Publicerat
Kategori: Novell

Vaunt Light

Vaunt Light



Minastir lade till lite ved på brasan som de hade tänt. De behövde den egentligen inte för värmens skull, men han visste att Lóra kände sig tryggare om den fanns där.
Han tittade på henne en stund; hon satt och stirrade in i brasan och lutade sig mot en trädstam.
Han vände blicken mot Ciryatan som satt och betraktade sin lillasyster.
Ciryatan lyfte blicken och de såg på varandra.
-Så imorgon ska vi försöka hittta Vaunt Light då? Frågade Ciryatan.
-Ja, svarade Minastir, fast det lär inte bli lätt.
-Jag vet. Men vi måste.
-Varför har ingen letat upp oss, tror ni? Frågade plötsligt Lóra och tittade på dem.
-För att dom har tillräckligt att tänka på och för att dom inte vet var dom ska leta, svarade Minsatir.
-Far vet, sade Ciryatan, han vet precis. Men han litar på oss.
De blev tysta en stund. Alla satt i sina egna tankar kring vad morgondagen skulle föra med sig.
-Det är dags att vila, det blir en lång dag i morgon, sade Minastir.
“Ancalimon tror på oss” tänkte han,”men gör vi det själva?”
Lóra och Ciryatan satte sig ned med ryggarna mot ett träd och fösjönk i vila, medan Minastir ställde sig vid ett träd och blickade ut i den mörka skogen.
När han stod där så kom han att tänka på hur han hamnat på att göra det här, hur han fick dem med sig;
Han hade varit uppe i Galadis när Sholto och några av hans män hade kommit. Han hade sett dem på långt håll pch hade följt deras väg med blicken tills de var uppe på samma höjd som han själv. Han kände genast igen Sholto, som frågat var kungaparet var.
Han hade visat vägen upp genom alla trappor tills de kom till deras högt benägna tronsal och hade sedan lämnat dem.
När Sholto sedan hade kommit ut igen hade han ett självbelåtet och mycket nöjt uttryck i ansiktet.
Minastir hade blivit inkallad i salen.
Där förklarade kungen och drottningen för honom och hela rådet att Sholto begärde Vaunt Light (“Självbevarande skatten”)av dem.
De måste hämta den, eftersom de länge hade haft en stor skuld till Sholto, och att de annars skulle bli anfallna av honom.
-Vi vet alla att vi inte har kraften att stå emot honom, sade kung Valandil, vårt enda hopp är att hittaVaunt Light. Men vi måste diskutera saken, hur vi skall riskera vårt folks liv.
Alla i rådet instämde och de hade diskuterat långt in på natten innan de avbröt.
De hade inte kommit fram till någon lösning.
Minastir hade velat hämta Vaunt Light och ge den till Sholto, men han trodde fortfarande att Sholto skulle kunna komma att anfalla dem, men han ville undvika det.
Det var inte många som delade hans åsikt. Ingen hade någonsin lyckats hitta skatten. Många, många hade försökt, men ingen hade någonsin kommit tillbaka.
Så, den natten bestämde sig Minastir för att han själv skulle ge sig ut för att finnaVaunt Light.
Nästa morgon hade han gett sig iväg med sin stora, svarta hingst Ani.
När han ridit en bit mot öster så mötte han Ciryatan och Lóra.
Han hade inte menat att få dem med sig, men Ciryatan och han hade känt varandra väldigt länge och var bästa vänner så han hade frågat varför han inte var med och diskuterade med rådet.
-Vi kom till ett beslut sent inatt, hade Minastir svarat.
-Det gjorde ni inte alls.De saknar dig säkert. Din åsikt har stor betydelse, även om du inte är rådsmedlem.
-Jag har sagt min åsikt och rådet vet hur den lyder.
De båda männen hade blivit tysta.
-Vi följer med dig, sade Ciryatan till sist.
Då hade Lóra fått den där blicken i ögonen, den som Minastir inte gillade, hon hade alltid den när hon fick vara med på något hon egentligen inte skulle vara med på.
-Nej, hade Minastir svarat, ingen följer med mig. Jag ska göra det här själv.
-Det ska du inte alls. Du har större chans att klara det om vi är med dig, och det vet du.
-Jag skall gå ensam.
-Med oss.
De gick åt sidan och diskuterade en lång stund och när de till slut bestämt sig så ropade de på Lóra och hade ridit iväg.

Minastir tittade på Lóra och tänkte:”Jag undrar varför hon kom med överhuvudtaget. Hon kunde ju ha stannat hemma, fast hon har aldrig varit en sådan person. Om jag bara inte behövde känna ansvar för henne.Då skulle det vara mycket enklare, jag vill inte att hon skall bli skadad.”
Han stod en stund och funderade på vägen till Charge of Brigade Salem, men snart föll han i vila han med.

De packade ihop i gryningen och red iväg mot öst. De red många långa timmar under trädkronornas skugga och tystnad.
Ingen av dem sade någonting medans skogens ljud blev fler och fler för var timme som gick. Djuren vaknde upp, vinden blåste en svag bris i ansiktet på dem och det flög fåglar över deras huvuden.
Träden började vara lite gröna, ett vittne om att sommaren snart skulle vara här.
När det var som ljusast så stannade Minastir och sade:
-Lóra, jag vill att du stannar här och väntar på oss.
-Vadå? Lóra såg frågande på honom.
-Hon kommer med, sade Ciryatan bestämt.
Minastir tittade på honom.
-Jag har henne hellre med mig och har koll på henne än att lämna henne här ute ensam. Om allt som vi hört är sant så är hon ju säkrare med oss, eller hur?
-Jag antar att du har rätt, sade Minastir efter en stunds tystnad och de red vidare.
När de hade kommit så långt att de såg Charge of Brigade Salem så stannade dom.
-Vi lämnar hästarna här, sade Ciryatan.
De hoppade av och band hästarna vid varsitt träd. De tog sina vapen och började gå mot foten av Shelonia, berget där grottan Charge of Brigade Salem låg.
När de kom fram såg de att det inte skulle bli alltför lätt att klättra upp för sluttningen som berget började med, eftersom den betsod av stora, blöta och vassa stenblock som man lätt kunde halka eller skada sig på.
-Det här blir inte alltför lätt, sade Minastir.
-Nej, men det är bara att försöka, sade Lóra och började klättra.
Det visade sig att de hade haft rätt. Stenarna var mycket hala på en del ställen och de var lösa, så de holl på att falla ner ett flertal gånger.
När Lóra klätttrade så skar hon sig på en vass sten;
-Ao!
-Gick det bra? frågade Minastir.
-Ja, det är bara ett skrapsår, sade hon och klättrade vidare.
“Om hon ändå inte skulle vara så envis, och kunna säga att hon var lite rädd” tänkte Minastir när han klättrade efter henne.
När de kom upp till mynningen sade Ciryatan:
-Jaha. Då var vi vid Charge of Brigade Salem.
Alla tre stirrade in i den stora mörka grottmynningen och Lóra kände sig lite illa till mods. “Den var större än jag trodde” tänkte hon.
-Får jag se på din hand, sade Minastir.
Lóra visade den och sade:
-Det är bara ett skrapsår.
-Vad har du gjort? frågade Ciryatan.
-Jag skrapade mig på en vass sten. Det är inget farligt. Lindar jag ett tygstycke runt handen så blir det bra om några dagar.
-Är du säker på det? frågade Ciryatan.
-Ja, jag kan läkekonst. Det vet du. Ska vi gå då?
Ciryatan slet ett tygstycke av sin gråa mantel och gav den till Lóra;
-Bind den här runt handen först, sade han och gick till Minastir som hade gått en bit närmare grottan.
-Vad tror du finns där inne? frågade han när han kom fram.
-Jag vet inte. Det behöver inte vara något alls, eller så är det en massa onskefulla varelser som vi har hört om.
-Tror du verkligen det?
-Nej. Jag tror inte att det finns nån drake, spindlar och inte heller hundratals grottroll. Men ett och annat väsen kan det nog finnas.
-Ja... Det finns säkert en massa vettar och orcher, men dom klarar vi av eller hur?
-Ja, det gör vi, du och jag, men gör Lóra det?
Minastir såg frågande på Ciryatan.
Han suckade.
-Om vi är med. Hoppas jag. Hon är duktig, men frågan är bara hur duktig. Men om vi ser till att inget händer henne så gör det inte det.
-Jag antar det. Varför tog du med henne?
-För att hon följde efter mig. Hon visste vad jag skulle göra, och hon är omöjlig att skicka tillbaka, det har du också varit med om.
-Ja, det har jag. Vi får ta det som det kommer och klara en sak i taget.
- Jag måste be dig om en sak, Minastir. Om nåt händer mig därinne, så ta med dig Lóra och spring. Ta er ut därifrån.
-Jag lämnar dig inte.
-Tänk om du måste.
-Jag gör det inte, det vet du.
-Jag ber dig. Om nåt händer eller om jag ber dig, tar du henne med dig och flyr?
Minastir såg forskande på sin vän.
-Okej.
-Hannonele.
-Kommer du? Frågade Ciryatan Lóra.
-Ja.
Minastir och Ciryatan drog sina svärd och Lóra satte en pil till strängen på sin pilbåge och så gick de in i den mörka grottan, en efter en.


Inne i grottan så varken såg de eller hörde något. Trots att de alla tre hade alvernas syn- och hörselgåva.
Alla tre stod tysta och orörliga. De hörde bara hur de själva andades.
Långsamt så började de kunna se i mörkret.
Det första Ciryatan lade märke till var väggarna. De var släta. Absolut släta. Inte en liten ojämnhet kunde han se.
Det andra han lade märke till var att Lóra spände bågen ytterligare och stirrade framför sig. Han tittade framför henne och såg ett par stora, runda och gröngula ögon i knähöjd. De stirrade rakt på Lóra.
Ciryatan tog ett fastare grepp om svärdet och skulle precis hugga till när han hejdade sig för att varelsen framför Lóra med en hes, skrovlig och ljus röst sade:
-Det ni söker ni kanske finner, men om ni livet får behålla får vi alla se.
När varelsen sagt detta vände den sin blick till Ciryatan och sade:
-Gorgoroth vara er vän, Gorgoroth vara snäll, kan visa sig viktig som vän, här i hans enda hem, han som känner dess väg i varenda lem.
Då vände han slutligen blicken till Minastir och sade:
-Mäktigt folk ni är, varför är ni här? Ingen nånsin kommit hem när de kommit till Charge of Brigade Salem.
-Kan du hjälpa oss att hitta Vaunt Light? frågade Lóra samtidigt som hon sänkte bågen.
Ögonen synade henne.
-Ja, svarade de sist och slutligen, Gorgoroth kan leda er dit, om ni håller er vid liv.
-Det gör vi, svarade hon.
Varelsen ställde sig upp och blev betydligt längre. De kunde se konturerna av kroppen; två armar, två ben och en smal kropp. Varelsen gav dem alla tre en bick och vände sig om och började gå.
Lóra skulle precis följa efter, när Ciryatan tog tag i henne.
-Tänker du följa efter honom? Är du galen?
-Ja.
-Tänk om han lurar oss då? Om han leder oss in i en fälla?
-Då får han göra det. Men om du inte har en bättre idé så går jag nu, sade hon och ryckte sig loss och föjde efter Gorgoroth.
-Vi har inget annat val än att följa efter, sade Minastir.
De båda följde efter men höll sig mellan Gorgoroth och Lóra hela vägen.
De gick igenom en massa tunnlar åt olika håll, ibörjan försökte Minastir hålla koll på hur de gick men han tappade snart bort sig.
De gick och gick. Genom en tunnel och genom nästa.
Gorgoroth gick först och blickade ibland bakåt för att se om de var med, de var så tysta. Han såg då först Ciryatan, sedan Lóra och sist Minastir.
När de gått igenom många tunnlar så stannade Gorgoroth.
-Härifrån är det bara rakt, men mig ser ni ej mera, nu får ni vara eran egen vakt, härifrån får ni ta er själva,sade han och kröp in i en liten sidotunnel och försvann.
-Jaha, sa Ciryatan. Nu kommer då det vi har väntat på.
-Vi gör det här tillsammans, kom ihåg det, sade Minastir, ingen lämnas ensam kvar.
De tittade på varandra och så tog Minastir ett andetag och börjde gå.

Minastir gick i tunneln. Förbi den ena kröken efter den andra.
De andra var inte långt efter honom när han plötsligt stannade.
Framför honom stod det en liten grupp orcher. De var visserligen små, men de var inte sena att se att han var en alv.
När Lóra och Ciryatan kom fram till dem var striden i full gång. De hoppade in och alla tre kämpade sida vid sida med ryggarna mot varandra tills det inte fanns några levande orcher kvar.
- Kom nu, vi måste skynda oss, sade Minastir och de skyndade vidare genom tunneln.
Här blev väggarna skrovligare, de var inte längre släta.
Plötsligt stannade Lóra:
-Hörde ni det där?
-Vadå? Frågade Ciryatan och de stod stilla och lyssnade.
Först hörde de ingenting. Men sedan fotsteg, många.
-Det kommer bakifrån, sade Ciryatan.
-Och dom är inte alltför långt bakom oss, sade Minastir.
-Vi kanske hinner före dem, sade Lóra med en liten gnutta oro i rösten.
De fortsatte framåt nu snabbare än förut och fotstegen hördes allt högre men de började också höra vattenbrus, som om ett vattenfall var nära.
När ljudet av fotsteg var nära dem så hörde de ett tjut. De tittade bakåt och såg hundratals orcher och vättar.
-Spring! Ropade Minastir och de sprang framåt så fort de förmådde i mörkret.
De såg ett ljussken en bit fram i tunneln.
-Fort! Skrek Ciryatan och tog Lóra i handen eftersom hon börjat sacka efter samtidigt som han ökade farten och tittade bakåt. De var närmare nu.
Alla tre sprang in i ljusskenet och de blev bländade. Det blev orcherna och vättarna med.
Ljudet av vattnet var högre nu. “Det måste vara nära” tänkte Ciryatan medan han försökte att se något i det starka ljuset.
De återfick synen och Minastir såg ett stort stenblock som man kunde knuffa framför öppningen.
-Här! Kom och hjälp till! ropade han till de andra. De sprang fram till honom och alla tre knuffade men det var tungt och gick långsamt.
Orcherna och vättarna började nu kunna se och komma in i rummet.
De flög pilar och Ciryatan började försvara dem istället.
-Kom igen Lóra! sade Minastir.
När de till sist fick fast stenen så var det redan många orcher och vättar där inne. Striden var i full gång.
Minastir och Ciryatan slogs med sina svärd medan Lóra använde pilbåge och dolk.
De kämpade en bra stund innan det till sist inte fanns flera orcher eller vättar där inne.
De andades ut och fick en chans att se sig omkring därinne.
De stod inne i ett runt rum av sten. I mitten var det en rund damm. Ner i dammen forsede det ett vattenfall, vilket gjorde att det formades små vågor på vattnet.
Det var högt i tak och väggarna var släta. Allting var vitt, om det var dess riktiga färg var svårt att avgöra, eftersom det strålade vitt ljus från mitten av dammen. De fanns ingen utgång förutom den de just kommit igenom. På andra sidan hörde de orchernas och vättarnas tjut och bankanden men de tittade på varandra och de log allihopa.
Lóra satte sig ned vid ena väggen.
-Vad gör vi nu då? frågade hon.
- Vi försöker lösa det, svarade Ciryatan.
De satte sig ner och såg sig omkring och funderade en stund.
-Ska vi ta och se oss omkring lite noggrannare? frågade Ciryatan och de andra höll med, så de gick runt i rummet ock kollade väggar, golv och tak, efter något som kunde hjälpa dem.

Lóra gick fram till vattnet och kände på det. Det var iskallt. Hon ställde sig upp igen och försökte se vad det var som gav ifrån sig ljuset, men det gick inte, ljuset var för starkt.
Ciryatan gick fram till vattenfallet och försökte se om det fanns något bakom och om det skulle gå att komma bakom det, men det var vägg precis bakom fallet.
-Kom och kolla på det här! ropade Minastir från andra ändan av rummet.
Han gick dit och såg att han hade hittat en inskription i väggen.
-Vad är det för språk? frågade Ciryatan.
-Kanske gammal Dvärigska eller Morgothiska, svarde Minastir.
Lóra tittade närmare på den.
-Nej, sade hon, det är en mycket gammal version av Angerthas, det gamlaste alvspråket.
-Kan du läsa det? frågade Minastir.
- Kanske. Låt mig se.
De andra backade undan och Lóra studerade inskriptionen.
Efter en stund sade hon:
-Den lyder:
Maldon Heordwerods
Lofgoernost Beowulf
Ongan earlen fela laprede deode
Exess geaternas
Vaunt Light
Batid da se for
Ofermode alyfan landes.
-Vad betyder den? frågde Ciryatan.
-Jag är inte helt säker, men jag tror att det betyder:
Maldons Högalver
Herrarna över högsätet Beowulf
Bjuder dig lösa gåtan som du må finna här
I den stora salen av
Självbevarande Skatten
Känn dig noga omkring
Lyckas du tillhör den dig
-Vad som menas med det så måste vi förstås komma på, sade Minastir, men finns det ett högsäte som heter Beowulf?
-Jag har aldrig hört det, sade Ciryatan.
-Vilken gåta? frågade Lóra, det är dags att börja leta.
De gick omkring och letade och grubblade för sig själva men ingen kom på något eller hittde något.
Lóra ställde sig och tittade mot ljuset igen. “Beowulf” tänkte hon,”högsätet Beowulf. Finns det? Jag tror inte det. Men vad är det då? Högsäte... Herrana... Beowulf...”
-Är inte Beowulf det Gorgothiska namnet på ljus?! frågade hon de andra.
-Det kan nog stämma, svarade Minastir.
- “Herrana över högsätet ljus”... Det måste vara ljuset i dammen!
-Men var ser du några herrar? Undrade Ciryatan.
-De är inte här! Högalvernas förfäder kallas ju herrarna över ljuset, eller hur? Frågade hon dem.
-Ja, det gör dom, svarade Minastir, men vad är gåtan?
-Jag vet inte, men vi måste känna oss omkring, så står det.
De började gå runt igen och Minastir gick fram till vattnet. Han tittade ner i det och såg sin egen spegelbild. Han såg på den och såg ett par bruna ögon i ett vackert ansikte omgivet av brunt långt hår stirra tillbaka på honom. Men det var något annat också, längre ner, något blev reflekterat där nere på bottnen.
“Vad är det?” Tänkte han ”Det ser ut som en symbol, den påminner mig om något....”
-Ta er en titt på det här, sade han till de andra, det är en symbol här. I vattnet, på botten.
Alla tre ställde sig och tittade ner i vattnet. De såg alla symbolen.
-Är inte det symbolen för Laurelin? frågade Ciryatan, De odödliga landet?
-Jag tror det jag med, svarade Minastir.
-Vad heter symbolen? frågade Lóra.
-Maylórna, svarade Minastir.
När han sade Maylórna så hände det något så snabbt att ingen av dem hann reagera före ögonblicket var förbi.
Ljuset hade nästan slocknat. Vattenfallet slutade att rinna och det vart precis tyst. De såg en dörr i berget, som varit bakom vattenfallet. Den såg ut att vara utav sten.
De såg också att i mitten av dammen så var på ett stenblock Vaunt Light.
-Där är den! ropade Lóra.
-Jag hämtar den, sade Minastir och dök i vattnet och simmade efter den innan någon av de andra hade hunnit protestera.
-Kom, vi försöker få upp dörren, sade Ciryatan.
De gick till dörren men de kunde inte få upp den. Det fanns bara ett nyckelhål, inget handtag eller någonting. De vände sig mot Minastir och gick fram till honom, när han kom droppande upp ur vattnet med Stenen i händerna.
-Vi får inte upp dörren, sade Ciryatan.
När Minastir såg nyckelhålet log han. Han tog fram en nyckel.
-Var hittade du den? frågade Lóra.
-Den var berdvid stenen.
Han satte nyckeln i låset och vred om. Dörren for upp långsamt med ett knakande ljud och de gick igenom den och ut i en mörk tunnel.
Dörren för fast bakom dem med en smäll och de hörde ett mullrande som bara blev högre och högre, snart började det falla stenar omkring dem.
-Berget kollapsar! Vi måste ut härifrån! ropade Minastir för att överrösta dånet.
De sprang i den mörka tunneln, som kändes oändligt lång. Det föll bara mer och mer sten. En sten föll nästan på Lóra och Minastir höll på att halka omkull över en, när han var dyngsur.
När de sprang så föll det ner en sten, som Ciryatan föll på och en stor sten rullade på hans högra ben.
-Ahhh!
De andra vände sig om och sprang tillbaka till honom.
-Ciryatan! utropade Lóra förtvivlat.
--Kom! Hjälp mig få bort stenen! ropade Minastir och de försökte knuffa bort den medan det bara föll mer och mer sten omkring dem.
-Ni måste ta er ut härifrån! sade Ciryatan.
-Inte utan dig, sade Minastir.
-Ni måste! Du lovade!
Ciryatan tittade på Minastir med en blick i sina blåa ögon som var full av smärta och rädsla. Hans svarta hår ramade in det ståtliga ansiktet som nu visade rädsla. Det hade aldrig Minastir sett hos honom förut.
-Ta henne med dig. Nu!
-Jag kan inte.., sade Minastir.
-Ta henne!
Lóra försökte febrilt få bort stenen när Minastir greppade tag i henne och drog henne med sig bort från Ciryatan.
-Nej! Vad gör du?!
Hon försökte komma loss, men han höll för hårt.
De kämpade sig igenom tunneln, det blev bara svårare och svårare eftersom det föll mera stenar.

När de till slut kom ut ur tunneln var de nere på marken en bit ifrån där de hade klättrat upp.
-Släpp mig! ropade Lóra för att höras över huvudtaget över dånet som kom från berget.
-Nej! ropade Minastir tillbaka och släpade henne med sig ännu en bit, bort till hästarna där de stannade. Han släppte inte Lóra fastän hon av alla sina krafter försökte komma loss och stod och skrek åt honom.
Då, med ett stort brak och ett dån som fick hela marken att skälva så rasade berget ihop.
Lóra blev stilla och bara stirrade på berget. Det som var kvar var en enorm stenhög, en massa damm i luften och grottöppningen där de såg Gorgoroth.
Hon vände sig mot Minastir och skrek till honom i blint raseri:
-Vad har du gjort!? Du lämnade honom! Han är död tack vare dig! Vi kunde ha fått ut honom om inte du skulle varit så feg! Det..
-HAN BAD MIG ATT LÄMNA HONOM! Skrek Minastir tillbaka och såg på henne med förtvivlan i blicken.
-Jag lovade honom att ta dig och fly om något hände, sade han med dämpad röst när Lóra inte sa någonting.
-Jag ville inte, jag trodde inte det skulle behövas, men han bad mig inne i grottan... Han bad mig... Jag kunde inte... Jag gjorde bara som han ville.
Lóra bara stirrade på honom. Hon vände ryggen till honom och knöt upp knuten till hennes och Ciryatans hästar, hoppade upp på sitt bruna sto Niníel och red iväg med dem.
Minastir gjorde inget för att hon skulle stanna kvar. Han stod ensam kvar och såg henne rida iväg med hans bästa väns häst. Det var då det gick upp för honom att han inte fanns mera, att Ciryatan var död. Han sjönk ner på knä och tårarna började rulla ner för kinderna på honom. Han satt och stirrade på det som var kvar av berget. Han blinkade inte ens.
Så satt han tills stjärnorna börjde att tändas på himlen. Då såg han i ögonvrån någonting gröngult och tittade dit.
Det var Gorgoroth. Han gick fram till Minastir.
-Du klarat dig från bergets raseri. Skatten är din och borta är hemmet mitt. Din väns död drabbat dig hårt, Gorgoroth vet det är mycket svårt. Skilda vägar vi nu ta, du går hem och jag till landet där långt borta.
-Vad vill du ha? frågade Minastir och tittade på Gorgoroth.
-Ingenting. Bara säga att du väntar förgäves, din vän andas ej mer.
Med de orden så vände han sig om och lämnade Minastir ensam kvar i mörkret. Han vände åter blicken mot berget och satt där tills solens första strålar syntes bakom horisonten. Då ställde han sig upp och gick till stenhögen och vandrade uppe på den och letade efter sin vän. Han gick där hela dagen och vandrade fram och tillbaka tills han gav upp.
Han gick tillbaka till sin häst och red sakta tillbaka till staden genom skogen.

När Lóra red iväg ifrån Minastir var hennes huvud fullt av förvirrade tankar. “Tänk om han lever? Kanske han är fast någonstans under stenarna. Eller så kanske han kom loss...” “Bad han verkligen Minastir att lämna honom? Han skulle inte ha lämnat honom annars, tror jag. Men varför? För att skydda mig? Han visste ju att jag hellre dött med honom än lever utan honom...”
Hon red genom skogen, men märkte inget av det som hände omkring henne.
Hon var framme vid sitt hem när det började skymma nästa dag. När hon kom inridande så såg hon sin far. Han kom gående emot henne och såg verkligen glad ut, tills han såg Ciryatans häst Tuor, utan ryttare och Lóras ansikte.
Han blev stående och såg på henne med ett förtvivlat ansiktsuttryck.
Hon stannade vid honom och såg på honom med en död blick. Hon räckte honom Tuors tyglar och sade;
-Han blev under i bergraset. Jag försökte...
-Det ...
Hon red vidare till stallet och borstade av Niníel och gick in i deras hus.


Nästa kväll så var det fest i Galadis, eftersom de hade hittat skatten och skulle klara sig undan Sholto.
Inne i festsalen, som låg på den nedersta och största platån så höll man en minnesstund och skålade till Ciryatans ära. Hans familj var där inne. Alla var där inne, utom Lóra. Hon stod uppe på en av de högre platåerna och såg ner på festen med tårar i ögonen.
Hon hade fortfarande inte accepterat faktumet att han var borta, och om hon för en stund gjorde det så skyllde hon allt på Minastir. Det var ju han som hade tagit henne med sig ut och inte låtit henne hjälpa Ciryatan.
På dagen hade Minastir varit på besök till hennes hem, men hon hade inte sagt ett ord till honom när han kom för att be om deras förlåtelse för att han inte kunnat rädda deras son. Hennes föräldrar förlät honom, men inte hon. Hon visste vad som hänt. Hon kunde inte glömma det hur mycket hon än försökte.

Hon kände en hand på sin axel och svängde sig om, där stod Minastir. Det rullde en tår längs hennes kind när hennes gröna ögon mötte hans mörka. Hennes blonda hår blåste omkring i vinden och for i hennes ansikte. Hon fick något mörkt i blicken och svängde sig om med ryggen mot honom.
-Jag vet att du ser det som att det är mitt fel.Det är det också. Jag skulle inte ha lyssnat på honom, men då skulle jag ha brutit löftet jag gav och berövat honom hans sista önskan.
Lóra var fortfarande tyst.
-Din far är orolig för dig. Du har tydligen inte sagt något sedan du kom tillbaka. Jag vet att du inte tror det, men jag sörjer honom också och ser mig själv skyldig för det som hänt. Jag skulle vilja ha din förlåtelse, men jag kommer inte att få den. Försök att leva vidare och låt inte sorgen förstöra dig. Han ville skydda dig, det gjorde han alltid. Tänk på det.
Med de orden så lämnade han Lóra som såg efter honom en lång stund efter att han hade försvunnit.

Epilog
Minastir stannade Ani och satt och tittade på det stora stenras som en gång varit berget Shelonia.
Det var många år sedan han, hans bästa vän och hans bästa väns syster varit där inne.
Han saknade sin vän fruktansvärt mycket och red ofta hit ut för att han kände att han fortfarande fanns där, någonstans. Han sökte ofta tröst där, nu när han var ensam kvar.

Han kom ihåg det sista han sagt till Lóra, där upp på platån. “Jag undrar om det hjälpte över huvudtaget” tänkte han.
Lóra hade dukat under av sorg för sin döde bror. Hon hade långsamt tynat bort tills hon en dag inte vaknade mer.
Han hade känt sig skyldig i början. Visserligen, ibland nu också, men han tog sig igenom det.
Han var här nu och levde i nuet. Det som hade hänt hade hänt och var förbi.
Minastir tittade sig omkring och vände Ani och red tillbaka till staden.



slut

Skriven av: Anne

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren