Vem är Zaoulic?

Vem är
Zaoulic?

Stolt som en tupp ledde Amanda ut sin häst från transporten. Och vilken häst sedan! Den svarta araben svävade ut ur transporten likt en balettdansös. Den svarta manen böljade och hårremmen blänkte. Hingsten frustade och ruskade på sitt ädla huvud. Det fanns inte en enda person i folksamlingen på stallbacken som inte var djupt imponerad.
Fjortonåriga Amanda hade ridit på ridskolan i sju år och nu hade hennes dröm äntligen gått i uppfyllelse. Hennes största dröm någonsin om att få en egen häst hade blivit sann när familjen köpte en arabhingst, direktimporterad från Arabien.
Den lilla ridskolans stallplan var fullspäckad med allt ifrån små ridskoleelever till vuxna privatryttare. Och alla blev lika tagna av hingsten som eldigt dansade runt den stort leende Amanda. Flickans bruna ögon blänkte av lycka och de smala läpparna log ständigt. Hon pratande med sin hingst och tog med honom till stallet. Där fanns hans sedan länge iordninggjorda box och en rejäl portion friskt hö.
– Min fina Zaoulic, suckade Amanda, hängande över den kraftiga boxdörren. Hingsten vickade fram och tillbaka på den små öronen och frustade ned i höet. Amanda log lyckligt och längtade redan till morgondagen då hon skulle få rida Zaoulic för första gången.

Amanda var först i stallet dagen därpå och fick vänta utanför tills Elsa, stallägaren kom ned för att låsa upp. Elsa hälsade på Amanda och skrockade meningsfullt för sig själv när flickan hoppade in i stallet och kvittrade hästens namn.
Några timmar senare, efter mycket pysslande och borstande, sadlade Amanda hingsten med den nya sadeln och tränsade den. Två av privatryttarna red redan på ridbanan och ridhuset var fullt av lektionsryttare, så Amanda fick inte vara ensam som hon hade hoppats på. Hon ledde in sin skimrande hingst på ridbanan och alla åskådare tittade saligt på.
Men det blev ingen elegant uppsittning. Zaoulic stod inte stilla och Amanda fick hoppa efter med ena foten i stigbygeln. När hon slutligen kom upp blev inget som hon hade hoppats på. Zaoulic sprang okontrollerat med höjt huvud och långa kliv. Han halkade med bakhovarna och frustande och skakade på huvudet. Amanda höll hårt i tyglarna och försökte stoppa hingsten, men han gick inte att kontrollera. Amanda svängde till höger och hingsten gjorde en skarp högersväng, långt ifrån på tygeln och vackert svävande. De få åskådare som stod längst ridbanans ena långsida suckade och viskade. Ingen hade trott att det verkligen skulle fungera mellan Amanda och Zaoulic. En direktimporterad hingst och en ponnyvan ridskoleelev. Som dessutom inte ens hade provridit hästen. Hingsten kunde vara nog så imponerade och fängslande från marken, men på ryggen var det en helt annan sak.
Amanda gjorde besviken halt och satt av. Hon kände alla blickar när hon tog med sig den svettiga hästen in i stallet igen.

Igenting blev som Amanda hade föreställt sig det. Hon och Zaoulic kunde fortfarande inte kommunicera och stunderna på hästryggen blev allt färre och kortare. Amanda, som var en duktig ryttare, ville väldigt gärna rida, men när ingenting fungerade så var det inte roligt alls. Hingsten ville också, men förstod inte. Han kände signalerna, men kände inte igen dem.
Hagen blev det ställe där Zaoulic tillbringade mest tid, och han tappade allt mer muskler. Han var inte längre den eldiga hingst han hade varit när hon kom. Och Amanda var inte längre den förväntansfulla hästägare hon hade varit.

En dag när Amanda kom till stallet, lika besviken och neråt som vanligt, stod en lång, mörkhårig kvinna iklädd svarta jeans och svart väst utanpå en brun polotröja utanför Zaoulics box. Hon studerade hästen som stod och åt sitt morgonhö. När Amanda försiktig harklade sig vände sig kvinnan om och log vänligt.
- Är det din häst?
Amanda nickade och tog upp en rotborste.
- Han är fruktansvärt vacker, lite mager bara.
- Ja, jag har inte haft tid att rida så mycket på sistone, ljög Amanda.
Kvinnan vände sig mot hästen igen och fortsatte att le. Amanda gick in i boxen och började borsta. Som vanligt stod Zaoulic lugnt och medgörligt stilla.
- Sara, sa kvinnan.
- Va?
- Jag heter Sara, fick kvinnan upprepa och sträckte fram handen.
– Jasså, jaha. Amanda. Amanda tryckte Saras hand och ville återgå till Zaoulic.
– Jag är hästpratare. Talar med hästar.
Amanda såg plötsligt upp. Fanns sådana? Mer intresserad än innan vände hon sig mot kvinnan.
– Jag är egentligen här för en annan hästs räkning, men så fort jag gick förbi Zaoulics box förstod jag att detta var något speciellt. Han började genast prata med mig. Jag har hört Zaoulics historia. Du har inte bara haft för lite tid för honom, det är mer än så. Han ropar efter hjälp, Amanda. Han trivs inte.
Sårad och förvånad fnös Amanda och undrade vad Sara menade.
– Amanda, jag vet hur det står till mellan dig och Zaoulic. Jag vet att ni har svårt att kommunicera. Jag vet att både du och han vill, men kan inte. Inte tillsammans.
– Hrm, ursäkta mig, men jag tycker att det är väldigt otrevligt av dig att komma här och försöka vara någon, säga att du vet mer än vad du gör. För du vet ingenting! Du har fel!
Innerst inne visste Amanda att Sara hade rätt, och undrade hur hon kunde veta allt, men ville inte erkänna det för varken sig själv eller den gängliga kvinnan.
Sara besökte stallet många gånger efter den dagen. Dels för att tala med den andra hästen, men till stor del för att hon var så fascinerad över Zaoulic.

Det var en vacker vårdag och fåglarna kvittrade. Ännu en gång önskade Amanda att hon haft en häst som var precis som Zaoulic, men mer lättriden.
Men idag skulle hon trots alla problem och ta en ridtur ut i skogen. Kanske skulle det göra Zaoulic gott med lite frisk skogsluft.
De skrittade iväg längs den mjuka sandvägen och för en gångs skull kände sig faktiskt Amanda riktigt uppåt. Uppsittningen hade gått bra och Zaoulic vippade med öronen och svängde med huvudet där han gick fram.
Det var när Amanda skulle korta tyglarna och börja trava som Zaoulic började krångla. Han ville så gärna göra precis som hans ryttare sa, men han kunde inte, för han förstod inte. Han gick fram och tillbaka, svängde åt sidorna och kom fram i trav, men inget verkade vara det som Amanda ville att han skulle göra. Plötsligt drog Amanda tag i tyglarna och det kände Zaoulic igen! Han reste sig på bakbenen och blev stående som en svart staty. Det var kommandot för att stå på bakbenen som Amanda hade gett honom, det var han säker på. Men Amanda, som bara velat att Zaoulic skulle göra halt, var inte alls beredd på att hästen skulle resa sig på bakbenen och gled av bakåt. Hon slog sig illa i svanskotan och började hopplöst gråta. Hon såg Zaoulic gå ned igen och oförstående se på henne. Han såg så ledsen ut, så besviken, och plötsligt var det inte bara smärtan som framkallade Amandas tårar. Hon grät för Zaoulic, hon grät för sig själv, hon grät för deras öde och tårarna tycktes aldrig vilja sluta rinna.
Och när Amanda slutligen lyckats ta sig upp och börja gå hemåt med hästen hade hon bestämt sig. De behövde hjälp. Kosta vad det kosta ville. Hon skulle be Sara om hjälp!

Sara hade förstått att Amanda och Zaoulic slutligen skulle komma till en vändpunkt och hon hade ingenting emot att hjälpa dem en bit på väg. Hon satt långa stunder i Zaoulics box, timma efter timma och lyssnade till hästens berättelser. Känsloladdade, starka bilder dök upp framför hennes ögon. Zaoulic var en temperamentsfull häst och hade mycket att säga genom bilder.
När Sara tillslut kände sig någorlunda förstående och färdigunderrättad om Zaoulics tillstånd gav hon sig i kast med Amanda. Det Sara kom fram till var att Amanda och Zaoulics enda problem var att de inte använde samma språk. Amanda sa en sak och Zaoulic gjorde en annan. Amanda gav hästen ett kommando och Zaoulic tolkade det på ett annat sätt.
Och Saras uppgift blev att tillsammans med Amanda hitta ett språk som hästen och flickan hade gemensamt.

Skriven av: Sophia Ström (13 år)