Publicerat
Kategori: Novell

Varma sommardagar och svarta kängor



Den 22åriga flickan kånkade upp för de branta trapporna med sina matkassar, pupillerna i de havsblå ögonen var stora i det dunkla ljuset och bruna testar av hennes mörka hår som var uppsatt i en enkel svans ramlade ner i ansiktet på henne. En pust hördes då hon nådde den gröna dörren på femte våningen, hon vände sig om, tryckte skickligt ner det rostiga handtaget med armbågen och backade in i hallen.
”Mr Walker!” Ropade hon och sparkade av sig sina röda skor. ”Är du här?” Hon ställde ifrån sig kassarna i det slitna köket och fortsatte ut genom det lilla väntrummet mot en mörk trädörr vilken hon knackade på och steg in, hostandes på grund av den svett- och röklukt vilket fyllde det skållheta rummet som hon så många gånger undrat varför inte Walker renoverat, golvet och skrivbordet var fyllt av brännmärken efter cigaretter och de brunaktiga tapeterna hade börjat lossna av all fukt. Hostande öppnade hon balkongdörren i ett misslyckat försöka att vädra ut - lukten hade för längesen fastnat i väggarna - varefter hon såg sig omkring på det stökiga skrivbordet. En grön liten lapp, febrilt eftersökt drog till sig uppmärksamheten där den satt på den uråldriga dataskärmen.

19/6 Kl 09.46
Lea,
Är hos A.,
Tillbaka om en timme om inget dyker upp.
Walker.

Klockan på hennes brunbrända arm visade på 10.02, alltså hade Lea och Walker precis missat varandra. Nynnandes på sommarens plåga till låt återvände Lea ut i väntrummet och satte sig bakom skrivbordet vilket stod i ena hörnet och slog på datorn som för övrigt var av den nyaste sorten. Med en tung suck granskade hon det magra inboxlådan som mest bestod av reklambrev och tråkiga undersökningar. Det hade gått nästan fyra månader nu utan att något nytt fall hade kommit in, inte ett ansikte förutom Leas och Walkers hade besökt deras enkla detektivbyrå på 4,5 månader och även om de inte blev uttråkade i varandras sällskap tyckte båda att det var på tiden att något hände.

Då Lea i 10 minuter hade suttit och surfat planlöst på Internet hördes ett bekant visslande och Walker stormade in i rummet, det bruna plommonstopet vilket prydde hans kala huvud hade hamnat på sned och den så annars välstrukna tweedkavajen hade skrynklats både här och där.
”Lea, så bra att du är här.” Utropade han. ”Ta på dig skorna och följ med, det är något på gång.” Förvirrad följde Lea Walker ut i hallen där hon snabbt drog på sig skorna och hann precis få fatt på sin munkjacka innan Walker jagade ut henne ner på gatan och in i en taxi som stod och väntade.
”Okej, vad är det som är på gång?” Kunde Lea få ur sig då hon pustade ut i taxin, Walker hade inte varit så här uppjagad på länge. Efter att ha sagt till taxichauffören att köra till hamnen berättade Walker att Bergström hade ringt och berättat om ett lik i hamnen.
Den tio minuter långa bilfärden var fylld av förhoppningar om att få ett nytt fall, båda två hoppades och även om de hade en aning om vad den andra tänkte sa de ingenting förrän den varma taxin nådde hamnen och stannade. Mr Walker betalade medans Lea långsamt vandrade längs med den salt och fiskdoftande betongkajen mot de blå och vita polisavspärrningarna som såg ut att leka tafatt med poliserna då de lösa knutarna gång på gång gick upp i den starka vinden. Väl framme visade de upp sina polisbrickor för en robust polisman med mustasch som lyfte på banden så de lättare kunde ta sig under. De trängde sig sakta men säkert fram bland fotografer, polistjänstemän och kriminaltekniker för att slutligen komma fram och se den döde mannen. Hans ögon var till hälften slutna och ansiktet blekt, han låg ner på rygg på den trots den varma sommarsolen iskalla betongen med armarna utslagna längs med kroppen. Den grå piké tröjan hade åkt upp en bit och en bit av den solbrända, vältränade magen blottades. Han kunde inte vara mer än 25 år. Walker tog på sig ett par ljusblå plasthandskar och böjde sig ner för att undersöka liket, han kollade på armar, mage, hals, i hårbotten, på fötter och i ansiktet varefter han tog några bilder och prov på mannen och hans kläder.
En svettig Bergström kom fram till dem, han var klädd i civila kläder för ovanlighetens skull och i handen fanns en läsk till synes okej men säkert avslagen. Lea frågade när mannen hade hittats och varför så sent svarade han att på somrarna börjar hamnarbetarna mycket senare på dagen så mannen hade inte blivit upptäckt förrän vid kl 9 då en Mark Leander hade kommit tidigare och hittat den döde som de för övrigt inte hade någon identitet på. Walker som fortfarande satt ner såg upp mot Lea och besannade hennes misstankar om att liket var i 25årsåldern men även att hans skostorlek var 42 och att han var ca 189 cm lång.
”Om han hade några behörigheter har dom på ett eller annat sätt försvunnit.” Fortsatte Walker och tackade Bergström för tipset. ”Vi vill gärna ha så mycket info vi kan få om fallet av er, men nu ska jag och Lea dra oss hemåt och smälta allt det här.”
Bergström svarade att han skulle e-posta det lilla information de hade men när han frågade om de ville ha skjuts med en av polisbilarna svarade Lea att en promenad skulle göra både dem och naturen gott.
Vid det här laget var Lea och Walker vana vid att folk vände sig om och såg efter dem på gatan, men i början hade det varit jobbigt. Det var inte bara så att de hade annorlunda klädstil, utan de var även varandras motsatser. Walker var som hämtad ur en av Agatha Christies böcker med sitt plommonstop och sin tweedkavaj medans Lea köpte alla sina kläder på secondhand och kämpade aktivt för freden.

Nästa dag kom Lea först till byrån och fick springa in då telefonen ringde, en poliskommissarie sa i andra änden att de hade gjort klart sina förhör med Mark Leander, han som hittade den döde mannen i hamnen. Mark ville nu möta dem på ett kafé några kvarter bort. Innan Lea hade svarat att de inte kunde ta förhöret nu hade polisen lagt på luren och hon kunde inte göra annat än att ta på sig jackan igen och bege sig till kaféet. På vägen dit funderade Lea på hur förhöret skulle gå, hon hade aldrig gjort någon själv utan Walker förut men nu var hon tvungen eftersom att Walker var omöjlig att få tag på. Nu nådde hon kaféet och även om hennes ögon var vana av det dunkla ljuset i trappuppgången var Lea tvungen att blinka några gånger för att kunna se klart i kaféets svaga belysning då hon steg in. Med en sökande blick sicksackade hon förbi de bruna plastbord vilka verkade vara utplacerade slumpmässigt och fram till kassan där hon beställde en kopp kaffe av den nyfikna kassörskan som synade henne från topp till tå. Plötsligt hördes ett sprakande ljud utanför och en man i Leas ålder kom inramlande, han sprang fram till kassan och frågade kassörskan som tydligen hette Marie om hon hade sett någon deckartyp på kaféet inom den närmsta timmen. Cia tittade uttråkat upp från sin bok om hur man snärjer en karl och sa att den enda nykomlingen hon sen idag var den där flickan och pekade mot Lea som räckte fram sin hand och presenterade sig samt frågade om det var han som var mark Leander.
”Jupp det är jag.” Svarade Mark muntert. ”Kan vi gå ut och sätta oss? Jag får sån huvudvärk av ljuset härinne.” Lea nickade ivrigt och följde Mark ut där de satte sig ner och började vad Lea snart förstod skulle bli ett långt förhör.
”Mark Leander,” Frågade hon. ”Du skulle normalt inte börja jobba förrän kl 11 igår, varför kom du så tidigt?”
”Jo… i förrgår var det ju så varmt att jag gick till playan på efter middagen och då var jag tvungen att komma och göra klart det jag inte hunnit….”

”Hum…” Den vitklädda mannen med ett stetoskop runt halsen såg ut att inte ha sovit på flera dagar vilket mycket väl kunde ha varit sant, hans hår låg på ända och hakan var täckt av en tjock skäggstubb. I ett hörn några meter bort stod Mr Walker med några foton i handen, han undersökte dem noga med både glasögon och lupp. Då och då såg han upp i det välorganiserade kaoset bara vetenskapsmän förstod sig på och tittade mot den andre, nu var han dock så inne i sitt arbete att han ryckte till då Alkemisten som den andre mannen kallades ropade till sig honom och sa med en hes och släpig röst att det var intressanta prov Walker tagit, döingen hade ett synnerligen konstigt medel på sig vilket måste definieras ytterligare men att resultaten, och även de från obduktionen skulle vara klara samma natt, det hade varit konstigt med obduktionen fortsatte Alkemisten, de hade nämligen inte hittat en enda dödsorsak på mannen. Det verkade nästan som om han helt plötsligt bara hade ramlat ihop och dött utan någon anledning. Walker svarade att Alkemisten skulle nog komma på hur han dött, tackade på förhand och lämnade det gamla lagret i rivningsområdet med hoppet uppe.

En stor gäspning lämnade Leas mun då hon gick ut på balkongen där Walker satt och solade, även om hon blivit uppiggad av de två kuverten hon fått av Mark innan hon gått var hon rejält uttröttat av hans prat om stränder och dylikt. Hon satte sig bredvid Walker och frågade var han varit.
”Jag var hos Alkemisten med proven, vi får vidare svar inatt.” Svarade han. ”Själv då, var har du hållit hus.”
”Jag kunde inte få tag på dig så jag var tvungen att förhöra Mark Leander själv, han var väldigt annorlunda. Sa ingenting vi kan ha användning av men han gav mig de här.” sa hon och kastade ner kuverten i knäet på Walker som tog upp dem och synade noggrant varefter han skyndade ut i det lilla köket för att ånga upp dem. Efter tio minuter då vattnet kokat upp kunde Lea och Walker skåda hur två bruna kuvert långsamt öppnades i ångorna och avslöjade dess innehåll, två stycken prydligt maskinskrivna ark. Efter att de hade läst de hotfulla breven satte sig Walker ner på huk för att fundera medans Lea granskade kuverten då hon upptäckte något.
”Walker,” Sa hon. ”Varför skickar man ett anonymt maskinskrivet ark när adressen på kuvertet är handskrivet och där dessutom avsändaren står med?”
”Det är klart!” Utropade Walker, ställde sig upp och tog breven ur Leas famn. ”Att jag inte tänkte på det innan, någon måste ha bytt ut innehållet på kuverten! Gå ingenstans Lea, jag måste ringa några telefonsamtal.” Walker nästan sprang in på sitt kontor - vilket var en mycket ovanlig syn – och lämnade Lea kvar ensam i köket där hon uttråkad spenderade den närmaste timmen med att sitta och skrapa loss stearin från det sjabbiga bordet. När Lea tillslut hörde Walkers släpande steg gick hon ut i hallen och stod redan klar i dörröppningen då Walker kom och sa till henne att de hade en mördare att arrestera. Med en suck följde Lea Walker ut på gatan där en polisbil stod och väntade. Det var ingen idé att fråga var de var på väg, hon var inte ens säker på att Walker själv visste det.

7 timmar senare satt Lea på golvet i det dragiga polishuset och drack en kopp kaffe, gripandet av de misstänkta hade varit mycket odramatiskt hade hon förstått på de uttråkade polisernas tal. Lea själv hade inte varit med vid gripandet då Walker tyckt att hon behövdes bättre på polishuset vilket hade varit en mycket dum idé då hon i 2 timmar suttit i förhörsrummet och slagit alla poliserna i poker, gång på gång. Nu var hon riktigt uttråkad och väntade bara på att Walker kunde komma ut ur Poliskommissariens rum så han kunde berätta vem som hade och varför mördat Gabriel LeMarc som mannen i hamnen hade hetat. Ett brak och skrik hördes plötsligt från andra sidan rummet och en för Lea bekant röst ropade att alla skulle lägga sig ner på golvet. Där Lea låg såg hon bara stolsben och ett par svarta kängor som långsamt gick fram och tillbaka för att slutligen stanna framför henne, en hand tog tag i hennes arm och då hon hastigt blev uppdragen i famnen på ägaren till de svarta kängorna och fick en pistol tryckt mot halsen hörde hon hur hennes arm knäcktes och en smärta, helt obeskrivlig gick genom hela hennes kropp. Då mannen bakom henne började tala förstod hon varför hon hade känt igen rösten, det var Mark Leander, han som hittade offret. Kunde det verkligen vara han som var mördaren?
”Säg inte ett ljud.” Sa han till Lea då han backade ut mot dörren till synes ouppmärksamt då han gick rakt in i en stol, störtade ner på golvet, tappade pistolen och kunde överrumplas av det överdåd av poliser som fanns på stationen. Lea hade också ramlat, men åkt in i ett hörn där hon låg och kved över sin arm tills två ambulansskötare kom och bar ut henne till den vita ambulansen.

Nästa morgon vaknade Lea förvirrad upp på sjukhuset men blev nerlugnad av Walker som just kommit. Han berättade att Mark hade blivit satt i en speciell cell för våldsamma brottslingar i väntan på fler förhör och att hennes arm hade brutits men att det skulle läka inom 2 månader.
”Men, nu måste jag få veta,” Sa Lea trött. ”Hur kunde du vara så säker på att Mark gjort det?”
”Jo, så här var det.” Svarade Walker. ”Efter att vi upptäckt att breven var förfalskade gick jag genast in på mitt kontor för att ringa polischefen, och då vi pratat igenom alla bevis fram och tillbaka utan att ha hittat några hål beslutade jag mig för att ringa Alkemisten som bekräftade vad jag trott, Gabriel LeMarc blev mördad genom en ganska ny metod som går ut på att man sprutar in ett gift i offret som dör inom tio minuter. Sen är det så smart att i giftet finns det ävern ett ämne som är utformat för att då offret dött ta bort minsta spår av giftet, och då även hålet från sprutan om man använt en. Det är mycket svårt att upptäcka när man använt en sån här metod, men i det här fallet hade mördaren gjort ett misstag. Giftet och hålen försvinner nämligen efter 4 timmar och när jag undersökte den döde mannen på kajen fanns fortfarande hålet kvar vilket de inte gjorde en halvtimme senare enligt uppgifter från polisen. Alltså kunde vi vara 100 % säkra på att Gabriel vart mördad, och det ca 2,5 timmar före han blev hittad i och med att vi kom dit en och en halvtimme efter det. Men det är inte allt, då jag undersökte Gabriel lade jag även märke till en frän lukt, lukten från det ämne man använder till att omärkt öppna kuvert för att sen kunna stänga dem igen, och när jag pratade med poliskommissarien sa han att han hade känt samma lukt då han förhörde Mark. Mina misstankar riktades genast åt Marks håll och det visade sig att de var rätt, du sa ju att Mark hade börjat tidigt för att han dagen innan gått till stranden och var då tvungen att ta igen det han missat. Då jag ringde till hans chef för att ta hans adress berättade chefen att det Mark hatade mest av allt här på jorden var sommaren, stranden på sommaren och att börja tidigt. Resten vet du.”
”Trådarna blir alltid ihopsnörda på ett eller annat sätt.” Sa Lea då han avslutat. ”Det finns inget slut utan lösning. Vad var hans motiv.”
”Inget, han är tydligen rymling från ett sinnessjukhus, vi får inte ett ord ur honom. Vet du, nu tycker jag att du och jag har gjort oss förtjänta av en semester till Nya Zeeland. Min rika moster bjuder oss ner till henne, vill du följ med?”
”Har jag någonsin sagt nej till en gratisresa, Mr. Jeremiah Walker?” Walker skrattade, reste på sig, sa att han skulle hämta henne nästa dag och lämnade den vita sjukhusbyggnaden. Lea satte på sig sina hörlurar till sin Minidisc och skrattade, under de två år hon och Walker känt varandra hade det blivit till lite av en lek då Lea gissat och gissat vilket Walkers förnamn var. Och nu, äntligen trodde hon att hon kanske hade träffat rätt. Med ett belåtet leende på läpparna ramlade Lea nu långsamt in i drömmarnas värld, styrd av tankarna på vad deras nästa fall kan komma att bli.

Skriven av: Anna Danielsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren