Verklighetsflykten

Fanny visste att hennes vän hade något särskilt i tankarna, den där septembereftermiddagen. Hon kunde läsa det av hennes steg och hennes sätt att beskåda omgivningen. De log och kramade om varandra som om allt var som det brukade, men Fanny hade hela tiden känslan av att hennes vän ville säga henne något, men inte riktigt visste hur hon skulle inleda.
De gick sakta efter ån och slog sig ned på den gräsbevuxna strandkanten. Fanny åt på en stor glass, men för ovanlighetens skull ville hennes vän inte ha någon. Med skeptisk blick granskade hon henne bakom berget av chokladglass. Hon andades konstigt också. Liksom i stötar, som om hon försökte slappna av men inte kunde det för att hon istället spände sig. Det mörka håret rann som en blänkande guldbäck nedför hennes rygg och solen värmde det för tillfället mycket bleka ansiktet. Till slut vände hon sig mot Fanny och sade, inte helt överraskande:
”Fanny jag … jag har något jag måste berätta för dig … Någonting du borde veta.”
Fanny fortsatte slicka på sin glass, men tittade frågande på henne utan att säga något.
”Jag … eh, jag vet inte riktigt hur jag ska börja …”
Hon drog ett djupt andetag och började sin berättelse.
”Det var på hösten det året jag fyllde 17. Skoldagen hade just slutat och när jag gick ut på parkeringen …”

En dag stod han bara där. Hon visste vem han var, det gick helt enkelt inte att ta miste. Det korpsvarta, halvlockiga håret, de koboltblå ögonen, den stolta hållningen, den bestämda men ändå mjuka blicken. Han hade burit en nött läderjacka och blekblå jeans och det syntes på långt håll att han inte hade varit van dem. Jackan skymde en sandfärgad tunika och två, tre välgjorda silverlänkar och guldkedjor.
Hon hade just kommit ut från skolbyggnaden den där plaskvåta eftermiddagen när en ensam, lång gestalt hade stått på asfalten utanför en av de tre entréerna. Hennes hjärta hade slagit en extra gång, hon hade stannat upp för en sekund för att nyfiket betrakta honom. Han hade sakta vänt sig om, tittat henne djupt i ögonen. Tio meter hade känts så nära. För första gången i sitt liv hade hon inte slagit ner blicken när någon såg åt hennes håll. För första gången undrade hon inte hur löjlig hon måtte ha tett sig. Och för första gången hade hon känt sig väntad.
De stod där, tio meter från varandra, och mönstrade varandras ögon.
Tio meter är mer än tio tum, men mindre än tio ljusår. Tio meter var ingen sträcka. Tio meter var nära. Han uttalade hennes namn utan att blinka.
”Vilja.”
”Aíos.”
Hennes svar förvånade henne. Det vakna tillståndet röjde en hemlighet hennes drömmar aldrig lyckats med. Han gick sakta fram mot henne, log litet.
Gudarna ska veta att tio meter är långt, så evinnerligt, oändligt långt. Slutligen stod han där, framför henne, likt alla de drömmar som uppsökt henne, både sovande som vaken.
”Vilja”, upprepade han och sträckte ut handen för att röra vid hennes hår. Att tio tum kunde vara så långt … Han fann håret och lät det varligt rinna under sina välformade, solbrända händer.
”Du är här”, viskade hon utan att lyckas ta ögonen ifrån honom. ”Åh, gud, du är här.”
”Ja, Vilja. Jag är här.”
Han log ett snett, varmt leende. Hon darrade under hans blick, benen blev till något bortom gelé.
”Kom”, sade han, tog hennes hand och ledde henne bort från den kalla, gula byggnaden, bort från verkligheten. De började gå på vägen hem mot hennes hus, men med den lilla sinnesnärvaron hon ägde märkte hon att vägen inte var som den alltid varit. Prydliga barnfamiljsvillor, sprickfylld asfalt och ogräs vid vägrenen byttes långsamt ut mot ett böljande sädesfält på höger sida och ett gyllene av lin på den motsatta. Hon drog efter andan, fälten försvann; tillbaka var husen och den regnvåta verkligheten.
Han vände sig om och såg på henne. Det fanns inget krävande i hans blick, ingen önskan att ta till våld. Bara längtan och önskan om att vara till lags. Hon svalde nervöst och darrade lätt.
”Vart för ni mig?”
Hon försökte hålla rösten stadig.
”Kom”, upprepade han mjukt. ”Söder om aftonstjärnan, ovan bergen, bortom Gryningen.”
”Ealdor”, viskade hon, mållös av förvåning. ”Ealdor. Tar ni mig med bortom gryningen?”
”Jag trodde det var er önskan.”
Svaret var en fråga. Hon nickade sakta. Det var vad hennes väsens djupaste begär. Han lade armen om hennes axlar och viskade i hennes öra. De hade inte slutat gå. Synen av böljande, gyllene fält kom så tillbaka. Först som diffusa, sköra bilder, men växte sig undan för undan starkare.
”Är du rädd?” andades han i hennes öra. Hon kände hans andedräkt mot kinden och hans torso nuddade vid hennes rygg.
”Ja”, svarade hon. Han höll hårdare om hennes axel och viskade de vackraste ord hon någonsin hört i hennes öra. De svävade in i hennes medvetande, fyllde hennes kropp med en berusande lycka och sjönk sedan in i hennes hjärta. Där lagrades de och hon var från det ögonblicket oförmögen att återge dem.
Snart kände hon vinden i sitt ansikte. Den letade sig in genom hennes näsa och mun och fyllde henne med sitt friska minne av hav och skog. Han stannade bredvid henne och drog ett djupt, uppfriskande andetag.
”Ealdor”, sade han och kobolten i hans ögon verkade ha hämtat sin glans från Aftonstjärnan. ”Men mitt rike är blott en halv själ utan drottning.”
Han vände sig mot henne. Ögonen glittrade av längtan och förälskelse när de granskade hennes ansikte.
”Vilja. Så många dagar och nätter jag nästan gav upp hoppet. Så många år av längtan och galenskap. Ändå visste jag att du fanns där.”
Hon var stum av förundran. Även fast hon sökt kärleken i sin närhet hade hon alltid haft en känsla att den kunde finnas någon annanstans. Och alla drömmar sedan. Långa, ljuvliga drömmar om ett liv fyllt av lycka och sorglöshet; vackra dagar utan ensamhet. Sådana drömmar som inte lämnar hela ögonblick för vidare begrundan utan drömmar som lämnade små, obemärkta ilningar av glädje och upprymdhet utan att man riktigt kan komma på var man fått dem. Hon mindes plötsligt när hon för första gången stött på mannen som stod bredvid henne och landet han förde henne till. Ealdor, ett paradis bortom gryningen, styrt av kung Aíos Ealaíns skickliga hand. Men hon hade aldrig hört namnen. Nu kom minnena, som en vårflod. Hon tyckte plötsligt att hon sett vissa delar av landskapet förut. Solen värmde behagligt och i närheten hördes en porlande bäcks muntra sång.
Den unga konungen ledde henne in i en skogsdunge och i trädens barmhärtiga skugga stod två ståtliga hästar och vilade sig. Den ena var en brun, nätt fullblodsvalack med fyra vita strumpor och en smal, egendomlig vit fläck över höger näsborre. Den andra var en högre, kraftigare hingst med manen en aning gråare än kroppen. När Aíos skulle hjälpte henne upp på den bruna märkte hon plötsligt att hon bar en vacker, gulvit klänning. Han log ett mjukt leende som om han gissat sig till hennes upptäckt. Sedan svingade han sig smidigt upp på hingsten och satte av i rask trav.
Solen hade börjat sänka sig över staden Ealdor när de nådde den vita marmormuren som omgav den.
Rodnaden lyste ännu upp himlen när Aíos och Vilja två dagar senare gick hand i hand genom parken som dignade av rosornas och hängbjörkarnas lummiga atmosfär. Hon lade även märke till att man använde sig av ormbunkar till vackra, överdådiga dekorationer.
Han stannade vid sidan av en porlande källa och lät det kristallklara vattnet rinna mellan fingrarna. Sedan tittade han upp på henne och i hans ögon speglades vattnet. Han satte sig ned på kanten och tecknade åt henne att sätta sig bredvid honom. Hon slog sig ned och strök försiktigt ut ett veck på klänningen. Denna kväll var den vit och lång, och framhävde hennes figur och ögon till fulländning.
”Jag ser på dig att något inte står rätt till”, sade han bekymrat och kramade mjukt hennes hand.
”Nej, det är inget. Jag är så lycklig här, det här är allt jag någonsin drömt om …” Rösten svek henne och hon tittade stint ned i backen. Han satte ett finger under hennes haka och vände upp hennes blick.
”Nej”, viskade han och kysste henne mjukt. ”Du saknar något du hade i den andra världen, men inte kan finna här.” Hon förmådde inte annat än nicka. Tårarna trängde upp i hennes ögon och hotade att röra om i hennes synintryck. Han torkade försiktigt hennes tårar med en näsduk och såg henne djupt i ögonen, som om han ville skåda något bortom vad hon kände till.
”Du saknar dina vänner, din familj, din hund”, sade han och tystnade för en stund. ”Du undrar hur det är att ta studenten, vilket universitet du ska komma in på och vilka vänner som följer med dit. Du undrar om din diktsamling kommer att publiceras och om du får stipendium för dina insatser i skoltidningen.”
Hon stirrade med förundran på honom en lång stund. Han hade sagt allt som flyktigt tagit sin väg genom hennes medvetande den senaste dagen. Tanken på hennes närmaste vän fick känslorna att svämma över och hon vände sig snyftande bort från honom.
”Vilja”, viskade han, ställde sig på knä framför henne i sina dyrbara kläder och höll om henne länge, länge. ”Vilja, lyssna på mig. Jag hade inte räknat med att du skulle stanna mer än så här länge.”
Hennes tårar tog slut och hon tittade frågande på honom. Han log ett vinnande leende och tog tillfället i akt att kyssa henne.
”Hur menar du?” viskade hon andlöst.
”Mitt undermedvetna sade mig att en del av dig skulle längta tillbaka även om jag gjorde allt jag kunde för att göra dig tillfreds.” Hon försökte säga något men han höll upp en hand för att be henne lyssna på honom.
”Lyssna på mig, Vilja. Du är ännu väldigt ung, även fast du inte alltid känner dig så.” Hon var inte riktigt säker på hur hon skulle ta den kommentaren. ”Vår tid är ännu inte inne, den kommer, men den är ännu inte inne.” Han tog upp något glänsande ur en ficka och även fast han höll sin hand tätt omkring det sipprade ett varmt ljussken ut mellan hans fingrar.
”Känn efter i din ficka”, uppmanade han och hon märkte att det sken med liknande styrka genom tyget på hennes klänning. Hon trevande med handen och hennes fingrar slöt sig om något slätt, ojämnt med en välbekant form. Förvånat drog hon efter andan och betraktade mineralen i sin hand.
”Min bergskristall!” utropade hon. ”Men hur kunde den vara i min ficka nu?”
”Minns du inte var du fick den ifrån?” frågade han. Hon fick tänka efter så det nästan knakade.
”Jo nu minns jag … den låg på golvet … i mitt rum. Låg där när jag vaknade. Jag vet inte hur den kom dit.” Hon rodnade lite förläget. ”Jag brukade viska hemliga önskningar i den.”
”Jag lade dit den”, svarade Aíos enkelt. ”Och jag har hört allt du sagt till den. Det du har i din hand är en del av mitt hjärta. Du har lastat dig själv för alla sprickor och ojämnheter som finns på den, men i själva verket kom de till var gång vi kom för långt ifrån varandra, och mitt hjärta nästintill gick itu.”
Han pekade på en stor spricka mitt i stenen.
”Din sommarromans”, sade han med ett snett leende. ”Jag trodde inte jag skulle överleva det.”
Hon rodnade igen och visste inte vad hon skulle svara, så hon höll helt enkelt tyst med blicken förläget bortvänd. När hon kastade ett förstulet ögonkast på honom igen förstod hon att han inte var ond på henne för det, men att det smärtade honom.
”Förlåt”, mumlade hon, men han bara log och visade vad han hade i sin hand. Det var en oval, utsökt rubin med skiftande färg från ena änden till den andra.
”Det här är ditt hjärta”, sade han och höll upp det så hon kunde se. ”Jag har förvarat nära mitt hjärta.” Hon skämdes lite över att rubinen var spegelblank utan en enda skråma, medan bergskristallen var nött och sliten. Han gissade än en gång hennes tankar och lade försiktigt handen över bergskristallen. Hon kände en intensiv värme och när han tog bort handen var kristallen åter spegelblank.
”Jag ger dig friheten att återvända till ditt land”, sade han med klar stämma, men på ögonen syntes det att han fick kämpa för att hålla känslorna under kontroll. Hon bara stirrade på honom.
”Menar du att …?” började hon och kastade sig om halsen på honom när han nickade till svar. Han återgäldade kramen, höll henne tätt intill sig.
”Hör på, i år vandrar Venus en tusenårig bana, en bana som bara utnyttjas vart åttonde år. Lämnar du mig ikväll är det åtta år till vi får träffa varandra igen.”
Beslutet stack som knivar i hjärtat på henne. Hon ville se sina nära igen, men om det betydde att ge upp sin kära i åtta långa år, var det då värt priset? Då vandrade tankarna till Fanny.
”Ja, jag kommer tillbaka om åtta år”, viskade hon och reste sig. ”Jag lovar.”
Han höll henne fortfarande tätt intill sig när han höjde högerhanden och besvärjde upp en port i tiden. De höll om varandra en sista gång utan ord. Sedan lät Aíos henne gå men höll hennes hand ända tills hon steg in genom porten.
”Kom ihåg att gryningen saknar sin drottning”, sade han.
”Jag kommer tillbaka”, lovade hon med ögonen blänkande av tårar, tog ett steg bakåt och världens färger började genast lösas upp i ett ljuskaos som överträffade regnbågen. Sekunden senare var hon uppslukad av tiden.

Fanny kände vagt hur glassen rann ner för hennes händer och fläckade jeansen. En annan gång hade hon brytt sig.
”Vad hände sedan?” kraxade hon andlöst och stirrade perplext på sin vän.
”Tja, det nästa jag kände var regnet som slog mot mitt ansikte. Det hade tydligen inte slutat regna på de två dagarna. Jag hann bara gå en gata innan jag bländades av skenet från billyktor. Polisen hade visst letat efter mig i ett dygn.”
Vilja mönstrade sin väns ansiktsuttryck och log ett snett leende.
”Svårt att tro, va?”
Fanny nickade stelt och hennes vän tog fram en glänsande bergskristall ur fickan och höll upp den så kvällssolens strålar bröts till kaskader genom dess genomskinliga glas. Fanny drog efter andan av häpnad, men en tanke slog henne.
”Åtta år … Men du är 25 i år!”
Vilja nickade och log ett uppriktigt leende, som om upptäckten glatt henne in i själen. Vännen grep tag i hennes arm med en hand nedsmetad av glass.
”Nej!” pep hon.
”Jo”, sade Vilja och log lyckligt igen. ”Åtta år är en mördande lång tid om man saknar någon så innerligt som jag gör. Jag minns en tid då jag tyckte tio tum var mycket. Jag är redo att hålla mitt löfte nu. Jag ville bara försäkra mig om att du inte skulle sörja mig allt för mycket.”
Fanny följde förstrött en andfamilj med blicken.
”När?” frågade hon hest och kände att ögonen tårades.
”I kväll. Jag bör gå nu, folk kanske blir chockade om jag försvinner i tomma intet …”
De reste sig upp.
”Jag kommer sakna dig, åh herre gud vad jag kommer sakna dig!” grät Fanny och stora tårar rullade utför hennes kinder.
”Jag med, älskade vän!” snyftade Vilja. De höll om varandra länge och innerligt, skrattade och grät om vartannat. Till slut ansåg Vilja att det var dags att röra på sig.
”Farväl”, ropade Fanny efter henne när hon försvann i soldiset bortom nästa åkrök. Hennes vän vände sig om en sista gång och vinkade glatt som om det här var vilket vanligt avsked som helst, som om de skulle träffas igen i morgon, och alla dagar därefter.
”Men det här är inget vanligt avsked”, påminde Fanny sig. ”Hon kommer aldrig mer tillbaka.”
Hon suckade och betraktade likgiltigt den mosade glassen i sin hand och fläckarna av blåbär och choklad på sina byxor. Hon kastade de sista, oigenkännliga spillrorna av glasstruten till änderna och traskade missmodigt hemåt.


Tre dagar senare stod hon med morgontidningen i sina händer och läste den stora, fetstilta rubriken:

TJUGOFEMÅRIG KVINNA SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN SEDAN TORSDAGEN
Polisen utesluter inte att brott kan ha begåtts.

Hon log litet, gick ut på verandan och betraktade frånvarande morgonsolen som sken med nyfunnen entusiasm. Någonstans långt borta hade en ny drottning krönts.

Skriven av: Elin Olofsdotter