Verman

Mörkrets densitet ökar sakta men ändå självsäkert. För varje meter vatten som tillförs ovanför huvudet verkar omgivningen sluka mer och mer av ljuset, dess svält verkar bli mer och mer outhärdlig. Tillslut tuggar djupet på ingenting, det finns inget ljus kvar. Det är då ens egen förtvivlan börjar komma in i bilden. Den tydligen omättade buken på havsgraven börjar då istället knapra på ens ynka känslor, på ens patetiska själ. Att man själv går under samtidigt som man kliver ned i denna kista är oskriven lag.

’Här nere på botten vet alla att det inte finns någon nämnvärd sak kvar. Jag är försvunnen utan att någon saknar mig, det är ändå en liten tröst på något vis. Innan jag träffar ytan nästa gång, då bristen på syre är för stor, så finns det nästan inga bevis för att jag någonsin funnits. Tur var väl det, jag har bara orsakat lidande under mina år i livet. Min andedräkt stinker förruttnade rester av vad som tidigare varit vackra varelser, men som nu är en blandning av kroppsvätskor och köttmos inlagt i magsyra.’

’Nej, även om det är en plåga, så trivs jag mer här nere än vad jag någonsin kommer göra på ljusare vatten. Vetskapen om att ingen ser mig lättar mitt samvete. Så länge jag kommer bakifrån är de helt oförberedda den stunden jag sätter tänderna i dem, eller de gångerna jag slukar dem levande. Då är gärningen gjord och det finns inget mer att göra. Men ibland undrar man över varför jag blev satt till jorden som denna fördömda skepnad. Varför kunde jag inte blivit något snällt, något älskat och omtyckt? Dessa frågor finner jag aldrig något svar på. Men jag slutar aldrig fråga dem heller, någon kanske svarar ifrån dunklaste delarna av de svavelfyllda dalarna på havsbottnen. Det är förvånansvärt hur lite hopp man kan klara sig på. För varje dag som man orkar stå ut med, så finns det en chans att nästa blir mindre smärtsam. Det är något jag önskar varje kväll i den fullständiga tystnaden.
Hittills har det inte gått i uppfyllelse, men jag kan ju inte ha otur i resten av livet..’

Verman är nästan vid havsbottnen på den stora oceanen. Han är en kaskelot på snart..
Ptja, ganska stor ålder. Från den stunden hans mamma lämnade honom har han varit ensam och hatad. Ingen har någonsin vågat närma sig honom. Han har glömt hur värme ifrån någon annan känns, eller slappheten att simma i någon annans ström. Att inte alltid behöva dra den tunga lasten själv, utan dela den. Även om kaskeloter är ensamvargar, så finns det stunder då det är dags för parning, men Verman har aldrig varit med om det. Han är ett stort och präktigt exemplar, faktiskt bland de största man kan hitta i de delarna av havet han kallar hem. Fast detta har aldrig varit till någon fördel för honom, snarare en nackdel. Det har bara gett honom ett ännu mer skrämmande utseende utöver ärren han haft sen födseln. Alla som möter honom tror han är den elakaste saten man kan finna, nere bland djupgravarnas hemliga skrymslen. Han har lärt sig att acceptera det, men smärtan försvinner inte upp i tomma intet bara för man vill det. Den stannar kvar i det undermedvetna, verkandes på hemlighetsfulla vis. Om man levt med en sjukdom eller krämpa tillräckligt länge så glömmer man bort den. Tiden före handikappet blåses bort och enda man kommer ihåg är att det alltid har kunnat vara så. Bevisen för att man en gång mått bra är obetydliga och går inte att påvisa. Smärtan är det enda som finns kvar hos en, långt ned i kropp och sinne. Man går runt den på olika vis, försöker dämpa den, tills det nästan kunnat vara magvärk från något dåligt man ätit. Men den gör en till slav om man inte bryter den slutna cirkeln.

Verman är en slav för sin smärta. Han tänker inte längre på att han undviker den dag och natt. Drömmarna hans hjärna avbildar för honom är där för att lindra helvetet, mardrömmar existerar inte för honom. En ynka liten sak och världen skulle rasa framför hans ögon. Har man inget att leva för kan man reagera på två vis, antingen så struntar man i allt/ingenting eller så är man överkänslig och lider av regelbundna sammanbrott och självmordstankar.

Flera gånger har Verman tänkt på att göra det, men han är för feg. I hans ögon är döden ingen befrielse, den finns bara där. Han vågar inte dö. Även om allt som livet innebär känns meningslöst, så finns chansen att detta är enda gången, som han får känna något alls. Allting är bättre än apati. Om han känner så är han fortfarande något. En kaskelot. En liten del av det stora kretsloppet. Nu råkar han vara högst upp i matpyramiden och inte ha några naturliga fiender, men detta tänker han inte på. Hans enda mål varje dag är att överleva till nästa och hoppas på att allting kommer förändras, bli bättre. Att ångesten från att slakta och leva på andra finare djur förr eller senare kommer tyna bort, så han kan bli normal igen. Plåga är hans första tydliga minne, om man blir ärrad som ung så är det svårt att växa upp. Hans blåögda naivitet sitter kvar sen han diade. Fortfarande tror han att någon ska komma tillbaks och ta hand om honom. Den döda mamman ska återuppstå och lära honom hur det ska gå till när man växer upp. Saker blir ofta fel om man inte har någon som visar hur. Vermans egna rädsla för döden har rivit upp ett stort sår i honom, som han kan själv inte kan laga. Någon måste få honom att inse att alla varelser lever på andras bekostnad, att det är så det verkliga livet går till.

Under hela sin uppväxt har han levt på existensminimum, enbart ätit det som han ansett moder natur själv skulle kräva inom kort. Även om hans goda gener har gjort honom till en stor kaskelot, så har han alltid varit svag inombords. Aldrig haft det där lilla extra, som skulle gjort ha honom till den allsmäktiga härskaren över havet. Viljan att döda, utan den är man ingen. Om han hade haft någon som ledde honom på den rätta vägen, så skulle hans barn med vara stora och dominera de ändlösa stenbottnarna. Men detta är och har alltid varit enbart en dröm för Verman. Andra kaskeloter vet att man ska sträva efter att uppfylla sina drömmar och kämpa för dem. Men inte Verman, utifrån sin egen uppväxt har han lärt sig att det inte är värt att kämpa. Det finns inget som är värt att göra, mer än att fortsätta överleva.

Han ligger på sin stenbädd, utmattad efter den långa nedstigningen. Det tar på kroppen att krympa sina inre organ med en avsevärd mängd. Man måste vänja sig vid känslan att ligga mellan två jordplattor som pressas mot varandra. Om man är i ett dåligt sinnestillstånd kan detta nästan leda till anfall av klaustrofobi, de till synes oändliga vattenmassorna blir skräckinjagande. Deras slut är så långt borta att man enbart kan koncentrera sig på dess början, man blir slukad av ett pressande tomrum. Sådana känslor återkommer dock varje gång man har någon sorts anfall. De gångerna man blir överrumplad av ångest är det nästan som att all vattnets kraft trycker ihop en till ingenting. Ångesten fusionerar med den sorgliga verkligheten och bildar ett olidligt stenblock på ens kropp.
Då är det som om hjärtat slutar slå, blodflödet i venerna stannar upp. Sakta dör man bort i sin instängda ensamhet. ’Hur ska man agera när detta händer? Ligga där och försöka förstå det faktum att allting tynar bort oavsett omständigheterna, eller använda den sista gnuttan av hopp och livsgnista som ligger undangömt?’

’Varför säger man att det är tufft att dö, när det är i livet man blir nedslagen av dödens obesvarade frågetecken? Om man hade styrkan att inte ha en enda tanke på det fördömda som väntar en, så skulle man nog ha mindre att ångra när det väl händer. Det är uppenbart, men hur svårt är det inte att vara lycklig i dessa tider av konstant mörker? Vissa är helt enkelt för trogna förnuftet och sin verklighetsuppfattning för att försöka ljuga. Om man måste låtsas att allt är bra, så är allting fel.’ Verman har lärt sig att tala sanning, han är inte medveten om det men sorgen är en produkt av hans ärlighet. Sådan oskyldighet har aldrig lönat sig i denna värld, varken under eller ovanför ytan. Naturen straffar och tvingar bort en ur sin skönhet. Det som inte klarar av att finnas ska inte överleva, utan multna bort bland allt som nu är värdelöst slam.

”Hunger. Denna helvetiska hunger..” tänkte han. ”Jag kan inte minnas när jag sist åt, dagen och nattens giftermål gör allting så otydligt. Har jag sovit något de senaste dygnen? Kan det inte bara klarna upp, istället för att torna sig ovanför mig. Mitt berg av problem växer oavbrutet, sömn är inte så mycket begärt kan man tycka. Fast det är inte största bekymret just nu. Dagar, veckor och år, man kan klara sig länge utan sömn. Mat däremot, det går inte. Besten måste få sina offergåvor från folket annars tar han ut det över resten av samhället. Jag vet att det inte finns några andra möjligheter, jag ska inte försöka äta grus igen. Det löste ingenting, spöket blev bara ännu tydligare i sin frånvaro. ”

Han börjar paddla med sina fenor, lyfter sakta ifrån bottnen och svävar sedan stillsamt någon decimeter ovanför. Med långsamma rörelser förflyttar han sig längs med en spricka, betraktades omgivningen in till minsta lilla detalj. Slam rörs upp bakom honom, hans stora stjärtfena skjuter iväg vattnet utan någon som helst ansträngning. Detta var han skapt för, inte ligga orörlig tills kroppen har domnat och magrat bort. Obehaget ökar markant inom honom ju längre bort ifrån sin viloplats han befinner sig. Alla andra levande ting är väl medvetna om hans territorium och är väldigt försiktiga med att beträda det. De har ingen aning hur Verman beter sig, inga nämnbara vanor finns att hitta i hans beteende. Varje gärning han gör följer hans känslor, dessa kan man inte förutspå mer än de kolliderande vågornas mönster. Mystiken kring honom är väldigt diskuterad, ty han är ett vanligt samtalsämne bland de mer sociala arterna i den eviga ovisshetens tillvaro. Historier går från familj till familj, vänner till vänner. Det sägs att hans ärr kommer ifrån ett möte med de ovan mark, då han förstörde deras farkost och sedan åt dem levande, medans de skrek i desperation. Berättelserna har dock aldrig bekräftats med några konkreta bevis. De har helt enkelt alltid funnits där, till förnöjelse och förskräckelse för alla de små skvallerbyttorna. Skrönorna har byggts på och förvridits under flera år och generationer, Verman lever ju mycket längre än alla andra på bottnen. Han är nästintill odödlig för dem, vilket är ännu läskigare. En tidlös fara, lurandes bakom varje kulle. Helt ovetande om hans sanna sinnelag, har de gett honom ett nytt jag. De har skapat sig en bild av en outplånlig bödel, som avrättar de utvalda utan förvarning. Hans notoriska namn är inte längre Verman, för dem heter han Döden och straffar obönhörligen som Lucifer själv.

Efter att simmat ha en stund stannar han med ett kontrollerat ryck. En mörk siluett porträtteras en bit framför honom. Det är inte ljuset som avslöjar bytet, snarare bristen på det. Verman pressar sig emot bottnen samtidigt som han sakta närmar sig. Figuren börjar ta form, han har förnimmelser av vad som väntar honom. En gammal bläckfisk flyter distraherat runt vid ett stenblock och letar själv efter föda. Den är till åren och har uppenbarligen tappat sin syn, den känner sig för med tentaklerna och försöker hitta någon ynklig sak att sätta i käften. Chansen att den lyckas med detta är astronomiska och Verman blir nästan förvånad när han tänker på hur gammal den måste vara.
Idag är det kaskelotens turdag. Ett offer som kommer vittra bort, duka under. Inte dröjer det länge innan den blivit vaporiserad av asätare och andra organismer. Han är nu snart inom räckhåll för att blixtsnabbt flyga på bläckfisken och slita den i trasor. Medlidandet för den harmlösa varelsen ökar för varje liten sträcka han närmar sig. Det är nästan så att Verman börjar känna sig som en förlösare, som gör en tjänst när han hjälper den ur sin ofruktbara existens. Magen ylar nu en otålig melodi, den vet att arbete är på väg och skriker hest av lycka. Han beräknar varje rörelse som görs, detta får inte misslyckas. Sådana här tillfällen delas inte ut av ren slump. Denna måltid var utsatt precis för honom, det måste vara så, inget annat kan förklara ett sådant sammanträffande. Målmedveten har vuxit inom honom, i en annan situation hade han skakat av bedrövelse. Då hade hans samvete delat honom på mitten och skurit själen i bitar. Nu känner han inget, mer än hungern, den helvetiska hungern. Det måste ta slut, det finns ingen återvändo. Om han sträckte på sig skulle han kunna nypa den med tänderna, så nära är han nu. Han känner något ondskefullt krypa fram i kroppen, en bestialisk instinkt flyger genom honom som en rysning. Ett leende fyllt med illvilja höll på att växa fram i hans ansikte, hur mycket han än försökte stoppa det. I det ögonblicket fanns njutning i hans sinne, att döda det oskyldiga var njutning, tillfredställelse. Efter det förändrades allt, hans vanliga jag återfick kontrollen. Äcklet som han borde ha känt tidigare slog då tillbaks med förnyad styrka. Men redan innan han analyserade situationen visste han att det var försent. Bläckfisken låg krossad i hans mun och det fanns inget kvar att göra mer än motvilligt svälja de sista bitarna av den geléaktiga substansen. All sötma som tidigare vattnat hans mun var nu ersatt med bitter saliv. Hungern var borta för tillfället, men till ett plågsamt pris.

I timtal låg han och kved på bottnen, tårarna som flöt ur hans ögon blandade sig obesvärat med resten av havet. Melankoli tog ett hårdare grepp om honom än någonsin tidigare. Allt som han försökt att inte vara hade för en stund styrt honom. Han hade njutit av att döda den sorgligaste saken man kunnat hitta. Allt var förlorat, inget var vunnet. Snörvlandet från hans lufthål ekade mil åt olika riktningar. Under tiden som han försökte komma över sin självömkan, så insåg han att Döden var det mest passande namnet, inte Verman. Inget skulle få honom att döda igen, nu var det hans tur. Att försvinna som den gamle bläckfisken, dö hjälplös, helt utanför sin egen tid. Lidandet måste komma till ända för alla. Nu var han ingen kaskelot längre, bara en oregelbundenhet och avvikelse.

Verman hade bestämt sig, men han vågade inte göra det direkt. Han skulle ta luft en sista gång. Med den lilla orken som fanns kvar i honom började han slå sig upp ur djupet. Ljuset började återvända och hans organ anta sina normala former. Även om apatin drev honom så var han fortfarande förskräckt för något. Sen han var liten har ytan varit den dystraste grottan i hans liv. Detta försvann inte när han blev äldre, utan eskalerade ännu mer. Han vet att det snart är dags att möta mardrömsbilden som jämt förföljt honom. Den stillastående blanka spegeln ovanför närmar sig med stormsteg. En reflektion börjar ta form, något dyker upp ur mörkret. Nu är det precis framför den glasklara ytan, stirrandes tillbaks på honom. Han ser sig själv. Orsaken till allt, den fule och felplacerade giganten som passat bättre in på dinosauriernas tid. De små ögonen sticker sorgset fram ur den klumpiga skepnaden, ett liv av förtvivlan avbildas framför honom. Sanningen är lika smärtsam varje gång.”Ser jag verkligen ut så här? Varför ens låta något så felskapt leva i denna värld av perfektion?”. Varje dag tvingas han ställa sig själv dessa frågor. De ting som alla andra är rädda för, är oftast räddast själv. Här stämmer det.

Verman skälver varje gång han ser sin egen spegelbild, den innehåller inte ett enda lyckligt minne. Hans enda fiende är han själv. Döden gråter varje gång han tvingas möta sitt eget ansikte, allt bedrövligt som det representerar tittar maliciöst tillbaks på honom. Hur bra fäste man än har på jorden, så faller man ned i evigheten inför Döden. Verman vill bara titta bort, men det är omöjligt. Döden släpper aldrig sin blick. Föraktet gror inom honom som ett ogräs, inget medel kan bekämpa det längre. Hans enda önskan är att se denna plågoande slitas i stycken. Det svarta blodet måste rinna längs med hans sida, som straff för allt rött, ljust och klart blod som tidigare sipprat ned i hans strupe. Han kämpade sig tillslut ur sitt egna strypgrepp, tog sitt sista andetag och simmade sedan ned mot sitt bedrövliga mål. Nu hade han något att sträva efter, en förvriden sak att uppfylla. Desperation värkte i varje del av hans kropp, men inget spelade roll längre. Bara en sak var viktig, att bli straffad för sina synder. Det som pågått kan inte rättfärdigas. Han ska offras, bli ett exempel för alla andra och sluta som en legend. Han ska i alla tider bli hatad för de felen han gjort, men hyllad för sitt ädelmod. Allt var bara illusioner, vilken lycka det var för honom att äntligen finna ett syfte. Konsekvenserna var irrelevanta.

Allting snurrade runt i huvudet på honom. Dåtiden, nutiden och framtiden. Om det var komplicerat förut, så var det inte enklare nu. Enda skillnaden var att det snart skulle vara över. Han bara simmade och simmade, tvivlade ena sekunden och jublade i andra. Som en besatt rörde han sig genom den värld vars förnimmelser snart skulle upphöra. ”Det är bara någon timme kvar tills jag börjar kippa efter andan. Under en stor kamp kommer jag tappa medvetandet, sen är det värsta över. Då återstår bara att döden smyger fram och leder mig bort. Mitt kött ska ge nytt liv och mitt öknamn försvinna för alltid.” tänkte han med kluvna känslor.

’Mitt i sina inre monologer så stöter han rakt in i en annan kaskelot. Ingen av dem hade varit särskilt uppmärksam, utan bara kört rakt på. Den andre blev så rädd och överrumplad att den gav ifrån sig ett skri och smällde till Verman med stjärtfenan. Han fick en chock av smällen och tappade helt fattningen. Han började darra och snyfta. Hur kunde detta hände? Blundandes väntade han skräckslaget, fortfarande skakandes som ett asplöv. Han försökte samla sina tankar och intala sig att det snart skulle vara över. ”Lugna dig nu, du kommer bli förlåten i efterhand. Olyckan kommer bli översedd. Jag är inte elak, bara klumpig och ful.” Efter en stund vågade han sig på att öppna ögonen. Det första han ser är ett annat par titta nyfiket in i hans. Den vackra honan han knuffat till hade inte flytt sin väg, utan väntat tålmodigt på att Verman skulle sansa sig. Hon kisade blygt på honom och sken upp i ett leende när hon såg hans förvånade min. Värme spred sig i kroppen och han var helt säker: Detta var hans räddning.’

Han stannade till, drömmen som alltid gett honom nytt hopp hade visat sig en sista gång. Den betydde inget längre, räddning var utom räckhåll. Den hade nog alltid varit det. Drömmen var enbart en dröm. Frågorna som ensamheten medförde förblev obesvarade och alla hans önskningar om bättre tider kunde inte gå i uppfyllelse. Han kände sina tårkanaler fyllas, men trängde undan det. Varför ska han gråta mer över det uppenbara? Sin kista hade han snidat under hela sitt liv, graven hade han nyss själv grävt. Smärtan och rädslan över att dö var borta. Slutet var aldrig någon hemlighet, det kunde aldrig hända av en slump. För Verman var det bara att än en gång omfamna den tragiska sanningen. Han skulle krossas under vikten av alla sina gärningar och missöden.
Det var profetian och hans öde. Verman fortsatte sin färd nedåt, mot slutet på allt. Nu försvunnen, förlorad och evigt förglömd. Att han skulle gå under där nere i mörkret, det var oskriven lag.

Författare:

Publicerat

Dela: