Publicerat
Kategori: Novell

Världen i skuggan av världen

Världen i skuggan av världen

En stjärna lyste högt på himlen likt en diamant i solskenet fastän klockan bara var mitt på dagen. Molina låg i gräset och tittade på stjärnan med häpnad. Ty denna lilla flicka skulle aldrig kunna gissa sig till vad som denna kväll skulle hända. Om bara drygt en timma skulle denna lilla flicka möta sitt öde, ett öde som skulle komma att bli hennes sista andetag…

Molina kunde höra sina fröknar ropa på henne men inne som hon var i sina drömmar så hörde hon det bara som en dov bakgrund. Den lilla flickan drömde en dröm som bara barn kunde drömma. Ty hon drömde att hon hittade en vacker rosa blomma med silkeslena blad som hon bara inte kunde låta bli att plocka. Hon stoppade bladen i munnen utan att riktigt veta varför, men det var ju bara en dröm och i en dröm kan man göra lite vad som helst. När hon hade stoppat bladen i munnen kunde hon känna hur hon lyfte från marken.

I en virvelvind av rosa blad flög hon genom en massa olika landskap. En del var vita och kalla medan en del var gröna och varma. Alla landskap kunde hon känna igen förutom ett och det var där hon stannade. Landskapet hade de mest konstiga träd hon någonsin hade sett och bladen hade så vackra röda färger.
– Molina!
Molina flög upp ur gräset när hon hörde sitt namn ropas och störde henne i sina vackra drömmar. Det var ungefär som när åskan dundrar när man precis har somnat, man får panik. Likaså fick Molina panik, hon kunde höra sitt namn ropas men hon kunde inte se någon. I detta läge gjorde hon som vilken sjuåring som helst hade gjort i detta läge, hon sprang tills benen inte kunde bära henne längre och hon ramlade rakt ner i ett stort hop av rosa blommor.

När hon såg blommorna kände hon direkt ett lugn inom sig för de här blommorna kände hon igen, det var blommorna från hennes dröm. Därför gjorde hon även som i drömmen och åt de silkeslena bladen, ”de smakade precis som vanligt” tänkte hon. Hon tog en sista titt på den ensamma stjärnan som lyste upp den klarblå himmeln ovanför henne och upplevde sin dröm en än gång fast denna gång på riktigt.

Om det skulle gå att beskriva lyckan i flickan skulle jag göra det, men nu råkar det vara så att det inte går. Lyckan var nämligen så stor att det inte går att beskriva. Men hon var lycklig varför visste hon inte men allt kändes bara så rätt.

Molina låg där i det röda gräset, det ända som inte var rött var stammen på träden som var gröna och de vackra rosa blommorna med silkelena blad. Den här gången tänkte dock Molina inte äta bladen för det här stället ville hon utforska. Nyfiken som det barn hon var började hon vandra uppför en stor kulle med en massa rött gräs och vackra gröna blommor. Då kom hon på, kanske skulle hon rita en karta så att hon hittar tillbaka till de rosa blommorna för annars skulle hon kanske aldrig hitta hem. Molina började rita på kartan samtidigt som hon gick Ty Molina var en ovanligt smart flicka för sin ålder, men inte tillräckligt smart för att se sig för ordentligt när hon gick och rätt som det var så trillade hon ner i ett litet hål i marken. Det sista hon kände var en hård stöt i huvudet sen svimmade hon.
- Sniff, sniff, undrar vem det kan vara, vad konstig hon ser ut.
- Titta hon börjar vakna till, vad liten hon är.
Molina vaknade till och såg två stora lurviga huvuden titta ner på henne. Hon tittade tillbaka på de med förundran och tog upp handen för att känna på deras päls för den såg så mysig ut. Då ryckte varelserna till och sade
- Vad gör du?! Tänk om vi skulle tafsa på dig på det där sättet!
Molina blinkade lite och fortsatte att titta på varelserna med stora ögon.
- Sluta stirra, har du tappat talförmågan eller? Sa den störste av varelserna.
- Ka…kan ni prata? Djur kan väl inte prata, de kan bara prata i sagor, är jag i en saga? Frågade Molina .
Varelserna skrattade och sa att hon inte var i en saga utan hon var i Världen i skuggan av världen, och det är klart hon kan prata det kan alla ruffar, och det är precis vad vi är, vi är ruffar.

Molina tittade på ruffarna, de såg väldigt roliga ut, de påminde lite om kaniner. Fast ruffarna hade kläder på sig som var lila. Den ena hade en kjol och en tröja, det måste vara en flicka tänkte Molina. Den andra hade hängselbyxor på sig så det måste alltså vara en kille.
- Jag heter Ruff och det här är min syster Ruffan sa ruffen som hade hängselbyxor på sig.
- Jag heter Molina och jag är faktiskt sju år gammal.
- Jasså åtta år minsann själv är jag hundra år och min bror är 101 år.
Molina tänkte att de här ruffarna måste ju vara knäppa i huvudet, inte kan de vara så gamla. Faktum är att de faktiskt var så gamla och det skulle Molina förstå senare i berättelsen. Nu spelade det inte så stor roll längre för nu upptäckte Molina det lilla huset som hon var i.

Huset var onaturligt litet för att vara bebott av två stora ruffar men konstigt nog så verkade ruffarna inte ens märka av att det var litet. Molina upptäckte att hon satt i en liten, sliten soffa som hon precis fick plats i. Framför soffan stod det ett runt bord med ett kakfat på. Huset bestod endast av ett rum som var uppdelat i tre delar. På höger sida om soffan var det ett kök och på vänster sida fanns det ett sovrum och i mitten då så var det som ett litet vardagsrum, utan tv eller radio. Molina upptäckte att det inte fanns några fönster, lampor eller ljus i huset och det var ju konstigt för det var väldigt ljust. Molina kunde därför inte låta bli att fråga hur detta kunde vara möjligt. Ruff svarade att han inte visste men att det alltid var ljust inomhus på dagen och mörkt inomhus på natten.

Så underligt tänkte Molina och hon lovade sig själv att hon skulle ta reda på hur det kunde vara möjligt.

Tystnaden avbröts genom att Ruffan frågade om Molina inte ville ha en kaka. Självklart ville Molina ha en kaka hon hade suttit och suktat efter kakorna ända sen hon såg de första gången.
- Kan du inte berätta hur du kom hit, vi är jätte nyfikna, frågade Ruff.
Molina berättade hela historien om hur hon kom dit och varför, om hur hon snurrade i en virvelvind av rosa blad och landade i det röda gräset i Världen i skuggan av världen.

Ruff och Ruffan lyssnade med häpnad och tittade sedan på varandra med stora ögon.
- Kan det vara… Det måste vara…Det är hon, mumlade Ruff och Ruffan tillsammans.
- Vem är jag frågade Molina och satte sig bekvämare i soffan.
- Oj, oj hur ska vi berätta detta för henne sa Ruffan oroligt och vankade av och an i det lilla huset som tycktes växa lite på de ställena som hon stod på.
- Låt mig ta hand om det här Ruffan, sa Ruff med en allvarlig ton i rösten.
- Det är så här Molina, högt uppe på ett berg bor det en häxa som kallas för Boppan. När Boppan var lika gammal som du så kom hon hit från jorden på samma sätt som du kom hit. Precis som du så ramlade hon även ner i vårt hus och precis som vi kommer att göra nu gjorde vi då. Vi sa åt Boppan att gå till Rupert för att han skulle hjälpa henne att ta sig till Filuren som är kung över Världen i skuggan av världen för att hämta en stav som hon skulle vakta i trehundra år. Nu är det så att Boppan, hon var inte den söta lilla rara flickan som vi trodde att hon var nej. Det visade sig med åren att hon var och kommer att förbli en ond häxa. Nu har Boppan haft staven i 400 år och varje liten flicka som har kommit för att vakta staven har blivit dödade. Den här gången känner vi dock att tiden är inne och att du är den rätta flickan att rädda oss.
- Så ni menar att jag ska vakta en stav i 300 år? frågade Molina.
- Ja det är precis det vi menar svarade Ruff bestämt.
- Men jag kan inte bli så gammal, jag är ju bara en vanlig flicka svarade hon hopplöst.
- Staven som du ska vakta kommer att ge dig evigt liv, så länge du bär den på dig hela tiden, det är därför häxan Boppan fortfarande lever.
- Men ni säger ju att ni är unga som är 100 år men ni har ju ingen stav. sa Molina.
- Nej det har du rätt i men i Världen i skuggan av världen blir alla som är födda här 300 år sen dör de. Du däremot som är jordbo skulle aldrig kunna bli 300 år det är därför Boppan skulle dö om någon lyckades ta ifrån henne staven. sa Ruffan som nu vågade ge sig in i diskussionen.
- Kan jag få sen din karta du berättade om? frågade Ruff.
Molina tog fram sin karta och gav den till Ruff som genast gick till köket och satte sig på en stol och började fixa med någonting.

Efter ungefär drygt tjugo minuter som kändes som en evighet för Molina gav Ruff tillbaka hennes karta och visade att han hade ritat en väg till ett hus där det stod att Rupert bodde.
- Du kan sova här i natt men tidigt i morgon måste du ge dig av till Ruperts hus han kommer att berätta mer för dig sa Ruff.

Molina gick och la sig utan att protestera i en extra säng som Ruffan hade tagit fram under tiden som Ruff ritade kartan. Molina sov en skön sömn och drömde om allt möjligt konstigt djur som pratade, rött gräs och träd som hade gröna stammar.

Nästa morgon begav sig Molina till Rupert. Det hände ingen speciellt under vägen förutom att hon stannade och åt lite matsäck som Ruffan hade packat ner till henne. Hon gick i säkert två dygn över stockar och stenar innan hon kom fram till Ruperts hus. Den ena natten hittade hon ett stort träd som hon sov under och andra natten hittade hon en jätte stor sko som hon kunde lägga sig i och sova. När hon gick hoppades hon bara att hon var framme snart och hon blev överlycklig när hon såg ett hus som var inbyggt i ett träd.

När hon kom fram till huset behövde hon inte ens knacka på dörren förrän en kortväxt farbror flög ut genom dörren och sa att hon inte behövde berätta något för han visste redan allt. Molina gick in i trädhuset och såg sig omkring, här tillskillnad mot Ruff och Ruffans hus var det stort. Det var så högt till taket att man inte kunde se det, det var bara ett rum men det var jätte stort Molina kunde aldrig tro att det där lilla trädet hon gick förbi skulle vara så här stort på insidan. Hemma hos Rupert fanns det fönster och det sken in ljus där precis som det gjorde hemma hos Molina. Sanningen var att Molina längtade hem till sin mamma och till sitt rum, Molina hade aldrig sovit borta förut, inte själv i alla fall och nu fick hon sova själv i en annan värld detta var ganska skärrande för en nioårig flicka.

- Slå dig ner flicka lilla, detta kommer inte att ta lång tid, sa Rupert och fortsatte.
- Du vet redan vem häxan Boppan är eller hur?
- Ja det vet jag, Ruff och Ruffan berättade det för mig, svarade Molina.
- Bra! Nu är det så här att jag har hört av en källa som inte är nödvändig att avslöja att häxan Boppan har planer på att döda kungen över Världen i skuggan av världen, Filuren.
- Men varför skulle hon vilja döda honom? Frågade Molina.
- Jo det är så här att eftersom det är Filuren som är kung här så är stavens hans ansvar i det stora hela. Filuren har även han precis som staven magiska krafter och det är han som har placerat ut blommorna vid dig så att du skulle komma hit och rädda oss från häxan Boppan. Boppan börjar bli ganska trött på att han alltid försöker kalla hit folk för att döda henne för det är hon som vill regera på Världen i skuggan av världen det är även därför hon inte vill ge bort staven. sa Rupert samtidigt som han hällde upp ett glas med jordgubbssaft till Molina.
- Vadå så du menar att häxan Boppan vill döda Filuren så att hon kan vara drottning ifred? Frågade Molina undrande
- Ja precis, därför måste du gå och ta staven ifrån häxan Boppan och vakta den med ditt liv.
- Men vad är det som är så speciellt med staven? frågade Molina samtidigt som hon satte upp det blonda långa håret i en hästsvans och tittade med sina stora blå nyfikna ögon på Rupert och väntade på ett svar.
- Som du säkert vet är staven magisk och med den kan man ändra årstiderna och ändra väder. Men om den hamnar i fel händer så kan den utgöra stor fara för omgivningen. Staven kan nämligen förstöra naturen och i värsta fall kan man döda med den.
- Är det någon som har blivit dödade av staven eller häxan? Frågade Molina
- Ja alla barn som har kommit för att ta staven från häxan, men annars vet jag ingen annan som har dött. Men däremot så har hon börjat ändra färgen överallt i naturen till blått! Usch denna hemska kalla färg gör mig galen. Sa Rupert och drog sig i håret bara av tanken att man kunde ändra färg på naturen till blått.
- Men hur ska jag kunna ta staven från henne om ingen annan har lyckats?
- För att du är speciell, du är godhjärtad och oskyldig som få dessutom valde ju Filuren ut dig. Han valde inte ut de andra, de andra kom utav en slump.

Nu tyckte Rupert att det var slut pratat för det var dags för Molina att skynda sig till häxan Boppan och ta staven därifrån. Så precis som Ruff gjorde så ritade han på hennes karta och visade hur hon skulle gå för att komma till häxan Boppans hus. Molina fick lite massäck att ta med sig på vägen för det var en lång väg att gå sedan sa de adjö till varandra och Molina sprang iväg.

När det hade gått ett dygn så kom Molina fram till en sjö och precis som Rupert sa stod där en båt och väntade på henne. När hon klev ombord så hoppade det fram en liten figur som såg ut lite som en pumpa.
- Hej det är jag som är Lotta, jag bor i Pumpa huset precis vid utkanten av Världen i skuggan av världen. Det är väl du som är Molina? Jag fick ett bud av Ruffan att jag skulle köra över dig till andra sidan, vad ska du göra där egentligen?
- Jag ska till häxan Boppan och ta tillbaka staven svarade Molina
- Å kära barn det var inte en lätt uppgift du har fått på dig inte må jag säga. Ja, ja då är det väl bäst att vi åker då.

De två flickorna åkte i tystnad över till andra sidan och när de var framme önskade Lotta lycka till, till Molina och så fortsatte Molina sin vandring.

Efter ytterligare ett dygn var Molina framme vid det stora berget där häxan Boppans hus låg på och när hon såg hur högt det var och hon visste att hon var tvungen att klättra upp hela vägen, så blev hon ännu tröttare än vad hon redan var. Så hon bestämde sig för att ta det lugnt resten av dagen och vila ut sig ordentligt. Ty det skulle hon aldrig ha gjort för under den dagen så började häxan Boppan att själv vandra ner för berget bredvid och styra sin kos mot Filurens lilla hus.

Dagen efter började Molina att klättra uppför berget och det gick fortare än hon trodde att det skulle göra. När hon kom upp knackade hon på dörren till häxan Boppans hus och öppnade det gjorde en liten groda.
- Hej sa Molina, jag skulle vilja träffa häxan Boppan
- Boppan är inte hemma just nu, hon är på väg till Filuren för att tala om för honom att sluta skicka hit en massa odugliga ”stavvaktare”.
- Ånej jag kom försent! Utbrast Molina och blev helt gråtfärdig över misslyckandet.
- Se så flicka lilla börja inte gråta nu om du har en karta kan jag visa dig hur du kan ta dig till Filurens hus så att du kan prata med Boppan, hon blir säkert jätte glad du förstår det är bara mig hon har att prata med och vem vill sitta och prata med en groda dag ut och dag in?

Grodan ritade på Molinas karta hur hon skulle gå för att kunna ta sig till Filuren. ”stackars Häxan Boppan” tänkte Molina, ”tänk att bara sitta helt ensam i ett hus hela dagarna utan några kompisar, men hon får faktiskt skylla sig själv om hon är så elak”.

Molina fortsatte sin vandring fast den här gången sprang hon, hon måste komma före Boppan annars är det försent och då är det hennes fel. Var det verkligen nödvändigt att sitta och vila en hel dag?

Molina sprang och sprang, hon sprang ner för berget och såg hur allt blev blått, fast Molina tyckte inte det såg så dumt ut hon tyckte nog att det var ganska så fint men det kunde hon inte bry sig om nu för nu var det bråttom. Hon sprang genom en skog som skulle leda till Filurens hus. Hon började känna hur allting kändes helt hopplöst när det började bli mörkt och tillslut kunde inte hennes ben bära henne längre och hon föll ihop på marken i en gråtattack.

Då hörde hon hur det prasslade till i buskarna bredvid henne och det var någon som frågade ”vem där?” Molina svarade att det bara var en liten flicka som heter Molina. Då kom varelsen fram från buskarna och till Molinas förvåning såg hon ut precis som henne, det var en människa. Enda skillnaden var att den andra flickan hade brunt hår och bruna ögon.

- Jag är häxan Boppan, vad gör du här?
- Är du häxan Boppan? frågade Molina chockerande samtidigt som hon backade bak lite.
- Ja det är det, vad vill du?
Molina tog mod till sig och ställde sig upp och sa med bestämd röst att hon var minsann här för att ta tillbaka staven!
- Du är du här för att ta tillbaka staven sa Boppan och skrattade högt.
- Ja… ja det är jag faktiskt och jag tycker att du ska ge den till mig nu!
Häxan Boppan satte sig ner på en sten och suckade och lade ansiktet i händerna sen frågade hon.
- Vet du vad som händer med mig om jag lämnar ifrån mig staven?
- Ja det vet jag du… dör… svarade Molina tvekande
- Tror du då verkligen att jag vill lämna ifrån mig staven bara så där? Det måste vara rätt person, alla tror att jag är ond och har dödat alla som har kommit men det har jag inte jag har bara skickat tillbaka dem där de hör hemma.
Boppan tittade hopplöst på Molina och fortsatte.
- Jag tycker om att vakta staven och ta hand om naturen jag förstår inte varför alla hatar mig.
- Men du gör ju naturen blå det är jätte många som tycker det är fult naturen här ska ju vara röd inte blå sa Molina
- Du förstår inte, jag har varit här i fyrahundra år och jag märker när det behöver förändras lite. Jag börjar bli så trött på alla röda färger att jag måste lägga in lite andra färger också och blått är fint tycker jag, det är min favoritfärg. svarade Boppan med häftiga armrörelser.
- Men om du nu är så snäll som du säger att du är varför ska du då döda Filuren?
- Va! utbrast häxan Boppan jag ska inte döda någon det ingår inte i min natur, jag ville bara tala om för Filuren att han får sluta skicka en massa värdelösa nollor hit och skicka någon som är smart nog att ta hand om den här uppgiften.
Molina visste inte riktigt vad hon skulle säga så Boppan bröt tystnaden och sa
- Men du verkar ju vara en ganska smart tjej så det är väl bäst att jag lämnar över staven till dig.
- Nej vänta skrek Molina innan Boppan hann räcka henne staven. Varför kan du inte behålla staven så kan vi vaka över den tillsammans så slipper jag vara lika ensam som du har varit alla dessa år.
- Nej det går inte det kan inte vara två som vaktar staven för då måste båda ha den på sig. Sa häxan Boppan.
- Men kan vi inte gå tillsammans till Filuren och fråga honom om inte han kan hjälpa oss med det vi kan ju bli jätte bra kompisar.

Och så gick de två små flickorna hem till Filuren och knackade på hans dörr. Filurens hus var ganska så normal stort och hade en lika söt grön inredning som huset hade på utsidan. När Molina och Boppan hade förklarat allt för Filuren så sa Filuren att det finns en möjlighet men då var de tvungna att gå till dörrvaktaren Pojkan och han skulle då hjälpa flickorna att dela på staven så att det skulle gå att ha en varsin. Flickorna sa adjö till Filuren och tackade för hans hjälp och sen gick de vidare under många skratt och lekar.

Efter tre roliga dygn kom de fram till pumpahuset och då visste de att det inte alls var så långt kvar för Filuren hade fyllt i det sista på kartan som visade vägen till Pojkan. Efter bara någon timma kunde de höra en grov röst säga: ”stopp nu kan ni inte komma längre här tar Världen i skuggan av världen slut”.
- Men vi vill inte längre sa Molina vi vill prata med dig.
- Filuren sa att du kunde hjälpa oss att dela på staven så vi kunde ha en varsin del sa Boppan.
Fram ur skuggorna steg en spinkig man med kepsen på sned och sa
- Självklart mina damer!
Sen sa han någonting som inte gick att urskilja och de båda flickorna kunde känna någonting tungt hänga runt halsen. När de såg vad det var blev de överlyckliga och den spinkiga mannen klev leende in bland skuggorna igen.

Sen den här dagen har de två flickorna hängt ihop som om de var systrar, Molina glömde bort sin familj och ingen vet vad som hände med Molina. Samma dag som du nu sitter och läser det här så ligger nog Molina och Boppan i det röda gräset och tittar på den ensamma stjärnan som vakar över dem dag som natt. Och visst hade jag inte rätt detta öde som skulle ges till Molina skulle bli hennes sista andetag för så fort hon ger upp ödet så kommer hon inte att leva kvar längre och skulle komma att sluta andas.

Skriven av: Emelie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren