Vikingar 4

Byliv Sommarkvällen gav svalka jämfört med den heta dagen och i hela byn skyndade människorna med sina bestyr för att bli klara och kunna njuta den sköna kvällen i samkväm. Assar - byns hövding - bjöd ikväll en hemkomstfest liksom han alltid gjorde när en resa var till ända. Festen var till Gudarnas ära för att de hade krönt resan med framgång men detta året var festen även en slags förkunnelse att Assar fortfarande var hövding, sista resan hade kunnat bli slutet på hans makt. Hela dagen hade grisarna grillats hela över öppen eld och både mjöd och en sorts vin hade burits fram i mängder från vinterlagret som nu skulle tömmas på fjolårets rester för att ersättas med nytt. Timmermännen som lagade skeppen hade tagit paus i sina egentliga uppgifter för att snickra till långbord och bänkar som de unga kvinnorna sedan smyckade med blommor och allehanda hantverk av både guld och silver och keramik. Vissa män var utsedda att tända stora bål runt hela byn så att gudarna kunde se på även när det var mörkt. Ungbjörkar höggs ner och placerades på bägge sidor om den avlånga festplatsen, liksom en allŽ. Dessa björkar smyckades med smala tygstycken i glada färger för understryka glädjen som borde finnas hos varje människa i byn en sån här kväll. De unga ogifta männen började festligheterna med en brutal lek där både yxkastning mot tavla och envig man mot man ingick, för att eventuellt imponera på en blivande svärfar. De äldre männen bevakade spelen med ett halvt öga för att inte verka för intresserade, vilket fick de unga männen att kämpa än värre. Medan förberedelserna pågick berättade Eisbjörn för Eiva om sin sista resa. De hade fått en högre status nu och Eiva behövde inte längre vara med om dylika förberedelser. -Vi seglade i många dagar i ett nytt vädersträck innan vi såg skymten av land. Vi var trötta och irriterade då vi äntligen såg fast mark vid horisonten. Alla förberedde sig för att eventuellt möta en ny fiende. Men vi blev överrumplade av den syn som väntade oss. -När vi närmade oss kusten mötte oss befolkningen med utsträckta armar till hälsning i sina små båtar. Båtar byggda att endast klara lugna vatten, detta var inget resande folk. Vi har aldrig tidigare varit så långt borta och befolkningen verkade som de inte sett eller hört om nordbor innan. Vi tog deras hälsning och invit för vi trodde detta var ett enkelt folk som levde endast av naturen och inte hade behov av rikedomar. Inget tydde på något annat. Efter den långa resan var det skönt att lugnt invänta den fortsatta färden mot andra kuster och rika folkslag. Germund - vår son - liksom de andra unga männen fann att folket var ovanligt vackert och tittade lystet på kvinnorna. Så vackra var det att varenda en skulle kunna vända tidigare aldrig så nära vänner att bli för evigt ovänner. Jag såg hur det kokade i männen när Assar beslöt att lämna detta land orört - så även deras kvinnor. <-Ingen i vårt sällskap skall vanhelga detta fredliga folk som tagit oss till sina gäster och bjudit oss sina hus och sovplatser tillika mat och dryck i överflöd trots att fattigdom präglar deras egen levnad. > Assar är vår hövding och alla följer vi honom, men detta beslut skapade osämja och tvivel vilket senare skulle få ödesdigra följder. Vi åtnjöt sex dagar i stillhet med tanke att ge oss av på den sjunde. Detta hade vi gjort om inte deras hövding hade bjudit oss att medverka vid en cermoni. Vi stannade ännu en dag. Cermonin var en vädjan till deras Gudar att låta oss - deras nya vänner - få en säker seglats till den horisont vi sökte. Till skenet av den stora lägerelden samlades dansarna för att nedkalla Gudarna. Först kom hudmålade, nästan nakna dansare och utförde en vild dans till trummors dån. Efter den hektiska dånande dansen hade man väckt sina Gudar. För att blidka och hedra dem kom nu nästa samling dansare ut ur en speciell hydda, alla med fjäderprydda huvuden och smyckade dräkter. När vi i den belysning som elden gav fick se deras dräkter och alla dess detaljer häpnade vi av förvåning. Vi hade misstaget oss på deras fattigdom. Dräkterna var smyckade med guld och ädla stenar. Våra män började oroligt röra på sig. Cermonin var slut enligt deras förmenande. De vände sig mot Assar som ännu stod fast vid sitt tidigare beslut. <-Vi har blivit väl behandlade och skall så återgälda. > Men nu var männen både druckna och vilseledda i sina sinnen av vackra kvinnor och åsynen av guld. Någon tog första steget att trotsa vår hövding och fick några andra med sig. De som tvekade bestämde sig vid åsynen av den nya dans som började att även de medverka. En skön plats förbyttes till ännu ett slagfält. Assar och hans närmaste - Jag och de andra åldermännen - hade inte längre kontroll över situationen och valde att vända huvudena bort från den syn som inte lämnade oss oberörda. Trots allt var detta vårt värv och hövdingen och hans män ställer sig hellre vid sidan än låter sig strida mot sina egna. Det männen gjorde har de gjort många gånger förut. Men aldrig har jag sett så många ångerfulla och skamsna vikingar samtidigt som vid avfärden. Alla hade skuld i den föga ärorika utvecklingen. Vi högg av den utsträckta handen och tog det vi åstundade från ett illa beväpnat och mycket fredligt folk. Vår skicklighet och stolthet bjuder oss att endast utmana eller låta oss utmanas av jämlika motståndare. Men guldet förblindade oss alla och vi stannade i två dagar för att hitta allt som fanns att hitta medan de av oss som så ville förlustade sig med deras kvinnor. Innan avresan gick dock Assar in bland klungan av män och krävde utmaning av den som hade valt att ta första steget till Hövdingtrots. Om männen inte längre har respekt för Hövdingen kommer han ändå att bli avsatt inom kort. Han som tagit första steget drog sitt svärd med darrig hand och flackande, vädjande ögon. De som stod runt honom bildade en vid ring, liksom en arena. Ingen hade lust att hjälpa honom, detta var enda utvägen för den unga man som vanhedrat sin hövding. Den enda bysonen som inte kom hem blev alltså inte dräpt av fiender eller krigare utan av sin egen hövding som han trotsat. Han lyfte hela skulden med sig bortom de levandes rike och gjorde på så sätt oss till ett enat folk igen. Men skammen och ångern gav inte lätt vika från oss så vi lämnade inte bara ett offer till gåva utan också hälften av roven för att inte utarma ett folk som hade en svår tid framför sig. Det som jag berättat för dig Eiva var lika mycket mitt verk som någon annans och jag vill helst aldrig mer tänka på händelsen, men du måste få veta. Min sista resa blev inte den resan jag vill minnas och berätta vid elden nästa vinter och vintrarna efter den. Eiva sa inte ett ord. Varken till skam eller till tröst. Hon kände det som om detta var något Eisbjörn var tvungen att gå igenom för att komma vidare på nå«t sätt. Ett tungt offer att bära, men desto lättare att ha genomgått än att ha framför sig. För hon visste att förr eller senare skulle alla ändå få se både djup elände och himmelsk fröjd. Man visste aldrig vad man hade ogjort sen tidigare. Hon hade haft en dröm den natten som visade henne och Eisbjörn i främmande kläder och på främmande platser. Hon fick en känsla av att hon var förmer än honom i drömmen. Det fanns stora gröna slätter med blommande träd. Det fanns många människor som var hennes trälar och gjorde som hon sa medan han underhöll henne med sång och dans. Det fanns också ett enormt stort stenhus med torn vari de alla bodde. Eiva tog drömmen för sann eftersom känslan var ärlig i den. Hon berättade om sin dröm för Eisbjörn som då fick anledning att berätta om sina syner för henne. Nu visste de båda två att de var för evigt bundna till varandra i något där Valhall och Yggdrasill inte ingick. Germund stormade på ynglingavis in där de satt. Hans kläder var sönderrivna och hans uppsyn vild. Han hade deltagit i de unga männens festlekar. Spelen var nu över och som alltid var det omöjligt att kora någon som segrare, vilket heller inte var det väsentliga i alltihop. Han hade kommit för att föra dem till festplatsen som nu var färdigställd och bara väntade sina gäster. Som nybliven andrehövdingfamilj skulle de inta bordet direkt efter hövdingfamiljen under cermonilika former. - Kanske har vi en del att betänka och ångra, Eiva. Men för stunden vill jag bara tänka på hur mycket vi har att glädjas åt tillsammans. -Vi tar den där pojken som ser ut som en Kelt efter att en viking fått syn på honom och äntrar festen med stolt uppsyn trots honom.

Skriven av: Torsten Larsson