Vattenburen

VATTENBUREN

När ytan är ovanför mig blir världen ofarlig. Ingenting av det som sårar, stöter, inga ljud av den markbundna världen når hit. Kroppen bärs av en annan vind, lyfter varje muskel och gör mina vätskor lättflytande. Mjuk och dov är andningen, fyller och tömmer i regelbunden, sövande långsam lösning framåt. Djup under mig och blå genomskinlig rymd ovanför. Denna värld är den enda riktiga, närmare in i den blå planeten. 1 kilogram per kvadratcentimeter kroppsyta för varje tionde meter ner. Både fisk och fågel.
Likt liran, skygg, långt ytterst därute utanför all vetskap. Lyssnar enbart när mörker är. Till röster ur tid som format deras längtan att följa inre lockrop. Röster som vi för länge sedan förlorat om än någonsin ägt. Under ytan i den tysta världen hör jag det jämna lugna suset ur något långt borta, som sprider en tillit till instinkternas röster. Ansträngningen att höra får mig att glömma min inneboende begränsning i det element som är mitt hem, som jag lämnat och glömt att vara ett med.

Etappstigningen måste börja nu och tiden är snart ute. Jag vill vägra, vända tillbaka ner i djupet. Fångas i tillståndet som gav aning om något jag kände igen. Skuggor i Paynes gray, marin och ftaloblått mot oändliga lockande bortom, sakta glidande med sina tysta hemligheter vill denna dimension ta mig med för att visa vad jag hört, eller trodde mig höra.

De andra stiger och jag måste fångad i min människohamn följa. Trycker mekaniskt på ventilen till västen, andas lugnt och ligger still i vad jag tror tre meter under gränsen till det element som är gjort för mina lungor utan tuber. Väntar med full väst på att bli hämtad av båten. I min frihet att kunna få veta är jag fångad i buren av vissheten att aldrig få veta.

Solveigsjöskog

Skriven av: Solveig Sjöskog