Veronica

Veronica
Inspirerad av Stephen King
BANG! Lät det när dörren smällde igen. Naomi hade hotat att lämna Casper många gånger över ”den där jävla biljäveln”. Men Casper vägrade att göra sig av med sin käraste Veronica. Veronica eller ”den där jävla biljäveln” var en svart Ford Mustang 1967 Shelby med vita ränder och V8 motor.
När Casper köpte den var den ett rostigt ruckel som säljaren inte hade rört på säkert 20 år. Ungefär som en guldfisk man glömt bort att mata tills en dag då den flyter på ytan mager och livlös.
Men Casper kände som ett lockande från Veronica, nästan som att hon viskade till honom att de var menade för varandra. Casper tänkte ge Veronica nånting bättre, nånting mycket bättre. Naomi tyckte däremot att Casper var en idiot som hade lagt ner deras bröllopspengar på en rostig plåtlåda.
I början skulle Veronica bara vara en hobby, nånting som Casper kunde mecka på efter jobbet men istället blev hon ett spindelnät som Casper inte kunde slita sig ifrån. Veronica var allt han kunde tänka på. Hon hade gjort så att Naomi inte var lika viktig längre.
Därför fick Naomi tillslut nog av ”den där jävla biljäveln” så hon tvingade Casper att välja mellan henne eller Veronica och tyvärr så valde Casper Veronica. För somliga kanske det verkar som att Casper gav upp sin livskärlek för en meningslös bil men Casper kände sig som förtrollad av Veronica. Casper kände som att Veronica var någon som lyssnade och förstod honom, nästan som riktig och levande vän.
Casper var så besatt av Veronica att lämna henne nu skulle vara omöjligt. Han hade ju lagt ner otaliga timmars arbete på henne. Hon skulle ju bli en skönhet, en skönhet som Casper kunde vara stolt över, nånting som skulle få alla att tappa hakorna när han körde förbi. Han ville inte längre bara vara ”den där Casper” han ville vara någon speciell, någon som syntes och var omtyckt.
Varenda sekund som Casper inte tillbringade med Veronica fick honom att känna en tomhet i hela kroppen, som ett nikotinsug som ständigt var i hans tankar. Veronica hade blivit mer än en besatthet för Casper, Veronica hade blivit ett beroende. Beroendet av Veronica fick Casper att säga upp sig från sitt jobb så att han skulle kunna tillbringa varenda levande sekund men sin älskade Veronica.
Efter att Casper hade sagt upp sig hade många av grannarna till Casper tyckt sig ha hört en äldre kvinna prata med Casper i hans garage men när det gick förbi så var det bara Casper där, pratande för sig själv tillsammans med sin bil.
Efter några veckor av arbetslöshet var Casper tvungen att sälja sitt hus. Huset som han och Naomi hade köpt tillsammans, det huset de skulle gifta sig i och få barn i men så blev det inte. Nu bodde Casper istället helt själv i sin bil. Han hade förlorat kontakten med alla sina vänner och släktingar. Det enda som var viktigt för honom nu var Veronica.
Efter flera dygns arbete hade Veronica äntligen blivit klar. Casper tittade på henne i all hennes skönhet. Hon glänste med sin nya lack och perfekta kurvor. Casper satte sig i sitt mästerverk och tänkte dra en runda för att se hur hon kändes.
Men när Casper vred om nyckeln för att starta Veronica kände han en stor klump i magen. Han kände en otrolig ånger över de beslut han fattat. En ånger över att han hade gett upp sin flickvän, sitt jobb, sitt hus, nästan hela sitt liv för en meningslös plåtlåda. Casper skrek av förtvivlan medan han slog huvudet i ratten och knytnävarna på instrumentbrädan.
-Naomi! Skrek Casper gråtandes.
-Lugn, väste en äldre kvinnas röst som Casper inte kände igen.
–Hallå? frågade Casper, han försökte öppna bildörren för att se var rösten kom ifrån, men dörren var låst.
–Varför försöker du gå Casper? Vi har ju det så trevligt, sade den äldre kvinnan med en lockande väsning.
-Veronica? frågade Casper med en låg viskning.
–Vad är det älskling? Du verkar upprörd, ska vi ta och åka en sväng så att du lugnar ner dig? frågade Veronica, med en krypande och skräckinjagande väsning samtidigt som hon rullade ut från garageinfarten och ut på gatan.
-SLÄPP UT MIG!!! skrek Casper skräckslaget.
-Lugna ner dig, väste Veronica och lindade säkerhetsbältet som en munkavel över Caspers mun.
De åkte i en obehaglig tystnad som för Casper kändes som en evighet. Det enda som hördes under bilresan var det sorgsna vattenfallet som sakta droppade ner på det svarta lädersätet från Caspers kind. Efter några kilometers åkande kom de fram till ett lägenhetshus där Veronica stannade. Veronica släppte munkaveln och knöt istället Caspers överkropp till sätet.
-Var är vi nånstans? pep Casper sckräckslagen
-Vi ska bara hälsa på din kompis, väste Veronica samtidigt som en ung kvinna, med långa mörka lockar som fladdrade i vinden, gick ut ur lägenhetshuset.
Veronica tog säkerhetsbältet och lindrade det runt Caspers fot sedan drog hon ner foten mot gaspedalen. Casper försökte kämpa emot men hans ambitiösa försök var förgäves.
Veronicas motor varvades upp och då såg Casper vem den unga kvinnan var. Han försökte ropa på henne men det var för sent. Veronica släppte handbromsen och bilen for i full fart mot Naomi. Veronica och Casper körde över henne med en livsfarlig fart. Först så hördes dunsen av när de träffade henne med fronten på bilen sedan ett högljutt och obehagligt knäckande ljud när framhjulen körde över henne samt ett ilande skrik i hopp om hjälp.
Sedan kom det ännu ett knäckande ljud när bakhjulen körde över hennes huvud men nu kom inget skrik bara ljudet av Naomis insida som barbariskt exploderade. Tyvärr så tyckte Veronica inte att det räckte att köra över Naomi en gång så hon lade i backen och körde över Naomi om och om och om igen. Nu hördes inga knäckljud mer utan bara ett slafsande ljud av Naomis kropp som mosades i bitar som samtidigt flög iväg över hela gatan. Veronica var inte längre svart med vita ränder nu hade hon istället fått färgen av Naomi röda blod. Hela gatan var nu täckt av Naomis groteska innanmäte.
Plötsligt så hördes det sirener, Veronica körde iväg med vissa svårigheter efter att hon kört över Naomi. Hela framsidan och baksidan var bucklig och framrutan hade fått en stor spricka efter att Naomis huvud hade flugit av från hennes kropp och träffat glaset med en stor dunk. Veronica frustade och spottade ut olja från den rykande motorn men lyckades ändå få upp farten föra att sedan köra iväg från polisen. Casper hade svimmat redan när de hade kört över Naomi första gången men nu vaknade han igen.
-Vad har du gjort? Frågade Casper.
-Vi har bara sagt hejdå till din kompis. Du verkar trött, ska vi gå och lägga oss?
-Nej! Jag ska förgöra dig, när polisen kommer så kommer de lyssna på mig och du kommer mosas till en kub av skrot.
-Så polisen kommer tro på att det var bilen som körde över din före detta flickvän? Nej, du kommer vara fast med mig i all evighet nu när den där äckliga Naomi är död så finns det ingen som kan stoppa oss.
-Vadå oss?
-Ja, nu när Naomi är borta så blir det bara du och jag i all evighet. Eller hur?
-Är du galen? Om du tror att jag vill vara med dig så är du ute och cyklar.
-Vill du hellre sitta i en fängelsecell resten av ditt? Då låter du också mig locka andra som du med min skönhet och ta flera liv. Men vad vet jag det kanske låter som Nirvana för dig. Så vad är ditt val?
Casper tänkte några sekunder på vad han hade gett sig in i, hur allt det här ens var möjligt. Det var nästan som en dröm, en dröm som skulle sluta om han bara vaknade. Men hur skulle han kunna få sig själv att vakna? Kanske om han fick allting i drömmen att ta slut så skulle drömmen upphöra.
-Jag gör mitt eget val, sade Casper och tog en kniv som han hade i fickan och skar av säkerhetsbältet.
-Nu kör jag! Sade Casper och svängde av till en liten grusväg som ledde till ett stup med ett 200 meters fall ner till ett dussintal klippor.
-NEJ! Det här är inte möjligt, det är JAG som ska ha kontrollen. DET ÄR JAG SOM SKA HA MAKTEN! Men Veronica fick inte kontrollen eller makten, den tillhörde Casper nu. Casper fortsatte att köra tills han var 150 meter från stupet. Det var nu det gällde tänkte Casper, det var nu drömmen skulle ta slut. Casper drog hårt i handbromsen och tog några djupa andetag. Polisens sirener tjöt högt och Veronica skrek högt av förtvivlan i bakgrunden men Casper kunde inte höra dem.
Caspers svett rann nerför ryggen och adrenalinet pumpades snabbt och hårt igenom hans ådror. Han tryckte ner gaspedalen och varvade upp motorn. Nu skulle hon dö den där Veronica tänkte han, Veronica skulle försvinna och han skulle vakna upp bredvid Naomi och allt skulle bli som vanligt igen. Polisens sirener kom närmare och närmare. Men Casper kunde inte må för sig att släppa handbromsen.
Tanken att det hela inte var en dröm slog Casper, tänk om allt som hade hänt faktiskt hade hänt. Tänk om han hade blivit helt besatt av en bil och sedan kört över sin flickvän. Det var bara en sak som inte kunde vara på riktigt, Veronica. För bilar kunde ju inte ha ett eget liv, eller? Casper drogs mellan alla möjliga tankar och val han kunde komma på. Det blev ännu svårare att välja något med tanke på sirenernas oljud som kom närmare och närmare.
-Vad är det älskling? Har du fått kalla fötter? Låt mig styra så löser sig allt. Släpp bara ratten nu så kommer vi undan från polisen. Casper tänkte en sekund på att ge upp och låta Veronica välja åt honom. Men han hade kommit för långt nu att ge upp nu skulle vara patetiskt och ologiskt.
Nej han var tvungen att välja själv och snabbt. Casper släppte handbromsen och bilen for i full fart mot stupet. Casper sträckte sig för dörren men Veronica hade fortfarande den i låst. Skräcken for över Caper, tanken att han skulle dö välde över honom. De var bara ett tiotal meter från stupet och om han inte han ut så skulle det vara slutet för honom.
-Det är för sent nu Casper, du ska följa med mig till helvetet och där ska du och jag tillsammans brinna i all evighet.
Casper slog så hårt han kunde mot glaset men han åstadkom bara små märken och smärta i knytnävarna. Stupet var bara några meter ifrån nu, att bromsa skulle inte hjälpa eftersom att Veronica ökat farten. Men då såg Casper den, skiftnyckeln som han glömt i bilen. Men skulle han hinna? Det var värt ett försök i alla fall. Casper tog skiftnyckeln och slog allt vad han hade emot rutan.
Veronica var nu flygande i luften medans Casper slog och slog, Veronica fall längre och längre ner. Casper fortsatte slå med all sin kraft och i sista sekund splittrades glaset i hundratals små skärvor. Casper fick splitter i ansiktet men han hade inte tid att känna smärta. Han skulle vinna, han skulle överleva. Casper slängde sig ut och Veronica slog i klipporna med ett gällt skrik och sedan en mullrande explosion.
Casper flög mot en klippavsats men hans hopp var inte tillräckligt långt så han sträckte ut armarna i hopp om att få tag i klippavsatsen, fingrarna snuddade vid kanten av avsatsen men det räckte inte till.
Casper kände rädslan av att dö ta över hela kroppen. Han var säker på att det här skulle vara slutet. Men plötsligt kände han nånting som höll i hans arm, Casper tittade upp och där stod en äldre kvinna som höll i hans arm. Kvinnan drog upp Casper med en nästan onaturlig styrka. Kvinnans hand kändes kall och hård runt Caspers arm. Nästan som att hennes hand hade någon slags plåtstruktur under huden.
-Du bröt förbannelsen, väste kvinnan med en nästan metallisk röst.

Författare:

Publicerat

Dela: