Varje morgon

Jag hör det brutala ljudet från mobilen, varför har jag inte bytt väckningssignal än?!

Ljudet skär igenom märg och ben, jag borde skaffa en sådan "wake up light" som min kollega har tipsat mig om. Det är fortfarande mörkt ute, alla instinkter i min kropp skriker att jag ska vända mig om och fortsätta sova.

Jag trycker på "snooze" och skjuter upp det oundvikliga tio minuter. Det måste finnas en anledning till att evolutionen har gjort mig så morgontrött, man kan väl inte leta mat när det fortfarande är mörkt ute, tänker jag.

Varför ska jag då gå upp och stressa till bussen för att hinna till jobbet i tid, det bästa jag kan komma på just nu är skam. Skam är den känsla som driver mig till att göra som alla andra, att inte sticka ut, att vara duktig.

Jag har försovit mig vid tre tillfällen sedan jag började på fabriken, det har aldrig fått några konsekvenser annat än att kollegorna har tittat på mig och endera fnissat eller skakat på huvudet åt den nya killen när han kommer lommande mot sin arbetsyta som om att han skulle kunna undgå att bli sedd.

Den här morgonen ska i alla fall inte bli den fjärde, lovar jag mig själv.

Nu vaknar jag igen, inser att jag hann somna om och detta är andra gången jag vaknar samma morgon, varför plågar jag mig själv såhär? Jag känner att lägenheten är kall, uppskattningsvis 18 grader. Under täcket bör det vara 37 grader eftersom jag trivs så bra här.

Med hjälp av mina kunskaper i termodynamik kan jag räkna ut att en temperaturskillnad på 19 grader kommer att ge upphov till ett kraftigt flöde av energi utifrån min kropp, det sista jag behöver just nu.

Kroppen känns svag, kroppen vill inte lyda mig. Eftersom jag fortfarande är ung undrar jag om det är såhär gamla människor känner sig hela tiden, i så fall förstår jag att de gnäller.

I mitt huvud citerar jag Strindberg "det är synd om människorna". Jag sträcker mig efter telefonen för att stänga av alarmet, jag kollar datumet: 17:e November, guds förgätna månad.

En våg av lättnad går igenom min kropp när jag kliver på den varma bussen och inser att jag har klarat dagens svåraste uppgift, nu kan ingenting gå fel, inte för ens nästa morgon.

Skriven av: Ludde