Vattenhjulet

”Pappa, vad gör du?”, ropade Ulrika.

”Packar ihop våra saker i ryggsäcken”, svarade han. ”Vi måste tyvärr åka hem nu.”

”Men jag vill vara kvar här, pappa!”

Det ville han också, men de hade middagstiden att passa. Han tittade på bäcken de dämt upp. Vattenströmmen hade blivit tillräckligt stark. Han kunde placera ett vattenhjul där och få henne att förstå hur människor förr i tiden använt naturens kraft.

Hon stod mitt i vattnet och det nådde nästan upp till kanten på hennes klänning. Som liten hade hon älskat att blöta ned sig. Det fick inte hända igen nu.

”Kom! Skynda dig upp!”, ropade han. ”Ulrika gör genast som jag säger!”

Till slut lydde hon och kom rusande mot honom i världens fart. Han lyfte upp henne i famnen.

”Är jag fortfarande lika lätt, fast jag är tolv år?”

”Nej, du börjar bli fruktansvärt tung.”

”Pappa, det är inte sant! Jag är inte alls tung. Lovar du på heder och samvete att jag ska få ett vattenhjul nästa helg?”

”Jadå, det lovar jag.”

Han bar henne uppför sluttningen, och när de kom fram till den alldeles nya Saaben, svettades han ordentligt. Det var en av 1985 års varmaste dagar.

”Du borde helt klart börja med styrketräning”, sa hon. ”Så lite som du orkar.”
Han svarade med samma kärleksfulla retsamhet.

”Allt gör man för dig, och ändå klagar du bara! Nästa söndag får du gå uppför själv.”

Under färden hemåt var hon lika pratsam som vanligt. Sitta tyst och bara njuta av naturen de passerade var omöjligt för henne. Så av alla smeknamn han gett henne var nog Babbelfia bäst. Egentligen var hennes röst underbar att höra, men han blev distraherad av sina tankar, och kunde inte engagera sig i allt hon sa. Skilsmässan kunde omöjligt undvikas. Det visste han. Frågan var bara när den skulle komma.

”Du måste skriva en ny berättelse om mig snart!”, sa Ulrika. ”Och den ska vara ännu roligare än den förra. Pappa, hör du vad jag säger?”

De hade lämnat skogsvägen och rullade nu på nedfarten mot motorvägen. Han ville egentligen slippa köra där, men det var tyvärr nödvändigt. Missade de mattiden skulle det säkert bli gräl. Ulrika tyckte enormt illa om att han lyssnade så dåligt, och kom snart på ett sätt att protestera. Med tonsäker röst sjöng hon en av sina favoritlåtar.

”I want to know what love is!”, löd refrängen.

*

Drömmen tog slut och pappan vaknade genomsvettig i sin lägenhet. Sommaren 1994 hade blivit rekordvarm. Han steg upp och började dagen med att duscha. Som vanligt tyckte han illa om att se sin egen, allt gubbigare kropp. Vid frukostbordet försökte han läsa morgontidningen, men började istället tänka på händelserna han återupplevt i sin dröm. Tack och lov att han vaknat, innan de kommit hem till middagen! Under den måltiden hade Ulrika fått veta att hon snart måste flytta ifrån sin norrländska barndomsstad. Hon hade gråtit vid bordet, medan hennes mamma förklarat varför de skulle flytta till Stockholm.

Efter frukosten gick han i vardagsrummet och tog fram ett fotoalbum. Där fanns de sista bilderna han tagit av Ulrika som barn. Han kunde se henne bygga dammen med hjälp av lagom stora stenar, och sedan stolt peka på den när den blivit färdig.

”Ulrika, det var inte alls som du trodde”, sa han. ”Jag har alltid älskat dig mer än någon annan och ville gärna att du skulle få bo kvar häruppe hos mig. Men det hade varit fel att ställa till med ett bråk inför rätta, som du skulle ha mått fruktansvärt dåligt av. Därför fick din mamma sin vilja fram. Hon fick både gifta om sig och ta hand om dig.”

Telefonen ringde och han skyndade sig att svara. Tänk om Ulrika skulle meddela förhinder! Tänk om det inte skulle bli något besök! Han måste någon gång få förklara vad som hänt för nio år sedan.

”Hallå, pappa!”, hörde han henne säga. ”Hur mår du?”

”Jodå, bara bra.”

”Fint! Vi kommer vid halv åtta ikväll. Ha det så bra till dess! Och kram så länge!”

Lättad la han på luren. Vilken varm röst hon hade! Och söt var hon. Det kunde han se på sitt inramade fotografi av henne. Inte behövde då hon sjunga ”I want to know what love is” längre.

Han bestämde sig för att återse bäcken och den branta sluttningen. Under färden dit kunde han lyssna på Ulrika igen, tack vare bandspelaren som fanns i hans nio år gamla Saab. Hon hade spelat in ett kassettband och skickat det till honom några månader efter skilsmässan. Med sin barnröst läste hon dikter, pratade och sjöng. Sedan länge kunde han bandets alla ord utantill. Han hade lyssnat på det hur många gånger som helst.

På precis samma ställe som förra gången parkerade han bilen, och gick sedan nedför den branta sluttningen. Naturligtvis fanns inget kvar av dammen. Bäcken rann förbi platsen i ett stillsamt sommarflöde. Han kände på vattnet. Temperaturen var badvänlig. Men han hade inget barn längre, som älskade att plaska. Varje gång han gav sig ut i naturen var han ensam. Ofta brukade två röster höras inom honom. I fantasin samtalade han med Ulrika om allemansrätten, fågellivet, miljöförstöringen och gamla minnen.

Snart skulle hon äntligen lyssna på riktigt. Då fick han inte misslyckas och verka töntig. Att påminna henne om vattenhjulet var knappast någon bra idé. Det hade ju aldrig kommit på plats. Töntig var ett ord hon använde ofta som barn. Rektorn var töntig. Han som ledde frågesport i TV var töntig. Pojkar var fruktansvärt töntiga. En kväll hade hon råkat läsa en tidningsartikel om barn olika utvecklingsnivåer i mellanstadieåldern. Nästa dag fick pojkarna i hennes klass höra att de var två år efter. Stackars dem! Ulrikas retsamhet kunde bli riktigt jobbig ibland!

Tänk om han kunde få träffa bara henne! De hade inte varit för sig själva en enda gång sedan den där söndagsutflykten. Säkert hade hennes mamma och låtsaspappa skojat hånfullt om hans sista pedagogiska projekt som förälder. Bodde man i en storstad tyckte man det var oväsentligt hur ett vattenhjul fungerar. Av sin låtsaspappa hade Ulrika istället lärt sig bygga upp ett starkt självförtroende och vara smart i alla situationer.

”Helt klart!”, brukade hon ofta säga som barn också. Han hade fått veta att han helt klart var den bästa pappan i världen, och det var helt klart roligare att höra honom berätta historier än se på TV. Vilken inspiration hon gett! När hon lyssnat, hade det gått att fantisera ihop hur mycket som helst.

Han återvände upp till Saaben. Den såg risig ut numera. Hennes nye pojkvän skulle väl skratta åt den. Det hade i varje fall hennes förre pojkvän gjort, eftersom han själv kört Alfaromeo. Egentligen var det nog vansinnigt att se fram emot kvällen. Förra besöket hade ju blivit ett fiasko.

*

Söderifrån kunde man ta sig på två sätt till Ulrikas barndomsstad. Antingen följde man motorvägen eller också tog man gamla, krokiga småvägar. Hennes nye pojkvän Johan föredrog småvägarna. Överhuvudtaget var han gammaldags för sin ålder. När de hade fem mil kvar och klockan nästan var sju på kvällen, började Ulrika klaga.

”Du, bilen behöver helt klart komma in på verkstad snart. Och det är något udda att åka omkring i en PV på nittiotalet.”

Utan att svara körde Johan in på en rastplats. Ett trängande naturbehov var orsaken. Ulrika blev ännu mer retsam.

”Vet du vad som är så roligt med dig?”

”Nej, berätta!”, sa han.

”Du går alltid så långt in. Av alla killar jag haft är du helt klart blygast.”

Han kunde inte stanna och munhuggas med henne. Naturbehovet var alltför trängande. Men snart tänkte han i alla fall börja föra statistik över hur många gånger hon sa ”helt klart” varje dag. Medan han sprang in i skogen, satt hon skrattande kvar i framsätet. Fortfarande hade hon ofta roligt på killarnas bekostnad. De var barnsliga till och med när de fyllt tjugofem, som Johan. Andra nackdelar med den nye pojkvännen var att han saknade god klädsmak, hade nästan tio kilos övervikt och sällan passade tider. Men han var i alla fall väldigt rar mot henne och målade underbara tavlor.

*

Vid halv åtta var pappan fortfarande ensam i sin lägenhet och kände sig nervös. Han skulle ju träffa en flicka han knappt kände längre. Fanns det något hos honom som kunde intressera henne nu? Hon hade ju upplevt så mycket, rest världen runt. Hur skulle hon kunna förstå en medelålders mans rädsla för nya upplevelser och nya relationer.

Fotoalbumen stod åter samlade på sin hylla. Han hade gjort ett misslyckat försök att titta igenom dem. Bilderna från Ulrikas barndom väckte alldeles för starka känslor den här kvällen. Hans ögon skulle inte få vara röda av gråt, när det ringde på dörren. Gråtit hade han gjort tillräckligt vid senaste besöket, som blivit hemskt kort. Pojkvännen med Alfaromeon hade inte begripit hur mycket det betytt för honom att få träffa Ulrika igen.

Men kanske hade han också sig själv att skylla. Om han rest oftare till Stockholm och träffat Ulrika skulle de kanske inte ha glidit ifrån varann så mycket. Han ogillade hennes låtsaspappa. Med hjälp av sina pengar hade den kaxiga mannen kunnat ge henne massor av kläder, spännande resor och ett flott hem. Trots att hon vare sig sagt eller skrivit det, var han säker på att hon gjorde ständiga jämförelser mellan sina pappor. Sånt blev naturligt, om en av dem var en förlorare och den andra en vinnare.

Vad skulle Johan tycka om att träffa en fyrtiosexårig småstadsbo, som skrivit massor av berättelser och ändå bara fått en novell publicerad i Året Runt 1989? Mest var det för Ulrikas skull som han varit kreativ. Berättelserna hade blivit hans enda sätt att få visa sin kärlek.

Äntligen kom dörrsignalen! Han öppnade och log osäkert mot sin dotter. Hon såg förtjusande ut i sin vita klänning och på det blonda håret hade hon en krans av maskrosor, som Johan impulsivt gjort åt henne på rastplatsen. Det var därför de dröjt sig kvar där och kom för sent nu.

”Varmt välkomna!”, sa han. ”Stig in!”

”Visst!”, sa Ulrika. ”Bara du bestämmer dig för om du eller vi ska gå in först.”

”Gästerna först!”

Han såg på Johan. Det märktes tydligt att Ulrika satsat på en konstnär nu. Vilken kontrast han var mot den välklädda yuppien hon haft med sig sist!

”Oj, du har visst fått lägenheten renoverad!”, sa Ulrika. ”Här har blivit mycket trevligare.”

”Måste vara lugnt och skönt att bo i den här lilla staden!”, sa Johan.

Pappan nickade och led inombords. Såhär skulle det förstås bli. En ny kort stund av ytligt prat och ingen chans att komma Ulrika nära. Lika bra han insåg sanningen! Egentligen brydde hon sig inte om honom längre. Detta skulle bara bli en visit hon gjorde för att slippa få dåligt samvete. Varför bar hon på ett slarvigt hoptejpat paket?

”Har bett Johan måla en tavla åt dig”, sa hon. ”En del av den är mina minnesbilder och resten är hans fantasi.”

Pappan tog bort omslagspappret och fick se bäcken, de starka solstrålarna och ett ljusbrunt vattenhjul. Han tittade på det en lång stund och omfamnade sedan sin flicka.

”Det var ju du som skulle ha fått vattenhjulet av mig. Ett alldeles riktigt vattenhjul. Älskade unge, jag ville så gärna behålla dig.”

Tårarna började rinna i hans ansikte. Tänk att han inte begripit hur betydelsefull den där söndagen blivit också för henne!

”Imorgon åker vi ut till bäcken i Johans skrotiga gamla PV”, sa hon, ”och sen kan vi sätta oss i sluttningen alla tre. Matsäck ska vi ha med oss och skulle vi känna för att bli dammbyggare, är det bara att sätta igång.”

Han slapp skämmas för sin gråt den här gången. Båda hans gäster förstod vad den berodde på. Resten av livet skulle han kunna glädjas åt den finaste present han någonsin fått.






Författare:

Publicerat

Dela: