vi faller

För vi går alla runt och blöder ibland. Kollapsar på insidan. Ögon som skaver. Magar som krampar. Hjärtan som värker. Huvuden pulserar av tankar. Drar ner oss själva till botten. Gråter i duschen. På bussen. På natten. I drömmen. I mörkret. Där ingen ser och ingen hör. I ensamheten. Vi förgriper oss på våra egna känslor. Skuldbelägger och låter inget lämna kropp och sinne.

Går ut på dagen och pressar fram ett leende på läpparna. Försöker se ut som alla andra. "Alla andra." Fastän vi är precis likadana. Vi vill vara en del av det glada och perfekta samhället där allt är bra. Det där samhället vi alla tror vi egentligen lever i men som inte är något annat än en illusion. Där det är helt oacceptabelt att visa minsta tecken på psykisk svaghet.

Så vi fortsätter gråta oss till sömns, sköljer bort tårarna i en ansiktstvätt som går på morgonrutin för att kämpa oss igenom dagen. Vissa dagar går det lättare än andra. Eftersträvar att anpassa oss till samhällets strukturer. Men hur ska ett samhälle någonsin kunna bli fulländat om människorna i det rasar samman på insidan? Inte kommer vi någonsin kunna ställa oss upp med vår stolthet igen när vi inte får ta med den i fallet?

Författare:

Publicerat

Dela: