Vendettan


Den röda solen var påväg ner bakom bergen. Vinden hade börjat öka. Gräset hade för länge sedan torkat, så dalen liknade numer en öken mer än en stäpp.
Mannen satt stilla på motorhuven till sin blå Chevrolet. I handen lekte han med en tändsticksask. Han tog fram en tändsticka och drog den mot sina skor. Han fick böja sig över lågan för att inte vinden skulle blåsa ut den. Ur ena fickan hade han dragit fram en cigarett som han tände. Mannen drog några djupa bloss där han satt på huven. Han började bli otålig. Skulle han inte komma snart? Han beslöt att ge honom ytterligare några minuter. Det skulle försvåra situationen rejält om han skulle få lov att utföra morden själv.
Det hade börjat skymma och solen fick bergets fot att se ut som om den stod i brand. Vinden börjar bli kyligare. En bris får det torra gräset tillsammans med sand att virvla upp. Mannen drog upp jeansjackans krage, för att få lite skydd mot den stickande sanden. Han var precis på väg att ge upp och sätta sig i bilen, när han såg långt borta vid dalens mynning två ljus komma emot honom. Han tänkte inte ta några risker utan tog fram sin revolver ur handsfacket på bilen och stoppade ner vapnet i byxlinningen vid ryggslutet, och drog över jeansjackan.
Det var nästen helt mörkt nu. Den andra bilens lyktor mötte Chevroletens lampor. Den tvärnitade ett tiotal meter från Chevan. Mannen blev bländad av ljuset från den andra bilen vilket gjorde att han inte hade möjlighet att se in i förarsätet. Han kände nervositeten stiga. Var det rätt bil? Tickandet från den andra bilens motor visade att den andre hade pressat bilen hårt. Mannen drog sakta sin hand mot sin rygg. ”Jag får bara inte visa förtydligt att jag har ett vapen där”, tänkte han.
Vinden förde med sig varma pustar från den andres varma motor. Det kändes som om att tickandet från motorn var öronbedövande i tystnaden. Mannen fick en känsla att han stod på en scen och att den andre bestämde vad som skulle utspela sig. Nervositeten gick snabbt över till rädsla. ”Varför stiger han inte ur bilen?”, tänkte mannen. Det var också för sent att dra sig bakom sin egen bil, det skulle visa hans rädsla alltför väl och i vilket fall som helst skulle han inte hinna springa bakom sin bil, om den andre vill skjuta honom.
Mannen tyckte det kändes som en evighet innan bilens dörr öppnades med ett klick. Han såg spänt på medan den andre mannen steg ur bilen. Han kunde fortfarande inte se honom, pågrund av ljuset från bilen.
”Jag blev lite försenad Harry”, sade den andre, som hade stigit ur bilen. ”Jag är ledsen men fick lite förhinder”, fortsatte han.
”Va fan menar du med att komma så sent? Förstår inte du vikten av detta uppdrag?”, sade Harry, som på ett ögonblick förlorat all nervositet. Han kände nu istället ilskan välla upp inom sig.
Harry hade varit osäker från början att ta med denna slyngel på jobbet. Men han hade lovat sin chef, som tillika var grabbens farbror.
Grabben hade kommit fram och stod nu intill Harry. Han hade på sig en svart gammal Harley Davidson keps och en brun skinnjacka. Det var en ung grabb.
”Bara för att du har släktingar som är viktiga personer, så kan du inte göra som du vill John”, sade Harry. Harry kände ilskan komma tillbaka, när John visade ett sådant där flin som kan vara så där oskyldigt fast ändå retligt. ”Det är fan inge att flina åt!” Harry kände att han inte kunde kontrollera sin ilska länge. Han spände alla sina muskler och slog John i magen med all sin kraft.
”Ooh”, lät det från John, samtidigt som han la armarna runt magen och dråsade i marken. ”Jag ska fanimej låta min farbror få reda på det här!”, gnölade John från marken. Hans ansikte var vridet i en grimas.
”Hållkäften och res dig upp nu”, sade Harry med en sträng ton. Ömkande och snyftande reste sig John upp. Harry tyckte nästan synd om grabben, när han såg honom ligga där. Han var ju trotsallt bara sjutton år. ”Stäng av din bil och hoppa in i min” sade Harry nu med lite lugnare ton.
När de båda hade klivit in i bilen och de hade börjat köra mot staden sade Harry: ”Vi har ett viktigt jobb att göra i natt, du är på det klara med det va?”
”Ja jag vet”, sade John samtidigt som han tittade ut i natten.
”Vi har inte råd med några misstag. Och har vi otur så kan det bli en del skottlossning också”. Harry visste att John hade kännedom om vad som skulle hända inatt. Men han kunde ändå inte låta bli att repetera allt. Kanske var han nervös trots att han har gjort sådana här jobb massor med gånger.
De satt tysta en bra stund i bilen; efter ett tag sade Harry till John: ”Du är medveten om att det var Naumann som lågbakom mordet på min far va? Eller det var han företag i alla fall”
”Ja jag hörde det. Är det därför du gör det här?”, sade John lågt. Han visste inte riktigt hur han skulle agera när Harry pratade om sin far.
”Ja”, svarade Harry med sammanbitna läppar och blicken stirrande rakt fram.
De satt tysta den resterande biten in till staden där deras mål var.
När det såg den stora villan var det helt svart ute.


*

Villan var en av de största i området. Det var en villa i klassik barockstil med ett stort klocktorn på tacket. Det vita murbruket gjorde att det kändes som att villan lyste upp området kring den. Den stora porten, med olika svängningar och skulpturer, visade på att de som bodde där inte var i behov av pengar. Hela villan var omgiven av en stor mur, vars port vette in mot staden och bakom huset var det en stor skog.
”God natt då herrn. Jag går hem för kvällen då.”, sade Butlern lite osäkert. Han hade fått jobba över ännu en dag och han visste hur vred herr Naumann kunde bli om man sade åt honom.
”Åh! Javisst ja, det hade jag alldeles glömt bort. Det är klart att du ska gå, jag ska ändå gå och lägga mig nu.”, sade herr Naumann, utan att visa någon som helst vrede, snarare tvärtom. Naumann drack upp det sista av sherryn och reste sig för att låsa dörren efter sin betjänt. ”Adjö då”, sade han och stängde dörren.
Naumann var omkring sextio år med grått hår och ett par hornbågade glasögon. Han hade varit änkeman i tio år och var van att sitta ensam på kvällarna. Han hade jobbat hårt ikväll och tänkte därför sitta uppe lite längre idag för att läsa. Han tog sin käpp, som han hade börjat använda på sista tiden - hans rygg var ju inte riktigt vad den har varit - och började gå mot biblioteket. Väl inne i biblioteket plockade han ner en bok och skulle precis sätta sig och läsa när telefonen ringde. Typiskt, tänkte Naumann aldrig någon lugn och ro.
”Ja!”, svarade han lite irriterat.
”Ja hej det är Charles Simons, er säkerhetsansvarige. Är allt väl ikväll? Det var några av era grannar som hade sett någon vid ert hus ikväll”, sade rösten i lugn ton.
”Det måste ha varit Bob, min butler bara, ingen fara”, sade Naumann utan att försöka låta störd.
”Vad bra, ville bara kolla så allt var bra med er. Adjö då”, sade mannen
”Adjö”, sade Naumann och lade på luren, glad över att det inte blivit ett utdraget samtal.
Det var hans son som hade övertalat honom att skaffa sig några som skötte säkerheten hos honom. Han hade gått med på det, mest eftersom han ville göra sin son tillags. Han tyckte det inte skulle vara nödvändigt att skaffa säkerhetsfolk nu när han hade klarat sig i alla dessa år. Detta hade hans son avfärdat med att det blivit allt mer våld i samhället nu förtiden. Han hade låtit sig nöjas och gått med på sonens argument, utan att visa alltför mycket motvilja.
När han hade suttit och läst ett tag fick han en känsla av att det var någon som var utanför fönstret. Han reste sig och gick till fönstret och tittade ut – ingen där. ”Jag håller på att bli paranoid på äldre dar”, tänkte Naumann när han gick och satte sig igen. ”Men jag var säker på att jag såg någon där”, slog det honom. Han var vanligtvis ingen man som blev rädd för det minsta. Han bestämde sig i alla fall för att hämta sin pistol, som han hade i skrivbordet i sitt arbetsrum. Han gick tillbaka till sin bok där han försökte fortsätta läsa, dock slängde han ett öga lite nervöst mot fönstret då och då.

*

”Fan jag tror han såg mig”, viskade John mellan tänderna.
”Var försiktig för helvete!”, fräste Harry, samtidigt som han drog John i armen. Det hade inte varit några problem att komma in på tomten. Det hade bara varit att gå runt hela muren till baksidan där skogen var, där var det bara att kliva in genom en grind.
De hade smugit sig fram där det såg att ett fönster lyste. De hade sett tidigare på kvällen, Naumanns butler gått hem, så nu borde gubben vara ensam.
”Vart tar vi oss in då?”, frågade John
”Vi tar oss in vid köksfönstret, där kan han inte höra oss”, sade Harry.
Harry kollade försiktigt in i köksfönstret – ingen där. Försiktigt lade han en näsduk över sin revolver. Med ett lättslag, på nedre delen av fönstret, krossade han det. De smög försiktigt in genom rutan.
”Ta fram ditt vapen”, sade Harry åt John, men han hade redan dragit fram det. ”Vänta här jag ska fixa telefonen”, fortsatte Harry i låg ton. John nickade till svar. Harry kunde se att John började bli lite nervös. Han kände själv pulsen vara högre än vanligt, men det var kanske förklarligt när det var hans fars mördare de var hos.

*

Naumann ryckte till: ”Vad var det jag hörde? Var det inte ett fönster?” Nu började Naumann bli riktigt rädd. Det är någon här, tänkte han. Han lyssnade efter mer ljud, men kunde inte höra några mer.
Naumann reste sig och gick försiktig mot telefonen. ”Jag ringer min säkerhetsansvarige”, tänkte han. Han lyfte telefonen – död! Han klickade några gånger men inget hände. Han slängde ifrån sig telefonen, nu var han livrädd. Vem kunde vilja mig någonting? Tankarna for runt i hans huvud. Han småsprang tillbaka till fåtöljen, där han hade lagt pistolen. Han tog upp pistolen och smög med försiktiga steg mot hallen. Han hade öronen på helspänn och det kändes som om varenda muskel i kroppen var spänd som en fiolsträng.
”Jag måste tänka rationellt”, tänkte han för sig själv. ”Ska jag möta inbrottstjuven eller ska jag försöka gömma mig. Det kan ju vara så att de bara vill ha värdesakerna jag har”. Tankarna snurrade i huvudet på honom. ”De måste veta att jag är här, kanske lika bra att ge dem vad de vill ha”, tänkte han.
”Hallå, vem där?”, ropade han med låg röst. Ingen svarade. Han provade igen ”Hallå”, lika igen, dödstyst.
Han stoppade pistolen i morgonrocken, ifall han skulle behöva försvara sig.


*
John hade vänt sin keps bak och fram nu. Han var fascinerad av den inredningen som var. Alla dessa möbler måste vara värda en förmögenhet, tänkte han. Harry tycktes dock inte lägga märket till något av inredningen.
De såg att en lampa lyste längre fram, det måste vara biblioteket, tänkte John
”Hallå, vem där?”, hördes från rummet
”Han har upptäckt oss. Nu går vi och plockar honom”, sade Harry tyst utan en min.
Harry höll fingret mot munnen, för att visa John att han skulle vara tyst, John nickade.
Sakta smög de mot dörren. När Harry tittade in genom dörren såg han Naumann sittande i fåtölj. Harry klev in med vapnet sträckt framför sig. ”Är du ensam, gubbe!?”, skrek Harry åt mannen i fåtöljen, som han såg var vettskrämd. Mannen var klädd i en sidenmorgonrock, som verkade vara av yppersta kvalitet.
Mannen försökte få fram nåt ord men det blev bara mummel.
”Svara!”, Skrek Harry igen. Mannen, som inte fick fram ett ord, nickade.
Bakom Harry hade John kommit in, även han med draget vapen. Nu stod båda och riktade sina vapen mot mannen i fåtöljen.
”Va… Vad vill ni?”, fick mannen fram.
”Du känner inte igen mig?”, sade Harry.
”Nej, borde jag det?” .Mannens röst darrade. ”Ni får ta vad ni vill bara ni skonar mig” Nu hade mannens röst blivit lite stadigare.
”Jag är Harry Stevenson”, sade Harry. Mannens ansikte stelnade till. ”Ja just det, Chris Stevensons son”, fortsatte Harry. Mannens rädsla verkade nu ha försvunnit.
”Jasså är det därför ni kommit hit? För att ta hämnd på mig?”, sade mannen nu med kall röst.
”Nej egentligen inte”, sade Harry ”Vi jobbar åt Johns farbror”, Harry pekade på John.
”Och vem är han då?”, sade Naumann.
”Min farbrors namn är Erixon, det kanske gör saken lättare för dig”, sade John som hade fått stort mod nu.
”Jasså, jag visste att man inte kunde lita på den mannen”, sade Naumann sammanbitet.
”Det är dags för dig att sona dina brott”, sade John som börjat tycka illa om mannen som satt framför dem.
”Låt mig få ta en sista whiskey bara”, sade mannen.
”Visst, men inga konstigheter”, lade Harry till.
Naumann började sakta resa sig upp ur fåtöljen, hans ansikte var stelt och i pannan hade svettdroppar pressats fram. Naumann rörde sig sakta mot sin whiskey flaska, som alltid hade sin plats i en av bokhyllorna. De båda andra rörde sig försiktigt så de var på säkert avstånd mellan mannen och dem själva.
Naumann rörde sakta handen mot sin rock ficka, utan att försöka göra för tydliga rörelser. När han var vid whiskeyflaskan tog han tag i den samtidigt som han tog ett fast grepp om sin pistol i fickan. Han vände sig om och kastade med all sin kraft whiskeyflaskan mot Harry samtidigt som han riktade två snabba skott mot grabben. Harry hann precis väja för flaskan, som kraschade in i väggen bakom honom. Han såg Naumann avlossa två skott mot John, som inte hade hunnit reagera. Båda skotten träffade i bröstet på John. Han föll till golvet med ett skrik. Harry höjde snabbt sin revolver och avlossade alla sina patroner mot Naumann, som inte hade hunnit vända sig mot Harry. Fem av skotten träffade Naumann som dråsade in i bokhyllan bakom sig. När han åkte mot marken drog han med sig ett flertal böcker från hyllan, som landade över honom. Naumanns hela morgonrock var färgad röd av blod där han låg på golvet. Han levde fortfarande och blod sipprade ut från ena mungipan. Han försökte säga något men fick inte fram några ljud, bara mummel. Harry vände sig direkt mot Johns håll. John låg i en hög intill ena vägen, som var röd av blod. Han rörde sig inte.
”John hör du mig?”, ropade Harry. John hade två stora hål fram på bröstet och runt honom började en pöl av blod forma sig. Harry provade igen, men pojken var död. Harry tittade runt i rummet i ena hörnet låg Naumanns kropp med en massa böcker över sig. I det andra låg Johns kropp. Stanken av blod börjar redan komma, kände Harry.
Han måste komma här ifrån. Grannarna måste ha hört skottlossningen och han vill gärna inte vara här när polisen dök upp. Han funderande på om han skulle ta med Johns kropp. Johns farbror kommer inte att gilla det här. Harry hade haft att göra med sådana typer förr och viste att om någon i deras familj blir dödad får den som bär skulden till det oftast betala med sitt liv. Och i det här kunde det tyckas att Harry hade en del i skulden. Han borde ha kollat om gamlingen var beväpnad. ”Fan också!”, sade Harry högt för sig själv.
Harry letade sig ut ur huset och sprang ner mot skogen. Han fick en känsla att det nu var han som var den jagade. Det var kolsvart ute. Han trängde sig in i den täta skogen och bara sprang. Han skulle få lov att hitta en ny arbetsgivare nu. Men det gjorde honom föga, han hade tillslut fått hämnd för sin fars död.


Författare:

Publicerat

Dela: