur rummet. Det rådde en viss förvirring i huset och Lilian lyckades smita ut, men hon kom inte långt förrän larmet började gå igen. Hon ryckte till när pipet började gå igen men hon sansade sig och sprang iväg genom natten. Den kyliga luften rev i hennes långa hår när hon sprang. Till slut sjönk hon utmattad ihop med håll i sidan. Hon tittade sig omkring och såg att hon befann sig i ett villaområde. I nästan alla fönster var det kolsvart. Hon visste inte vad hon skulle göra det enda hon kunde komma på var att försöka hitta något spår av Martina. Hon började gå mot ett stort hyreshus och sökte på marken. Det var svårt att se något eftersom det var så mörkt men hon ansträngde sina ögon och till slut vande sig hennes ögon vid mörkret. Men hon hittade inget, inte den natten. När Lilian till slut gav upp för den här gången, började solen gå upp. Hon lade sig tillrätta i en stor ek. Hon satt på en bekväm gren, dold utav lövverket, hon syntes knappt. Hon vaknade sent på eftermiddagen. Magen kurrade och gjorde ont. Hon gnuggade sig i ögonen och blev först förvånad över att hon befann sig i ett träd, men efter att ha sett sig omkring kom hon ihåg varför hon satt på en gren i trädet och sov. Hon klättrade ner och började gå, hon visste inte vart hon var på väg bara att hon måste hitta Martina. Den kvällen när hon satt på en liten unken restaurang i utkanten av staden och nästan grät för Martinas skull kom 2 män in. De slog sig ner på ett bord i närheten av henne. De pratade lågt med varandra. De var väldigt lika men den ena hade en svart rufsig kalufs och den andra var kal på huvudet med en guld örring i ena örat. Först brydde sig Lilian inte alls om vad de sa men sedan höjde en av dom rösten och hon kunde inte undgå att höra vad han sade.
- Men för fan, Will, de har ju ingen aning om vilka vi är! Den där ungen, Berger, kan ju gör oss rika! Vi..
- Scchh! Sänk rösten din idiot! Mannen med den svarta kalufsen, stirrade med rinniga ögon runt i restaurangen, innan han viskande fortsatte samtalet. Lilian spetsade öronen och lyssnade, de visste var Martina var. De måste veta det. När männen lämnade restaurangen följde hon efter medan hon gjorde sig så liten som möjligt. Olyckligtvis hade de bil. Mannen med örringen stannade plötsligt.
- Vänta ett tag. Jag glömde jackan. Han gick in igen och den andra lutade sig mot väggen och tände en cigarett. Lilian såg sin chans, kröp fram i skydd av bilen och drog ut en sladd under bilen. Hon visste inte riktigt vad det var till för men i vilket fall som helst skulle det hindra dom från att försvinna sin väg. Då kunde hon följa dom i smyg, om hon nu skulle ha sådan tur att de gick. Och mycket riktigt, när de hoppade in i bilen och den längste utav männen vred om nyckeln började den fräsa och spotta. Han försökte igen och igen, Lilian hörde hur båda 2 svor högt. Under fjärde försöket gnistrade det till under bilen, det fick Lilian att se dansande stjärnor framför ögonen. Nu var de förståndiga nog att hoppa ur.
- Ring efter en taxi! Sade den ena efter att ha utbytt en förvirrad blick med sin kompis.
- Men jag är pank! Sade Mannen som tydligen hette Will, med den svarta kalufsen. Hans kompanjons otroligt ljusblå ögon smalnade illvilligt och han sparkade ilsket till en sten.
- Skit också, vi får gå så får vi väl ringa en reparatör senare då. De började traska iväg åt höger på trottoaren och Lilian följde försiktigt efter så tyst och långt efter hon vågade gå. De stannade plötsligt till och den som hette Will vände sig mot sin kamrat.
- Låste du bildörren?
- Nej. Mannen med örringen vände sig om och fick syn på Lilian men tog ingen större notis om henne. Hon hade desperat letat efter ett gömställe men inte hittat något så nu stod hon och låtsades prata i sin snart urladdade mobil. Han kom tillbaka och Lilian skulle precis lägga ner mobilen i fickan när han passerade, hon tappade greppet och mobilen ramlade mitt framför fötterna på honom. Han böjde sig ner och tog upp den.
- Här. Han tittade först på henne och sen på mobilen. Blicken fastnade där och Lilian visste precis vad det var han hade upptäckt. Hon slet åt sig mobilen och började springa. Han satte efter och Will, följde förvirrat efter. Jävla namnlapp, tänkte hon. Jävla helvetes skit! Hon kastade en blick bakåt, det var visst dags att öka farten, mannen med örringen var precis bakom henne. Hon skyndade på stegen och svängde runt kröken med ett betydligt längre avstånd mellan mannen och henne än förut. Hon sprang, och sprang så långt hon orkade, så långt benen bar. Till slut orkade hon inte springa längre, hon saktade in och slängde sig in bakom en illaluktande soptunna. Hon försökte andas så tyst som möjligt, vilket var svårt, för hon hade håll och var oerhört trött. Hon väntade på att få höra steg som närmade sig, hotfulla steg som kom allt närmare. Men de kom aldrig. Länge satt hon där bakom soptunnan innan hon vågade kika ut på den tomma trottoaren. En gammal Coca- Cola burk gled skramlade in i ett hör och några gamla servetter virvlade runt. Den kraftiga blåsten sved i hennes ögon och hon knep ihop ögonen för att undvika allt dammet som anslutit sig till de virvlande servetterna.
Så hörde hon det ljud hon fruktat. Steg som sakta men säkert närmade sig henne. Men hon såg ingen på trottoaren. Så vände hon hastigt på huvudet och såg en mörk skepnad närma sig. Det var konturen av en lång man med kraftiga axlar och litet huvud, han påminde av någon anledning om en buffel. Lilian höll andan där hon satt och betraktade honom i det allt mer tilltagande mörkret. Så föll ljuset från en gatulampa på honom och hon pustade lättat ut. Han hade en kostym på sig, knappt något hår på huvudet och stor örnnäsa. Han var medelålders. Han tycktes inte se Lilian utan passerade bara förbi, med böjt huvud och ett modfällt uttryck i hans fårade ansikte. Hans steg dog sakta bort och gatan blev tyst, obehagligt tyst. Försiktigt reste hon på sig, borstade bort damm och smuts från sina kläder medan hon ängsligt spejade upp och nerför gatan. En grön bil slirade plötsligt skrikande runt ett hörn. Hon kastade sig ner bakom soptunnan igen, utan att reflektera över vad hon gjorde reste hon sig snabbt upp och puttade ut en gammal oljetunna på vägen. Bilen kraschade rakt in i den och det blev återigen tyst, det enda som bröt den plötsliga tystnaden var rykandet från bilen. Så plötsligt föll en gestalt ut ur bilen, hostandes och sakta krypandes bort från bilen. Lilian hörde skepnadens andetag. Hon andades snabbt och ryckigt. Hon var chockad, varför hade hon gjort så? Det kunde lika gärna vara några helt andra i bilen! Hon svor tyst för sig själv medan hon knöt sina händer så hårt att knogarna vitnade. Hennes tankegång avbröts av att en bildörr smällde igen. Någon halvsprang fram till gestalten som krupit allt närmare hennes gömställe bakom en annan av de illaluktande soptunnorna.
- Vad fan hände?... Det var en man, han lät nervös och skakade lite på rösten, Rick! Rick, för fan vakna! Hon hörde hur en lealös kropp skakades om, anledningen till att hon kände igen ljudet var för att hon för bara några dagar sedan också skakat om en lealös kropp, i hopp om att kroppen, plötsligt skulle återfå sin spänst och sitt liv. Lilian kände hur magen knöt sig. Hon hade dödat någon, hon hade dödat någon helt utan anledning! Hon slog sig hårt i huvudet och kände hur ögonen började fyllas med tårar, halsen snörde ihop sig, plötsligt torr som fnöske. Hon drog ett rosslande andetag, som en gammal som låg på dödsbädden. Tårarna försvann och hon kände sig tom, oväsentlig där hon satt och utan att se dom, betrakta servetterna som virvlade runt som i en dans. Hon hade dödat någon… Soptunnan skakades plötsligt kraftigt om och det återförde henne till verkligheten. Hon hörde hur mannen som fortfarande var i livet pratade hetsigt, stressigt och nervöst i vad hon antog var en mobiltelefon!
- Kom hit nu! Han… jag vet inte, vi… Men, sitt inte där och babbla, skicka hit någon jävla läkare istället! Ja! Tack! Han uttalade sista ordet med ironisk röst och hon kände hur han återigen skakade om soptunnan. Han hade inte upptäckt henne än, han var för upptagen med sina egna bekymmer. Han skakade om soptunnan igen, mer som ett febrilt tidsfördriv än något annat. Så hörde hon hur han böjde sig ner på knä, bredvid den lealösa kroppen.
- Rick, hör du mig? Dom… dom kommer snart… han tystnade, sade inget mer förrän ambulansens sirener hördes. Då reste han sig tungt. Lilian vågade kika fram från sitt gömställe och såg en stor man i bomberjacka, bära sin avlidne kamrat. Återigen kände Lilian hur halsen snördes ihop. Hon satte sig tillrätta bakom soptunnan, då tanken plötsligt slog henne. Hon kikade återigen ut från sitt gömställe och såg att den döde mannen var samme man som hon hört prata om Martina inne på restaurangen. Hon listade ut, med sin omtumlade hjärna att den som bar honom måste vara hans kompanjon, Will. Hon förstod inte riktigt hur men på något sätt lyckades hon ta sig till det sjukhus som Rick lades in på. Hon höll sig hela tiden gömd men samtidigt lyckades hon hålla uppsikt över Will som satt på en typisk sjukhusbänk och stirrade på en vit dörr. Några gången kom en läkare ut och sade några ord till honom, Lilian lyckades dessvärre aldrig höra vad dom sade. Efter varje gång tycktes han bli ängsligare och ängsligare. Tredje gången en läkare kom ut, reste han häftigt på sig och läkaren viskade några ord medan hon skakade på huvudet. Läkaren försvann längs den vita korridoren och lämnade Will som stirrade efter henne. Så sjönk han ihop på bänken, askgrå i ansiktet. Lilian dök snabbt in bakom sitt hörn och blundade hårt. Hon hörde hur han började jämra sig och snyfta, trots sina försök att kväva dom. Så öppnades en dörr igen och det blev tyst. Sedan, steg i korridoren igen och ännu en dörr som smällde igen. Jämrandet kom tillbaka och snyftningarna var högre. Återigen öppnades en dörr och slog igen. Snyftningarna upphörde tvärt. Hon hörde flera par fötter och en säng som sakta rullades fram. Hon vågade titta så pass länge att hon hann se en kropp täckt med vita lakan. Det var precis som hon trott. Han var död. Hon dök snabbt in i en städskrubb, precis innan sängen rullade förbi. Där i städskrubben, satt hon på en hink och stirrade in i det kompakta mörkret. Hjärtat bultade kraftigt i hennes bröst och halsen kändes återigen så där obehagligt torr. Hon som alltid trott att man aldrig tappade hoppet om man verkligen ville fortsätta, men nu visste hon. Det hade inte med det att göra, ville man inte fortsätta tappade man hoppet, och hon var inte säker på att hon ville det längre.




Martina satt fortfarande ihopkrupen i sitt hörn. Scenen såg precis ut som den gjort då hon först kommit dit, enda skillnaden var att solen nu lyste in genom det stora fönstret. Hon hade inte vågat röra sig, trots att hon kände sig modigare nu när det var ljust. Magen kurrade, hon hade inte ätit sen föregående eftermiddag, då hon fått en bit mat av dem som kidnappat henne. Hon kramade fortfarande krampaktigt sin lilla flodhäst. Det verkade inte ha varit någon här sedan igår kväll. Länge satt hon ihopkrupen där innan hon försiktigt vågade sig fram till dörren. Hon lyssnade med örat mot dörren. Inte ett ljud utanför, förutom vinden som blåste genom de otäta väggarna. Hon kikade upp mot fönstret. Väggen var ojämn, det skulle kanske gå att klättra på den. Hon stoppade in sin flodhäst under tröjan och knöt den tunna, håliga filten runt axlarna, som en halsduk. Hon försökte gång på gång men hon kom helt enkelt inte upp. När hon gav upp, var båda fötter, knän och händer sårade. Hon kröp in i sitt hörn igen och där satt hon tills en dörr smällde igen någonstans i byggnaden, och då hade det redan börjat bli mörkt, vilket tydde på att klockan var ganska mycket, eftersom det var sommar. Hon tänkte att nu, om allt varit som vanligt skulle hon ha varit hemma och legat i sin säng, förmodligen, sovit, tillsammans med Lilian. Röster utanför hindrade henne från att gråta, hon ville väldigt gärna höra vad som sades.
- vad tror du hände egentligen? Frågade en mörk röst.
- Ja, jag tror då inte det var någon olycka i alla fall. Sedan får de säga vad de vill, jag tror den där, ungen som kom undan, vad hette hon nu igen?
- Lilian.
- Jag tror att hon hade något med det att göra… det blev tyst en stund.
- Du tror inte att hon hörde oss inne på restaurangen.
- Det är möjligt men hur kunde hon veta att vi snott en bil? hon måste ju på något sätt ha sett att våran bil pajade. En fundersam tystnad spred sig. Martina spetsade öronen och försökte höra vartenda ljud som var möjligt. Om Lilian förstått att de visste var hon, Martina var skulle hon säkert göra vad som helst för att hitta henne.
- Nåja, vi har inte tid att bekymra oss för det nu. Har du papper och penna? Det är dags att skriva utpressningsbrevet! Sade den lite hesare rösten, Martina kunde riktigt höra hur belåten han var.
- Måste vi inte fånga den där Lilian först? Jag menar hon kan ju identifiera oss, hon kanske har följt efter oss.
- Struntprat, hon tror ju att hon dödat mig, förmodligen. Tillade han bara för att understryka att de inte visste med total säkerhet, men ändå med tonen i rösten av en som visste sanningen, fast inte iddes säga den rakt ut, så hon är väl så omtumlad nu att hon sitter och gråter ögonen ur sig av självömkan. Fortsatte han hånfullt.
- Tja, men då så, kör för det. Men åker vi fast, så är det ditt fel. Fast borde vi inte ge ungen därinne mat först? Tillade han.
- Gör det då! Fräste den andre och Martina hörde kryckor som lyftes och sattes ner med ett dunk. Martina tänkte intensivt. Om Lilian fortfarande var därute kunde hon kanske hitta henne. Hennes blick drogs automatiskt mot fönstret. Med gosedjuret under tröjan och filten runt halsen började hon klättra. Hon hade sin fulla koncentration på klättringen, så hon hörde inte när fotsteg närmade sig, eller när porslins skramlande kom allt närmare. Hon hörde heller inte när en nyckel vred om i låset och klickade till. Men hon hörde faktiskt när dörren for upp, hon hörde hur porslinet föll med ett kras i golvet och hon hörde när mannen skrek. Will som skulle ha gett henne mat, kastade sig framåt, men det var för sent. Martinas fot slank precis genom fönstret. Trots att han var lång nådde han henne inte. Han såg hur hon springande försvann längre och längre bort.
- Rick! Skrek han ursinnigt, skit ungen rymmer! Han sprang så fort han kunde ut ur det allt mer förfallande huset.




Lilian vaknade av att något dunkade hårt emot dörren. Hon skakade på sig och blev först rädd, men insåg sedan var hon var. Den fräna lukten av rengöringsmedel stack i hennes näsa, hon hade tydligen inte lagt märke till den föregående kväll. Hon reste hastigt på sig och borstade av de smutsiga, och nu ganska ofräscha kläderna. Försiktigt kikade hon ut genom en springa i dörren, ingen i närheten. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, men i vilket fall som helst kunde hon inte sitta där hela dagen. Hon var hungrig och frusen, städskrubben hade inte varit speciellt varm. Hon grävde i fickorna, i hopp om att finna några småmynt så hon kunde köpa sig en liten frukost, från automaterna som kantade vänterummets väggar. Hon gick genom den tomma korridoren, tills hon nådde väntrummet. Det var tomt så när som på en man som sov på soffan. Lilian hoppade bakåt av förvåning och förskräckelse. Vad gjorde han kvar här? Det var mannen som kallades Will. Han sov djupt och hans mun som vilade mot det tunna, röda tyget på soffan hade bildat en liten fläck av saliv. Hon rynkade på näsan och åt det stora spottfläcken. Han såg ut att sova väldigt djupt… Hon smög fram mot automaten och valde snabbt ut en wasa- knäckebröd och en festis. Så smög hon tillbaka, till städskrubben, om hon höll sig vaken och uppmärksam skulle hon kunna höra ifall han kom tillbaka. För hon antog att om, han fortfarande var kvar kunde inte den andre, Rick ha varit död när han först kom in… När allt kom omkring kanske hon inte hade dödat någon. Den där nedstämda känslan från igår, var som bortblåst nu, då hon sett att Will fortfarande var kvar. Men dagen gick utan att kunde höra trampet av hans tunga kängor. Hon satt och nickade till då och då, hon kunde inte förstå varför hon var så trött. Så plötsligt, nä klockan började närma sig eftermiddag, kunde hon urskilja trampet av de tunga kängorna bland läkarnas och sjukskötarnas lätta kliv. Hon kikade försiktigt ut igen, plötsligt klarvaken och såg hans breda rygg försvinna runt ett hörn. Snabbt och så tyst hon kunde smög hon efter. Det var ett under att han inte upptäckte henne. Hon var så klumpig där hon tassade fram. Hon hade omkull allt från stolar till läkare på väg framåt. Hon fällde faktiskt en läkare en gång, han flög flera meter fram men han sade med ett skratt när hon med stora ögon, och ångerfull röst bad om förlåtelse att det inte gjorde något och att han nu hade något att skratta åt några dagar framöver. Generad vände hon sig då om och skyndade efter Will.
Han försvann runt ett hörn och var sedan borta. Hon kikade inte öppet in genom alla sjukhusglasen, så det tog sin tid att hitta rätt sal. Men när hon väl fann den var hon säker på att hon hittat rätt. Hon kunde inte höra vad de sade genom glaset men det tycktes som om de diskuterade något viktigt för de båda stirrade stint varandra i ögonen och såg mycket allvarliga ut. Så satt de en lång stund innan Will reste sig och sakta började gå mot dörren. Lilian kastade sig snabbt in bakom hörnet och tryckte sig platt mot väggen.
Med hjärtat i halsgropen såg hon på hur Will med långa kliv försvann allt längre bort i korridoren. Hon följde försiktigt efter. Hon hann precis komma ut ur dörren för att se honom hastigt svänga runt hörnet, hon följde fortfarande efter, med ökad takt. Hon följde hans steg länge, men det blev allt svårare och svårare för gatorna blev allt tommare ju längre de kom och det ökade risken för upptäckt. Men han vände sig inte om en enda gång trots att hon egentligen förde onödigt mycket oväsen på grund av hennes klumpighet. Så till slut svängde han in på uppfarten till ett gammalt garage. Plåten som utgjorde väggarna, var rostig och grå, taket hade på vissa ställen stora hål, det såg med andra ord ut att kunna falla ihop när som helst. Han tog fram en stor rostig nyckel och körde in den i låset till en lika rostig dörr. Det klickade till i låset och med en smäll föll dörren igen efter honom. Ett klickande ljud vittnade om att dörren låsts igen. Lilians hjärta dunkade hårt i bröstet på henne. Det måste vara här som Martina hölls gömd. Hon förstod att hon inte skulle kunna ta sig in genom dörren så hon började så tyst som möjligt leta efter en annan ingång. Hon upptäckte ganska snart ett öppet fönster som var öppet. Det var litet och ledde ner till ett källarrum som också tycktes vara låst. Så plötsligt började det brumma inifrån huset. Lilian kände hur hjärtat hoppade över ett slag. En bil kom susande ut ur en stor dörr, där förmodligen bilarna förr förvarades. Mannen i bilen fick syn på henne och tvärstannade. H0on stod stilla ur stånd att röra sig. Han klev ut ur bilen och var på väg mot henne då plötsligt blyn i hennes ben försvann. Återigen blev hon jagad av Will. Men den här gången hade hon inte samma tur. Hon snubblade över en glasflaska och föll hårt mot marken. I samma ögonblick var han över henne. I sin desperation och rädsla började hon slå vilt omkring sig tills han fick tag på hennes armar och höll dom i ett järngrepp mot marken. En tjutande siren fångade plötsligt hans uppmärksamhet. Hon såg sin chans och fick snabbt in knäet under hans kropp där hon hårt tryckte till vilket fick honom att tappa andan. Hon kände hur greppet kring handlederna lossade en aning och hon tryckte till en gång till, så hårt hon kunde och kände med en känsla av upphetsning hur hans kropp flyttade på sig, då sparkade hon till hårt och lyckades slita sig loss. En polisbil kom tjutande runt hörnet och Lilian sprang ut framför den. Will, som nu låg på marken och vred sig av smärta såg upp med ett plågat grin i hans mörka ansikte. Två poliser kom ut med pistoler i händerna. Lilian såg mot bilen och fick se ett välbekant ansikte. Där inne satt Martina och stirrade lyckligt på henne. Lilian kastade upp dörren och omfamnade henne. Will, nu fjättrad av handbojor leddes in i baksätet på polisbilen.
- Det kommer snart en till bil för att ta er två med till stationen.
- Vad händer med den andra, Rick? Frågade Lilian den minste av de två poliserna.
- Han ligger fortfarande på sjukhuset, men han är under bevakning. Svarade polismannen belåtet.
- Men… Martina stirrade på polisen, jag hörde honom inatt ju, han var här, i det där huset. Hon pekade fumlande mot garaget.
- Åh, jaså, läkarna förklarade att han kommit in en andra gång inatt, han hade tydligen skadat sig igen. Polisen log vänligt mot Martina som bara nickade och kramade Lilians hand ännu hårdare. När de satt i polisbilen och körde längs en gata kantad av välvårdade hus och gräsmattor sade Martina:
- Vad händer nu? Med stora ögon granskade hon Lilian.
- Jag vet inte, Martina… jag vet faktiskt inte. Hon lade armen om Martina och log mot henne.
- Men jag är säker på att vi kommer få det bra.

Skriven av: Ida Sundholm