Varför vissnar inga blommor

Varför vissnar inga blommor

En pojke står hand i hand med en man vid ingången till den stora grå byggnaden. Mannen är farfar och pojken ledsen. Kanske har de två en gång stått på en strand och kastat smörgås . Under tystnad har de två, pojken och hans farfar, tittat på ringarna som bildats efter de flata stenarna. Kanske har han satt pojken på sina axlar och burit honom hela vägen hem, hela vägen hem under tystnad. En tystnad som talar om band som endast kan finnas mellan en pojke och hans farfar.
Men här, utanför den stora, gråbyggnaden är de bara en pojke och en man som håller varandra i handen. De band som en gång varit så starka är nu bräckligare än ett torkat höstlöv. Ty så är det när man speglar sig i den sjukes ögon, där finns inte farfar, där finns bara sjukdom, sjukdom och rädsla. Blicken från en sjuk är lika tom som den strand som de en gång stått på, han och hans farfar.
Klockan som inte riktigt ville slå slog äntligen. Det var tid för besök. Men vem vill egentligen träffa någon från utsidan? Vem vill bli tittad på med vädjande ögon av en liten späd pojkkropp, en kropp som man en gång så lätt burit på sina axlar.
Pojken som en gång stått på en strand bredvid sin farfar, som tidigare i dag stod vid ingången till den stora byggnaden satt nu i fönstret och tittade ut mot parken. Gräset utanför sjukhusfönstret har lämnat sin en gång så gröna, friska färg i en annan tid. Likt glädjen lämnar den som blir påmind om att han är ensam.
Pojken som nu klättrat ner från fönsterkarmen hade gått fram till sängen där farfar låg. Han visste att han skulle få stå ensam på stranden när sommaren åter slog sig till ro. Han tänkte att han skulle vilja att allt blev som vanligt, han tänkte att han ville att farfar skulle vara frisk.
Ljudet av regnet som föll mot den fuktiga rutan påminde om en hakspets intensiva jakt mot telefonstolparna.
Nu var det dags att åka hem, sa mamma, lämna rummet utan att säga adjö. Det fanns ingen att säga adjö till. En tår rann ner för den en gång lyckliga pojkens kind, pojken som en gång haft en farfar, pojken som en gång gått hand i hand med lyckan en förmiddag på sommaren.

----

Han var så ung när han dog. Och pojken var så ledsen. Mamma och pappa sa, att tiden skulle läka alla sår. Men det vet både pojken och mamma att den inte gör.
Det har gått flera år sen han dog men fortfarande kan pojken som en gång var en man känna av det sår som ensamheten hade med sig.
Än i dag kan han minnas att han en gång var en pojke på en strand, en pojke med en farfar.

Författare:

Publicerat

Dela: