Vikingar 2

Anklagad

Han tittade på Eiva som låg precis bredvid honom. Han granskade hennes ansikte som om han letade efter hennes innersta. Han såg friden vila över hennes mun. Han såg kärleken i hennes ögon som stirrade rakt upp liksom frånvarande och drömmande. Han kände så starka känslor för det han såg och allt som var förknippat med denna underbara kvinnan, som var hans fru, att han fick en klump i halsen och tårarna nästan trängde förbi den tjocka pansar han hade varit tvungen att klä sig i under sin uppväxt. Tårarna, som aldrig riktigt nådde ut, var av kärlek och glädje som aldrig skulle dö. Han mindes plötsligt den gången när de var nygifta och skulle ha sin första son. Detta hade varit den enda gången de hade grälat och blivit riktigt osams, enligt hans förmenande. Han mindes hur det hade känts och kunde fortfarande återge alltihop ordagrannt, han bestämde då att han aldrig skulle behöva känna sig så igen om han kunde rå över det. Dessutom hade han varit upphov till alltihop.

- Eiva, sa han med barsk röst. Eiva, har du något att berätta för mig?
-Nej, sa hon litet häpen och skrämd över den plötsliga frågan som egentligen lät som en anklagelse. Vadå?
-De andra kvinnorna tisslar och tasslar om dig. De säger att du försökt locka en av de slutresta karlarna till dig! De säger att ni har varit ner till bäcken och till skogen tillsammans flera gånger medan vi andra varit på resa. Nu vill jag veta om det är sant.

Han nästan skrek ut de sista orden, men egentligen inte av ilska utan av besvikelse och en sorts vacklande i den stora kärlek han alltid kände för henne. Han visste att en ny kvinna i byn kunde få mindre problem med de andra kvinnorna, en sorts kvinnlig rit som de ingifta måste ta sig igenom innan de var godkända. De nästan stötte ut den nya så att hon var tvungen att förtjäna sin ställning och medlemsskap i byn. Men han kunde ändå inte låta bli att känna smärtan i bröstet över vad de hade berättat för honom, han måste få veta av henne. Eiva hade tittat förfärat med uppspärrade ögon på honom när hon tog ett par steg tillbaka och satte sig snubblande på långbänken vid väggen. Han såg att han hade gjort henne illa med sin anklagelse men var förblindad av känslor han inte kunde styra över och nu måste han få veta.

En del slutresta (de som av olika anledningar var olämpliga att följa med på resor) var unga och ogifta och skulle förmodligen så förbli eftersom det innebar slit och slaveri att gifta sig med en sån, dessutom skulle det inte bringa ära över brudens far som gifte bort sin dotter med en slutrest.
Aron hade fått en arm avhuggen på sin första resa som iochmed det också blev hans sista, han var nu förvisad till ett liv i ensamhet i byn, men han hade ju längtan efter kvinnor då han i övrigt var fullt frisk. Aron var ungefär i samma ålder som Eiva och den enda mannen som var så ung i byn när karlarna var ute på resor. När Aron och Eiva hade funnit sin vänskap hade båda deras tillvaro blivit något drägligare och de kände bara en varm vänskap till varandra, inget annat. Men de borde förstått att kvinnorna i byn skulle missuppfatta deras vänskap och sprida rykten, och nu var Eivas tur kommen att stå till svars inför sin man.

-Vi är vänner, sa hon. Aron är snäll och vi kan prata med varandra, men du är min man och borde förstå att jag inte har andra än dig. Alla kvinnorna är besvärliga med mig och håller hela tiden på att driva med mig för att jag är ny och när då Aron och jag blev vänner blev det behagligare att ta hjälp av honom . Jag trodde att du skulle förstå det utan att behöva fråga, nu har vi varit gifta i två år och jag väntar dessutom barn, men du litar inte på min kärlek , jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att förstå. Jag har behov av mänsklig kontakt även när du inte är här, det får jag inte av kvinnorna. När alla ni karlar är hemma behandlar kvinnorna mig med respekt för att jag är gift med dig, men när du är borta är det annorlunda, det måste du förstå.

Hon slutade prata för att hon inte längre kunde. Tårarna kom och hon kunde inte längre dölja sin besvikelse över att bli misstrodd. Hon grät också för att hon kände att hon gjort fel men inte visste riktigt hur, Aron och hon hade bara varit vänner och stöd för varandra, hur kunde det vara fel att vara vänner? Hon var rädd för att bli förvisad av den mannen hon verkligen älskade men inte längre kände igen, han hade aldrig tidigare visat sinne mot henne och nu kändes det som om han aldrig skulle kunna titta på henne igen.
Eisbjörn stod länge och tittade på sin fru där hon halvlåg i förtvivlan över bordet med tårarna i ögonen. Ju fler minuter som gick desto lugnare blev han och ju lugnare han blev desto mer ångrade han vad han sagt. Till sist kände han sig förtvivlad över att ha gjort Eiva så ledsen och nu visste han inte vad han skulle säga eller göra. Den stolta vikingen släppte axlarna och huvudet mot golvet och liknade mest en skamsen liten pilt. Så sa han till henne med en ångerfull men stadig röst något han aldrig skulle tänkt bara några minuter tidigare;
-Eiva, en så god vän som Aron verkar vara till dig och som ser till att du har det bra när jag är borta borde också vara min vän. Vill du bjuda hit honom på kvällsvard ikväll så att vi kan lära känna varandra? Då får kvinnorna något nytt att skvallra om och jag lovar dig, Eiva, att jag aldrig mer ska tro på skvaller om dig innan jag har hört vad du har att berätta.
Så vände han sig om för att gå ut och låta henne vara ifred. Men han hann inte fram till dörren innan Eiva hade rusat upp och kastat sig i hans famn, fortfarande gråtande men med ett begynnande leende på läpparna.

Författare:

Publicerat

Dela: