Vid den gamla Eken

Vid de Gamlas park finns en bänk alldeles intill en gammal ek. På den bänken brukar jag sitta och fundera i lugn och ro. Idag satt jag där och tänkte på barndomen, på mina barn och på min rullator. Min rullator har kärvat lite på sista tiden och går inte alls så bra som den gjort innan. Olja, tänkte jag, den behöver nog bara lite olja och sen rullar den säkert som om den vore ny igen. Olja förresten, var köper man smörjolja för en rullator, frågade jag mig? På macken kanske eller på konsum? Jag får väl fråga när jag går förbi, bestämde jag. Ja det var lugnt och tyst här idag, bara fåglarna hörs och så lövens rassel när vinden tar tag i dem. Märkligt att det inte är fler gamlingar här idag, jag är ju helt ensam faktiskt. Nåja de kommer väl, tänkte jag och blundade en stund. Mina tankar avbröts av ljudet från barn och så en myndig röst som tillrättavisade barnen. Jag öppnade ögonen och såg en familj komma gående på stigen, mot mig. En far och en mor samt två barn som glada skuttade fram. En av dem var en pojke och det andra barnet var en flicka. Pojken var längre än flickan så han var nog äldst, säg nio, tio år kanske och flickan runt sju kanske. Fadern var en lång mager man med hatt på huvudet, jag gissar runt trettiofem år. Frun, om de nu är gifta, är säkert ett par år yngre och hon var kortare än mannen, hade vit klänning med vid kjol. De såg lyckliga ut där de gick, nästan som nykära, tänker jag. När de nådde fram till mig, hälsade de artigt. Mannen lyfte på hatten, frun nickade och barnen ropade ”godda”. Jag log och nickade och sa ”God dag på er”. Så gick de förbi och försvann ur mitt synfält bakom den gamla eken. Nyfiken som jag är, reste jag mig sakta och kikade runt eken. Där fanns ingen rar familj, där fanns ingen människa alls faktiskt. Förvånade gick jag runt eken för att se om de möjligen gått ut på gräsmattan men där var lika tomt som innan. Jaha, nu börja jag nog bli senil, tänkte jag, nu ser jag syner också och mitt på blanka förmiddagen. Snopen över denna märkliga händelse, satte jag mig igen och funderade.
Vart hade de tagit vägen? För visst hade de gått förbi mig? Eller, hade jag slumrat till och drömt kanske? Neej, visst inte, jag hade varit vaken, det är jag säker på. Vart hade de då tagit vägen? De kan ju inte bara gå upp i tomma intet heller. Jag bestämde mig för att gå åt samma håll som familjen gjort och med gnisslande rullator gick jag stigen fram. Inga spår efter dem, jag synade stigen noga för att se om små barns fötter skuttat omkring där men där fanns inga spår alls. Jag fortsatte att gå och så plötsligt, borta vid dungen där häggen blommade så fint, där satt de på en filt som de lagt ut på gräsmattan. Fadern spelade på ett munspel och barnen sjöng ”I denna ljuva sommartid”. Så vackert det lät, jag måste sätta mig på rullator och lyssna lite, tänkte jag och vred runt den gnisslande gå-hjälpen. När jag satt mig tillrätta såg jag upp mot platsen där den rara familjen satt eller suttit, för nu var de borta igen. Hemskt vad de var snabba, tänkte jag, var tog de nu vägen då? Ingenstans kunde jag se dem, gräsmattan var tom, varken filt eller människor fanns där längre. Nä nu spökar det på ljusan dagen, sade jag till mig själv, nu börjar det bli lite kusligt. Jag bestämde mig för att gå hem och vila en stund, kanske hade jag överansträngt mig i morse när jag bakat bullar. Jag vände rullatorn och gick sakta hemåt.
Vid Konsum stannade jag och gick in för att se om de sålde hushållsolja. Jag fann dock ingen olja där så jag gick till bensinstationen som låg lite längre fram. Mycket folk var i rörelse och affärsgatan som jag gick på, var full av parkerade bilar och folk som stressande for in och ut i affärerna. Vår lilla stad hade en ganska stor folkmängd men så hade staden vuxit mycket på de sista tio åren. Vid bensinstationen fick jag tag på en liten flaska med olja och de hjälpte mig också att smörja rullatorn så den slutade att gnissla. Med fart gick jag hem, ja fart och fart, det gick i alla fall snabbare än innan för nu rullade hjulen utan problem. Väl hemma i min lilla stuga körde jag in rullatorn i hallen. Jag bor en bit från centrum men det är en lagom promenad att gå till parken från stugan. Tre rum och kök har jag och det bästa av allt, jag har en vedspis. Där gräddar jag mina bullar och de blir så läckert gyllenbruna och frasiga, det kan ingen elektrisk spis åstadkomma inte. Jag värmde kaffet i mikrovågsugnen, jo då, jag har en ”mikro”, det har väl alla! När kaffet var varmt tog jag två bullar och gick in i mitt lilla vardagsrum och satte mig i en fåtölj, där drack jag mitt värmda kaffe och åt mina bullar. Nöjd lutade jag mig tillbaka mot ryggstödet och blundade. Vilken märklig händelse jag varit med om, vart tog de vägen, familjen? Hur jag än funderade kunde jag inte komma på någon lösning på vart de tog vägen. Jag bestämde mig för att gå till parken vid samma tid imorgon som jag varit idag. Kanske skulle de dyka upp igen, kanske kunde jag sätta mig på rullatorn vid häggen och se vad som händer. Ja så klart skulle jag det, då kan de inte bara försvinna så där, då har jag ögonen på dem.
När kvällen kom lade jag mig och tänkte ut exakt hur jag skulle göra nästa dag. Nöjd men mitt beslut, somnade jag och sov gott hela natten utom för två besök till ett visst rum. Ja det är så när man blir gammal och nöden tränger på.
Nästa dag var jag ute i god tid, jag hade tagit med mig kaffe i en termos och några av mina goda bullar. En påse godis hade jag också lagt ner i min kasse, de var till barnen, om jag nu får komma till tals med dem. Klockan började närma sig samma tid som då familjen dykt upp igår. Jag satt tätt intill häggen och njöt av den härlig doft den spred. Då hörde jag barn skoja och skratta, nu kommer de! Mycket riktigt, runt eken kom samma lilla familj som igår och de hade exakt samma kläder på sig som då. Barnen sprang fram till häggen och lade ut en filt alldeles framför mig. Flickan fick syn på mig och neg så vackert samtidigt som hon hälsade ”godda”. Pojken hade nu lagt ut filten och också han hälsade artigt. Nu kom föräldrarna fram till filten, mannen lyfte på hatten och hälsade ”God dag igen”, frun nickade och log. Jag hälsade artigt tillbaka och log mot de rara barnen. Så sträckte jag fram godispåsen och bjöd åt barnen men förvånad blev jag när de skakade på huvudet och svarade ”Nej tack” båda två. Fadern hade inte sett hur jag bjudit på godis för han tog just fram ett munspel och började spela. Frun satte sig ner mellan barnen och så började de sjunga ”I denna ljuva sommartid”. Det lät så vackert och de sjöng så bra att jag började sjunga med. Med skorrande röst följde jag tonerna så gott jag kunde. Pojken såg på mig och log och så nickade han vänligt. Då jag nu inte var van att sjunga längre fick jag plötsligt en hostattack och måste hålla för munnen en stund. När attacken var över var den lilla familjen borta. Jag hade missat stunden för deras försvinnande. Arg på mig själv, bestämde jag mig för att återvända i morgon för nu ville jag verkligen se vad som hände när de försvann. Jag tog min rullator och började gå över gräset, när jag så kom runt eken såg jag för första gången en liten skylt som stod nertryckt i marken alldeles vid ekens stam. Jag böjde mig ner för att läsa. Bokstäverna var små men något kunde jag ändå läsa, ”Till minne” stod det överst, sen var det mindre bokstäver så jag hade svårt att tyda dem men jag koncentrerade mig hårt och stavade mig fram i texten. ”Till minne av familjen Lundin som så tragiskt förolyckades den 2 maj 1932 i denna park”. Förolyckades, de omkom alltså då den andra maj 1932, just vid den gamla eken eller häggen snarare. Vad hade hänt? Hur dog de? Nu måste jag få svar på denna mystiska händelse och även svar på om den lilla rara familjen är dessa Lundin som det står på skylten. Det blir att ta sig till biblioteket, tänkte jag och snurrade runt rullatorn.
När jag efter en halvtimma kom fram till biblioteket, gick jag genast fram till damen i receptionen. Jag frågade om hon kände till en olycka som ska ha hänt 1932 i parken och att det omkom en hel familj i samband med olyckan då. Jag fick veta att det fanns gamla tidningslägg på mikrofish från den tiden och jag kunde så klart söka där. Hon visste själv inget om olyckan för hon var inflyttad, sa hon. Med lite hjälp av damen hade jag snart satt mig till ro vid en apparat som såg ut som en mindre tv. Damen hade laddat apparaten med kort och nu kunde jag bara bläddra, sa hon. Efter att ha visat hur man gör, satte jag igång att söka på bilderna som såg ut som negativ. Det tog lång tid att hitta men till slut var det där framför mig, en halv sida fullskriven om den tragiska händelse som ägt rum 2 maj 1932.
”… där att fira den nya paviljongen. Uppslutningen var stor och stämningen var hög när parkorkestern spelade upp. På gräsmattan hade folket lagt ut filtar där de sedan avnjöt musiken och samtalade med vänner. Musiken avbröts plötsligt av tre maskerade, ridande män i svarta klädnader och svarta masker. De jagade runt bland folket och svängde vars en värja i luften. Folket blev skrämda och sprang åt alla håll för att undkomma de farliga värjorna. En familj, två vuxna och två barn, hann inte undan utan dräptes kallblodigt av de tre ryttarna. När så ryttarna ridit bort och försvunnit bakom den stora eken, hördes ännu skrik från förskrämda människor. Den polis som då var i tjänst, anmodade folket att ge sig hem, senare skulle de kallas till förhör. När så parken tömts på allt folket låg endast fyra kroppar kvar, alldeles intill häggen, alla vore döda. Denna sorgliga och tragiska händelse väckte stor förskräckelse. Landsfiskalen larmades och han beordrade genast att polisen skulle följa de spår som hästarnas hovar gjort i marken. Jakten på de tre mördarna pågick hela natten men ingenstans var de att finna. Familjen som omkom vid händelsen sörjs av hela bygden, det var bankdirektör Lundin och hans familj som så blodigt togs av daga denna sorgens dag 2 maj 1932…”

Jag lutade mig bakåt och slöt ögonen, Lundin, bankdirektör Lundin med familj. Vilken fruktansvärd händelse! Varför just den familjen och varför döda de små oskyldiga barnen? Vem eller vilka hade gjort detta? Mina frågor var många och jag kände att jag måste få ett svar. Visst förstod jag att det var den familj jag sett två dagar i streck nu, allt stämde ju med filten på gräsmattan, häggen, ja allt. Detta måste jag bara reda ut, sa jag till mig själv. Jag bläddrade fram ytterligare någon vecka men ingenstans hittade jag någon notis om det som hänt den 2 maj. Först efter tre veckor stod det en liten notis på sidan fem och den fick min själ att frysa.

”.. polisen att den nu funnit mördarna och att de hittat dem i skogen, alla tre hängde i ett träd. Någon hade avrättat dem och låtit dem hänga kvar där. På varje man var fäst en lapp med texten ”Skyldig” på.”

Nu blev jag förskräckt, detta var ju helt otroligt, mördarna som själva dödat en familj, hade hängts alla tre. Vem hade hängt dem och hur fick de tag på dem? Nu var mina frågor så många att jag snabbt bestämde mig för att tillkalla hjälp. Jag bad damen i receptionen om kopior av de sidor jag läst. Efter att ha betalat kopiorna gick jag hem så fort jag bara kunde. Hela tiden medan jag gick snurrade tankarna runt, sju döda, sju i samma händelse, varför?

När jag kom hem satte jag mig att vila ett ögonblick, sen sträckte jag mig efter telefonen och slog ett nummer.
– Hallå, svarade mitt barnbarn Alfred. Är det du mormor, vad roligt att du ringer, jag satt just och tänkte på dig.
– Gjorde du? Men så bra då. Jo Alfred, kan du komma hit till mig tror du, några dagar bara, jag måste tala med dig, något har hänt förstår du, något som gjort mig alldeles förtvivlad.
– Men mormor då, nu blir jag orolig, vad är det som hänt?
– Vi tar det när du kommer, för du kommer väl?
– Jaa, så klart jag gör, men jag kan nog inte komma förrän i kväll för jag har en del jag måste ordna först. Kan du inte säga vad det handlar om mormor?
– Nej Alfred, jag berättar när du kommer.
– Ok men om det är något allvarligt borde kanske mamma komma till dig nu meddetsamma!
– Nej då, jag väntar till du kommer. Blir det med kvällståget då?
– Ja, jag är väl framme vid klockan åtta, tror jag. Klarar du dig till dess då?
– Jag är inte sjuk eller så men jag har varit med om något, förstår du, något hemskt.
– Nä nu blir jag riktigt orolig, lilla mormor, vad har du nu blivit inblandad i?
– Vi tar det sedan, se bara till att du kommer då vid klockan åtta. Jag ska ha kaffe och smörgås klart till dig. Kram Alfred och välkommen då.
– Kramis mormor, jag ilar!

När jag lagt på luren började jag undra om jag gjort rätt som bett Alfred komma, han är ju så ung, sjutton år bara men så klok att hälften hade varit nog. När Alfred kommer så ska jag berätta allt och sedan vet jag att, han inte ger sig förrän historien med familjen Lundin klaras upp.
Det var en dryg eftermiddag och väntan kändes lång men till slut ringde det på dörren, en kvart över åtta steg Alfred över min tröskel.
– Kram. lilla mormor, nu är jag här och nu vill jag veta allt! Precis allt, sade han och kramade mig så hårt att jag trodde jag skulle gå itu.
– Tok där, myste jag, nu ska du äta först och sen ska jag berätta. Är allt väl med mor och far?
– Jaha då, de är hos vänner i kväll och spelar Bingo och Anna, syrran, hon är hos en kompis, så det är lugna gatan vet du, sa han och skrattade.
Alfred, han är då för rar pojken, alltid så snäll mot sin gamla mormor och glad för jämnan. Med ett nafs hade han satt i sig två smörgåsar och druckit lika många koppar kaffe. När han så var klar, satte vi oss i vardagsrummet och han såg på mig med brydd blick.
– Vad är det nu som hänt, tänker du berätta någon gång eller ska jag vänta till snön faller? Han skrattade och blinkade med ett öga.
– Nej, så länge ska du inte behöva vänta, sa jag och så började jag berätta.
Alfred fick höra hela historien, från början till slut, ja i alla fall så mycket som jag visste.
– Nej hör nu mormor, är detta verkligen sant? Det är ju rena spökhistorien ju!
– Ja Alfred, det är som en spökhistoria men det har verkligen hänt och jag vet vad jag såg. Tvivlar du på mig?
– Nej nej, inte alls mormor men medge att det låter alldeles fantastiskt, eller hur?
– Jo det medger jag gärna men det var precis så det var och resten har jag läst mig till, i gamla tidningar.
– Ok, då gör vi så här, imorgon går vi till parken vid exakt samma tid som du var där när du såg familjen och sedan väntar vi på att de dyker upp. Märkligt att ingen annan sett den där mystiska familjen.
– Ja det är lite märkligt, jag håller med men kanske det är meningen att bara jag ska se dem och forska i just denna händelse, tror du inte det? Att det liksom är jag som ska klara upp detta. Ja och du så klart, vi två, vi ska klara upp detta Alfred.
– Hela historien låter verkligen otroligt mormor men jag är beredd att hänga med dig, i alla fall ett tag, sen får vi se hur det utvecklar sig. Ska vi säga så, för ikväll?
– Det gör vi och imorgon sitter vi där vid häggen och hoppas på att även du ser dem och inte bara jag. Lägg dig nu och sov så gott, imorgon börjar äventyret.
– Lilla söta mormor, ja vi säger så och natti natti.
Alfred gick och lade sig i gästrummet och jag gick in till mig. Jag var fortfarande inte säker på om jag skulle klara denna uppgift men nu är Alfred här och tillsammans ska vi nog klara detta. Nu blev jag riktigt trött och somnade till slut oviss om att Alfred låg i gästsängen och ”googlade” via sin mobil om den där dagen den 2 maj 1932.


Nästa morgon packade jag och Alfred ner kaffe och några av mina goda bullar, i en korg och gick ner till parken. Vid häggen satte sig Alfred ner i gräset och jag satte mig på min rullator. Vi sa inte mycket utan höll ögonen på klockan mest. Så hördes det nu bekanta ljudet av barn som skrattar och skuttar omkring. Runt eken kom den rara lilla familjen och alldeles som förut, lades en filt ut på gräsmattan, flickan neg vackert mot mig och fader lyfte på hatten och sa ”God dag igen, så trevligt” och så log han och tog fram sitt munspel. Frun nickade leende och satte sig emellan de två barnen och så sjöng de ”I denna ljuva sommartid”. Alfred stirrade och stirrade, det verkade som om han höll andan. Jag förstod att även Alfred såg familjen, precis som jag. Vi höll blicken på familjen hela tiden, skulle jag nu få se vad som hänt, se det hemska, nu när de sjungit klart?

Plötsligt skrek fadern till och vred sig i smärta, han föll till marken samtidigt som frun också skrek och föll ihop på filten. De båda barnen såg förskräckt upp mot något okänt och osynligt och snabbt föll också de till marken i skrik och gråt. Där låg den lilla familjen, alla fyra på marken, döda. Plötsligt suddades bilden av dem ut och hela scenen försvann, mitt för våra ögon. Häpen stirrade jag på den nu tomma gräsmattan.
– Mormor, shit alltså, jag såg allt, jag såg hur de dödades mitt framför ögonen på oss, fattar du mormor jag såg allt, det var… det var hemskt! Alfred var mycket upprörd liksom jag som börjat gråta stilla. Den lilla rara familjen, de dog där mitt framför oss av värjorna som stötts i deras kroppar. Det var grymt, hemskt och helt otroligt.
– Mormor, hur är det, säg någonting mormor, såg du?
– Ja Alfred, jag såg och jag sörjer dem så, det var så hemskt, så grymt.
Alfred lade sin arm omkring mina axlar och höll om mig
– Lilla mormor, jag känner precis likadant. Man kan inte fatta det alltså. Vi ska söka reda på sanningen och reda ut allt om familjen och de tre män som dödade dem. Även vem som dödade de tre männen sen i skogen. Kom nu går vi hem och sätter oss och dricker vårt kaffe och talar om detta i lugn och ro. Vi måste gå igenom allt som hänt sekund för sekund och vi måste tänka klart!
Alfred och jag gick hem under tystnad, vi tänkte båda två på de små barnen och skräcken i deras ansikten alldeles innan de föll. Vi måste ta reda på vem som låg bakom morden, för någon bakgrundsfigur måste det finnas, någon som beställt de hemska dåden.
När vi druckit vårt kaffe under tystnad, såg jag på Alfred som satt alldeles stilla i tankar.
– Nå, du såg alltså också, precis som jag gjorde. Du såg hur de dödades och föll till marken. Men vi såg inte de tre som höll i värjorna, de fick vi aldrig se.
– Nej, de såg vi aldrig men de var där för jag hörde hästhovar slå mot marken, sa Alfred. Jag tittade på honom, märkligt att jag inte hörde det.
– Hörde du hovarna?
– Ja då, de hördes tydligt. Jag hörde även när de red bort från oss. Mormor, nu tror jag på precis allt du berättat och jag ska berätta för dig om vad jag fick fram igår när jag ”googlade” på händelsen. Jag fick bara en enda träff på Googles och det var från en bok skriven av Jonathan Frisk. Boken heter ”Den hemska sanningen!” och handlar om en mindre stad där en fruktansvärd händelse inträffat under en sommardag i en park. Författaren anser att det måste ha gått till så som han skrivit. Han medger att han fått upplysningarna från en så kallad ”säker källa”. Jag laddade hem den boken och läste just det kapitlet. En hel familj utplånades av tre ridande män som sedan försvann ut ur parken. Dåtidens polis sökte i dagar efter de tre männen och de fann dem till slut, också de avrättade. Historien börjar med en skandal där några av de styrande i kommunen, förskingrat pengar ur den kommunala kassan. De hade använt pengarna för privat bruk. När det sedan var dags för revision som utfördes av en bankdirektör, uppdagades svindeln och enligt författaren hade revisorn hotat med att avslöja dem. De män som svindlat pengarna försökte först muta revisorn men när det inte gick hotade de honom istället. Det gick inte an, menade de, att historien blev offentlig. Revisorn hade vägrat gå med på deras förslag som sagt och krävde att de skulle betala tillbaka varenda krona de förskingrat. De pengarna var borta för alltid och någon återbetalning kunde inte ske, så istället för att öppet erkänna vad de gjort, kom de med hotelser. Den ärlige revisorn hade stått där framför dem, rak i ryggen och sagt att han dagen efter nya paviljongens invigning, skulle berätta sanningen och avslöja dem allesammans. Dock fick de en hel dag på sig att ställa allt tillrätta först och gjorde de så, ja då skulle han inget avslöja.
– Vänta nu, det stod alltså inte hans namn då, Lundin?
– Nej mormor, det gjorde det inte, faktum är att inget namn nämns alls i boken, varken på staden eller på invånare men medge att det kan stämma med vårt mysterium eller hur?
– Visst gör det det, alldeles för bra tycker jag. Är boken gammal?
– Ja den utkom året efter händelsen i parken, 1933.
– Ja då verkar det ju vara om händelsen 2 maj 1932 som boken handlar om.
– Den där Frisk, vem var han då? Författaren alltså.
– Ja se det vet jag inte men ska jag berätta resten nu?
– Ja kära du, förlåt att jag avbröt dig, berätta mer nu.
– Ok, när han gått därifrån, ja alltså revisorn då, samlades skurkarna i ett hus i utkanten av staden, för att komma överens om vad som skulle göras. Det de beslutade den kvällen, det var det vi sen fick se, mormor. De anlitade tre skumma typer som hade haft läger en tid i storskogen och fick dem att mot betalning utföra de hemska dåden. Som säkerhet fick de tre en stor summa pengar och blev lovade ännu mer efter dådet. Så blev det inte, som du ju också vet, de avrättades troligen av någon eller några av kommungubbarna. Vem som utförde vad, säger inte författaren men misstankar hade han säkert för han nämner en före detta bergssprängare. Han lär ha varit stark som en oxe och fri från alla känslor.
– Fy så hemskt! Vilken soppa och detta har hänt i vår stad?
– Nja det kan jag ju inte säga hundraprocentigt men hela historien stämmer ju med det som vi upplevt och det du läst i de gamla tidningarna. Det hela slutar med att det förblir ett mysterium hos allmänheten men att de män som beordrat morden gått fria då inga bevis hittats. Ja i själva verket kom det aldrig fram att de ens var inblandade utan istället skylde man på rån och att de tre männen som dödat familjen varit ute efter att råna dem. Ingen fick någonsin reda på vad som verkligen hänt, utom de skyldiga förstås.
– Det är ju märkligt tycker jag, hur i alla sina dagar har då författaren fått reda på sanningen då? Vem är han?
– Jag ska ”googla” på honom, vänta lite. Alfred plockar fram sin mobiltelefon och börja peta på glaset.
– Vad hittar du pojke? Finns det någon information om honom?
– Lugn mormor, jag är inte klar ännu. Nu, vänta lite, här har jag visst något. Jaha, här står att författaren Jonathan Frisk är ett alias typ, alltså inte hans riktiga namn.
Alfred mumlade lite tyst medan han läste informationen på, ja vad hette det nu, jo Wikipedia hade ju Alfred sagt.
– Nä du mormor, något mer får jag inte fram. Jo alltså, han har ju skrivit fler böcker. Här står några titlar, får se nu, ”Är Tre Kronor för lite?” och ”Maktens tysta röst” och så en till, ”Vad folket inte såg”, ja så plus denna bok då ”Den hemska sanningen”.
– Så märkliga titlar, tycker du inte det? Man skulle kunna tro att det rör som skumma handlingar och beslut i maktens korridorer, eller hur? En författare med insyn bakom kulissen liksom.
– Jo verkligen, han verkar veta en hel del. Kan ju vara en journalist kanske.
– Jaa, det låter troligt Alfred. Verkligen troligt. Ja hur ska vi gå vidare nu då?
– Vi måste få reda på vem författaren faktisk är och hur han kommit över all information om svindeln här i staden. Frågan är ju bara hur vi ska få reda på det?
– Biblioteket är en källa för kunskap, vi går dit tycker jag. Någonting måste vi väl hitta ändå.
– Ok mormor, då går vi då, sa Alfred och hjälpte mig upp ur soffan.
När vi kom till biblioteket var en lågstadieklass där och en dam läste högt för dem. Nu skulle vi ju inte leta på den avdelningen utan längre in, där uppslagsverken fanns. Vi letade och letade, slog i ett stort antal böcker men vi fann ingenting. Då kom Alfred på att vi skulle söka de boktitlar av författaren Frisk. Vi hade tur och fann ”Vad folket inte såg” så vi lånade den. Sedan läste vi igen de gamla tidningsrubrikerna på mikrofish och faktiskt fann Alfred ännu en artikel, en som jag missat sist jag var här. Artikeln handlade om de tre skogsmännen, de som hängts i skogen. En bonde hade en dag märkt att tre av hästarna i hans stall, varit ute under dagen utan att han märkt det. De stod löddriga och svettiga i stallet. Alla tre hästarna var fortfarande sadlade när han fann dem. Detta hade han rapporterats till polisen först ett par dagar senare, polisen hade genast förstått att, det var de tre hästar som använts vid morden på familjen Lundin och att de tre männen då troligen borde finnas någonstans i närheten av stallet. Det var vid det tillfället som de tre ryttarna hade hittats hängda. Stall ägare Bertil Åskog bor strax utanför staden och har tillfälligtvis hand om några av de reservhästar som tillhör det infanteriregemente som just då befann sig på en övning i närheten. I en av sadlarna fann polisen en papperslapp med en anteckning på. Polisen vill inte vid detta tillfälle avslöja vad som stod skrivet på lappen.
Där slutade artikeln och jag såg på Alfred.
– Vad säger du om det, det måste ju ha varit de tre hästarna eller hur?
– Sure, visst är det de tre men jag undrar vad som stod på lappen, det skulle vara så intressant att få veta det alltså. Var kan den finnas nu tror du?
– Jaa, jag drog ut lite på svaret medan jag tänkte, hos polisen kanske, det vore väl det mest troliga. Hur man nu ska gå till väga för att få se den, ja det vet jag inte.
– Mormor, vet du, jag tror jag kan fixa det. Min kompis Ola, hans farsa är polis, kanske om jag ber honom kolla. Jag menar, man kan ju testa.
– Tror du verkligen att han skulle säga det till dig i så fall om han nu ens söker lappen.
– Nja, jag vet inte men jag ringer Ola och snackar lite med honom så får vi se.
– Men vad ska du säga då? Hur ska du förklara ditt intresse för fallet?
– Det vet jag inte än, det ger sig väl. Skrattade Alfred och slog ett mobil nummer på sin mobiltelefon. Jag hörde hur han pratade med någon och skojade lite med sin kamrat. Så började han lite försiktigt tala om en sak han hört, han undvek exakta händelser och bara liksom slank förbi det viktiga. Hur han fick fram sin fråga är jag osäker på men jag hörde hur han tackade och han sade att, nu var han skyldig en tjänst till kompisen. Så ringde han av och såg på mig.
– Nu du mormor, nu händer det saker. Ola skulle kila ner själv i gamla arkivet och kolla runt lite. Jag nämnde bara att jag hört en historia om tre hästar en dag stått i sitt stall, nyss ridna men ingen ryttare fanns och om en lapp som suttit instucken i en sadel. Lät ju otroligt, sade jag och att jag undrade vad som kunde ha hänt. Sedan sa jag att historien intresserade mig och kunde Ola snoka runt lite kanske. Snacka han blev förvånad när jag sade att det hänt 1932 haha.
– Men Alfred då, lurade du pojken?
– Nä då, han är ju en kompis vet ja, man har lite nytta av varandra ju. Nästa gång är det min tur göra en tjänst åt Ola. Nu tycker jag vi går hem och sen kan vi bara vänta och medan vi väntar kanske vi ska kolla lite i boken vi lånade?
– Ja det gör vi, svarade jag.


Nästa dag började med att vi började bläddra lite i boken med titeln ”Vad folket inte såg”.
Boken handlade om den unga svenska fackföreningen och om den styrande toppen. Att vara organiserad var A och O och den som inte ingick i facket kunde det gå illa för. Överallt spreds händelsen om Ådalen och de styrandes rätt att bolla med liv så som de gjort vid Ådalen. Strejkbrytare slogs ned och arbetarna hävdade sin rätt. Där var också ett avsnitt i boken om strejkbrytare som hölls i skogarna runt den lilla staden där jag bor. Skogsmän kallade de sig för, strejkbrytare, sa arbetarna. Några kända strejkbrytare, sådana som alltid dök upp vid olika strejker, visade sig var kända över hela landet. De levde alltid avskilt från andra. En man var särskilt känd för sitt våldsamma humör och var okänslig, han kallades ”tändhatten”, en före detta gruvarbetare. Vi fortsatte läsningen. I mannens sällskap sågs alltid två män, närapå av samma ”kaliber” som han själv, Ivar Olsson före detta järnvägsarbetare och Bengt Stensson, tidigare rallare. Först i slutet av kapitlet namngavs gruvarbetaren som Arthur Nilsson. Herr Nilsson hade vid flera tillfällen varit i slagsmål och vid ett sådant tillfälle, hade en man dött av skadorna. Dessa tre män var troligen de tre män som senare tagits av daga i en skog utanför en liten stad där en förfärlig händelse ägt rum i en park. En misstänkt fanns för de tre morden, den så kallade ”Bergssprängaren”.
– Det är de, skrek Alfred, mormor vi har funnit dem. Han studsade runt och viftade med boken.
– Lugna dig Alfred, visst måste det vara de tre männen, det är jag också säker på och nu har vi namnen på dem också. Hur går vi vidare nu då?
Alfred stannade upp och pekade på mig med klipsk blick.
– Jag ringer Ola igen, nu måste han ju hunnit kolla i arkivet, tycker jag.
Alfred ringde och fick tag på sin kamrat Ola. Som jag förstod det, höll han fortfarande på att leta och skulle ringa när han funnit något.
– Nu sammanfattar vi allt mormor, sa Alfred, vi gör en lista med alla inblandade namn.
Tillsammans skapade vi listan, som såg ut så här.


Händelserna

Familjen Lundin: dödades i parken 2 maj 1932
Av
Tre ridande män: Ivar Olsson före detta järnvägsarbetare och Bengt Stensson, tidigare rallare samt ledaren, gruvarbetare Arthur Nilsson. Kända strejkbrytare
Som
Betalats för att mörda familjen Lundin
Och som
Senare avrättats i skogen utanför staden, hängda i samma träd.
Troligen av
Bergsprängaren
Som anlitats av
De män i kommunen som förskingrat stadskassan
Och som avslöjats av Lundin

– Nu gäller det att få fram namnet på bergssprängaren också, hur får man då fram det?
– Mormor, vi kanske kan kolla gamla register över gruvarbetare. Det måste väl finnas sådana eller hur?
– Jo det måste finnas men jag tror mer på bilder från förr, med arbetslag som visar gamla gruvarbetare.
– Ja men var hittar man de bilderna då? På Nätet?
– Ja du som kan sådant där bör väl kunna få fram bilder på ”nätet” som du säger. Släktforskning Alfred, där ska du leta. Går det att söka på gruvor i närheten?
– Ja visst, vänta så kollar jag. Alfred började peka igen på sin mobil och ”sökte”. Det tog en stund men sedan ropade han högt att, nu hade han hittat något.
Alfred visade mig alla ”sökresultat” han fått och jag föreslog en sida som heter ”Rötter”. När sidan öppnats skrev Alfred i en sökruta, ”sprängare i … gruvan?
Genast kom det upp ett antal bilder. Vi tittade noga på varje bild och läste de namn som då och då fanns under bilderna. Vi fann ingen som ens kunde påminna om ”vår” sprängare.
– Vi prövar ”bergssprängare” istället, sa Alfred och skrev in ordet. Nu kom många av de bilder upp som vi redan sett men en och annan var ny. Den allra sista bilden var intressant, där visades tre rader med män, två stående och en sittande framför. I den bakre raden, i mitten, stod en enormt stor man. Han var säkert över två meter lång och var stor och bred. Något hår hade han inte och hans ansikte visade ett grymt uttryck. Vi läste under bilden, just den mannens namn var Sten Landén från en liten by utanför vår stad.
– Han är det, sade Alfred, det är han, bergis. Mormor det måste vara han!
– Du Alfred, sade jag, det där ”nätet”, det är inte så dumt du, jag tror också det är han, för den byn ligger bara ett par kilometer utanför vår stad. Alltså, Landén, jag tycker jag känner igen det namnet. Det är något som rör sig i minnet nu.
– Vad då mormor, vad är det du minns?
– Ja det är svårt att säga men något är det. Låt mig tänka lite.
Jag funderade och funderade, det är något som ville fram ur minnet men det satt långt tillbaka. Så ropade jag högt ”Nu vet jag”!
– Vad då, berätta mormor.
Jag såg på mitt barnbarn och berättade vad jag nu mindes.

När jag var ung flicka, så minns jag vid ett tillfälle en händelse, då en ung kvinna blev misshandlad vid den gamla eken i parken. Mannen som anklagats för att ha slagit henne var släkt med kommunalrådet Elias Landén i staden. Jag tror kommunalrådet vittnade om att mannen varit hemma hos honom just vid den tiden för misshandeln. Därav frikännandet alltså. Kvinnan avled senare på grund av skadorna hon fått under misshandeln. Alltså är kanske bergsprängare Landén den man som dödade de tre männen som i sin tur dödade familjen Lundin.
Alfreds mobiltelefon ringde, det var tydligen vännen Ola. Alfred lyssnade intensivt och tackade sedan för hjälpen. Han skulle höra av sig senare, lovade han.
– Nu mormor förstår du, nu vet vi vad som stod på lappen för Ola hittade den,
– Vad stod det Alfred, frågade jag, spänd på att få höra de ord som för många år sedan skrevs ner på en papperslapp och som stoppades in i en sadel som fanns på en häst i hästägare Åskogs stall.
– Så här stod det mormor enligt vad Ola sade. ”S, jag räddade dig en gång, nu är det dags att betala skulden. Möt mig i gammladan på Svenssons fält imorgon klockan tio på kvällen, E”. Fattar du mormor, det är han och det är den där kommunalgubben du talade om, E för Elias och S för Sten, vi har löst det mormor, vi har löst det! Alfred kramade om mig i ren glädje.
– Ja du store tid Alfred, jag tror du har rätt. Konstigt att ingen annan har löst det gamla fallet. Tänka sig, att det behövdes en gammal tant, en ung man och så ”nätet” för att lösa detta på drygt en dag. Nog är vi väl bra duktiga i alla fall du.
Vi satt länge den kvällen och talade och vår lista kompletterades helt.

Händelserna
Familjen Lundin: dödade i parken 2 maj 1932
Av
Tre ridande män: Ivar Olsson före detta järnvägsarbetare och Bengt Stensson, tidigare rallare samt ledaren, gruvarbetare Arthur Nilsson. Kända strejkbrytare
Som
Betalats för att mörda familjen Lundin
Och som
Senare avrättats i skogen utanför staden, hängda i samma träd.
Av
Bergsprängaren Sten Landén
Som anlitats av
släktingen och kommunalrådet Elias Landén
Och
De män i kommunen som förskingrat stadskassan
Och som avslöjats av Lundin

Nu hade vi löst hela brottet så vad ska vi göra med all information nu då. Jo vi bestämde att vi skulle försöka finna ut namnet på författaren som skrivit de böcker vi fått fram titlar på och vi ska skriva ner allt och skicka till en tidning. Äntligen skulle sanningen komma fram, sanningen som ligger bakom den lilla skylt som, är nertryckt i marken vid den gamla eken, i parken.

”Till Minne ”
Till minne av familjen Lundin som så tragiskt förolyckades den 2 maj 1932 i denna park”.

Några dagar senare kunde hela vår historia läsas i bygden, vi hade, Alfred och jag noggrant skrivit ner allt, precis allt och Alfred hade med hjälp av en dator fått hem bilden på Sten Landén samt bilder på dåvarande styrande i kommunen i staden. På en bild står Elias Landén vid en talarstol och man ser genast likheten mellan honom och släktingen Sten. Det pratades överallt om vad tidningen skrivit, många undrade vem som skrivit avslöjandet men chefsredaktören på tidningen hade lovat att inte avslöja mig och Alfred utan skrev att, uppgifterna kom från en anonym källa. Vem författaren Jonathan Frisk var hade vi ännu inte klurat ut. Kanske skulle vi aldrig få veta det.
Vi gick till parken en dag, jag och Alfred, vi slog oss ner vid den vackra häggen. Jag satt på min rullator och Alfred satt på gräset. En stund efteråt hörde vi barnskratt och strax såg vi den lilla familjen stå borta vid den gamla eken. Nu såg vi att ytterligare en man var med. Familjen vinkade till oss och så kom fader emot oss. Framme vid den plats där de brukat lägga sin filt, stannade fadern, tog av sig hatten och log mot oss.
”Tack kära ni för att ni hjälpt oss att bli fria, genom er kan vi nu lämna denna plats, för alltid och få ro, tack tack”
– Kära ni, sa jag rörd till tårar, det var det minsta vi kunde göra. Vi ville så gärna göra det rätta. Var så snäll hälsa er rara familj.
Fadern bockade och sa, ”det ska jag göra och du unge man har din gammelmorfars drag ser jag, han gav sig inte heller men med er hjälp lyckades han ändå få fram sanningen. Han kämpade länge för att finna det ni fann.”
– Vaddå, sa Alfred förbryllad, min gammelmorfar? Mormor vad pratar han om?
– Inte vet jag, sa jag snopen, min far, vad har han med detta att göra?
Fadern vände sig om och vinkade till mannen vid eken att komma fram. Sakta gick mannen, sakta och mycket välbekant. Det var min far som kom där, min käre fader.
”Tillåt mig presentera min kusin Jonathan Frisk, ja eller egentligen Alfred Mattson, er far kära vän och er gammelmorfar unge man”.
Jag reste mig och fick genast ta stöd av rullatorn. Alfred kom raskt till min hjälp.
– Far, sade jag tyst, är det du? Är det du som är författaren som har hjälpt oss med upplysningar via den där boken och som så ihärdigt sökte sanningen? Är det du Far?
Min far log alldeles så som jag mindes hans leende och svarade att, nog var det han. Han visste att vi, jag och Alfred, skulle lyckas. Han var stolt, sade han, stolt över oss. ”Mitt älskade barn och barnbarnbarn, ni fullföljde mitt arbete, Ni har gjort vad jag inte lyckades med, nu är allt löst och vi kan äntligen få ro” sade min far. Så vinkade de till oss och vände åter till den lilla familjen. Plötsligt försvann de, bara så där. Kvar stod vi, Alfred och jag med tårar som rann nedför våra kinder men det var blandade känslor.
– Tänka sig att jag inte bara har samma namn som gammelmorfar utan jag är lik honom också. Ja du mormor, nu har de frid, allihop och nu går vi hem och dricker kaffe och äter dina goda bullar, för nu lär det inte spöka mer i denna park.
– Ja nu går vi hem Alfred, nu har vi gjort vårt och nu ska det verkligen smaka med kaffe. Du är verkligen lik min far. Kanske blir du en ny Jonathan Frisk, sa jag och då skrattade Alfred. Man vet aldrig, sa han och så lämnade vi parken där den gamla eken står och lär väl stå där i många hundra år än. Parken var en plats för de levande familjer som skulle sitta där och njuta av den vackra häggen och ingen, absolut ingen visste att sanningen om vad som hände 1932 den 2 maj, den avslöjades av en ung man och hans gamla mormor och hennes nu döda fader och hans böcker. Bankdirektör Lundin och hans familj hade fått ro nu.


Slut




Författare:

Publicerat

Dela: