Publicerat
Kategori: Novell

Verkligehetens mörka sida

”Vi beklagar sorgen, men din mormor kommer inte vakna mer.” Moa ökar förtvivlat farten medan orden fortsätter eka i huvudet. Hennes andetag blir allt tyngre och gruset smattrar hejdlöst runt hennes fötter där hon springer fram i den klara Septembernatten. ”Vi beklagar” Moa sätter krampaktigt händerna mot öronen och försöker stänga de envist ekande orden ute. Men de blir bara allt tydligare så hon ökar farten ytterligare. Hon inbillar sig att om hon springer tillräckligt fort kanske orden som dånar i hennes huvud försvinner. Att hon snart skulle vakna och upptäcka att allt bara var en ond mardröm. Att den svarta natten omkring skulle omsluta henne och allt som hänt denna hemska eftermiddag skulle suddas ut. Att hon skulle vakna av att mormor satt på sängkanten och log mot henne. Rummet skulle vara upplyst av den lekande solen som strålade och gjorde solkatter i det vita taket. Mormor skulle lägga sin trygga hand över hennes panna och Moa skulle sätta sig upp och ta mormor i famnen och de skulle tala om hur mycket de älskade varandra. För de var så de brukade göra, så hade de alltid gjort. Mormors kramar, hennes lukt och kärlek blev med ens mycket tydliga och en våg av rädsla och sorg sköljde över Moa som panikslaget stannade och blev stående mitt på gatan. Hon blinkade bort en tår och vände blicken sedan upp mot den stjärnbeströdda himmelen. ”Mormor, vart är du?” Viskade hon ut i luften. Då med ens förstod hon, allt gick upp för henne. De som hon fruktade mest i hela världen var nu alldeles nära. Allt det hon drömt om i sina vildaste mardrömmar strömmade över henne och täckte henne med en svart dimma. Detta var ingen mardröm denna gång. Hon befann sig mitt i verkligheten.

Mormor stod framför henne. Hon ömslöts mjukt av det gudomliga ljuset som strålade från de vita väggarna. Moa började sakta gå mot rummets mitt. Hon tassade tyst på tå, rädd för att hennes tunga steg skulle bryta förtrollningen och att den magiska scenen som utspelade sig i drömmen skulle tyna bort och omslutas av ljuset. För Moa visste att det var en dröm, hon kände doften av drömmarnas värld. En sällsam doft av kanel och linjekonvalj, lukten som luktade mormor. Hon ökade automatiskt farten och mormor kom allt närmre. Hon stod alldeles nära nu. Moa kunde se hennes mjuka rynkor som omslöt hennes panna, de gråa böljande håret som log utslaget över hennes nätta axlar. Moa hade aldrig sett mormors hår så levande innan. De liksom strålade mot henne, hon nästan bländades. Nu sträckte hon ut sin hand mot mormor. Skulle precis röra vid hennes vita hud när scenen plötsligt, som i ett trollslag, försvann. Hon slog upp ögonen och tittade upp i det vita taket. Det var knappt solen kunde lysa in genom de tunga gardinerna som prydde fönstret i änden av rummet. Hon gick fram till fönstret och drog med en van gest bort gardinen och plirade ut i solskenet. Därute var det fullt med liv. Människor som raskt sprang över gatorna och tittade stressat på sina klockor. Tänk, alla de människorna som springer omkring därute. För dem är det en vanlig dag, vilken dag som helst. De hade ingen aning om var Moa varit med om. De levde sina liv precis som vanligt, utan att tycka synd om stackars lilla Moa. Moa hatade de ordet, ”stackars”. Hon ville inte att folk skulle säga så till henne. Det gjorde henne bara illa till mods. Hon hatade det, att folk skulle behöva tycka synd om henne. Så hade det varit hela hennes liv. Det var alltid så synd om Moa. När hennes föräldrar dog i en bilolycka för sju år sedan var Moa 8 år. Då började med ens folk bry sig om henne. De talade ofta och högt om hur synd det var om henne och redan då tröttnade hon på att vara liten och hjälplös. För sådan var inte Moa, hon var stark och självständig. Det brukade alltid mormor säga till henne. Blotta tanken på mormor gjorde med ens henne matt. Den hoppfulla gnista som bara för några sekunder sedan blossat upp i henne släcktes med ens och en glittrande tår rann ner för hennes kind. Men Moa lät den inte rinna ner till mungipan, hon torkade irriterat bort den med utsidan av handen och tänkte för sig själv. ”Jag ska visa att jag klarar mig. Jag ska leva upp till dina ord mormor. Jag ska leva vidare mitt liv utan dig, du som var den enda jag älskade. Det kommer bli svårt, men jag ska klara det.” De var hennes sista tanke innan hon sprang ut i hallen, satt på sig skorna och rusade ut i trapphuset. Det var först då som hon kom på att hon redan var en kvart försenad till hennes första lektion.

Det var med både målmedvetna och bestämda steg hon steg upp på trappan och drog upp den tunga dörren till den gråa betongbyggnaden. Det var alldeles tomt i korridoren och hennes steg ekade och studsade mot de nedklottrade väggarna. Hon tog ut sina böcker och fortsatte mot klassrum A12. Tre lätta knackningar på dörren och hjärtat var uppe i halsgropen. Men Moa ignorerade den envist gnagande tanken av mormor när dörren öppnades och tjugo nyfikna huvuden riktades hotfullt mot henne. Så fort de undrande blickarna fastnade på henne var det som om allt mod som fanns kvar i henne rann iväg, det bara sipprade ut och ingen gjorde något åt det. Ingen vek med blicken eller sa något till henne. De bara tittade på henne. ”Moa, jag beklagar…” Moa släppte böckerna i golvet med en liten ensam duns. Såg kamraternas förvånade blickar, hon hann skymta den där gnistan av medlidande innan hon uppgivet vände på klacken och sprang förtvivlat därifrån. Moa sprang fortare än någonsin förut, hon bara rusade från allt. Hon sprang ifrån verkligheten. Den hemska verkligheten som låg och lurade på henne runt varje hörn. Det tunga täcket av hopplöshet sveptes över henne igen, hon sprang och hon hatade sig själv för det. Vart skulle hon nu ta vägen? Vem skulle hon anförtro sig till? Hon hade ju ingen, hon hade ingen i hela världen. Så ensam som Moa var just nu kunde ingen vara.

Djupt och stilla låg det där framför henne. Det kluckade mot stenarna och Moa blev nästan rädd av det ändlösa djupet som fanns framför henne. Hon hade alltid haft respekt för vatten. Hon var inte direkt rädd för det, inte i vanliga fall. Men nu när det var så skrämmande nära, hyste hon en enorm rädsla för den främmande värld som låg framför henne. En lätt bris smekte hennes kind och hon tog ett steg ut på räcket. Världen runt omkring henne var tom, hon såg inte en levande själ någonstans. Bara vattnet som kallade på henne. Hon tog ett steg till, vinden tog tag i hennes hår och en mås skriade någonstans ifrån. Hon höjde blicken och skymtade en pojke borta på andra sida slussen. Han satt på räcket och studerade båtarna som flöt omkring nere i hamnen. Samma vind som innan rufsat i hennes hår nådde nu honom. Hans silverblonda hår vajade diffust med vinden. Det var som en hälsning från Moa till pojken för han höjde sitt huvud och mötte hennes blick. Moa slog snabbt ner blicken och tog yttligare ett steg ut på räcket. Nu blev vinden allt starkare och Moa kände hur hon svajade. Vinden ven i öronen och hon började tappa balansen. ”Mormor” skrek hon rakt ut i den kyliga luften. Sedan lyfte hon blicken mot pojken igen, hon såg hans oroliga djupblå ögon innan hon tog steget ut och föll.




Slut

Skriven av: Emelie Eriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren