Publicerat
Kategori: Novell

Ventil

Det var en känsla. Och den hade bosatt sig inuti mig. Varje dag när jag slog upp ögonen så kände jag efter, och jodå. Den fanns där. Det var som om den hade satt sina tänder i mitt innandöme och liksom vägrade släppa sitt bett. Det var nästan som att den där känslan ville mig illa. Precis som alla andra.

Alla dagar hade samma rutin. Allt jag gjorde var inpräntat i sten. Resa sig upp, gå på toa, peta i sig frukost. Sen klä på sig och ordna till den resterande delen av sig själv. Sen hade ungefär en timme gått och det var dags att ta bussen. Den där förbannade bussen varje dag. Det brukade ta ungefär trettitvå minuter in till stan. Från den där förbannade busskuren som låg ungefär två minuter från vårt hus. Som låg i den där förbannade förorten. Det tröttade ut mig. Allt tröttade ut mig. Till slut var det som att allt bara blev fel. Det spelade ingen roll vad det gällde, allt var så fel. Jag var fel, alla var fel. Ingen förstod. Men jag ville inte att någon skulle förstå heller. Innerst inne så njöt jag nog av att känna mig missförstådd och trasig. Egentligen.

Varför blir du så arg? Varför sa du så? Gråter du såhär ofta? Du borde nog prata med någon. Ha! Visst borde jag det. Det fanns mycket jag borde göra. Det finns mycket alla borde göra. Men vad man bör göra och vad man verkligen gör är som alla vet två helt skilda saker. Ibland trodde jag att jag var galen. I alla fall lite. För jag visste ju att jag var konstig.

Våren kom. Varje år kom våren. Alla slängde undan de tjocka vinterjackorna och hurrade över att få köpa en ny vårjacka. Och dom där himla snygga gympaskorna. Trendigt, trendigt. Och så alla leenden. Alla blev så söta och glada och kram och puss på kinden. Våren är här hörrni! Det var som en helomvändning. Men inte för mig. Jag fortsatte alltid min höstkoma som att ingenting hade hänt. Det var liksom inte vår hos mig. Det var nästan som att ett ovädersmoln ständigt hängde över mitt huvud. Väntade på att få bryta ut, precis lagom tills det att jag nästan kommit bort från koman. Ovädersmolnet fick aldrig lämna mitt huvud. Alltid fanns det där. Redo. Inte gå utan paraply. Jag var tvungen att alltid vara redo. Marken jag gick på verkade suga sig fast under mina sulor och mina steg blev hårdare och hårdare. Jag var tvungen att liksom trycka mig ifrån marken för att få komma någonstans. Annars skulle jag ju alltid fastna. Alltid vara kvar.

Skolan var ett eget litet samhälle. Det kan nog alla hålla med om. Allt grundar sig egentligen i skolan. De flesta man kände, och de flesta man pratade om, kom från skolan. Skolan och dess innehåll fyllde upp ens liv till fullo. Under tolv års, mer eller mindre obligatorisk, närvaro i dessa lokaler stoppade man huvudet fullt av en massa information. Det mesta av den informationen kom knappast från en lärares mun. Nej, det mesta man lärde sig var det man lärde sig av sina fellow skolkamrater. Alla lärde sig förmodligen olika saker. Men jag lärde mig konsten att vara falsk i skolan. Elitismen genomsyrade lokalerna från alla håll, och jag stod där i mitten. Visste inte vad jag skulle tycka. Men jag bestämde mig någon gång under högstadiet för att jag hatade. Vare sig det kom från hjärtat eller inte, så hatade jag. Det var mycket lättare att tycka illa än att tycka om. Ett ständigt mörker kurade ihop sig i mitt huvud och det blev svårare och svårare att tända lampan igen. Känslan. Den stannade kvar. Jämt. Alltid. Samma fläck, samma saker. Stampa, stampa utan att komma vidare.

Min hjärna var oftast uppfylld med framtid. Det kommer bli annat sen. Inte alltid såhär. Då och där kommer det vara så bra. Jävla skit. Varför går tiden så sakta? Tiden går fort när man har roligt. Inte konstigt att tiden går så in i helvete sakta då.
Det var inte alltid livet var skit. Egentligen var det ju bättre än för många andra. Jag gjorde rätt hyfsade saker som tidsfördriv i väntan på sen. Ibland konsumerade man alkohol och lekte hela natten. Ibland pussades man med en pojke nån annanstans. Ibland satt man framför en film och kände sig fridfull. Men ändå var det till sen jag ville. För sen skulle ju allt bli så bra. Det skulle ju det. Måste bara komma bort från marken jag stod på. Den som bara fastnade under sulorna. Den som höll mig fången i en omgivning där inte allt accepterades. Jag kunde bara fundera på varför det var så? Jag kunde liksom aldrig behålla nåt. Gled vidare till ingenting. Klockan gick men tiden stod still. Månaderna vandrade men åren förblev desamma. Folk ändrades och allt ändrades. Jag tror att till och med jag ändrades för folk sa att jag var så pop. Pop. Var jag pop? Det var konstigt. När blev det så? Jag visste inte det. Utan att jag hade märkt det så hade jag skaffat mig en yta. En ny yta som dom la märke till. Jag var ju så pop. Jag som hatade det folket. Klarade inte att höra sånt. Elitism. Inte vara en del av sånt jävla skit. Så då fortsatte jag min promenad i nomansland. Man ska hålla sig på sin kant. Så tänkte jag. Kanten är min.

Jag fick höra så konstiga saker. Och jag var som en svamp, sög åt mig, tog åt mig och sen kom tårarna. Tårarna kom. Bara ibland, men dom kom. Rann nerför kinderna. Ner över läpparna, hade velat att någon torkade dom. En älskande hand som tog ansvar och tyckte om. Tårar är vackra, men så ensamma. De rullar i en stillsam ensamhet. En allé längs bleka kinder. Jag fortsatte hata. Tyckte. Jag tyckte illa, inte om. Att tycka om var farligt. Utelämnande och ensamt.

Bekräftelse. Jag behövde bekräftelse. Det var det som fick mig att då och då lämna bubblan. Det kunde kännas som att jag skulle spricka av äckel inför mig själv ibland. Ful, dum, konstig, jobbig och framför allt falsk. Alltså behövde man få veta att nån tyckte motsatsen också. Vare sig det var äkta eller inte. Det var ju därför man pussades med pojkar nån annanstans. Ibland. Det var inte kärlek. Sånt släppte jag inte in. Intalade mig att jag inte var kapabel till sånt. Inga känslor, bara beröring. Det är viktigt. Beröring. Om nån tar på dig, så känner inte den personen äckel. Alltså pussades man. Eller knullade. Det var vilket som. Ofta hände det kanske inte, men ibland. En puss eller ett jävla knull. Det var vilket som. Lika lite känslor. Inget som kändes. Utom den där gången. Han som inte var som alla andra. Vi pussades inte. Inte knullade vi heller. Ingenting. Vi pratade, och han var intresserad av det jag hade att säga. Tror jag. Då kände jag.

En gång var jag i ett annat land. Det var en sån där gång när man bara drog iväg en vecka från skolan. Mitt i. Där, i det andra landet, kände jag mig accepterad. Där verkade folk vara intresserade. Inte nödvändigtvis sådär romantiserat, men alltså, dom var vänliga. Man var med, inte ute i periferin. Och jag var annorlunda, positiv. Det var som att alla tomma känslor, eller dom som var hatfyllda, plötsligt blev omvända. Hemma var jag alltid så jävla ambivalent dessutom. Till allt. Vet inte. Kanske. Men där, i det andra landet var det nästan som att jag släppte fram en massa åsikter och ventilerade. Det var skönt. Man måste ha en ventil i sitt liv, där man kan låta all dålig luft pysa ut. Ut med det gamla och in med det nya. Andas ren klar luft. Så man kan låta de där oanvända små luftkristallerna porla ner genom halsen och fylla upp ens kropp. Men det tar tid att hitta ventilen. Man får leta och leta. Länge och väl. Vissa hittar den inte. Aldrig. Den dåliga luften byts inte ut. Den gror igen.

Sen kom den där dagen. Då kunde man säga tack och ajö. Sticka. Dra. Springa. Bort. Det var sol, fast mest utomhus. Inte så mycket inuti. Fast jag vet inte om det var på grund av ovädersmolnet den gången. Det var nog mest för att det var ett parasoll uppfällt. Lite ljus kom in, men inte allt. Lite i taget. Ett steg. Jag kunde bara inte släppa allt riktigt. Lite till fick jag vänta. Men den som väntar på nåt gott eller vad dom säger. Nu skulle jag i alla fall få vara fri. Konstigt. Efter så lång tid var man sin egen. Det hade jag aldrig varit. Det där gamla inrutade, det skulle försvinna nu. Konstigt. Men nu var det faktiskt så. Konstigt.

Men har man tur så hittar man den. Ventilen. Och då får allt det dåliga pysa ut. Shit, vad glad jag är.









Skriven av: Lisa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren