Vetenskapens sanna pris

Tanken med denna lilla historia är att förmedla dessa två viktiga aspekter på livet som ofta glöms bort i dagens stressade och välordnade samhälle:
1)
Vetenskapsvärlden utger sig ofta för att veta mer än den egentligen vet.

2)
Framtiden ruvar på många okända ting. Även om den väg vi vandrar idag verkar trist och långtråkig, kan den svänga tvärt och öppna sig oväntat till en vacker blomsterprydd äng.


Madelaine Coscienza

Universitetssjukhuset i Lund var mer som en stadsdel än ett sjukhus. I ett av de oräkneliga husen fanns ett litet rum längs en lång korridor som tillhörde den neurologiska institutionen för forskning om hjärnan. Inne i rummet satt Madelaine Coscienza. Madelaine som brukade kallas Madde satt försjunken i sina papper när Markus kom in i rummet med sitt vanliga obotligt optimistiska leende.
'Okej, det är här dom har satt dig'
Markus, som i praktiken var Maddes handledare under hennes doktorsstudier hade de senaste åren blivit en av Maddes närmaste vänner.
'Tja, det var väl det närmaste till rum de kunde hitta, men det liknar mera en garderob', sa Madde med deprimerad röst.
'Hey, var är det med dig. Du skall vara glad. Du har blivit doktor och fått en forskartjänst. Allt går ju helt din väg.'
'Min väg? Jag kom ju inte fram till ett skit. Du vet mycket väl som jag att mina resultat var inte det som jag hade hoppats på.'
Efter en lång paus sa Madde igen. 'Jag är ledsen, det är bara mitt Italienska blod som får mina känslor att svalla upp. Det här är inte vad jag hade drömt om.'
'Jag vet, man drömmer om en stor framtid för sitt forskningsarbete som man lägger hela sin själ i och sedan finnar man att allt blev några artiklar som ingen bryr sig om medan man sitter i en garderob och pratar med en jättetrevlig kille.'
Madde log och kände redan hur depressionen släppte sitt värsta grepp.
'Jag måste dra nu för undervisning, men vi får snacka mer sen.', med det försvann Markus med ett leende på läpparna och lämnade Madde åt hennes egna tankar. Madde suckade djupt och tänkte på sin pojkvän som drog förra året för han inte stod ut med att hon jobbade så mycket. Allt offrade hon för att hitta en förklaring till människan medvetande, pojkvän, barn och nästan alla vänner. Nu satt hon här 31 år gammal i ett mögligt litet kontor och gjorde meningslösa tester för en medicin mot Alzheimers som ändå inte fungerade. Men hon hade åtminstone Markus vänskap och den värmde gott just nu.

När hon äntligen hade skakat av sig depressionen och fått upp koncentrationen igen bröts den abrupt av en knackning på dörren. Irriterad slängde hon papperena på skrivbordet och slet upp dörren med kommentaren 'Ja, vad är det nu!'
På andra sidan dörren stod en kortväxt skrämd och förvirrade kille på en ca 25 år klädd i bruna byxor med svart t-shirt och en röd basker. Om man skulle döma av hans skägg och fettiga hår verkar han varken ha rakat sig eller duschat de senaste veckorna. Maddes spontana tanke var att det antingen var en halvt neddrogade datanörd eller en sanningssökande humaniorastudent vilket hon ibland tyckte att halva den här staden bestod av.
'Ursäkta att jag stör, men jag letar efter Madelaine Coscienza?'
'Du har hittat henne. Vad kan jag göra för dig?'
'Mitt namn är Johan Lövman. Det är så att jag skulle behöva lite hjälp med att tolka vissa rapporter. Situationen är nämligen följande. Jag är doktorandstuderande på historiska institutionen och mitt ämne är amerikanska militärfångar i Japan under andra världskriget. Det är nämligen så att japanerna utförde minst lika ohumanitära experiment som tyskarna fast japanerna har kommit undan med det, så mitt mål är att verkligen försöka lyfta fram sanningen om vad de gjorde.'
'Och hur sjutton skulle du behöva min hjälp i detta?'
'Under det senaste året har jag försökt få fram nya dokument som beskriver vad som hände i fånglägerna och nyligen råkade jag få kontakt med en man vars morfar var en av de läkarna som utförde de hemska experimenten. Han hade hittat vissa dokument i sin mors dödsbo och jag har precis fått dem översatta. Problemet är att jag inte vet vad dokumentet beskriver. Det är bara en massa medicinska termer om hur de gör experiment på levande människors hjärnor. Jag kontaktade den neurologiska institutionen och efter en massa diskussioner och hänvisningar hamnade jag till slut här.'
'Du måste förstå att jag är trött och har mycket att göra så det är svårt för mig att assistera dig i din forskning ..'
'Ja, ja jag förstår, men snälla kan du endast bara ta en snabb titt på det och åtminstone leda mig i rätt riktning eller hänvisa mig till någon som kan hjälpa mig.'
Madde tittade länge på studenten utan att säga något och suckade återigen djupt över att detta är vad hon hade blivit, hjälpreda till humaniora doktorander. Detta var så långt ifrån den vetenskapliga berömdhet som hon hade drömt om i alla år.
'Kom in så tittar jag lite snabbt på det.'
Madde mådde mer och mer illa vart efter hon bläddrade igenom papperna. Visserligen kände hon till japanernas experiment, men det var en sak att känna till händelserna och en helt annan sak att läsa dessa kalla vetenskapliga redogörelser såsom det vore en hög möss som experimenten genomfördes på. Hur kunde de göra något så grymt mot andra människor var hennes återkommande tanke.
'Nästan alla verkar ha att göra med ett försök att finna ett centrum för beslutsfattandet i hjärnan', sade Madde efter ett tag.
'Jag vet, så mycket har jag lyckats luska ut själv och det var vad de andra läkarna sa också. Det var därför de skickade mig till dig eftersom du tydligen hade forskat på liknande områden. Vad kan du mer säga?'
'De har uppenbarligen använt sig att extremt grova metoder genom att skära ut delar av hjärnan och mäta hur det påverkar beteendet hos individerna. Speciellt med tanke på förmågan att ta ett beslut eller inte.'
Madde lade papperna på bordet och lutade sig tillbaka i stolen. Med en djup suck tittade hon sig runt i det kala lilla rummet som bara hade ett skrivbord, en stor hylla full med böcker och pärmar, en dator samt besöksstolen som Johan satt i med en förväntansfull blick. Till slut gjorde hon sitt val eftersom resten av livet kommer troligtvis att vara lika tråkigt och någon berömd forskare lär hon nog inte bli.
'Johan, lämna dokumenten här så tittar jag det lite närmare på det när jag har tid och sen kan vi pratas vid nästa vecka.'
'Oh, tack så hemskt mycket! Om du bara visste hur mycket jag uppskattar det. Mitt telefonnummer och mejladress finns på pappret längst fram om du vill ha tag i mig.'

Väl hemma kunde Madde se ut genom fönstret vid skrivbordet hur de sista festande studenterna raglade hem till sina lyor. Hon hade naturligtvis placerat sin arbetsplats i lägenheten framför den bästa utsikten över Lilla Fiskargatan eftersom det var där hon spenderade mest tid i sitt hem. Klockan var väldigt mycket men det var svårt att sova när man hade något så fascinerande framför sig. Hur otäckt och fruktansvärt det än var så var Madde tvungen att erkänna att resultaten var bland de mest spännande hon någonsin läst.
Japanerna hade metodiskt skurit ut del efter del av hjärnan tills de kunde lokalisera ett specifikt område som var direkt knutet till förmågan att ta ett beslut. Sedan hade skurit respektive halva detta området på två nya individer för att ta reda på vilken halva det satt i och så vidare. Till slut hade det hittat ett område som var mindre än kubikmillimeter stort intill hypofysen som sitter mitt i hjärnan. Experiment att avlägsna endast det lilla området hade upprepats många gånger och varje gång blev resultatet att människan i fråga fungerade normalt förutom att det inte fanns någon vilja. Individen kunde se, höra, förstå och också lyda i vissa speciella situationer men initierade aldrig någon rörelse själv eller kunde inte svara på en enkel fråga såsom deras namn. Människorna uppförde sig mera som maskiner än levande individer. De enda ord de yttrade var tydligen en salig röra av blandade ord. Det som var ännu märkligare var att de inte kunde hitta något liknande område på djur. Tester har utförts på apor, hundar och möss men alla var negativa.
Madde bläddrade frenetiskt genom sina böcker i neurologi för att se om det fanns något som hade missat för hon hade aldrig hört talas om något sådant område eller hört talas om något sådant beteende. Böckerna gav henne ingen hjälp så hon fortsatte desperat att leta bland artiklar på nätet, men det närmaste hon hittade var någon forskare i Schweiz som hade klassificerat liknande symptom hos vissa grupper av misslyckade hjärnoperationer där thalamus och mellanhjärnan hade blivit skadat. Till slut börjar solen leta sig upp på horisonten och Madde kastade sig i sängen med en uppgiven suck och somnade innan hon hann få av sig kläderna.


Markus

Vid lunchtid trillade Madde in på labbet tre timmar försenad. I början kunde hon koncentrerad sig någorlunda på jobbet, men begäret att förstå de märkliga rapporterna växte timme efter timme. Det var som den där punkten på korsryggen som är svår att komma åt och brukar klia. Just nu kliade det fruktansvärt mycket och hon kunde själv inte klia sig dvs. förstå vad resultaten innebar. Det fanns bara ett vettigt sätt att gå vidare och det var som vanligt att fråga Markus. Enligt många var han ett sant geni och de flesta ansåg att det han inte visste om den mänskliga hjärnan var inte värt att veta.
Madde gick över till hans kontor senare på eftermiddagen och berättade hela historien. Markus blev helt fascinerad och kastade sig genast över rapporterna. Tyvärr hade han aldrig heller hört talas om några sådana beteendestörningar kopplade till ett så litet distinkt område, men det gjorde honom bara mera angelägen förstå vad som hände. Framåt kvällen hade de mer eller mindre tillsammans grävt igenom allt som fanns dokumenterat om beteende och mellanhjärnan. Ingenting beskrev dock de resultat som fanns i japanernas rapporter.
'Tror du de är båg?', frågade Madde uppgivet.
'Vadå?'
'Jag menar, att detta var över ett halvt sekel sedan och man borde ha funnit motsvarande resultat vid något forskningsprojekt under hela den tiden. Kanske är resultaten endast påhittade. Jag vet ju inte ens om de är äkta. Jag har ju bara fått dessa rapporter från stackars student.'
'Två saker Madde. För det första, om detta är uppdiktat så är det väl underbygd fantasi eftersom rapporterna innehåller detaljerade beskrivningar av hjärnan som troligtvis endast mycket kunniga personer kan ge. Det andra är faktiskt att det aldrig har dokumenterats några resultat från liknande undersökningar eftersom denna metodik innebär att man skär sönder hjärnan på ett stort antal friska människor. Ingen skulle någonsin våga stödja en sådan forskningsmetodik och extremt få forskare skulle acceptera en sådan slakt av människor och etik oavsett syftet. Nästan all dokumenterad forskning runt funktionernas placering i hjärnan är baserade på stroke-fall vilket är extremt grovt och oexakt underlag. Om dessa rapporter talar sanning är de troligtvis de enda tester i sitt slag som någonsin har gjorts och dokumenterats.'
'Så hur går vi vidare?'
'Jag vet inte Madde.'
'Kan vi inte ta en närmare titt på en hjärna. De beskriver ju ganska exakt var området är och vi borde kunna lokalisera det och titta på det under mikroskop. Om detta lilla område har en så pass genomslående effekt då borde också nervbanorna var annorlunda i jämförelse till det omkringliggande området.'
'Och var har du tänkt få tag på en hjärna. Vet du hur svårt det är att få riktiga delar för forskning. Det tar åratal att ansöka om likdelar och det ges endast till stora väletablerade projekt.'
'Då snor vi en bit. Jag känner en kille nere på bårhuset. Jag charmar honom lite så får vi nog låna en bit hjärna'
'Det kan vi absolut INTE göra. Det är någon annans hjärna och du har inte rätt att ta skära i den, även om det är i mänsklighetens bästa.'
'Bli inte så upprörd Markus, det är ju bara döda människor.'
'Madde, har du hört talas om brott mot gravfriden! Sov du genom etikkursen eller?'
Uppgivit gick Madelaine och Markus hem. Det hade sökt överallt för att finna något som skulle kunna bekräfta substansen i rapporterna, men de stod fortfarande på ruta ett. Nästa dag diskuterade Madde och Mackan rapporterna över en lunch och båda var lika illrådiga om vad de skulle göra härnäst. Lite då och då sökte de i databaserna och läste lite artiklar men de fann ingenting.

Två veckor hade gått sedan de fick rapporterna och Madde hade äntligen lyckats koncentrera sig på arbetet och slutat grubbla över rapporterna när en försiktig knackning hördes på dörren.
'Kom in'
Johan Lövman öppnade dörren och steg in i rummet.
'Oh Jävlar, jag har fullständigt glömt bort dig Johan', sade Madde med en suck.
'Jag förstår om du har varit upptagen, men jag bara undrade om du har hunnit titta på rapporterna. Jag skulle verkligen uppskatta ..'
'Johan, jag har verkligen grävt i de rapporterna. Jag har varit så koncentrerad på det så att jag har glömt bort att kontakta dig.'
'Oj då! Vad har du kommit fram till?'
'Ingenting egentligen och det är det som är så frustrerande. Rapporterna ser äkta ut, men vi har inte hittat någonting som stödjer de resultat som beskrivs i rapporterna.'
'Vi?'
'Jag och en kollega till mig som heter Markus. Vi har ägnat många timmar åt detta men helt förgäves'
'Men vad är det rapporterna säger?'
Madde gav Johan en lång redovisning hur experimenten gjordes och de uppmätta effekterna. När Madde var klar sa Johan:
'Det var ännu värre än jag kunde föreställa mig. Jag vet att du har lagt massor med tid, men jag undrar om du kunde försöka ytterligare en gång att avgöra om detta verkligen är sant eller falskt. Det är nämligen så att japanen som man hittade detta hos var min fars morfar. Jag måste få reda på om han bistod i denna brutala människooffring eller inte.'
'Jag skall se vad jag kan göra' sa Madde och lade en hand på Johans axel.


Karl-Oskar

Madde log snällt och hoppfullt åt Karl-Oskar mitt emot bordet inne på restaurangen.
'Fattar du vad du ber mig om Madde!'
'Jag vet att det är mycket, men det är för en jätteviktig sak.'
'MYCKET! VIKTIG SAK! Jag kan bli av med både arbetet och läkarlicensen'
'Sssccchhh. Folk kan höra dig'
'Vad i all världen skall du ha en bit människohjärna till?' sa Karl-Oskar med dämpad röst.
'Jag har funnit några rapporter som jag måste få bekräftade om de stämmer eller inte. Det finns inga forskningsresultat någonstans som varken bekräftar eller bestrider innehållet. Det enda sättet jag kan kolla det är genom att undersöka den aktuella delen av hjärnan och se om det finns någon avvikelse som alla har missat.'
'Du tror verkligen att du kan finna något som ingen annan forskare har funnit. Det finns inga professorer i anatomi längre. Vet du varför? Vi har upptäckt allt anatomiskt gällande människokroppen'
'Men neurologiskt har vi bara börjat upptäcka. Snälla, hjälp mig med detta! Jag behöver endast en ytterst liten bit intill hypofysen. Ingen kommer att märka att det saknas något.'
Madde lutade sig fram mot Karl-Oskar och log njutfullt. Hon visste att Karl-Oskar alltid har varit intresserad av henne och killar brukar ge med sig om man bara ler snällt behagligt mot dem. För då tror de att de har goda chanser att få sex.
'OK' sa Karl-Oskar efter en lång tids tystnad. 'Jag ringer dig när jag har skaffat det. Du får beskriva exakt vilken del du skall ha för jag tänker endast ta denna risk en gång.'

Medan natten låg tungt över Universitetssjukhuset satt Madde och Mackan i labbet och sökte spänt i vart sitt mikroskop. Även om placering var noga beskriven var det inte lätt att hitta det exakta området. Dessutom visste de ju inte om det fanns några visuella skillnader för just det området. Till slut skrek Madde
'Här! Kom och titta Mackan. Ser du det? Aningen snett ned till vänster är en anhopning av nervtrådar och så finns det en liten svart prick i mitten. Ser du det?'
Mackan stirrade intensivt i Madde mikroskop och sa till slut.
'Ja, där är det.'
Mackan slängde en snabb blick på provglaset och konstaterade att det var verkligen mitt i det området som beskrevs i rapporterna.
'Ok, det vita är myelin från nervtrådarna, men vad är den svarta pricken?'
'Jag vet inte och mikroskopen klarar inte större förstoring', sa Madde.
'Hmm, jag har en bättre ide. Jag råkar ha nycklarna till svepelektronmikroskopet. Ingen kommer att märka något om vi kör lite i den nu på natten.'

Madde och Markus satt i det dunkla rummet som endast lystes upp av kontrollskärmen för elektronmikroskopet. De vågade inte tända ljuset ifall någon av vakterna skulle se det och undra vem som var där. Elektronmikroskopet var visserligen universitetets, men många stod på kö för att använda den dyra utrustningen och man var tvungen att gå via speciella kanaler för att få tillgång till instrumentet. Som tur var hade Markus tidigare assisterat vid institutionen och hade därför både nyckel och erfarenhet att sköta mikroskopet.
'Vad sjutton är det där?', var Maddes spontana kommentar när de fick upp de första bilderna.
'Det ser ut som någon form av labyrint'
Området var format som en kub. Mitt på varje sida gick det ut en vägg och varje vägg gick det ut en ny vägg åt vardera riktningen och på de väggarna gick de ut två nya väggar på respektive vägg och så vidare. Vägg på vägg på vägg fortsatte tills de blev så små att min inte kunde se de längre i mikroskopet. Kubens yttersida var täckt med dendriter som gick till de intilliggande nervcellerna som var väldigt koncentrerade runt den svarta kuben.
'Fantastiskt!', var det enda Markus kunde säga.
'Markus, jag har aldrig någonsin sett något liknande inom neurologin. Däremot har jag nog sett något som ser ut som detta vid ett annat tillfälle.'
'Var då! När såg du det'
'Det gick ett TV program för några år sedan som handlade om teknikgenererad konst. Bland annat hade de fraktalbilder och detta verkar likna de fraktaler som de visade.'
'OK, men vad hjälper det oss?'
'Jag vet inte Markus, men vi kan ju börja med att försöka konstatera om det är en fraktal eller inte? En av mina gamla gymnasiekompisar är en stor datornörd och driver ett dataföretag här i stan. Han kan säkert bekräfta om det är en fraktal eller inte. Skriv ut de här bilderna visar så jag det för honom.'


Daniel

'Jovisst är det en fraktal!', sa Daniel till Madde.
Daniels lägenhet var högst upp i ett gammalt 1800-tals hus på Paradisvägen. Lägenheten hade fin stuckatur med vackert handmålat tak som passade fint till Daniels flådiga och rika antikvitetsstil. Runt väggarna stod 1600-tals bord, empirsekretärer, gustavianska stolar och allt annat dyrt som man kan hitta i antikvitetsbutiker. Daniels smak hade växt med hans it-imperium och stora delar av de vinster som han kammade hem gick till att köpa fina antikviteter. Enligt honom själv var det hans stora intresse för framtida teknik som väckte intresse för gamla saker i mån om att skapa en god balans mellan det nya och det gamla.
'Det här är en klassisk fraktal. Var kommer den ifrån?'
'Bilderna kommer ifrån ett specifikt område av en människohjärna.'
'Va! Du skojar. Jag har aldrig hört talas om att det skall finnas något sådant i hjärnan.'
'Ingen annan verkar ha gjort det heller. Det ser ut som om vi är de första som har upptäckt området, och det troligtvis för att de är så svårt att finna. De här bilderna är tagna med elektronmikroskop.'
'Fascinerande! Varför finns det där och vad har det för funktion?'
'Jag hoppades lite på att du kanske visste det eftersom du känner till en del om fraktaler.'
'Du menar att ni inte har någon aning alls om vad funktionen är?'
'Jo vi har indikationer att det är kopplat till människors vilja. Det var så vi hittade det.'
'Verkligen förbluffande. Fraktaler har ju sällan setts som något användbart. Fraktaler är egentligen bara en visualisering av ett olinjärt system. Man kan hitta fraktala strukturer i naturen såsom lövstrukturen hos ormbunkar.'
'Så vad har det för nytta?'
'Man har inte funnit något egentlig nytta av fraktaler. I naturen verkar det bara användas till formgivning. Inom tekniken gör man mest fina bilder och anses vara en typ av teknisk konst. Dock sker det en del forskning inom fraktala antennstrukturer och fraktal bildkomprimering. Sedan är det mest matematiken som arbetar med det för att förstå olinjära system.'
'Vad är det för poäng att bygga antenner i form av fraktaler?'
'Man har funnit att fraktala antennstrukturer har vissa ideella egenskaper. Det betyder att man kan minska sändningseffekten i vissa fall vilket ger längre batteritid eller öka räckvidden för mobila system. Med andra ord är det mobiltelefontillverkarna som desperat försöker förbättra sina telefoner gentemot konkurrenterna.'
'Så den här fraktalen skulle kunna användas till mobiltelefoner?'
'Tja jag vet inte om strukturen är lämplig och med tanke på hur liten den är skulle den garanterat ligga ofantligt högre upp i spektrumet än mobiltelefoner.'
'Högre upp i spektrumet?'
'Alla mobiltelefoner arbetar på en viss frekvens. De första mobiltelefonerna arbetade på 450 megahertz. Sedan kom GSM med 900 megahertz och sedan 1800 megahertz och så vidare. Om den här fraktalen skulle fungera som antenn skulle den arbeta på en ofantligt hög frekvens. De antenner som arbetar runt några gigahertz är fortfarande några centimeter stora. Varför tror du att detta har med antenner att göra?'
'Jag har en galen ide om vad detta kanske är.'
'Vadå? Jag älskar galna idéer'
'Hela det här arbetet kommer ifrån experiment som japanerna utförde på krigsfångar för att hitta människans beslutscentrum. De hittade ett litet område som påverkade gravt beslutsviljan hos människor. Jag och en kollega tittade noga på området och fann denna fraktalstrukturen. Min galna ide är helt enkelt en urgammal teori som härstammar från tidig filosofi att någonstans i hjärnan finns det en koppling till själen. Jag tror att detta är en antenn till själen.'
Daniel skrattade medan Madde tittade på honom med en dödligt allvarlig blick. Om blickar kunde döda skulle Madde suttit inne för massmord vilket gjorde Daniel lite obekväm.
'Snälla Madde, det var inte meningen att förlöjliga dig. Jag tycker att det låter som en häftig teori men dock väldigt radikal. För vad du säger är att stora delar neurologin är ute och reser medan religiösa teologier är mera vetenskapligt korrekta.'
'Jag vet hur det låter och det är en galen teori, men jag kan inte skaka bort den och kan du för den delen komma med någon bättre förklaring. Dessutom har ingen inom neurologin lyckats förklara hur vårt medvetande sker och ingen vet var det sitter heller för den delen.'
'Vem vet. Du kanske har lyckats komma på spåren efter något som man har sökt efter i tusentals år.'
'Du får det verkligen att låta löjligt. Frågan kvarstår dock vad jag gör nu.'
'Jag har en ide. Om detta verkligen är en antenn och tar emot någon form av signal, då borde det vara fysikaliskt mätbart. Det borde också vara möjligt att bygga en motsvarande antenn på kisel och förstärka signalen.'
'Du menar att man skulle kunna bygga ett mikrochip som har motsvarande funktion.'
'Troligtvis, men det är väldigt dyrt och tar ett tag. Dock tycker jag att det här är så intressant så jag undrar om jag inte skall be mina grabbar göra det uppe på firman. Vem vet. De bästa idéerna alltid varit de galnaste.'

Julen hade gått förbi snabbare än någonsin. Kanske var det för man blev äldre, kanske var det för att tiden kändes mer och mer meningslös för Madde. Fem månader hade gått sedan hon gavs de hemska rapporterna. Det var det senaste och säkert det sista meningsfulla forskningsarbete som hon hade gjort. Tyvärr hade de kört fast väldigt tidigt och deras enda hopp var om Daniel kanske lyckats bygga ett chip som de egentligen inte visste vad de skulle göra med. Allt annat arbete har utöver detta hade varit en lång serie meningslösa tester för en medicin som inte verkar fungera. Depressionen slog till med hela sin styrka. Allt känns förlorat. Hon som hade vigt sitt liv åt vetenskapen hade verkligen fått en nitlott. Ensam utan liv, pojkvän, barn, väninnor och framtid satt hon och stirrade ut genom fönstret på de fulla studenterna som raglade längs gatan medan de skrattade och riktigt strålade ut livskraft. Hennes djupa depressiva tankar bröts abrupt av telefonens gälla ringsignal.
'Hallå!'
'Madde, det är Daniel'
'Hej', sa hon med glad röst som speglades den strimma av hopp väcktes om att hon kanske inte var helt utan vänner.
'Du, vet du vad. Vi fick mikrochipen idag med din antennstruktur.'
'Wow! Vad händer nu då.'
'Jag och Mikael funderar på att försöka koppla upp det hemma hos mig i helgen. Mikael är han som har gjort chipet. Jag tänkte att du kanske vill vara med. Det blir troligtvis ganska tråkigt eftersom det tar lång tid och dessutom är det stor risk att chipet inte fungerar.'
'Daniel, jag skulle jättegärna vilja vara med. Jag tror att Markus skulle också gärna vilja vara med också. Går det bra?'
'Javisst! Vi sätter igång vid lunchtid på lördag så det är bara att dyka upp.'


Mikael

Daniels arbetsrum i hans lägenhet såg ut som någonting man har sett i dåliga 80-tals science fiction filmer och var verkligen en stark kontrast till de övrigt vackra rummen. Väggarna var täckta med hyllor och på hyllorna stod det proppat med datorer, skärmar, oscilloskop och diverse andra blinkande burkar. Det här var pojkdrömmen för alla elektronikfreaks och Daniel hade verkligen pengarna för att köpa sig sina drömmar. När Madde och Mackan kom dit hade redan Daniel och Mikael kopplat in allt till chipet och var i full färd med att verifiera dess funktionalitet.
'Du måste vara Mikael', sa Madde med ett glatt leende åt en finnig 23-åring som satt halvliggande i kontorsstolen.
'Jepp, och du måste vara den geniala doktorn'
'Du skall inte tro på att Daniel säger', sa Madde generat.
'Jag vet när Daniel snackar skit och när han verkligen vet något. Och du måste vara Markus.'
'Tjena.'
'Nu när alla är presenterade kan vi fortsätta.', sa Daniel, 'Det här är så spännande att jag står inte ut att vänta..'
Tio sekunder senare satt Daniel och Mikael ned näsorna i alla instrumenten och försökte tyda de märkliga bilderna och tillsynes kryptiska texterna.
'Ursäkta men vad försöker ni göra'
Mikael vände sig irriterat om för att besvara Markus fråga.
'Vi försöker kolla om förstärkaren och blandaren fungerar ordentligt. Det är inte så lätt med tanke på att vi inte vet hur den skall fungera och frekvenserna är så höga att vi inte kan generera dom.'
'Hur menar ni att ni inte kan generera dem?'
'Den här fraktala antennen som vi har byggt enligt era bilder, har så små antennspröt att den ligger långt ovanför normala genererade frekvenser. Den ligger till och med ovanför normal gammastrålning. Det finns inte en chans att vi kan skapa de frekvenserna därför vet vi inte heller vad vi skall få ut för signal när vi kopplar in det. Det enda vi kan göra det är att försöka verifiera att respektive del, det vill säga se om förstärkaren och blandaren fungerar och sedan undersöka om vi får ut något. Så om ni ursäktar så skall vi bara testa igenom de olika delarna.'
'Vad är en blandare?'
'Hmmf!', Mikael vände sig irriterat om igen, 'Jag kan inte ge er en total lektion i byggande av analoga radiodelar. Blandaren er en vanlig metod för att förskjuta en del av ett högt liggande spektrum till basbandet genom att interferera med bärvågsfrekvensen. Genom att blanda med den frekvens som antennen är byggd för, kan vi få ut mätbara signaler under tio gigahertz.'
'Oh!', sa Markus med en totalt förvirrad blick.
Diplomatiskt kom Madde fram och sa. 'Ok Markus, vi skall inte störa. Kom så fixar vi lite kaffe.'

'Han verkar lite irriterad den där Mikael' sa Markus till Madde när de var ute i köket.
'Han kanske är lite speciell, men Daniel sa att han är bland de bästa chipkonstruktörer han någonsin träffat så jag tror vi litar på Daniel och står ut med Mikaels uppkäftighet'

Framåt kvällen hade Daniel och Mikael enats om att alla delar nog fungerade och började bygga ihop den slutgiltiga anläggningen. Madde kunde inte för sitt liv förstå hur Daniel och Mikael kunde hålla reda på alla sladdarna och instrumenten. Allt satt ihopkopplat på ett bord i ett nystan av kablar.

Efter mycket skruvande och mätande konstaterade Mikael med en djup suck.
'Vi verkar har missat koppla in någon ledare på chipet'
'Varför tror du det', frågade Daniel.
'Varje gång jag böjer mig över och ändrar strökapacitanserna genom min kropp så ändrar sig signalen. Ett typiskt beteende hos en konstruktion med ledare som hänger i luften.'
Daniel som var väl bekant med fenomenet inom elektroniken sträckte fram handen och förde den över chipet för att skapa förändringar strökapacitanserna. Till Mikaels förvåning var signalen stabil när han gjorde. Mikael förde genast sin hand över chipet och blev verkligen förvånad.
'Jag lovar, den ändrade sig nyss. Jag förstår inte detta.'
Daniel lutade sig över chipet för att kolla om alla sladdar satt i ordentligt.'
'DÄR', skrek Mikael
'Vadå?'
'Den ändrade sig när du lutade sig över den.'
Både Daniel och Markus testade med handen igen men inget resultat. Mikael lutade sig då över chipet med ena ögat på instrumenten som gav utslag när han närmade sig chipet. Daniel och Mikael tittade på varandra närmaste i extas. Hysteriskt började den snacka i mun på varandra.
'Vi måste göra den portabel'
'Ta fram partvinnade kablar och tejp.'
'Fram med lödkolven vi måste skarva lite här'
Madde och Markus tittade på med fascination. De hade inte den blekaste aning om vad som skedde men de förstod att det var viktigt och killarna hade kommit något på spåren.

Fullmånen stod högt på himlen och påminde dem om att natten hade gjort sitt intåg. Efter flera timmars elektronikbyggande hade de äntligen fått igång allting igen fast nu stod hela utrustningen på en rullvagn och chipet med dess lilla kretskort satt fast på en kartongbit som var förbunden till rullvagnen via en tjock härva hoptejpade kablar. Detta gjorde att de kunde placera och rikta antennen var de ville i rummet.
'Markus gör lite nytta och ställ dig upp mitt i rummet.'
Markus gav Daniel en liten irriterad blick men lydde snällt och ställde sig mitt i vardagsrummet. Mikael och Daniel rullade fram bordet och Mikael började föra chipet längs med hans kropp med början vid fötterna. När han närmade sig huvudet gav instrumenten utslag.
'Oh Shit! Det här är inte sant!'
'Lugn!', sa Daniel. 'Vi får ta detta metodiskt och vetenskaplig och inte dra några förhastade slutsatser. Sök över hela och kroppen på Markus och sedan tar nästa person.'
Efter tio minuter hade de gått igenom alla och Mikael höll på att spricka av upphetsning.
Madde irritation av att inte förstå vad som hände blev så stor att hon sa till Daniel, 'Kan vi ta en paus och gå igenom detta så att vi alla har en gemensam bild om vad som händer här.'
'Visst Madde. Vad vi har sett är följande. Chipet har gått igenom alla testerna felfritt. Vi har fört runt det både i delar av rummet och längs med kroppen på fyra stycken människor. Det vi kan konstatera är att antennen ger endast signal då den befinner sig i närheten av huvudet såsom hjärnan skickade ut signaler i det frekvensspektra som chipet var byggd för.'
'Med andra ord så har vi lyckats mäta något som ingen tidigare har lyckats mäta när det gäller människohjärnan.'
'Varför skulle de.' ,infogade Mikael till med arrogans i rösten 'Det finns ingen vettig anledning att kolla så högt upp i spektrat och dessutom så var vi tvungna att använda den senaste kiselteknologin för att hantera de hastigheter och signalnivåer som vi använder här.'
'Så med andra ord så har vi mätt själen.', sa Madde.
Daniel och Mikael tittade överraskat på Madde med stor förvåning i blicken.
'Japanernas rapporter sa följande. När de skar bort den delen som innehåller motsvarande antenn så blev människorna som viljelösa köttklumpar. För de mesta stirrade de bara rakt fram och reagerade inte på något. Ibland kunde de svara på enkla kommandon. Det var precis som om någon hade klippt länken till deras själ. Runt denna antenn finns sedan en koncentration dendriter till nervceller som sprider sig ut i mellanhjärnan. Mellanhjärnan sitter sedan topologiskt högst uppe. Med andra ord är det som om denna antenn sitter högst uppe som en kontrollcentral till hela vårt centrala nätverk i hjärnan. Ingen vet var vårt medvetande kommer ifrån eller hur vår hjärna fungerar. Jag tror helt enkelt att vi har funnit det första hårda beviset till existensen av att vårt medvetande går utanför den fysiska hjärnan'
Det var tyst som graven efter Maddes tal. Ingen vågade säga något utan alla begrundade orden som verkade fullständigt och skrämmande nog korrekta. Till slut vaknade Markus ut ur trancen och sade.
'Vi måste gå igenom det här vetenskapligt. Är vi säkra på att det inte är några andra störkällor i rummet eller att det är något annat som orsakar utslaget. Skall vi flytta bort alla mobiltelefoner, klockor, de dator som vi kan.'
'Bra ide Markus', uppmuntrade Daniel. 'Men vi skall inte flytta bort något utan istället se om vi kan finna något annat objekt eller position som kan ge motsvarande utslag. Jag förslår att vi metodiskt söker igenom alla rummen. Det är en tråkig uppgift men den ger oss en mer stabil grund att formulera våra teorier på.'
Medan Daniel började söka igenom arbetsrummet efter signaler kände Madde hur en glädje började formas i magen. Den där typen av glädje som man finner när man upptäcker att den man är förälskad i också tycker om en. Hennes kärlek var inte av kött och blod utan den hon längtade att umgås och leva med hette vetenskapen. Idag hade vetenskapen gett henne ett nytt meningsfullt mål och en stor kärleksförklaring tillbaka.

Klockan var närmare fyra på natten men ingen kunde sova. Medan Daniel och Madde satt och drack kaffet i köket hörde de Mikael ropa.
'Daniel kom hit. Jag hittade en störkälla'
Daniel rusade in, 'Var?'
'Jag fick upp den precis. Den var här mitt i rummet.' Markus såg också signalen.'
Madde kände sina förhoppningar grusas. Den kärleksförklaring som hon nyligen fick verkade inte långvarig.
'Kan det vara något från någon annan våning. Personerna i våningen under kanske har någon utrustning som stör.'
'Kanske det. Frågan är då bara vilken utrustning och varför försvann signalen. 'Kör runt antennen långsamt och se om du kan hitta den igen.'
Mikael flyttade långsamt antennen medan de andra stirrade intensivt på kurvorna på instrumenten.
'Där, signalen verkar öka lite. Ta upp den lite. Stopp. Prova vänster. Mera vänster. Stopp. Där har du en ganska kraftig signal. Inte lika kraftig som våra huvuden men tillräckligt kraftig för att vara en riktig signal.'
'FLYTTA INTE PÅ DEN!'
'Jag har inte rört den Daniel', sa Mikael argt tillbaka.
'Men, signalen försvann?'
'Killar, man kan se någon svag signal fortfarande,' sa Madde
'Störkällan kanske bara har flyttat på sig. Prova att köra runt den lite.', sa Markus.
'Stopp! Där har du den igen.'
'Daniel, störkällan verkar ha förflyttat sig ännu mera åt vänster.'
'Där försvann den igen. Lokalisera den igen.'
Mikael letade frenetiskt och fann den ytterligare något till vänster.
'Kolla den rör sig nu konstant långsamt åt vänster.', sa Mikael i falsett i all upphetsning.
'Följ efter'
Mikael fortsatte långsamt åt vänster med Markus och Madde i släp med rullbordet full med mätutrustningen. Till slut slog Mikael i väggen och kunde inte finns signalen igen.
'Där tog det slut. Nu kan jag inte gå längre till vänster om vi skall slå ut väggen'
'Daniel? Är du okej?', sa Madde
Daniel stod vitblek mitt i vardagsrummet och tittade på dem med öppen mun.
'Vad är det med dig?', frågade Madde oroligt.
'Ser ni inte?'
'Ser vadå?'
'Skarven', stammande Daniel
'Vilken skarv?'
'Skarven för skivan som har satts in väggen där det en gång var en dörr till nästa rum. Hela den här våningen har en gång en hel längenhet. För länge sedan byggdes den om till två lägenheter. Fattar ni inte? Signalen var på en höjd av cirka en och åttio och gick igenom till nästa lägenhet rakt på det ställe där det en gång i tiden funnits en dörr.'
Madde vände sig långsamt om för att stirra på väggen. Kärleksförklaringen fanns minsann kvar och nu var den besinningslös stark, men samma insikt skrämde henne såsom inget tidigare hade skrämt henne. Först nu förstod hon. Det sanna priset för ny vetenskap är skräcken för det okända.

Skriven av: Andreas Rodman