Publicerat
Kategori: Novell

Verkligheten med att krossa en glasflaska.


'Galenskap är att se verkligheten inifrån en glasflaska.'
Salvador Dali

Det är som vanligt rösterna som berättat för mig vad jag ska göra. Dom bor i mitt huvud där dom sjunger sånger, har picknickar och dansar folkdans oavbrutet. Det är dessa röster som brukar sätta sig ner i min vänstra hjärnhalva, plocka fram några ostmackor med små lökar på. Lökar som ser ut som några små karikatyrer av dom riktiga, saftiga lökarna som växte i det frodiga landet i Gnosjö där jag blev född och uppvuxen. När dom sitter där i min vänstra hjärnhalva brukar dom berätta för mig vad jag ska göra. Detta uppdrag fick jag igår. Jag satt och gjorde små behållare av papp till mina öron då jag hörde det svaga, prasslande ljudet av dom små människornas torra skinnskor som skrapade inuti min skalle. 'Var hälsad.' förkunnade jag.

Och när jag satt där i min lilla stuga, den blodröda solen höll på att bli uppäten av den mörka jorden och dom mäktiga träden runt huset bugade sig inför vindens våldsamma stormande, så berättade ledaren för mina inre röster, Sture som innan han blev röst inuti mitt huvud hade jobbat på posten, vad jag skulle göra. Och nu står jag här. Nästan helt naken, iklädd ett par tunna badshorts och ett par uppkavlade yllesockor, utanför offrets gräsmatta. Det är kallt och den kyliga november vinden smeker min bara hud likt en kall kvinnohand. En känsla av vemod sprider sig i min kropp. Kanske beror det på kylan, kanske något annat.
'Nepp, här blir inga getter gjorda' viskar jag tyst för mig själv. Jag börjar gå över gräsmattan mot det gula huset som reser sig som en gigantisk basketspelare 50 meter ifrån mig. Mina fötter lämnar torra avtryck i det daggvåta gräset. Jag vänder mig om och börjar gå baklänges för att likt indianerna lura alla mina förföljare. Rösterna inuti mitt huvud kallar mig socialistfjolla och börjar slå takten till en Mozartsymfoni på min hypofys. Jag fortsätter gå baklänges, Det här lurar ingen, försöker jag intala mig själv. Kanske om jag skulle krypa istället? resonerar jag. Ingen kan väl följa ens spår om man kryper? Sagt och gjort. Jag lägger mig raklång ner på den kalla gräsmatta och börjar åla mig fram. Jag skaver upp små sår på bröstet av uppstickande stenar. När jag till slut kommer fram till ytterdörren så är hela min överkropp grön och full av små sår som ser ut som om dom vore dit målade med en tunn, röd tuschpenna. Rösterna har slutat att spela musik med hjälp av min hypofys och är nu helt tysta. Förväntansfulla.

Jag slappnar av lite och ser mig omkring i natten. Det enda ljus som finns i hela världen just nu är ljuset av dom miljontals små stjärnor som sitter likt glitterkonfetti på det stora svarta lapptäcket som är himlen. De blinkar, ler på deras speciella vis emot mig. Jag går upp för trappan som leder till ytterdörren. Jag får en träflis i hälen. En droppe blod sipprar fram och gör en mörkröd sol på mina vita yllesockor. Jag kämpar för att hålla tårarna tillbaks. 'Vid Bob Marley, varför ska detta jämt hända mig?' frågar jag mig själv utan att få ett svar. Jag står nu framför dörren och andas tungt. Ett vitt moln står ut från min flämtande mun. Jag börjar låtsas att jag röker. Jag får kämpa för att hålla inne ett kiknande skratt. Jag sluter min hand om handtaget. Det är kallt. Bra tänker jag. Det betyder att det inte varit några indianer här. Jag tar ett djupt andetag och vrider ner handtaget. Ett lågt knarrande från det rostiga handtaget fyller den förut så tysta världen. Jag öppnar dörren. Gångjärnen skriker lågt i protest. Jag tar ett steg in i huset och blir genast omfamnad av det kompakta mörkret som härskar i hallen. 'Y M C A, it's fun to stay at the Y M C A!' Plötsligt slår det mig att det är tisdag. Rösterna, med ledning av partydjuret Sture, har en av sina våta karaoke fester.

Jag försöker ignorera oljudet och koncentrera mig på mitt uppdrag. Men först måste jag gå husesyn. Det kan trots allt ha smitit in en indian eller två, trots att jag kände på handtaget och fick det glädjande beskedet att det var kallt. Dom kan ha kommit in på nåt annat sätt. Med indianer kan man aldrig vara säker och jag vill inte riskera att det ska bli ett nytt Herrljunga-Fiasko. Jag lyssnar noga. Allt är tyst. Rösterna hade rätt, familjen är inte hemma utan är borta och äter kroketter hemma hos finansministern. Jag tänder ljuset. Skuggorna i hallen flyr och nu badar det trånga rummet i sirligt ljus som kastar skuggor på väggarna. Jag tittar mig omkring och granskar kritiskt inredningen. 'Dom där kakao bruna tapeterna har sannerligen sett bättre dagar' fnyser jag föraktfullt och böjer mig ner för att rätta till mina yllesockor. Jag ser det mörkröda myntet av blod på mina förut så vita yllesockor och blir påmind om smärtan den illasinnade flisen hade orsakat. Jag får åter igen kämpa för att inte låta gråten ta överhand och översvämma mitt känsliga sinne med rosendoftande känslor. Jag går ut i köket och tänder ljuset. Det är en trevlig syn som möter mig. Ett kliniskt rent kök med trevligt möblemang. Det får ta mig tusan 5 plastleksaker av 5 möjliga tänker jag glatt.

Jag stannar framför fönstret i hallen, ser världen framför mig som en stor, orange Apelsin i universum. Solen kommer snart att gå upp över de glittrande granarna i öster, men än så länge reser sig månen mot den krökta himlens valv, genom vars tjocka glas man kan skönja den diffusa virvel av stjärnor som är Vintergatans centrum. Med ens känner jag mig trött, och har inte alls lust att utföra något uppdrag. Jag käner att min ena yllesocka har börjat glida ner mot hälen och jag drar snabbt upp den för att inte känna det kräkframkallade golvet under min fot. Framför mig kan jag se att Sture har tagit på sitt getabockskägg och står vid spisen och citerar William Shakespeare. En gång i tiden hörde jag inga röster, jag tassade inte runt och luktade på allt i jakten på indianerna. Men det var då. Nu är det NU! som hon i programmet brukar säga. För ett ögonblick kan jag skönja världen som jag brukade, tills allt än en gång återgår till sitt vanliga, förvridna, horribla sätt.

Dom skinande lysrören kastar matta reflexer på dom rena kakelplattorna vid spisen. Jag lägger också märke till ett skafferi, som på utsidan ser ut att vara fyllt av olika sorters skinka, en stor, skinande diskbänk och stort köksbord som majestätiskt pryder sin plats mitt i det väl upplysta köket. Jag motstår impulsen att lägga mig på köksbordet och gnida min nakna bröstkorg mot dess blankpolerade träyta. I mitt huvud kör en av rösterna, Hilda som innan hon blev en röst inuti mitt huvud sålde försäkringar, en alkoholindränkt version av Anna Books Hoa hela natten. Jag fortsätter in till ett sovrum och ser blott ett litet skrivbord och en stor dubbelsäng i enorm Gothic stil med sirliga, svarta och blänkande sänggavlar.. Jag lämnar genast detta rum då det påminner mig om hur jag blev mobbad som barn. Nu så här i efterhand så inser jag att det kanske var dumt av mina föräldrar att döpa mig till Melan Kolisk i förnamn. Jag fortsätter min husesyn och kommer till vardagsrummet. En stor soffa i skinn står som ett ruvande rovdjur i ena hörnet. 'Åh Vid GUD! Vad skådar mitt norra öga!' skriker jag och springer fram till soffan.

Jag sliter upp altandörren som är precis bredvid soffan. 'Spring 'säger jag till soffan 'Spring ut till friheten! Lyssna på mig, du måste springa ut i natten, springa iväg från detta hus och aldrig titta tillbaks.' Soffan står bara kvar, helt oberörd. 'Det är din enda chans! Där ute finns friheten! FRIHETEN VID GUD OCH ALLT SOM ÄR HELIGT! ' skriker jag men soffan står fortfarande kvar. 'Å nej du är redan förlorad' snyftar jag tyst och smeker soffans sträva, kalla skinn. 'Men jag ska berätta för din fru och dina barn att du slogs in i det sista. Det lovar jag dig.' Soffans döda kropp står kvar och den synen blir för mycket för mig. Fördämningen brister och varma tårar börjar göra pistade, våta slalombackar på mina smutsiga kinder. Jag vänder bort blicken från soffan och granskar istället resten av rummet. Vid soffan står ett brunt bord som är fullt av vita ringar från rykande kaffekoppar som stått och alstrat fukt. En stor svart stereo står i ett hörn. Och i det andra en mörkgrå TV som vittnar om att dom TV-utklädda Utomjordingarna har slagit sina nattsvarta klor i även detta hushåll. Jag biter mig hårt i underläppen för att hindra ett frustrerat tjut att lämna min strupe. Men det som dominerar vardagsrummet är en stor bokhylla fylld med litteratur i alla dess former.

'Dom gräddvita tapeterna ger rummet en falsk känsla av trivsel och värme' säger jag och tänker på det ruttnande soffliket som ligger likt ett överkört djur undaskyfflat i ett av vardagsrummets hörn. Jag har nu avverkat undervåningen och beger mig uppåt. Rösterna i mitt huvud har gått och lagt sig, alla utom Sture och Hilda som sitter vid pannloben och hånglar. Era gamla Torskar, tänker jag och tar det sista steget upp för trappan och befinner mig nu på övervåningen. Det finns fyra rum här konstaterar jag snabbt. Jag kommer med ett leende ihåg hur jag fick MVG i att gissa hur många rum det finns på olika övervåningar i Gymnasiet. Jag går in i det första. Det är en toalett. Blå, urinpådrivande tapeter täcker rummet och en vit kungastol står som en gammal forngrekisk relik ensam i det stora rummet. Det enda sällskapet den stackars toalettstolen har är en fisförnäm dusch och ett klaustrofobiskt handfat med stora, skinande vatten kranar. Tänk så skulle jag ha en utav de där riktigt dåliga dagarna då Allt, precis ALLT är uppochned, tänker jag. Då skulle toalettstolen få bloddroppande huggtänder.
Sorgligt tänker jag och går ut ur rummet och kommer nästan genast in i en ungkarls oas i det annars så städade huset. Kläder ligger slängda som bortglömda godispapper över hela rummet. Under presenningen av kläder kan man urskilja en orange plyschsoffa, ett litet vitt skrivbord och en säng. Hela rummet är tapetserat blått och en modern lampa hänger som pricken över i, i taket och ser ner på det land där oordningen är den enväldige härskaren. Jag motstår impulsen att slänga mig i den stora klädhögen och sjunga ut min lovprisning till gammeldans och salami, men konstaterar uppgivet att jag har ett uppdrag att tänka på.

Nästa rum jag kommer till är ett datarum. En ensam dator står på ett gammalt skrivbord som sannerligen sett bättre dagar. Den lilla grå maskinen ser ledsen ut. Jag böjer mig ner och tar av mig min ena yllesocka. Jag lägger den kärleksfullt över maskinens svarta bildskärm. 'Du behöver den bättre än jag ' viskar jag till den för att bege mig mot det rum i vilket mitt uppdrag ska bli utfört. I dörröppningen stannar jag och ser på den ensamma datorn som tröstar sig med min strumpa. Jag höjer handen i en avskedsgest men hejdar mig sedan när jag märker att datorn rodnar. Jag vänder mig om igen, stolt och låter inte datorns rop hindra mig från att utföra mitt uppdrag. Jag öppnar sakta dörren och jag väntar mig det värsta. Med darrande, trevande händer trycker jag till lätt på strömbrytaren. Ett litet klick hörs och plötsligt badar det lilla rummet i ljus. Jamen detta var väl inte så hemskt..?
Men så ser jag det.
En Backstreet Boys Affish hänger på väggen i all sin grymhet och dess bestialiska placering får mig att skaka.

Det börjar svida i mina ögon och jag försöker riva ut smärtan med krökta, kloliknande fingrar. Ett lågt kvidande slipper ur mina hårt hoppressade läppar. Jag lägger mig ner i fosterställningen och börjar sakta gunga fram och tillbaka medan jag nynnar på en hurtig Alice Timander låt. 'Du måste vara STARK! ' skriker plötsligt en arg Sture till mig inifrån mitt huvud. 'Jag kan inte' stönar jag tillbaka och minnet av en blekfet Nick Carter som står med sitt breda vaselinflin och blickar på mig med en föraktfull blick blir för mycket för mig och jag börjar yla högt. 'Sluta skrika DIN KANIN!' ropar Sture argt. 'Du har ett uppdrag att utföra!' Jag tar mig själv samman. Reser mig sakta upp på vingliga ben som skakar som två afrikaner på besök i Norrland där jag står och vinglar likt en onykter busschaufför. 'Gör det' manar Sture på. Jag tar fram en svart tuschpenna ur dom nu gröna jockey kalsongerna och böjer mig osäkert fram.

Två minuter senare är mitt uppdrag slutfört. Sture tackar mig för ett bra utfört uppdrag och går sedan tillbaks för att kasta disketter på en sovande Hilda. Jag tittar på mitt verk. Alla i det sliskiga pojkbandet har nu både afrofrisyrer och mustascher. Jag suckar förnöjt och börjar med tunga steg gå ut mot den svarta natten och den ohämmade frihet som bor i dess mörka skuggor. För Frihet är vad Frihet gör.

Skriven av: Emma Nordlander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren