Vikingar 3

Aron

Aron var som det flesta vikingar. Han var ganska storväxt och orädd. Han hade många gånger vunnit olika kraftprövningar som unga män höll på med för att bevisa för varandra och sig själv om sin förträfflighet. Ja, han var som vikingar var mest, ända till det var dags för första resan. Han var 15 år och längtade ut till äventyren som han innan bara hade fått berättade för sig. Han dagdrömde om hur han var den mest fruktade viking någonsin och att han skulle någongång bli hövding genom sin styrka och list. Aron visste att hans möjligheter var oändliga och att begränsningarna bara låg hos honom själv. Nu var det snart dags att visa alla, nu äntligen skulle han följa med på en resa till fjärran länder. Men även om han längtade efter att få resa så längtade han faktiskt tillbaka också. Hans far hade förhandlat om hans blivande fru. Flickan i fråga var den sötaste och duktigaste av alla flickor i byn, tyckte Aron. Hon skulle bli en bra fru för honom när han återvände efter resan. Aron hade allt att se fram emot, det kändes som om själva livet började nu. Som om han vaknade ur en lång, lång dvala. Livets goda kom för att ta med honom på en lång promenad, eller om Aron fick som han ville ; en språngmarsch.

Under resans första hälft var Aron lite besviken. Han var besviken på att det inte hände något, de hade ju bara seglat och seglat, inte det minsta strandhugg hade blivit av än. Inget raider under vilda tjut hade han ännu fått uppleva. Var alla historier han hört bara påhittade? Ju längre resan pågick ju lägre blev Arons humör. Han kände sig lurad och besviken och när de så äntligen gjorde sitt första korta uppehåll så visade sig att de bytte varor med varandra. Inte ens ett hårt ord utdelades mot dessa människor som kallades Franker eller Galler. Det blev för mycket för den hetsige unge Aron, han förblev tyst och besviken resten av resan. Så besviken att när de närmade sig nästa strand var han inte längre beredd på det bakhåll som väntade.

Attacken som kom från ingenstans nedgjordes effektivt av hans folk, men i den korta stridens hetta hade Aron plötsligt känt sig villrådig och sänkte ett ögonblick sitt svärd. Ett hugg som var menat för en annan viking avvärjdes så att det tunga svärdet studsade åt sidan och med stor kraft träffade Aron«s sänkta arm. Om han hade hållit sitt svärd i läge hade förmodligen hugget studsat ännu en gång och inte gjort någon skada. Men nu var det försent, hans arm var nästan helt avskuren precis nedanför axeln och han domnade sakta bort i en röd dimma. När han vaknade till liv igen kände han ingen smärta förren han mindes vad som hänt. Han låg på en bänk och det var fullt med människor omkring honom. Hans mamma och pappa? Hur kunde mamma vara här? Senare fick han reda på att den av vikingarna som var läkekunnig hade förbundit hans sår med läkande örter . Sen hade de under hela återresan givit honom en speciell svamp som töcknade om hans sinne så att han slapp känna smärta. Ja, han var inte ens medveten om att han fanns och att han varit vaken största delen av hemresan. Han var glad att han levde och fick se sina vänner igen och han försökte sträcka ut sin hand till hälsning. Nu upptäckte han att det inte fanns någon arm där han fortfarande kunde känna smärta. Tankarna villade runt i huvudet; med bara en arm skulle han aldrig kunna följa med på fler resor. Hans första äventyr blev också hans sista. Plötsligt kände han en hastig blixtrande smärta i hela kroppen, när han insåg att hans blivande fru nu måste gifta sig med någon annan. Någon som kunde ta hand om henne på erforderligt sätt. Hans långa promenad hade slutat innan den ens hade börjat.

När Aron som vanligt satt nere vid bäcken en dag hade en av kvinnorna i byn kommit för att tvätta. Han reste sig för att gå för han visste att kvinnorna inte ville synas ensamma med honom pga skvaller och rykte. Det enda som fattades honom var ju en arm, i övrigt var han en vanlig man med vanliga drifter och behov även om dessa hade avtagit med åren i en bamhärtig gest från gudarna då han aldrig skulle få uppleva äktenskapets fröjder. Men när han reste sig så undrade kvinnan om han inte ville hålla henne sällskap och prata medan hon tvättade. Hon hette Eiva och var gift med Eisbjörn, det visste han. Han visste också att hon fick stå ut med mycket från de andra kvinnorna då Eisbjörn var ute och reste. Aron avböjde försiktigt erbjudandet att stanna med anledning av ev skvaller men Eiva sa att hon inte längre brydde sig om sådant och det skulle inte heller hennes man komma att göra. Hon bad honom åter en gång att stanna och med viss tvekan satte sig Aron ner igen, även han behövde sällskap. Nästan ingen brydde sig om honom i byn. Endast de läkekunniga pratade någon gång med honom då han efter sin olycka lärt sig att skilja på olika växter och örter och rötter och var den mest kunnige läkeman i byn nu. Men han kunde inte tillskansa sig någon egentlig status med dessa egenskaper då en läkekunnig måste kunna följa med på resor vilket ju en gång varit till hans egen fördel. Det var nu tio år sedan.
Han fann snart att Eiva var intresserad av att lyssna på honom, liksom hon förstod allt vad han sa och han kände också tillbaka att han förstod allt hon sa. Han lärde henne om örter. Hon visade honom hur man färgade vissa klädedräkter. De lärde varandra att ingen borde behöva känna sig så ensam som de bägge hade gjort tidigare. De blev vänner.

Författare:

Publicerat

Dela: