Varför kan jag inte bli den jag vill vara?

Skolan. Tänk vad ett sommarlov går snabbt. Plötsligt sitter man där vid skolbänken igen. Nu var det på allvar. Nu kunde man inte längre strunta i lektionerna. Gymnasiet. Det låter så gammalt och stort, men jag känner mig inte mycket större eller äldre. Det var inte så stort och gammalt som jag trodde det var från början. En ny klass. Tänk om jag inte trivs! Jo, det klart att jag kommer att trivas. Ingen känner mig. Jag kan bli en ny människa utan att någon vet om det.

Jag hade verkligen bestämt mig för att ändra mig. Jag skulle bli framåt. Jag skulle bli självsäker och räcka upp handen när läraren ställde frågor. Jag skulle delta i diskussioner. Tyvärr blev det inte så. Jag blev samma tråkiga Sara som jag alltid ha varit. En liten fegis som inte visste om hon vågade räcka upp handen eller inte. Jag hade såna förväntningar på mig själv.

Jag hade valt den bästa skolan av alla skolor runt om där jag bodde. Jag kom in på det jag ville. Naturvetenskap. Jag vet inte varför jag valde just det, men jag tycker om skolan och jag vet heller inte vad jag vill bli när jag blir ”stor”. Och säger man att man går natur så tycker alla gamla tanter att man är en duktig flicka. Många har fått för sig att de som går naturvetenskap är snobbiga. Så är det absolut inte. Det klart att det finns de som är väldigt fina av sig, men det finns också så många andra olika livsstilar.

Jag visste inte hur jag skulle gå klädd första dagen. Vad som accepterades och vad som inte accepterades. Jag tog på mig något bekvämt, något som jag visste att jag trivdes i, tröja, byxor och kjol. Jag kom in i skolan och njöt. Skolan var så mysig. Färger överallt, växter som klättrade på väggarna, olika form i varje vrå. Precis min stil.

Klasskompisarna. Jo just det, klasskompisarna. Det var ett par stycken som jag kände. Två av de hade gått i min klass i sjuan och åttan och en hade gått i min parallellklass i nian. Inte helt lysande. Då var jag inte anonym längre. Det fanns människor som visste vem jag var. Jag tänkte direkt att det inte var någon bra start.

Vi kom in i klassrummet. Vår nya lärare ropade upp våra namn. Det var visst någon som hade slutat innan vi ens hade börjat. Information. Hela dagen innehöll information. Jag fick inte någon kontakt med klasskompisarna den första dagen. Jag var med henne som hade gått i min parallellklass i nian. Första dagen var slut och jag kände mig nöjd. Det verkade vara en bra klass jag hamnat i.

Andra dagen. Det är så typiskt mig. Jag blev sjuk. Jag kunde inte göra så mycket åt den saken. Jag låg och tänkte på hur det hade varit i skolan idag. Hur alla stod och pratade med varandra, hur alla lärde känna varandra. Jag förblev anonym. Jag tror inte ens någon tänkte på att jag var borta. Jag är ju inte någon som utmärker mig så speciellt.

Tredje dagen. Alla kunde namnen på alla. Inte jag. Jag hade missat en dag och det kan ha varit det som gjorde att det inte blev som jag tänkt mig. Jag hade fått det svårare för att komma in i klassen. Det kändes som jag hade kommit till en helt ny klass där alla hade känt varandra i flera år. Jag kände mig ensam.

Det var någonting i början som hade gått snett. Jag hade ju bestämt mig. Jag hade bestämt för att bli en framåt elev. En elev som hörs, en elev som får respekt utav övriga klasskamrater. Någon med hög status, men jag blev inte någonting av det jag ville. Nu har det gått ett år och jag ska snart börja i andra klass. Jag blev precis samma Sara som jag har varit i hela mitt liv. Jag ville verkligen ändra på mig, men jag kan inte. Vågar inte. Jag har inte den styrkan till att byta livsstil. Jag har inte den styrkan som krävs för att kunna bryta ett mönster, inte det mönstret i alla fall. Jag tycker ändå att jag vågar mer nu än vad jag gjorde i början.

Spanska är ett ämne som är jag är bra på. Jag är med på spanskalektionerna hela tiden. Jag kan, jag förstår, jag vågar bli en annan. Någon med hög status i gruppen, någon som alltid räcker upp handen och svarar rätt. Där är jag någon, någon som jag alltid har velat vara. Jag försöker så gott jag kan på de andra lektionerna med, men det blir inte riktigt rätt. Jag var med i början på matten, men när jag hela tiden svarade fel, tröttnade jag. Nu försöker min lärare hjälpa mig att prata igen. Jag uppskattar lärarnas hjälp. Det är bra att de tycker att det är kul om alla är med. Att alla är med och diskuterar och inte bara de sju åtta stycken som alltid räcker upp handen. Det är bra att lärarna ser sånt och tänker på sånt. Det är nog jätteviktigt för att kunna bli en annan människa.

Hemma, om natten ligger jag alltid och funderar på hur jag skulle kunna vara. Jag blir en annan människa i min fantasi. Jag vågar bjuda på mig själv. Jag kan skratta åt mig själv om jag svarar fel. Jag är alltid med i de heta diskussionerna. Jag hörs alltid och mina klasskompisar kommer till mig när de vill ha hjälp eller om de vill ha råd. Jag är en människa med hög status. Jag ligger alltid och tänker på hur jag svarar när någon säger något taskigt till mig. Jag vågar käfta tillbaka, det gör jag inte i verkligheten. Ibland kanske jag gör det i verkligheten också, när jag blir riktigt förbannad, annars låter jag människorna göra narr av mig. Det är som om jag inte bryr mig. Jag orkar inte säga emot. Det har blivit så många gånger på sista tiden.

Andra människor ser mig som en människa som man kan säga dumma saker till. En människa som antingen inte bryr sig eller tar åt sig allt. Det spelar ingen roll vad jag gör. Säger jag emot när någon säger något taskigt, men det ska menas som skoj, så tycker de att jag är tjurig och inte kan ta emot ett skämt. När jag sedan är tyst när någon annan säger en annan taskig sak blir de irriterade över att jag inte säger något. De får väl bestämma sig över hur de ska ha det. Eller är det bara jag som överdriver?

Även om det inte alltid är lätt i skolan trivs jag. Jag har ingen bästa kompis och jag känner mig så fri. Jag har inga skyldigheter mot mina klasskompisar förutom att vara snäll och inte snacka skit. Jag behöver inte oroa mig över att någon ska bli tjurig på mig om jag inte väntar på denne efter idrotten eller någonting i den stilen. Det är så befriande. Jag känner mig inte bunden, jag känner mig fri som en flugen fågel. Om jag vill vara ensam, är jag det. Vill jag ha kompisar runt mig har jag det. Jag kan göra som jag vill och det har gjort att jag är den jag är idag. Jag lär mig ta ansvar. Istället för att vara beroende av andra när vi gör arbeten, är de istället beroende av mig eftersom jag tar skolan på så stort allvar. Det är en känsla som jag har velat känna i hela mitt liv och nu gör jag det också.

Om några veckor sitter jag i skolbänken igen. Denna gång är det inte nytt. Det är nygammalt. Jag längtar faktiskt dit. Det ska vara kul och se om jag har förändrats något under sommarlovet. Om jag vågar bli den där människan som jag alltid har velat vara.

Skriven av: Linda Andersson