Växlande molnighet

Växlande molnighet

Det var inte varmt, faktum är att det var bitande kallt. Jag skulle träffa en vän. Vi hade för ett halvår sedan varit älskande, men nu var det vänskap det var frågan om. En besynnerlig vändning tänkte jag, då jag vandrade mot tunnelbanan, var det på så vis att man bara kunde sluta älska någon? Ja, tro det eller ej, mumlade jag för mig själv. Efter ett par veckor är kärleken och offret som bortblåst, sopat under mattan där det inte syns. Hur skulle det se ut om man visade sin ångest som om man ställde ut något på ett museum, där alla kan studera och begrunda ens bortglömda lidanden, lite som Strindbergs gamla brev. De fungerar som ett bevis för hans existens och inte hans överväldigande känsloliv.
Det var verkligen kallt idag, förfärligt kallt.

”Tåg mot Hagsätra, dörrarna stängs” sade en okänd mansröst. Sakta accelererade tåget och jag kände hur humöret började stiga.
”Medborgarplatsen nästa” sade den beklämda rösten.
Medborgarplatsen tänkte jag, vilket skämt. En medborgarplats med en miljongalleria och ett miljontorn där det var fullt av välansade miljonlägenheter som miljonmänniskorna kunde häcka i. Plötsligt sa någon lite drömmande
”Vad skulle du göra om du hade en miljon.”
Ett tuggummi började tuggas snabbare och källan till smackandet svarade
”Jag skulle nog typ köpa värsta fina saker.”
”Ja precis, jag med” svarar den första lite lagom världsvant och förstående.
Jag och den okända mansrösten åker vidare mot Skanstull.

På den lilla tvåstegstrappan satt hon, håret var brunt, rent men slitet. Ögonen var stora men trötta och det naiva leendet fanns inte kvar. Det fanns något sjukligt hos henne. Hos såg ut som hon gjort alla de gånger hon legat i feber och jag tagit hand om henne. En besynnerlig blandning av medkänsla och skadeglädje hade sakta börjat bubbla i mig.
”Du är sen” sa hon apatiskt.
”Oj, förlåt! Det är Stockholm, har inte vant mig vid tiderna riktigt”
En lätt förlägen kram utbyttes och jag bestämde mig för att försöka liva upp den aningen dömda stämningen
”Är du laddad för konserten” frågade jag.
”Ja det ska bli kul” sa hon med en suck.
Sedan gick vi för att köpa biljetter till konserten med en gemensamt omtyckt artist, som i sin ångestladdade person framställde oss som dråpliga cirkusartister.
”Biljetterna var slut” sa jag.
”Åh nej! Typiskt!” löd det uppriktiga svaret.
”Det är inte mycket att göra åt, vad sägs om en fika?”
”Hmm, jag vet inte, jag har lite att göra”
Hon hade alltid saker att göra, det var världens mest upptagna människa med ledig tid, vi hade att göra med, jag och mina jag. Varför inbilla sig att man gör och är saker? Var ligger fascinationen, den slukande och ohämmade passionen i att låtsas.
”Jag sover så dåligt.”sade hon erkännande, som svar på ett ansikte jag måste givit. DU! Hur tror du jag sover då, din förmätna lilla skata.
”Tråkigt, vad är det då?” sa jag med en lika plötslig som väntad lynnesvändning. Tur att mamma lärde mig tänka först och tala sedan.
”Jag ligger och oroar mig. Det blir svårt att falla i djup sömn. Hela nätter kan jag ligga med en gäckande känsla av att något saknas. Jag har ju provat allt.” Nej, det finns en sak du inte provat, vad sägs om sanningen!
”Det måste vara jobbigt för dig” sa jag med ett uppbådande av all medlidsamhet jag kunde frammana. Till min förvåning kände jag en pur sympati släppas lös i form av en klapp på hennes axel.

Lika kallt var det då jag steg ut från det varma inpyrda caféet. Medlidandet tycks ha en så besynnerlig inverkan på mig, en ren och hjärtlig klapp på hennes axel fungerade som en 17-volyms-encyklopedi över mitt känsloliv. Allt som står att känna kan man kortfattat lära och med en utförlig källhänvisning ovanpå.
Visst sopar man saker under mattan men det betyder inte att de slutar existera eller att du inte kan köpa dig en ny matta om du inte vill spendera dyra, men ibland väl värda, pengar på kemtvätt.
Framemot kvällen steg temperaturen.

Skriven av: Emil Sunnerfjell