Varför?...

Jag såg henne falla, ner för trapporna. Jag bara stod där, helt paralyserad. Jag hörde en sista dunns och jag stängde ögonen, det tystnade. Nästa dag var jag i mitt rum. Alice kom in och satte sig på min säng. Hon kom med en bricka med mat och dricka. Jag var inte ett dugg hungrig, jag kände inget… Jag bara fanns… Hon började prata om hur det kändes när hennes farmor dog… Jag lyssnade knappt.. Jag va liksom fast i min egna lilla bubbla. Dagarna gick och jag bara existerade, Jag hade liksom inga känslor. Efter skolan följde Alice med mig till psykologen, Hon sa att jag va deprimerad… Jag hade tänkt på hur det hade varit att vara deprimerad, men jag förstod inte hur seriöst det var. Begravningen var två dagars senare, jag såg bara en liten glimt av hennes ansikte och jag tänkte att detta var sista gången jag såg mamma i verkligheten. De kom en tår, och sen flera. Detta var första gången på flera dagar jag hade känt några känslor. ingen visste vad som hände… Ingen hade frågat, jag önskade att jag själv inte visste vad som hände. Varje gång jag tänker på det så ser jag det klart och tydligt framför mig… Det är nog det som får mig att brista.

-Hallå! hallå?!
jag vaknade till och märkte att jag bara stod där, mitt i regnet på begravningen. Det var mammas jobbarkompis som väckte mig. Jag kollade upp på honom men sa inget. jag gick iväg till Alice… Efter en lång bilresa hem gick jag och la mig. Det kändes rätt bra att ha henne, hon var trots allt min enda familj jag hade kvar förutom pappa som var i kina. När jag berättade om var pappa var till Alice blev hon rätt arg på honom och sa att det var dumt av honom att inte stötta mig, jag bara nickade lite smått. Hon hade ju rätt, Alice gick ut ur rummet och släckte lampan.
-Godnatt gulleplutt!
Jag vaknade av solen som sken in rakt på ansiktet. Det var en fin dag, Jag kände mig faktiskt lite glad. Jag lyckades få fram ett småleende när jag gick ner för trappan. Alice hade lagat plättar och gjort hallonsylt. Jag åt snabbt och gick sedan ut, allting kändes mer färgglatt och levande. Det var söndag så jag hade hela dagen på mig att göra vad jag ville. jag valde att sätta mig i parken på en bänk och njuta. jag kom snabbt in i min lilla tankevärld och började tänka på mamma… Jag skiftade snabbt humör och blev genast deppig igen… jag såg henne framför mig, när hon snubblade och ramlade ner för trapporna… jag vaknade.
-Ursäkta. men du har tappat din ryggsäck.
jag plockade upp den från marken och nickade snabbt och gick iväg. Jag gick hem, jag såg att Alice hade sin vän hemma, dem skrattade jätte mycket. Alice såg mig och blev genast orolig, hon frågade vad som hade hänt men jag svarade inte. jag gick upp för trapporna och snabbt in till mitt rum. jag drog ner gardinerna och la mig i sängen. Jag hörde någon komma upp, jag blängde lite smått och när jag märkte vem det var flög jag upp ur sängen.
-MAMMA!?!
JAg hoppade för att krama henne men bara flög igenom halucinationen, och ner för trapporna… Efter det så blev allt svart. jag vaknade upp med Alice, Pappa och en doktor i ansiktet. När pappa såg att jag öppnade ögonen så blev han full av tårar, samma hände med Alice.
-Förlåt att jag inte funnits här för att stötta dig.
Det verkade som att han verkligen menade det. Jag blev glad. Jag funderade fortfarande på vad som hände, just när jag tänkte det sa ALice
-Jag satt med Felicia och pratade, stunden senare såg jag dig flygande ner för trapporna.
Jag hade inte krafterna att berätta. Hon såg jätte orolig ut. Doktorn kom fram.
-Du hade tur som inte skadades grovt, bara en lätt hjärnskakning.
Det kom några fler doktorer och sa att jag var tvungen att stanna på sjukhuset i några dagar. Några dagar senare märkte jag att det inte va lika tråkigt som jag trodde det skulle vara, jag ritade, kollade på film och åt MASSOR av god mat. MEn när man har kul så går tiden snabbt… JAG var snart i skolan, Jag kände mig lycklig. dagarna gick jätte snabbt. En av mina klasskompisar frågade hur hon dog, jag bara stod kvar och kollade på henne utan att säga något. Det kom inte fram några ord. JAg tror hon förstod att det var svårt.
-Du behöver inte berätta om du inte vill.
JAg pratade lite med henne och hon var väldigt förstående. Hon sa att hon också var väldigt blyg, Vi hade mycket gemensamt. Vi pratade nästan hela rasten, när skolan var slut så skildes vi. Jag gick lugnt hem, Det var faktiskt rätt varmt. Precis när jag öppnade dörren hem så började det regna, Alice satt vid matbordet men sin dator. Hon vände sig,
-Tur att du hann hem innan det började regna.
-Mmm.
Jag sprang snabbt upp för trapporna och gick och la mig i min säng.
Jag somnade snabbt.
Det regnade nästa dag. Jag stannade hemma hela dagen, efter några timmar av tv-tittande blev jag uttråkad så jag tog fram min mobil. Det var länge sen jag använt den så jag hade jättemånga meddelande. Jag öppnade instagram, Jag blev chockad av alla kommentarer på min gamla selfie. “Du e så ful”, “Kys”, “Gå och släng dig”. Jag visade Alice, det verkade som att hon blev lika chockad som jag, hon satte handen för munnen.
-Vem har skrivit det här?!
-JAg vet inte…
Det var sjukt att det var anonyma människor som skrev så hemska saker. Det kändes konstigt… Det var som att jag inte blev influerad av det dem skrev. Det var som att jag inte blev ledsen av det dem skrev. Jag trodde egentligen inte på det, det kändes skönt. ALice var väldigt uppspelt, Jag sa till henne att hon skulle lugna sig efter som att jag själv inte gjorde en jättestor grej av det. Alice verkade respektera det jag sa eftersom hon lugnade sig och gick till köket. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde resten av dagen, om det inte hade regnat skulle jag nog gått ut och hittat på något. Efter en lång dag hemma gick jag och la mig. Det kändes som att sekunden jag nuddade sängen somnade jag. En stund senare vaknade jag, mitt på natten. Jag satte mig upp i sängen och kollade ut ur takfönstret, mamma stod där. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag kunde inte röra mig, det var nästan som att jag visste att det var en hallucination. Men hon såg så verklig ut. Hon lyfte långsamt sin hand och rörde vid rutan, hon viskade tyst
- Älsking.
Jag hade nog, jag kunde inte bara sitta där och kolla på henne . Jag tog ett snabbt språng upp ur sängen och hoppade ut ur fönstret. Jag kunde känna varenda glasbit kära igenom mitt ömma skin. Jag lyckades få en sista glimt av huset och såg att kvarlevorna av fönstret va vinrött. Det kändes som att jag var i luften i flera minuter, jag kollade ner mot marken och där stod mamma. Jag lyckades få fram ett ord “Varför….”.
-VARFÖR!? skrek jag
Jag kände en sista dunns, det kändes inget. Jag öppnade ögonen och allt var svart. Jag fortsatte upprepa ordet varför. Varför…...

Författare:

Publicerat

Dela: