Vi som rökte John Silver utan filter

Tiderna förändras. Här står vi nu och tittar in i en bottenlös avgrund av mörker och vedervärdigheter, småflickor våldtas i entrén till polisstationerna, folk rånar de som just rånat andra, knivar, pistoler och yxor och maskingevär, allt är lössläppt. Grannen uppe är pedofil, han till vänster nekrofil, frun till hyresvärden är en mytomanisk nymfoman med ett kraftigt heroinmissbruk, hyresvärden själv är fet och ful. Stan dräller av arbetslösa socialfall utan ambitioner, hopp eller hunger, så fort man hämtar in tidningen på morgonen kommer den, stanken, det luktar desperation, hopplös desperation för det finns ingen som vill försöka förstå sig på den, bara ett få antal som försöker ta sig ur den, resten finner sig, andas den dag ut och dag in och så en dag är det ytterligare en på sågverket som fattas.
'Hörde ni om Danke? Han hängde sig från balkongen han just byggt!'
Eller som det kan vara på större industrikomplex, att ingen ens märker någon förlorad arbetskamrat. Jo det är roligt att leva då det egentligen inte är någon som vill att man ska det. Herregud, annat var det på min tid, vår tid, då man inte spenderade så mycket tid på grubbel och funderingar. Vi som rökte John Silver utan filter och sköljde ner det med en munfull akvavit, vi som hade det vi hade och nöjde oss med det för vi visste inget bättre, vi var aldrig intresserade av att veta av något annat heller för livet var som det blev och det låg en annan sorts tacksamhet över det i luften. Idag är det lättare att hata livet och allt som finns i det hellre än att försöka ta till vara på det lilla man kan få, som en söndagsmorgon alldeles för sig själv, med en John Silver utan filter.

Skriven av: Stefan Ek