Vid järnvägen

Vid järnvägen
av Gojon

En söndagsförmiddag om hösten år 1945 vid järnvägen mellan Syracuse och Buffalo i norra delen av staten New York står en man vid ett fönster på järnvägshotellet i Clifton Springs och väntar på att tåget skall komma förbi. Han har just avslutat de rutiner som den som vill visa en prydlig fasad i kyrkan måste genomföra: tvätta, raka sig och klä sig så fin som ens garderob förmår, kavajen hänger än så länge kvar på sin galge.

Det bleka solljuset tränger sig förbi mannen in i rummet och sprider ett vemodigt ljus över kvinnan i den rosa underklänningen i fåtöljen. I knäet har hon sin bibel. Hon har just borstat dammet av mannens kavaj. Men det är hennes stund nu. En stund har hon stannat till. Det är den stund som blir över då mannen har fått den hjälp han behöver och innan hon ordnar och klär sig själv. En stund för tanke. En stund av klarhet. Hon kan Bergspredikan utantill men vill se svart på vitt att orden står där: Man kan inte tjäna två herrar. Man kan inte tjäna både Gud och mammon. Älska din fiende. Det är så enkelt att älska en vän. Så svårt, så omöjligt att älska mammons tjänare.

Av syllarnas tjärdoft kommer minnen från seklets första år till mannen. Han lade just den räls han nu betraktar. Det var tungt jobb, visst, men han var ung, stark och glad. Han bar räls, han svingade släggan, han dansade och sjöng.

Motstycke till ung kvinna fanns inte. Hon serverade soppa till rallarna och slängde käft med dem på samma eleganta vis. Hon kunde övertyga vem som helst om vad som helst verkade det och hennes blod kunde koka av patos. Är ni slavar tro? Tag er rätt! Vad väntar ni på! Inspirerad av Jesus agiterade hon inför dem alla och de blev upp över öronen förälskade. Men lyssnade mest och dansade vildast, det gjorde han. Ett ungdomligt famntag en sommar, ett påkallat bröllop till hösten, en vinter i väntan och en vår med ett nytt liv.

Själens sår har läkts till fula men dolda ärr. I sömnen och i drömmen är kvinnan dock försvarslös och gråter förtvivlat. Spanska sjukan tog ett av barnen, lunginflammationen ett andra. Hur de tillsammans än arbetade och slet förmådde de inte hålla hunger och undernäring borta. Att kräva lön som gick att leva av var vanskligt. En trilskande arbetare med krav byttes genast mot en annan; foga sig eller svälta än mer var alternativen. Kvinnan och mannen som denna söndagsförmiddag år 1945 sitter och läser bibeln respektive står och väntar på att ett tåg skall komma vann slaget om arbetarnas tankevärld. En för alla, alla för en! Solidaritet! Strejk!

Natten mellan den sextonde och sjuttonde strejkdagen vintern 1915 var det oväder med blåst och snöblandat regn. Kvinnan och mannen överraskades av beväpnade män som slog in dörren till lägenheten där familjen sov. Tumult uppstod, svordomar ropades och hotfulla kommandon skreks och barnen grät, nej tjöt av skräck, ty också mamma och pappa uppträdde som farliga främlingar. Förmannen förde befäl och gav order om omedelbar avhysning och transport på ett öppet flak till en plats långt från närmsta hus. Kvinnans bön för sin febersjuke son lämnades utan avseende.

Följande dags eftermiddag dog pojken under ett träd i sina föräldrars famnar. Hjälplöst förtvivlade tröstade familjen varandra viskande med pannorna tätt tillsammans.

Kvinnan och mannen som väntar på att gå i kyrkan denna söndag om hösten 1945 skall snart dö. För ett par dagar sedan köpte de varsin revolver.

I nöd och lust tills döden skiljer oss åt hade de lovat och de har en sträng moral och håller sina löften. Kvinnan läser i sin bibel och mannen väntar på ett tåg och de har varit gifta i fyrtio år. Dagen innan hade de knackat på hos den åldrade förmannen. Han hade öppnat och plirande frågat vad saken gällde. Minns han en ovädersnatt 1915? Minns han en arbetare och hans hustru? Minns han en liten oskyldig pojkes död?

En sista gång vill mannen se tåget. En sista gång söker hon bland Jesu ord. Nu hörs tågets hetsiga tuffande på avstånd och ångvisslans varningstjut vid korsningen. Kyrkklockorna ringer till gudstjänst. En sista gång skall de söka förlåtelse.

Skriven av: Göran Jonsson