Vårt öde är att slukas

… Det är en jättebläckfisk / världens största. Den ligger som ett blåsvart mörker i det klara havsdjupet. Nästan allt täcker den. Det mörkaste är jättebläckfiskens ögon. Hur många armar har den? en åt oss var säkert. Människor strömmar in bland armarna. Andra är redan där; det är dom som strömmat dit långt tidigare / och blivit kvar / frivilligt / för att när dom försökt simma därifrån alltid blivit återinfångade.
Bläckfiskens armar sträcker sig efter alla, nästan omärkligt. Ovanifrån / Underifrån / Och från sidorna. Jag ser människor som ligger still på bläckfiskens armar. Jag ser människor med falska leenden som åker snålskjuts med bläckfisken och sen släpper. Människor i alla åldrar / Många leker med bläckfiskens armar, simmar i snirklar och gör akrobatiska konster. Somliga tröttnar på allt och lägger sig på botten för att aldrig mera röra sig; vilket den ”väldige” själv med iskallt lugn tycks roas av.

– Vad är det frågan om här? Det skulle jag vilja vete!
Och dova svar hördes från alla håll i djupet.

... Vårt öde är att sakta slukas. Ingen kommer undan. Vi är näring som skall förbrukas. Bara bläckfisken skall leva i evighetens tid. Den måste räddas utav oss i kärleksspel och strid. Att förströ den är vår lott. Då mår den gott. Till detta är vi dömda, i bläckfiskhavet gömda. Men det är också våran plikt att göra motstånd och kämpa / inte mot, men med den väldige / stanna hos den / natt som dag. Ej låta skräcken gripa tag. Låt bli att fly. Stanna kvar i greppet lugnt och stilla. Bläckfisken vill oss inget illa. DEN VILL VINNA VÅRT FÖRTROENDE. / och SÅ får du va' fri / Och SÅ ska' det förbli. Ty vårt öde är att slukas. Vi är näring som skall brukas.

Skriven av: Clas Boxfelft