Vi som gömmer oss i skuggan.

Vi som gömmer oss i skuggan.
Berättelsen om Eira.
Solens strålar lyste intensivt, man hörde vågornas svall, fåglarnas sång och det behagliga ljudet av barn som skrattar.
Trots scenen jag befann mig i kunde jag inte på något vis njuta. Smärtan i kroppen var värre än att bli mosad av ett tåg, skjuten i huvudet och känna hur kroppen brann upp, samtidigt.
Den var helt ny och främmande, inte svidande eller bultande. Varken skärande eller vridande. Om jag inte hört vågornas brus hade jag, trots min inställning till religion, varit säker på var jag befann mig. Bara en plats kan orsaka sådan smärta.
Helvetet.

Hela mitt liv hade jag vetat vem jag var. Eller snarare vad jag var. För det är väl inte direkt alla som känner en extrem hunger. En törst efter blod. Hela mitt liv kan jag väl inte heller säga, jag minns inget av tiden före den här. Inga föräldrar, vänner eller syskon.
Bara en person.
Små fragment är kvar i huvudet av mannen med det böljande svarta håret och de vackra kläderna. Han som gjorde mig till det jag är.
En vampyr.
Men det mesta du har hört stämmer inte. Vi har inte alla backslick, svarta mantlar, stora, vassa tänder eller extrem solallergi.
De flesta är som jag. Identitetslösa, blodtörstande, hemlösa idioter som gömmer sig i skuggorna och för det mesta lever på råttor. Det är en vara som New York inte har direkt underskott på.
Så finns det dom andra.
Mördare i förklädnad som livnär sig på blod från människor. Likt familjen Cullen försöker vi snarare komma överrens med människor. Fast förhållandet mellan Bella och Edward som beskrivs i bokserien är högst märkligt. Förhållanden mellan oss och de levande är omöjliga, det skulle inte tåla vår beröring, den är allt för kall och lämnar efter sig vad som liknar köldskador. Om man rör någon vars blod är 37 grader i mer än 20 sekunder. Det är en ganska liten tidsgräns.

Världen genom mina ögon är kall, lika kall som min bleka hud. Fast det kanske den är genom era också? Krig, mord och droger. Allt inte orsakat av er utan mycket också av oss. Det är trots allt vi som sköter den största delen av narkotikahandeln på gatan. Kräver inte mycket lön, och med flexibla arbetstimmar. De som säljer använder också.
Sån är inte jag.

En vanlig dag i Brooklyn. Solen sken och gjorde att jag fick täcka den nedre delen av mitt ansikte med en tjock, stickad halsduk. Huden runt om våra näsborrar är riktigt känslig mot direkt solljus och det är där myten om att vi inte kan vistas i solsken kommer ifrån. Smärtan solen orsakar är extremt hemsk och utan halsduken skulle det bara inte fungera.
Jag tog en omväg runt Baptistkyrkan med stora fönster och lyssnade på fåglarnas sång blandat med bilar som tutade.
Det är sant att vi inte tål krucifix, lika sant som det är att vi alla är ateister. Vi har sett för mycket död för att tro att det finns något större. Kyrkor moskéer och andra församlingar undviker vi därför.
Jag var på väg till vårt ställe. Natten hade inneburit jakt. Tunnelbanans hemliga gångar är det ideala stället för det. Många råttor.
Vårt ställe som sagt. En soptipp där vi ofta samlas. Men bara de som lever hederligt, inga droger eller spår av människoblod. Det är vår fristad.
Jag såg hur råttorna på gatan rörde sig bort från Tippen. Men de behövde inte oroa sig. Om vi började anfalla mitt på dagen skulle det inte ta lång tid innan vi blev upptäckta. Något vi har kunnat undvika i de senaste 500 åren.

Mitt liv tog slut när jag var sexton. Processen är enkel. En vampyr biter dig och du är död. Eller ja, inte levande i alla fall. Fast vampyren måste suga ut allt blod, annars kan inte förvandlingen fullbordas. Jag har varit sexton i 56 år. Man lär sig att leva med det.
Jag hörde hur Miro ropade på mig, en ton ni levande inte skulle uppfatta.
”Eira?” sade hans vampyrröst. ”Är du här snart?”

Miro satt på sin vanliga plats, och jag märkte direkt att han luktade annorlunda. Han var inte törstig. Hans plats var den söndriga gamla solstolen som ingen annan vågade röra. För den 18-åriga Miro hade levt i New York i över 100 år. Det var inte många som stannade på samma ställe så länge.
Hans ljusbruna färg hade blivit mörkare. Det var ett bra tecken. Han var egentligen från Mexico och när hans bruna hy blev för blek var han hungrig. Han var inte glad när han var hungrig.
Och han var, likt de flesta av oss, otroligt vacker.
Hans hår var flätat, likt en hiphoppares och han likt mig hade också en stickad halsduk för att dölja näsan. Han gav mig en kram innan vi började diskutera nattens jakt.
Han hade fått ett jobb. Ett jobb som städare på en biograf, något han var nöjd med. Tippen var full av vänner. Tea, som var hemlös, Jason som jobbade med det hedervärda arbetet att ta vara på Brooklyns sopor och Kristi som hade tagit en dag ledigt från hennes vanliga liv. Hon var kirurg och jag förstod aldrig hur hon kunde motstå frestelsen av en av de levande som praktiskt taget gav blodet till henne. Hon hade levt längre än mig och hade vant sig mer och mer.
Och så Neo såklart. Tippen var hans hem och så hade den också varit i de 50 år han hade kallat sig New York-bo. Av alla oss där var han äldst. Han hade dött när han var 50 år. Det var 300 år sedan. Hans blick var, denna vanliga dag i Brooklyn, på något vis annorlunda. Vi visste alla om hans krafter. Att förutse det som väntade oss. Han visste väl säkert om att Miro skulle fått det där jobbet, antagligen en vecka innan.
Denna dagen, visste jag att något var fel. Men han valde att inte berätta.

Jag och Miro begav oss till hans lägenhet. En sunkig etta som stank mögel. Han sa att han överlevde. Förmiddagssolen hade försvunnit in bakom några tjocka moln, och halsdukarna försvann även med den. Det var lätt att det ibland blev för varmt.
Det var något i luften. Något som gjorde att Brooklyn luktade annat än avgaser. En bitterljuv doft som gav mig en stickande känsla längs min kalla ryggrad. Miro märkte inget.
Vi var bästa vänner. Så skulle det vara för alltid.
Han undrade om han borde ta ut kylskåpet som bara stod och tog plats, eller om grannarna skulle misstänkta något. Om man aldrig köper ett nytt liksom.
En typisk vampyrdiskussion.
Sedan, hände allt fort. Det var som om jag drömde.

Miro låg på marken, sanden smutsade ner hans bruna manchesterbyxor, och hans svarta vampyrblod rann ur ögonen på honom. Han ropade efter hjälp.
”Eira!” kved han, om och om igen.

Lika fort som det hade börjat var det över. Jag kände Miros händer på mina axlar och befann mig i en stinkande etta i hjärtat av Brooklyn.
”Vad fan hände?!” skrek han.
Jag förblev tyst. Undrade exakt samma sak. Kände fradgan på min haka, den rann.
”Dina ögon blev helt vita och du fick typ… kramper.”
Platsen jag hade varit på kände jag lätt igen. Coney Islands nöjesfält hade spridit den där speciella känslan, som även vi vampyrer känner. Lycka.
Men att vara glad var fullkomligt omöjligt när Miro såg ut att ligga för döden.

Jag lämnade hans lägenhet för att återvända till Tippen. Neo blev inte förvånad när jag kom.
”Är jag som dig?” frågade jag honom.
Nickningen var kort.
”Hur länge har du vetat?”
Hans mörka vampyrögon kunde se igenom vilken själ som helst. Levande eller död.
”De är på väg Eira,” sade han. ”Det är din enda chans att ställa allt till rätta.”
”Vadå på väg?!” undrade jag frustrerat.
”Den enda människan som jag ser att du minns.” Orden gjorde mig vinlig. Kunde Neo se det som jag minns?
Ännu en gång sjönk jag in i vad som liknade en dröm.

New York. Bilar, avgaser och vampyrer som gömmer sig i skuggorna. Mannen stod framför mig. Ögonen mörkt blåa och det svarta, blanka håret var lockigt. Han log.
”Eira…”

Vaknade igen. Nu visste jag vad som väntade.
Hämnd.

Under Manhattans stressfyllda gator ligger tunnelbanan. Ett bra ställe för oss att vistas under veckans soligaste dagar. Den ultimata platsen för de som ville tjäna snabba pengar och slippa solljuset några timmar. De som säljer.
Trots att jag aldrig har varit en av de som försöker slippa vampyrvardagen med olagliga preparat så känner jag en del som gör.
Samoanen Lee som stod på sin vanliga plats en bit längre bort än de som faktiskt väntade på att få åka någonstans med tunnelbanan. Hans orakade ansikte var blekt och ögonen en aning rödsprängda.
Den mörkblåa munkjackans luva hängde över hans rufsiga svarta hår och gjorde att folk som var på väg förbi tog en omväg.
”Eira?” sade han med ett leende. ”Det här är ju inte dina kvarter direkt. Du ska väl inte börja, det tillåter jag inte.”
”Det skulle jag aldrig göra heller”, sade jag med ett aningen bistert ansiktsuttryck.
”Du låter besvärad?” frågade han undrande. Och jag var besvärad. Lee var känd för det han kunde göra. Vi vampyrer kan göra vissa saker som ni aldrig skulle klara av. Jag hade precis upptäckt min grej. Lee var en av de få som faktiskt kunde döda andra som oss. Det är en av de största begåvningarna. Även fast jag tyckte att hans var betydligt bättre så var min ändå högst rankad. Miro hade uthålligheten, han kunde springa i timmar.
”Jag behöver din hjälp, Lee”, berättade jag till slut. ”Han är här.” Lee tittade bara frågande på mig.
”Vem?”
”Har du inte märkt att det luktar så annorlunda där uppe?” pratade nu med lite lägre röst, ingen fick veta vad vi faktiskt var. Lee tänkte efter.
”När du säger det… det har luktat mycket bättre de senaste dagarna. Jag menar, inte de vanliga avgaserna, mer… sommar.”
”Mannen… eller vampyren”, min röst nu en viskning, ”som gjorde mig till det här”. Lees annars så vänliga ansikte blev kallt. Hans 75 år, plus de 20 han var när han dog, på denna jord hade gjort honom till en smart individ som förstod de minsta antydanden eller insinuationer.
”Du ber mig om för mycket Eira…” Hans blick var på något vis arg och på något annat vis besviken, samtidigt orolig. Jag fick plötsligt dåligt samvete för att be honom om något sådant, men jag kände ingen annan som hade kraften.
”Du är den enda jag vet som…” min röst uppgiven. Hur skulle jag lösa det här nu då? Precis när jag var på väg att vända mig om så suckade Lee högt.
”Men för dig Eira… kan man göra mycket.” Vi var som syskon, jag och Lee. Men pågrund av vad han gjorde så träffades vi nästan aldrig. Vissa tidpunkter hade vi sprungit på varandra under jakten, med blod på hakorna. Det var trevliga små tillfällen, men påminde oss alltid om vår mördarinstinkt.

Han skulle hjälpa mig, Lee. Killen som hade valt fel väg under sextiotalet och aldrig kunde välja tillbaka. En vampyrkropp tål mer, det vet alla. Men Lee, han såg otroligt sliten ut.

Jag visste inte vart han skulle vara, men förstod att det var han som gav ifrån sig doften. En otrolig doft, annorlunda än allt. En doft som ni inte hade märkt lika mycket men den hade ändå fått er uppmärksamhet. Vi vampyrer är gjorde för att locka er. Rösten, utseendet och lukten. De som jagar människor utvecklar just den där doften, och att döma av det jag kände nu, var denna vampyr van att döda sådana som ni.

Doften tog oss till en stinkande gata i Chinatown.
Så var han där, precis som i min dröm.
Viskade långsamt mitt namn och jag kunde inte utskilja om det var på riktigt eller inte. Livet hade tagit en allt för stor vändning den här dagen. Innan han snabbt försvann igen sade han;
”Vi har honom Eira… Vi har Miro.”
Jag höll ett hårt grepp om Lees arm och jag märkte att han tyckte det var smått jobbigt.
”Var han just där?” frågade jag.
Lee nickade.
Nu visse jag var allt skulle sluta. Jag hade inte varnat Miro, och om jag inte hann till Coney Island tillräckligt fort, så skulle han försvinna för alltid.

Julien Voltaire var en ond vampyr. Född år 1789 i Montmartre i Paris. Han räknade just 1789 som sitt födelseår trots att han egentligen hade fötts 35 år tidigare.
1789 var året han dog. Försvann ur alla register och dödsförklarades i just, Montmartre.
Men han såg det inte på det sättet. Han såg det som början på hans liv. Äntligen, kunde han njuta av något bättre än allt i världen. Människoblod.
Han reste runt världen, träffade Picasso, hade en diskussion med Darwin och skakade hand med Hitler.
Så kom han till New York, år 1952. Eira Zimmermanns familj hade utvandrat från Nederländerna året innan hon föddes. Julien kunde inte motstå den sextonåriga flickans doft. Han fick det att se ut som ett vanligt försvinnande. Världen var fortfarande i spillror efter kriget och hennes familj sörjde. Eira hade varit en av de duktiga flickorna. Trodde på gud, läste Tanakh, kunde flytande hebreiska och hade många vänner. Ingen förstod någonsin hennes försvinnande.
Hon hade tre syskon. Hanna, Julia och Jacob. Hanna var arton, Julia tretton och Jacob endast sex år.
Familjen trivdes bra i New York, men när Eira försvann rasade allt samman. Eiras mor, Anne tog sitt liv.

Det blåste när vi kom till Coney Island. En varm sommarvind som lekte i barnens hår. Sommaren som precis hade börjat skulle vara länge, och besökarna på stranden var glatt ovetandes om vilka vi var och vad vi kunde göra.
De starka solstrålarna från morgonen var tillbaka och jag hade min stickade halsduk på dess vanliga ställe. Den fick en del uppmärksammade blickar, det var trots allt 25 grader ute idag.
Så byttes den varma brisen ut mot en kall vind som gav mig rysningar i hela kroppen. De ovetande badgästerna började oroat se sig omkring. Min blick uppfattade till slut var kylan, och den otroliga doften, kom ifrån. Plötsligt, mindes jag hans namn.
Julien.
Han stod ungefär 20 meter bort och en av hans anhängare hade ett fast grepp om Miros hals. Jag förstod att han skulle ha anhängare, men aldrig att de skulle vara såhär många. Mer än tio vampyrer vars kroppar luktade fantastiskt stod bakom Julien och mannen som hade Miro.
Nu har jag förstås tappat er. Hur kan så många vampyrer bara stå där utan att människorna säger något?
Julien har lärt sig hur man gör. Han och resten av dom var osynliga för de levande.
Lee började prata med Julien. Det var som om min hörsel försvann, jag förstod inte vad som faktiskt hände mig
”Eira?” Sade Julien. ”Minns du vem du var?”
”Inte alls.” fick fokusera för att få fram några ljud alls. Julien skrattade tyst. Ilskan i min kropp växte sig större än någonsin tidigare.
”En judinna från Holland. Tre syskon. Två systrar och en bror”, orden skakade om mig. Judinna? Jag som alltid har undvikit all sorts religion. Julien såg min förvirring och nickade bara.
”Jag förstod att när jag kom hit skulle du söka hämnd.” Hans röst var klar och på något vis fantastisk, med en viss fransk brytning. ”Men, du skrämmer mig trots allt inte speciellt mycket.” Avslutade meningen med ännu ett leende.
Jag ville döda honom.
Mannen vars hand var runt Miros hals andades ut i Miros öra, och andedräkten var på något vis skimrande silvrig och drömlik.
”Nej…”, sade Lee uppgivet.
Det var då jag förstod hur man gjorde för att döda en vampyr.

Solens strålar lyste intensivt, man hörde vågornas svall, fåglarnas sång och det behagliga ljudet av barn som skrattar.
Trots scenen jag befann mig i kunde jag inte på något vis njuta. Smärtan i kroppen var värre än att bli mosad av ett tåg, skjuten i huvudet och känna hur kroppen brann upp, samtidigt.
Den var helt ny och främmande, inte svidande eller bultande. Varken skärande eller vridande. Om jag inte hört vågornas brus hade jag, trots min inställning till religion, varit säker på var jag befann mig. Bara en plats kan orsaka sådan smärta.
Helvetet.
Men jag var trots allt den jag var, och förstod till slut vad smärtan var för något. En sorts känsla jag inte var van vid, jag hade nog, någon gång i mitt liv känt en svagare version av den, men nu var den överallt i min kropp. Sorgen.
Miro skulle dö.
Lee tog tag i min hand och viskade i mitt öra.
”De vet inte om hans gåva, Eira. Miro kan klara av det.”
Jag förstod ingenting och ville bara där ifrån.
Juliens anhängare började försvinna, gradvis, tills det bara var han och mannen som höll om Miros hals kvar. Miro som började kippa efter andan och vars svarta vampyrblod sakta rann som tårar utmed hans kinder.
”Eira Zimmermann.” Julien talade sakta. ”Din bror är kvar i New York”
”Vad pratar du om?” sade jag förtvivlat.
”Jacob föddes när han var fjorton. Han är som dig. Leta i Queens.” Var det sista som Julien Voltaire sade innan han för all framtid försvann ur mitt liv. Miro föll med en kraftfull duns mot marken när de båda vampyrmännen försvann med vinden. Hela min kropp skakade. Jag hade inte ens märkt när tårarna började rinna. Jag fick aldrig det jag sökte, men fick istället veta saker som skulle betyda något för mig.
Lee, som hade den kraften han hade kunde även göra motsatsen. Miro överlevde. Det som Lee hade menat med Miros krafter var att han hade ju som sagt uthålligheten. Vilket hade gjort det otroligt svårt att döda honom. Den lilla dos dom gav honom hade ändå aldrig räckt, fick jag förklarat för mig.


Eira Zimmermann. Det klingade fortfarande lite konstigt i mina öron. Jag hade spenderat de senaste veckorna med att till fullo utnyttja mitt lånekort på ett av New Yorks bibliotek, där jag hade lånat allt om Judendomen. Jag kunde nästan hela första delen av Tanakh, som kallades Torah, utantill. Hebreiskan lät också konstig, men jag jobbade på det.
Och jag hade faktiskt en bror. Han hade sin egna lilla familj i Queens. Han och fyra andra vampyrer som tillsammans försökte överleva den inte allt för svåra vampyrvardagen. Vi mindes inte varandra överhuvudtaget, men vi kom överens att jobba på det.
Så var det Miro. Miro som betydde allt för mig och blev mer än en bästa vän. Den jag skulle dela mitt liv med.
Men trots den positiva vändingen livet hade så var en del saker fortfarande det samma. Lee kunde aldrig sluta använda.
Och kriget mellan de goda och de onda, hade bara börjat.

Skriven av: ronjanilsson.bloggspace.se