Vem Vinner Vadet

Amigo satt i soffan och funderade på några saker. Den här tävlingen: Vem vinner vadet? Den tävlingen börjar bli riktigt spännande, tycker jag. Det var jag som redan från starten höstade in poängen och ledde strax med hästlängder över Moa. Sele eller inte sele, gick vadet ut på. Det var givetvis Moa som startade tävlingen och det var även hon som gjorde upp reglerna, sådana urbota dumma idéer och regler kommer ju aldrig en siames på. Nej då.
Det började med att hon, Moa alltså, sa att hon skulle prova en sele på mig. Jag fattade ju omedelbart att hon skulle stå med tidtagaruret och räkna hur lång tid det skulle ta, innan jag hade kommit ur den. – Kul lek, tänkte jag och var omedelbart med på noterna. Med andra ord; jag antog vadet, för jag kände på mig att det där skulle jag kamma hem poäng på.
– Det där gick fort det, Amigo! sa Moa och lät konstigt nog förvånad. Så började hon fästa på ytterligare en rem på den där selen. Som om det inte skulle ha räckt med alla trassliga remmar som redan gick i kors – härs och tvärs och lite hur som helst, men okey då, tänkte jag och spann en stump för henne, bara för att visa att jag godtog hennes nyskrivna regler.
Den här gången skulle det dröja, menade hon, innan jag skulle lyckas komma ur selen. Fast smidig som jag är, så var ju inte det där någon match för mig. Oh nej! Det sa jag till henne också – efteråt.
Då rev hon sig i huvudet och grunnade länge, sedan anföll hon datorn och hittade ett nytt sattyg. Det var visst polyester den var gjord av den där tygselen. För den var gjord av ett svart sattyg som det stod PUPPIA på med stora bokstäver. Puppiatävling, kan du ju kalla tävlingen för, jamade jag åt Moa som bara glodde dumt på mig, och så småskrattade jag åt min egen fyndighet.
Den kostade över fyra hundra kronor, den där selen, men då var det ju en extra berest sak, förstås. För den jag fick prova allra först, skickade hon på turné, tyckte jag att hon sa. Konstigt! Fast sådan är hon. Det var ju därför som den blev så dyr, den där selen. Dessutom hade den ju krympt flera nummer när den till sist kom tillbaka från turnén. Jag talade högljutt om för henne att den skulle skava alldeles förfärligt, men inte lyssnade hon på det. Jag såg ju att den skulle skava, så liten som den hade blivit efter resan. Den skulle jag ha på mig, påstod hon.
– Nu kan du leka utbrytarkung bäst du vill, sa hon på ett riktigt hånfullt vis, tyckte jag, och så sträckte hon sina armar emot mig, men jag såg det i tid, som väl var, så jag dunstade.
Det var förresten då som jag inte hann se mig för ordentligt utan råkade, av misstag, springa ut genom fel dörr. Så när golvet tog slut fick jag ju hoppa. Jag landade med en skräll nere på plåttaket över altanen. Det ni ...! Därifrån var det inte lätt att få bort mig.
Hoppa eller inte hoppa, det är frågan, jamade jag i falsett för mig själv ... Nej, tänkte jag. Det kan gå åt pipsvängen, det törs jag inte, för jag såg att det var stenplattor långt där nere under mig. Det var kul att leka lite så där nästan mitt i natten. Det fanns nattfjärilar i massor, utöver de jag kände att jag hade i magen när jag tittade ner.
Så småningom gav jag upp och meddelade att nu tar jag "time out"! Kära någon om jag vetat att Moa skulle bli så lycklig när hon fick fatt i min kropp, hade jag väl avslutat min lek lite tidigare. – Fast ... nej, jag tror inte det. Då hade jag gått miste om alla de där skojiga grejerna som hon visade mig uppifrån den där altandörrsöppningen som jag knappt nådde upp till.
Måste säga att efter någon timmes lek var jag ganska tacksam över hennes utsträckta armar. Svettig var jag också, för detta var ju under den värsta värmeböljan i slutet av juli 2008, tror jag att man säger.
Det var ganska skönt att få kura ihop sig i Moas famn och höra hur lugnt hon snusade. Jag blev så trött själv, så jag tror jag somnade före henne.



Författare:

Publicerat

Dela: