Publicerat
Kategori: Novell

Världens Viktigaste Man



VÄRLDENS VIKTIGASTE MAN


FN-skrapan i New York är ett stort jävla hus, en redig klump. Där inne springer folk omkring och medlar och styr, komplotterar och förmedlar och utanför halvspringer diplomater med väskor i händerna, portföljer fulla med väldigt viktiga papper, angående beslut om fred i världen och klimatet och världssvälten och annat sådant. Utanför FN-skrapan var det nu morgon och allt det här pågick redan, det såg redan ut som det står ovan. Vad jag inte nämnt än är att utanför FN-skrapan så vaknade just nu världens viktigaste man. Han slog upp dom klarblå ögonen, för han hade varit blond och blåögd i sina yngre dagar och var ännu det sistnämnda, men det där med blond var det väl si och så med. Han hade grånat, grånat i förtid av allt slit och alla tankar och allt jobb han fått lägga ner för att ständigt rädda mänskligheten och jorden undan undergången. Han satt inte i baksätet på en limousin, han vaknade inte på något väldoftande rum på något av hotellen här utanför, som huserade diplomater och andra viktiga människor. Nej, världens viktigaste man slog som sagt upp sina klarblå ögon och tittade upp mot himlen, för han hade sovit under bar himmel inatt igen, och han såg på solen att det strax var dags. Han blinkade till några gånger, världens viktigaste man, och viktigare än så – han lyfte upp höger hand, en hand klädd i en trasig tygvante, och viftade till med handen. Fyra dagar senare nådde vinden, som sålunda satts i rörelse, en fjäril av en utrotningshotad art i amazonas och fjärilen kastades till lite grann av den lilla vindpusten. Ytterligare nio dagar senare dog den där tornadon som skulle ha varit på väg in över Texas om fjärilens framfart inte förhindrats den här dagen, utanför FN-skrapan.
- Kom nu, ditt gamla fyllo!
Det var dags. Poliserna hade kommit. Två stycken. Det var så, människorna tänkte på varann och gick alltid två och två om det rörde sig om något farligt. Ingen skulle behöva vara ensam mot sin vilja egentligen och ingen skulle behöva dö en förtidig död och det var verkligen dags att komma på botemedlet mot alla sjukdomar och så vidare, tänkte världens viktigaste man helt kort och hans huvud nästan sprängdes av alla tankar och göromål han hade framför sig. Men först gällde det att reda ut situationen som var för handen. Polisen var här och nu skulle han nog klara av att se till att det där mötet undgicks.
- Ta dina grejer nu, sa polismannen i lite vänligare ton, men ännu bestämd.
Världens viktigaste man reste sig mödosamt upp. Tidningarna han sovit på och haft över sig föll av honom och han rättade till klädtrasorna, som hängde över hans kropp. Han hette säkert något, någon gång hade ju en mamma fött fram honom och någon hade säkert döpt honom och han mindes vagt hur han vuxit upp, gått i skolan och sådant, men det var långt borta. Och vad han hette kunde han bara inte komma på.
- Vad heter du? sa polisen och världens viktigaste man svarade utan att blinka:
- Steven.
- Bra. OK. Kom nu, Steven, sa polisen och fick hjälp av sin kollega, med att leda bort uteliggaren från den olämpliga plats han sovit på utanför FN-skrapan.
Det var dags. Nu krävdes handling. Världens viktigaste man såg reflexmässigt upp på solen igen och räknade på nolltid ut exakt vad klockan var, på sekunden. Nu skulle han komma när som helst. Och poliserna började planenligt föra världens viktigaste man mot polisbilen som stod parkerad bara några meter bort. Och där kom han nu – Sudans sändebuds sekreterare – med raska steg och med en portfölj med viktiga papper under armen. Kostymen perfekt och fläckfri och han såg inte med en blick på världens viktigaste man. Detta bekom inte den sistnämnde, som nu räknade mikrosekunder och just när tiden var rätt så skrek han:
- Låt oss kramas i trafiken!
Orden, rytmen, var exakt rätt uträknade, för 20 meter bort stannade ett polskt sändebud till för ett kort ögonblick. Han kastade en blick på mannen i trasor innan han fortsatte. Polisen tog tag om världens viktigaste man och ledde in honom i polisbilen, åkte iväg med honom in mot staden.
- Har du någonstans att bo? Sova? undrade polisen i bilen och världens viktigaste man kontrollerade att händelserna direkt efter hans ingripande gick rätt till och det gjorde dom, för det polska sändebudet missade precis att komma fram till dörren till FN-skrapan, där efter den där lybiern, fick nästan dörren i ansiktet och blev nästan lite irriterad. När han kom upp på sitt rum var han ännu lite gramse över händelsen nere i lobbyn, då han just missat den ryske attachén, för han hade tänkt växla några ord med honom om den där gasledningen, det var ju så onödigt att den hade den sträckning den hade just nu. Det skulle bara ha rört sig om någon minut, en hälsningsfras på ryska, en kort fråga och en väntan på svar och sedan skulle dom båda varit på språng igen. Den ryske attachén hann precis fram i tid med papprena till sin chef, som skrev under dom och dom hann med posten och kinesen i andra sidan huset slapp vänta på sin post och kunde således se till att Nord-koreanen fick sitt kaffe i tid, för det var hans tur att hämta kaffe i korridoren, och dom satt som vanligt och småpratade lite, när tysken kom förbi och växlade några ord om vädret, mest för artighets skull och vid slutet av dagen hade folket i FN-skrapat pratat så mycket om klimatförändringar att de beslutade sig för att göra upp om en resolution om ett fördrag om ratificerande av ett stop för utsläpp av växthusgaser inom den närmaste framtiden.
Världens viktigaste man läste nyheten om fördraget i en dagsgammal tidning, han senare skulle använda sin täcke, några dagar efter händelserna och han noterade med tillfredställelse att allt gått så bra.
Men det var en ny dag idag och nya göromål. Han hade sovit bara två timmar, för han hann sällan sova mer, världens viktigaste man, och han hade ställt sig i ett gathörn vid en tunnelbanestation och skulle rädda USA:s president från att bli skjuten. Han såg upp mot solen och såg på sekunden vad klockan var och visste att strax skulle det komma en man gående på den här gatan, en man som måste fördröjas i sin framfart med en sekund och några hundradelar ungefär. Världens viktigaste man var klädd i trasor från topp till tå och behövde hitta några nya gamla skor inför den annalkande vintern. Mänskligheten hade inte råd med att han förfrös fötterna. Nog om det, för nu kom han. Och bråttom hade han. Han hette Neil Wilkinson och var affärsman på ett större internationellt bolag och hade en träff med några andra toppar idag och han var redan lite sen. Världens viktigaste man beräknade antalet steg han skulle behöva försena honom ytterligare med och tog nu själv ett kliv fram, ställde sig halvvägs i Mr Wilkinsons väg och muttrade något om ”skänk en slant”. Mr Wilkinson var en artig man, men han hade inte tid med det här. Han hade kunnat gå rakt igenom det där gamla fyllot, bara knuffat honom ur vägen, men nu tog han istället ett kliv åt sig, snavade nästan till och fick rätsida på sin kropp igen och fortsatte. ”Jävla fyllo!” tänkte han och världens viktigaste man såg efter honom med nyfiken blick. Någon vänlig själ såg världens viktigaste man stå där i trasor och med utsträckt hand och skänkte en slant, så karl´n kunde köpa sig en kopp kaffe i alla fall.
Två timmar senare kom Mr Wilkinson fram, men det var för sent. Fastän han meddelat via mobiltelefon att han tyvärr inte skulle hinna i tid, så hade flygplanet lyft. Men en större ära väntade Mr Wilkinson, för självaste USA:s president hade hört talas om honom och vilket bra jobb han gjorde, så Air Force One hade lyft med bara presidentfrun och barnen och skulle komma tillbaka och hämta de andra senare, för ”the First Lady” hade några åtaganden att bestyra när hon kom fram och hade inte kunnat vänta. Mr Wilkinson var mycket smickrad. Han bockade och bugade sig djupt inför presidenten.
Det rörde sig om en kortare resa. Piloten flög presidentfrun till platsen, landade, släppte av frun och tankade, lyfte sedan igen och flög tillbaka för att hämta ”chefen”. Det här dröjsmålet gav Hank Lemmens den oönskade lyxen att få tänka. Han hade lyckats ta sig upp på toppen av den här skyskrapan och såg presidentplanet landa. Hans gevär vilade stadigt i hans händer och han var på det klara med vad han skulle göra. Presidenten skulle dö. Dörren på planet öppnades och ut klev några säkerhetsvakter, presidentfrun och barnen. Men inte presidenten. Var i helvete var presidenten? Hank Lemmens händer ryste till sedan han väntat in i det sista och han förstod nu att presidenten inte varit med på planet. Hela hans planering hade gått i stöpet. Vad göra nu? Han tog fram sin avstängda mobiltelefon och ringde hem. Hank Lemmens sjuåriga dotter svarade efter fem signaler och blev glad över att pappa ringde, det gjorde han inte så ofta. Hon hette Linda och hade suttit ensam hemma och väntat på mamma och det hade varit ensamt och hon berättade om hela sin dag så här långt för sin pappa, Hank Lemmens. Hank, som inte hört dotterns röst på så länge, blev glad och lyssnade gärna. Hennes glädje smittade av sig till honom och han började berätta om sin dag på kontoret och samtalet drog ut på tiden och någonstans spårade någon sändare samtalet och några säkerhetsmän fick – fem minuter innan presidenten skulle landa – nys om att någon var på ett tak i närheten av landningsplatsen. Några mannar skickades dit för att kontrollera, för det skulle inte vara någon där och under odramatiska omständigheter kunde Hank Lemmens avhysas och geväret hade han slängt i en ventilationstrumma, för han ville hem och träffa sin dotter och försöka med sitt barns mamma igen och kanske välja livet ändå. Han sa till säkerhetsvakterna att han varit här uppe för att hoppa, för att han upplevde det som att livet inte var värt att leva utan lilla flickan. Och det var ju inte bara lögn.

Världens viktigaste man stod en kväll under en bro tillsammans med Jazz-Johnny Saxofonisten, Dwight Fry och Han Utan Hatt. Dom stod och värmde sig vid en soptunna dom slängt trä i och som brann för dom i den kalla natten. Och elden brann för världens viktigaste man och för hans kamrater och för hela mänskligheten, för världens viktigaste man älskade människorna, och dom här människorna han var med inatt var väldigt viktiga människor. För dom hade alla kommit till genom en kvinnas kärlek till en man och vise versa, dom hade en gång älskat och älskats och världens viktigaste man ville att dom en gång skulle få uppleva allt det där igen. Jazz-Johnny Saxofonisten hade tvingats sälja sin saxofon för 25 år sedan, men övade varje dag, med ena tummen i mun och brukade spela i luften för dom andra, som lyssnade andäktigt till dom tysta tonerna, som inte kom ur saxofonen som inte satt i händerna på Jazz-Johnny Saxofonisten. Och Dwight Fry hade en gång varit multimiljonär och hyllad stjärna, omskriven och besjungen, med flera fruar och dito barn, och han hade bott i några stora, fina hus och levt livet och haft det bra. Och han hade det inte så illa nu heller, i trasor under en bro, invid en eld som brann och i olycksbröders glada sällskap. Han Utan Hatt hade nästan inget hår kvar alls nu, såg ut att vara hur gammal som helst, men sa varje dag att för varje dag som gick så kom han allt närmare den dag då han åter igen skulle bära en hatt. Han visste att det var så. Det var det han levde för. Och Jazz-Johnny Saxofonisten satte tummen i munnen och spelade en svängig bit och världens viktigaste man lyfte då och då en hand, blinkade och blundade, drömde sig bort och kände efter, läste av och lyssnade in. Avstyrde en tsunami här, ändrade riktning på en lahar där. Han kunde inte hjälpa alla, för dom var över sju miljarder stycken nu, människorna, och fastän han älskade var och en av dom lika mycket så kunde han inte alltid hjälpa alla. Men han gjorde vad han kunde för att få stormen och oväder att dra säkert förbi våra städer, förhindra krig och svältkatastrofer och få våra liv så drägliga som möjligt. Han stod där vid elden och gladde sig åt nattens sällskap och något senare skulle han kanske försöka sova någon timme, ut i fall tid fanns till det.

Men onda krafter spelade sitt spel. Utan att mänskligheten visste om det hade den bevakats under de senaste åren, av krafter större än vi någonsin kunnat föreställa oss. Och en dag landade det fantastiskt stora rymdskeppet, fullt med rymdvarelser och märkligt och märkvärdigt, utanför FN-skrapan. USA:s president kom dit och alla i FN-skrapan samlades och alla undrade vad utomjordingarna ville och hoppades att dom kom i fred.
- Allt vi vill ha är världens viktigaste man, sa rymdvarelsernas ledare på ett av jordens vanligaste språk, för dom hade studerat oss länge och ordentligt och lärt sig tala flera av våra språk.
Och alla världens presidenter åkte till USA och samlades vid FN-skrapan och rymdskeppet, som var ännu större än huset och alla ledare i världen kom för att få träffa utomjordingarna och tala om hur viktiga dom var. USA:s president var förstås övertygad om att han var världens viktigaste man och klädde sig fin och gjorde sig till inför de långväga besökarna. Men han var inte den dom letade efter. Då gjorde Kinas president en framstöt, för kineserna var ju så otroligt många och dom måste ju vara viktiga, men: nej.
- Han var här utanför för inte så länge sedan, sa rymdvarelsernas chef om världens viktigaste man och pekade på FN-skrapan och alla dignitärer som varit där de senaste veckorna gjorde sig besvär med att ta sig till platsen igen.
Men inte heller bland dem fanns världens viktigaste man. Rockmusiker och idrottsstjärnor gjorde sig nu omaket och trodde att det kanske kunde vara någon av dom som var ”världens viktigaste man”, men icke.
Så rymdskeppet stod parkerat där, länge och väl och alla började surna till för vad fan var det här för filurer, som kom och pratade om ”världens viktigaste man” och sedan bara nobbade alla. Feminister började gnälla också och tyckte att det borde lika gärna kunnat vara en kvinna, så dom drog ihop alla möjliga kvinnliga makthavare och ville visa upp dom för rymdvarelserna, men inte då.
Så av en händelse så råkade världens viktigaste man gå förbi FN-skrapan igen. Han hade varit här för några veckor sedan, för att rädda miljön, och han förundrades över det väldiga rymdskeppet och han hade aldrig sett något liknande eller ens anat att något sådant fanns, för han var bara den här världens viktigaste man. Och på en given signal gick hela apparaten igång. En 10 000 meter röd matta rullades ut, 10 000 rymdvarelser klädda i färggranna uniformer och med alla sina utmärkelser på dom blänkandes och bländandes i solljuset från stjärnan Sol kom ut och smattrade i trumpeter, trummor virvlade och en fantastiskt mäktig musik steg mot himlen efter en inledande fanfar på 16 minuter. Världens viktigaste man förstod plötsligt vad det var frågan om och började den långa vandringen längs den röda mattan. Rymdvarelserna stod blickstilla i givakt och gjorde honnör för världens viktigaste man, som kom gående på den röda mattan, klädd i trasor och med skor utan sulor. Och med tårar i ögonen. En miljon människor hade i brådrasket samlats här också och rymdvarelserna fick hålla undan poliserna, som ville ingripa och slita uteliggaren av den där fina röda mattan. TV-kameror och digitalkameror och mikrofoner fångade det historiska ögonblicket. Flera miljarder människor såg fyllot och uteliggaren komma gående uppför den där röda mattan, bland alla dom där människorna och rymdvarelserna. Tårarna trillade nerför kinderna på världens viktigaste man som han vandrade upp mot det mäktiga rymdskeppet och den vackraste symfoni som någon någonsin hört spelades ur högtalare, vars ljudbild var så perfekt, och musiken var så underbar att alla fick tårar i ögonen, trots att den där trasgubben gick på dom fantastiska rymdvarelsernas vackra matta. Och världens viktigaste man såg in i ögonen på sina älskade människor och tog inombords farväl av sin älskade mänsklighet. För han förstod nu vad det var frågan om. När han kom fram till slutet på den röda mattan stod rymdvarelsernas ledare i givakt framför honom en kort stund, innan han gick ner på knä och kysste uteliggarens fötter.
- Ni har kommit för att hämta mig, sa världens viktigaste man.
- Ja, svarade rymdvarelsernas ledare. Vi samlar på universums viktigaste varelser och har länge sökt efter Er. Ni måste komma med oss.
Och världens viktigaste man förstod att det var så, att det inte fanns något val och innan han gick ombord rymdskeppet vände han sig om och såg ut över människohavet. Det stack till hårt i hjärtat på honom och han gjorde några sista viftande rörelser, för att få oss att ha det så bra som möjligt. Folket trodde förstås att han vinkade och tyckte att det såg löjligt ut och hela skiten kändes så fånigt att det var så där och allt kändes som världshistoriens anti-klimax och många människor blev rent ut sagt förbannade.
Snart nog återvände livet till det normala och det dröjde inte mer än fjorton dagar innan tredje världskriget bröt ut och världen rasade ihop som ett korthus. Det hade börjat med en enkel grej som att någon inte missat en buss, på grund av att det inte stått någon uteliggare och tiggt pengar invid busshållplatsen och sedan rullade allt på där ifrån.

Ombord på rymdskeppet fick världens viktigaste man umgås med andra viktiga varelser. Men han hade nu blivit världens olyckligaste man. Han fick allt han kunde önska sig av rymdvarelserna, som inrett en hel flygel av skeppet enkom för honom, helt i jordisk stil, och det tog sex veckor för honom att supa ihjäl sig. Världens viktigaste man överlevde mänskligheten med ett par, mycket smärtsamma, veckor.

Skriven av: Jonas Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren