Vi är alla Olika

Vi är alla olika

Prolog

Arnold lutade hakan mot bordet och satt tyst medan han tittade på ett litet timglas.
Det var ett gammaldags timglas, med grå sand i som föll sakta, sakta.
Korn efter korn som långsamt lade sig på bottnen, med dova avlägsna dunsar, tillsammans med sina kompisar.
Arnie hade inga kompisar, förutom mig då, och jag tvivlar på att han nånsin skulle få det på grund av det som hände den dagen.
Det låter som vilken påhittad historia som helst, men det är det inte, varje ord är helt sant.
Det var för precis åtta år sen idag, när vi var åtta båda två.
Vi hade precis börjat skolan efter sommarlovet som hade varit väldigt roligt, och vi hade åkt och badat nästan varje dag.
Efter skolan blev vi hämtade av Arnies pappa, George, som precis hade kommit från jobbet.
George var kort, hade en början till flint fast han inte var så gammal.
Han var väldigt energisk, eller ivrig, var snarare det bästa sättet att beskriva honom på.
Han brukade oftast ha vanliga jeans och en t-shirt på sig, inte alls på det sättet som man förväntar sig en forskare, (han jobbade på Zentech) utan snarare väldigt vardaglig
Zentech var ett läkemedelsföretag som det hade gått jättebra för på senaste tiden, deras aktier hade stigit i höjden varje månad, och George var högt uppsatt i företaget.
Det var nästan det enda han pratade om, och jag var alltid intresserad av att lyssna på vad han berättade om vad som hände där inne, och vad hans forskargrupp gjorde.
Den här gången var han ovanligt glad när han hämtade oss med sin nya röda Volvo som han var så stolt över, och som han hade köpt med pengarna han fick från jobbet som gick så bra. Jag kommer precis ihåg hur det var.
– Hallå! Sa George när vi gick in, med sin speciella, ivriga röst.
– Hej hej, sa vi i kör, Arnie och jag, vi hade haft en rolig dag.
Han svängde ut från vändplanen ovanligt lugnt, men han körde inte hemåt, utan han körde åt andra hållet, mot stan.
– Vart ska vi? Frågade jag.
– Till patentverket, sa han glatt och lite småstolt, men han sa inte varför, som om han ville att vi skulle fråga mer.
Det gjorde vi också, vi blev ju så nyfikna.
– Vad ska vi göra där?
– Vi ska ansöka om ett patent, sa han lika glatt och stolt.
– För vad? Frågade Arnie.
– En uppfinning, avslöjade han äntligen, väldigt stolt och lite nördigt sådär, fortfarande utan att berätta något mer, men han pekade på något grönt på instrumentbrädan.
Det var ett provrör som rullade fram och tillbaka på instrumentbrädan och jag undrar varför vi inte la märke till det innan, och varför i hela friden han hade den där, rullandes hit och dit. Den kunde väl gå sönder?
Provröret var genomskinligt och fyllt till hälften ungefär med en grön lättflytande vätska som klättrade upp på glasväggarna, nästan som om det var levande.
– Se men inte röra. Sa han snabbt och ivrigt med ett litet skratt, vi blev bara mer och mer nyfikna.
George satte på radion som spelade sommarens sommarplåga, ni vet, den som alla lyssnar på och pratar om, och som ingen kunde undvika att höra, just då höll han inte ögonen på vägen.
Det var bilbältet som räddade mig, men inte Arnie.
Den röda Volvon stannade på mindre än en tusendels sekund, och jag kände ett elakt ryck i magen som fick mig att kräkas upp lunchen. Kanske lika bra det, så slapp den ligga i magen och smaka skolmat. Fast det smakade fortfarande illa i munnen, kanske skulle vart bättre med maten kvar i magen.
George var antagligen för tung för bältet i den krocken, för han slungades helt lealös fram mot bilrutan som krossades och föll ner på den nylagda svarta asfalten med ett sammanhängande klirr. Om man skulle ha lyssnat.
Jag hade som sagt bilbälte, vilket var väldigt tur, annars skulle jag nog ha legat på asfalten jag också. Arnie, däremot, hade glömt sitt bilbälte och flög ännu snabbare än George mot rutan. Han hade ju sett det vi krockade mot först(vad det nu var), och hann av en ren reflex gripa tag i provröret, men till vilken nytta. Både han och röret störtade mot rutan, sen kom jag inte ihåg något mer. Jag vaknade upp senare på sjukhuset och hade ingen aning om vad som hade hänt mer. Jag låg på en låg brits och var lite stel och illamående, men jag hade inte ont i magen längre.
Arnie låg bredvid mig, på en annan, högre brits med massor av maskiner runtom, då kanske han hade överlevt ändå!
– Arnie, är du vaken? viskade jag halvhögt
– Ja, är du? svarade han
Ni kan ana att jag blev glad glad när jag hörde hans röst.
Jag reste mig upp och kände att jag inte hade varit uppe på länge, kanske flera dagar.
När jag kom till Arnies säng såg jag att han hade en massa slangar fastsatta med tejp på sig under näsan och i armvecken, och några sladdar som satt på tinningarna. Jag märkte också att han inte hade några sår efter glassplitter, eller några ytliga skador alls.
– Hur mår du? Frågade jag.
– Det är okay. Svarade han med ett litet leende.
Jag tänkte först att så brukar man säga hur man än mår, men i det här fallet verkade det faktiskt stämma, han såg väldigt frisk och kry ut fast han hade krockat mot något (antagligen en annan bil) som fick honom att flyga så snabbt mot bilrutan.
Vi satt där tysta en stund, och jag funderade på om jag skulle säga något om George, men tänkte att det kanske var bästa att låta det vänta tills senare, när han hade kommit över det.
Jag antar att han också tänkte på George, men han grät inte, han stirrade upp i taket och började på en mening:
– Såg du vad det var vi kro..
Vad han tänkte säga fick jag inte veta förrän åtta år senare, för plötsligt kom mina föräldrar och Arnies mamma in i salen, och Arnie tystnade.
Jag tänkte igen på George och hur ledsen hans fru måste vara, men då var jag så liten att jag inte visste vad riktig sorg var, jag hade aldrig upplevt något så hemskt som när en familjemedlem gick bort.
Mamma kom rusande mot mig och kramade mig hårt, men jag kramade inte tillbaka.
Jag kunde inte sluta med att tänka på hur det skulle gå för Arnie i fortsättningen, om han skulle bryta ihop, eller om han skulle förändras.
Förändrad, det blev han verkligen, men inte förrän senare, precis 6 år senare.
När vi skulle få försäkring på bilen så visste de inte vad vi hade krockat, det var ett mysterium för alla, det fanns inga spår efter något annat på vägen, inte en flisa, den enda som visste det var Arnie som inte verkade vilja säga det till någon annan än mig, men jag glömde fråga, vilket jag ångrar nu.


Jack berättar

Han satt och tittade på timglaset, det med grå sand i.
– Maten är klar! Ropade någon nerifrån. Han kunde inte höra vem det var, men han antog att det var hans mamma, det lät som i slowmotion.
– Kommer du? Ropade hon igen, och nu lät rösten lite mer normal.
– Ja, jag kommer! Svarade Arnie.
Arnie satt tyst vid middagen som alltid, och han gick och lade sig bara lite senare.
Han var inte lycklig, och det var nog tur att han hade mig som kompis, för annars hade han nog fått problem med språket. Han pratade inte ofta på lektionerna eller med någon annan person än mig och hans mamma. Bara om någon frågade honom något, och då bara korta svar. Nästa dag gick han till skolan som vanligt, det var ungefär 3 kilometer dit och det passade honom rätt bra eftersom han gillade att ha stunder för sig själv, och tänka.
Vi brukade träffas i skolan eftersom vi bodde åt olika håll.
Jag bodde 2 km väster om skolan, och Arnie 3 km öster om den. När jag gick till skolan hade jag alltså solen framför mig, som ett mål att gå mot, och när jag gick hem hade den bytt sida, och jag kunde gå mot den igen. I alla fall, jag träffade Arnie i skolan ungefär fem i åtta, och han såg ovanlig ut på något sätt.
– Har det hänt nåt? Frågade jag.
– Tja... det kan man nog säga.
Han berättade om vad som hade hänt, att han kunde ”sakta ner världen” som han beskrev det, och att han hörde tysta ljud, som han inte hade hört innan. Jag trodde att det var ett ”superhjälteskämt” som han drog, men jag blev mer och mer övertygad ju mer han förklarade, och han lät så seriös hela tiden. Vi satte oss på en bänk utanför dörren in till första lektionen med böckerna bredvid.
– Jag vet inte vad det är som har hänt, när jag vaknade så märkte jag att jag kunde sakta ner olika saker om jag tänkte på ett speciellt sätt. Det är svårt att förklara, ungefär som när man ska lära sig kontrollera en protes, eller blinka med ena ögat, eller...
– Jag tror att jag fattar, jag kommer ihåg när jag skulle lära mig att titta i kors, och det tog flera veckor.
– Mm, sa han, Precis så.
– Men, vad ska du göra? Har du sagt det till nån annan. Kan du göra nåt mer?
Frågorna poppade upp i mitt huvud som popcorn i het olja, det var ju helt otroligt.
Han vände bort blicken och verkade inte riktigt säker på vad han pratade om.
– Kan du inte visa nåt?
– Det gjorde jag ju nyss, märkte du inte det? Undrade han med en skeptisk blick.
Det är klart! Tänkte jag och slog mig för pannan i tanken. Jag kunde ju inte märka något ovanligt, det var ju han som upplevde det.
– Oj, nej det kan ju inte du märka, det är ju jag som ser det.
Jag funderade en stund, var det så att han kunde läsa mina tankar också? Nej, det här var löjligt! Det finns inget sånt, bara i filmer. Hur kunde jag tro det?
– Haha, utbrast han plötsligt. Nej det är klart att jag inte kan.
– Vad då? Undrade jag och tittade på honom fundersamt.
– Läsa dina tankar förstås, det finns ju bara i filmer, och det sa du själv.
Jag kunde inte tro det, men nu förstod jag varför så många regissörer kunde skriva om folk som var tankeläsare utan att märka det själva.
Det gick!
– Jag sa inget.
– Det gjorde du väl visst!
– Nej.
– Jo.
– Nej.
– Jo.
Det här började verkligen bli läskigt, han visste inte att han läste mina tankar själv, och han skulle nog skratta ihjäl sig på första lektionen om han trodde att alla pratade högt om vad de tänkte.
– Var försiktig på lektionen bara, vi kan prata mer om det sen.
– Va? sa han och såg förvånad ut, men jag svarade inte, utan tog upp mina böcker och gick in till lektionen och satte mig.
Arnie satte sig bredvid mig längst bak i klassrummet. Jag var orolig för vad som skulle kunna hända om han sa något om vad han hörde högt, och hoppades på att han var blyg nog för att inte brista ut i gapskratt om någon skulle tänka på något pinsamt.
Innan våran lärare hade kommit in (vi hade matte då) började han se sig omkring förvirrat, och med ena ögonbrynet rynkat.
– Jack... varför pratar alla så mycket?
Jag tog tag i hans arm och drog med honom ut ur klassrummet. Samtidigt funderade jag på vad det skulle bli av honom i framtiden, skulle han bli utnyttjad av forskare, eller skulle han bli påverkad av sin makt och använda den i ont syfte?
Nej, jag skulle se till att det inte blev så.
– Arnie, vad var det jag sa?
– Men...
– Det var som jag sa, du kan läsa andras tankar utan att du vet det själv.
– Men...
Det här var ju hopplöst, vad skulle jag egentligen göra, eller snarare Arnie, hur skulle det gå för honom? När jag satt där och tänkte så kom vår mattelärare ut och frågade varför vi inte var på lektionen. Vi sa ingenting men gick in till lektionen igen.
På vägen in viskade jag till Arnie:
– Var försiktig nu bara.
Nu förstod han, och vi gick in och satte oss på våra vanliga platser. Han kunde inte koncentrera sig på hela lektionen, jag såg att han tittade sig omkring och ibland fnissade han lite åt någons tanke.
Under resten av dagens lektioner satt han och log nästan hela tiden, han hade nog lärt sig kontrollera vilka tankar han ville läsa.
På rasterna berättade han vad han hade hört, och jag tyckte också att det var rätt kul, men jag var rädd för att han skulle läsa mina tankar också. Han tittade lite lömskt på mig på skoj och skrattade.
– Oroa dig inte, jag ska försöka låta bli att läsa dina tankar
– Tack, sa jag lättat och pustade ut.
Senare på dagen märkte igen att han såg väldigt frisk och stark ut, som den dagen vi hade legat på sjukhuset. Bevis på det fick jag på idrotten senare den dagen.
Vi hade en hinderbana den dagen som gick runt salen i from av mattor, bänkar och plintar.
Som alltid så var Arnie och jag med varann, jag hade några andra kompisar, men det hade inte Arnie, så jag brukade vara med honom på idrotten.
Jag började med att springa ett varv runt banan, och när jag kom närmare Arnie och slog på hans han så var han borta, bara sådär. Jag hade ju sett honom precis innan, och jag hade känt hans hand också. Jag kliade mig i huvudet och tittade mig omkring.
– Jack, spring nu då!
– Va!? Du sprang ju nyss iväg!? Sa jag halvhögt för att ingen annan skulle höra.
– Det gjorde jag väl inte, jag sprang i alla fall ett varv.
Han hade antagligen inte riktigt lärt sig hur det fungerade än, eftersom han hade ett annat tidsbegrepp än oss dödliga. Det stämde i och för sig det han sa, men bara för honom. Jag lutade huvudet till vänster och log ett snett leende.
Jag förstod inte varför jag inte tog det allvarligare, för det var ju ett genombrott i mänsklig medicin. Vi fortsatte springa, eller om man nu kunde kalla det Arnie gjorde för att springa, han svävade snarare som en osynlig skugga blixtsnabbt runt banan.
Jag fick springa hela tiden eftersom det gick så snabbt för honom, och jag var helt slut vid slutet av lektionen.
Han kunde ju inte undvika att bli sedd av någon annan, så flera stycken frågade:
– Hur gjorde du det där? När han dök upp på ett annat ställe än där han var 2 sekunder innan.
Eller:
– Varför springer du inte? När de bara såg honom stå still hela tiden.
Antagligen så trodde de att det bara var en synvilla när det hade gått tillräckligt lång tid, så brukar det bli när man ser något övernaturligt.
Det fortsatte det i flera månader, tills slutet av november, men till slut började folk undra, och de frågade vad det var med honom egentligen. Arnie berättade vad det var och alla började flockas kring honom som flugor, de ville veta vad som hade hänt, vad han kunde göra, hur det kändes.
Sen finns det ju de som inte vill ge någon annan uppmärksamhet, som blir väldigt avundsjuka och står på avstånd, och vill vara bäst själv, allt ska kretsa kring dem.
De stod i en klunga lite längre bort, och det var dem som gjorde det senare.
När Arnie gick hem så var glad för att någon äntligen brydde sig om honom, och att alla var så intresserade av honom, han hade inte känt spänningen från klungan på grund av all uppmärksamhet han hade fått.
Jag följde inte med honom den dagen, för jag skulle åka bort över helgen och var tvungen att åka lite tidigare från skolan för att packa. Som sagt, han var på väg hem, glad och uppspelt över det som hade hänt. Han hade dessutom under de här veckorna upptäckt nya saker han kunde göra. Han kunde stanna tiden, så man såg honom dyka upp någon annanstans när han satte igång den igen, och han kunde överföra sina tankar till någon annan.
Det hade han provat på mig flera gånger, och det var hans ”favoritsuperkraft”.
Jag vägrade kalla det övernaturligt, eftersom det var naturligt nu.
Det finns inget övernaturligt; om det skulle vara övernaturligt, så skulle det inte kunna ske.
I vilket fall som helst, han var på väg hem i eftermiddagsmörkret, det regnade men han brydde sig inte. Lyktstolparnas orangea sken lyste upp vattnet som föll med ett stadigt smatter mot det nylagda oljegruset, man kunde fortfarande känna doften.
Han andades in den friska kalla luften och började följa vägen. Han hade aldrig varit så här lycklig, han var speciell. Han mindes den dagen för åtta år sen, när de krockade, och undrade om han kunde få kontakt med sin pappa.
Han stannade, och försökte koncentrera sig, men det var inte så lätt med det ihärdiga ljudet av smattrande regn mot marken och de avlägsna dunken av kanske fyra eller fem par skor som närmade sig. Han vände sig om snabbt och såg fem skuggfigurer närma sig. De pratade inte, utan närmade sig bara långsamt, med hotfulla steg. Var det killar från hans skola?
Han såg sjön som låg till höger om honom, och låg lika illvillig ut som de typerna som kom mot honom. Arnie började springa, han hade inte en tanke på hans ”superkrafter” som han skulle kunna använt, men han skulle ändå inte kunna koncentrera sig.
Instinkten av att bli jagad tog vid, han letade efter möjligheter att ta sig bort från de fem figurerna, men han hittade ingen annan utväg än att springa.
Han sprang, vattnet skvätte upp på jeansen och sög sig fast för att spegla ljuset där istället.
Siluetterna blev större och större, det var bättre att jaga än att bli jagad, så de skulle snart vara ikapp. Var det bättre att vända sig om och förbereda sig inför vad som skulle hända?
Antagligen, eftersom han var långt hemifrån och det fanns inga hus i närheten dit han kunde springa till och knacka på.
Han vände sig om, andades långsamt, knöt nävarna, och kände en vattendroppe som rann ner mot munnen och vätte ner hans högra kind, och smakade salt.
Det var ingen vattendroppe.
Vem var han egentligen, var han beroende av andras åsikter? Varför hade alla varit så intresserade av vad som hade hänt, var de hans vänner egentligen? Varför hade de här killarna blivit så arga?
Pang! Mörker.

Epilog

Det som hände på gatan blev klassat som misshandel, grov misshandel.
Varför de hade varit så våldsamma var frågan, handlade det om makt? Antagligen, människan är makt- och statusgalen i grund och botten och det är ytterst få som kan ta avstånd från det.
Arnie fick en permanent förlamning, och blev halvt blind, de hade träffat honom i bakhuvudet med ett järnrör. Jack var fortfarande med honom varje dag, men livet var inte lika mycket värt när man satt i rullstol och inte kunde röra sig.
Två år efter det tillfälle då misshandeln ägde rum, hade Jack körkort.
Arnie kunde inte få körkort, han hade blivit ännu sämre, läkarna trodde att det var en hjärnblödning, men de kunde inte göra något åt det.
Hans ”superkrafter” hade också försvunnit, fast det kanske var lika bra, de hade ju orsakat den här förlamningen.
En dag, när Jack besökte honom på sjukhuset så fick han reda på vad han hade inte hade fått veta under alla dessa år.
Han satt bredvid sängen och tittade på Arnie, som den gången efter krocken med… ja, vad det nu var. Arnie sov.
- Arnie, är du vaken?
Inget svar.
- Arnie?
Nu vaknade han.
- Ja, är du? svarade han, men med en helt förändrad röst, han lät utkörd, men han log.
- Ja, sa jag och log.
Han såg bedrövlig ut rent utsagt, lika många maskiner runt honom som efter krocken, och lika många slangar som satt fastsatta här och där. Han såg trött, tunn och blek ut, som om han inte hade fått mat på flera veckor, och när han pratade så kom orden liksom slappt ut ur munnen, som om han inte riktigt hade kraft att prata.
- Jack? viskade han
- Ja? svarade jag med en liknande viskning
- Vill du veta vad vi krockade med den där dagen?
- Ja, vad var det egentligen?
- Det var…
Han kunde knappt få ut orden, maskinerna började pipa och blinka, han verkade tappa pulsen.
Jag skrek på läkare så högt jag kunde, men jag kunde inte gå därifrån.
Han gjorde en ansträngning som verkade lika tung som om han försökte lyfta en soffa.
- Det var ingenting där, det var… ödet som ville det.
- Arnie!! skrek jag, men han var död, det fanns ingenting att skrika till, hans själ hade försvunnit, den hade begett sig någonstans utanför hans kropp.
Jag kände något som snuddade vid mitt öra och lät som ”tack för att du var min vän jack”.

Skriven av: Olle Nordesjö