Vikingasilvret

VIKINGASILVRET

Det jag ska berätta utspelade sig den sommaren då jag just hade fyllt 17 år.
Jag bor i ett samhälle som heter Knivsta som ligger 1,5 mil från Uppsala. På den tiden var Knivsta inte en egen kommun utan ingick i Uppsala kommun.
Från Uppsala till Norrtälje och havet rann en gång för länge sedan den mäktiga Långhundraleden där vikingarna forslade sina båtar för att till slut nå fram till havet eller för all del till Uppsala.
Efter Långhundraledens väg låg det ett antal borgar som beboddes och användes av vikingarna i olika syften.

En mycket varm sommardag hade börjat övergå i tidig kväll och den nedgående solen brann fortfarande vackert på en klarblå himmel. Jag och tre kamrater hade bestämt oss för att dra iväg från betongen ett tag för att bada och dricka öl. Vi laddade våra moppar med badkläder och en massa bärs som någons brorsa hade köpt ut. Vi tog vägen mot Norrtälje och nådde ganska snabbt Brunnbybadet, där vi bestämde oss för att stanna ett tag för att ta en bärs. Niklas som en av polarna hette sa att han ville bada redan nu så efter lite tjafs bestämde vi oss för att stanna på platsen.
Efter att alla hade badat drog vi på en bandare som Janne hade med sig. Vi drack öl och snackade. Sjön låg blank och fridfull och skymningen började att sänka sig över badplatsen. Vi blev fullare och tröttare av all bira som absolut skulle ner i våra strupar. Snacket hade blivit segt och samtalsämnena obegripliga och jag gick och pissade för kanske tionde gången den kvällen. När jag stod där och svajade farligt nära buskarna så hörde jag hur något prasslade till. Jag lyfte långsamt på mitt lullande huvud men såg bara busken. Jag vände mig om som i slowmotion, utan att sluta pissa, för att kolla om det var någon av grabbarna som försökte skrämma mig. Jag försökte fokusera blicken och till slut såg jag att alla tre låg där på gräsmattan. Kanske hade dom somnat. Plötsligt small det till bakom mig. Jag vände mig om, såg fortfarande ingenting, vände mig om och började vingla tillbaka till platsen där vi satt samtidigt som jag ropade att grabbarna skulle vakna. När jag nästan hade nått dit vände jag mig åter om och fick då se något jag aldrig kommer att glömma om jag så lever i tusen år.

Ut ur buskaget kom en fantastiskt vacker flicka springande. Hon hade någon form av gamla kläder med vackert snidade spännen på. Håret var långt och brunt. Det låg som en aura runt henne precis som om jag drömde att jag såg henne, men det var så verkligt. Hennes röst var ung och vacker när hon ropade på hjälp, men i hennes ansikte lyste skräcken. Hon stirrade rakt på mig. Jag stod som förlamad och kunde inte förmå att röra mig. Plötsligt kände jag mig spiknykter. Jag bara stirrade på flickan. Plötsligt delade sig buskarna som om en älg hade travat rakt igenom. Ut kom en enorm man med långt rött hår och lika rött skägg. På huvudet hade han någon sorts hjälm och på kroppen bar han linnekläder med rik utsmyckning. Jag förstod genast vad det var jag såg. Vikingar.
Han stormade rytande fram bakom flickan som nu bara var fem meter från platsen där jag hade frusit fast. Nu såg jag plötsligt svärdet mannen hade i högra handen. Han rusade som en besatt och innan jag hade hunnit röra mig hade han hunnit fram till flickan, svingat sitt svärd genom luften med enorm kraft. Det träffade flickans hals så att huvudet omedelbart skildes från kroppen. Den enorme vikingen stannade innan kroppen hade slagit i marken, böjde sig snabbt ner och tog något som flickan hade runt midjan. Han tittade på föremålet som liknade en påse som hängde på ett skärp eller en rem.
– Man lurar inte Vegdil ostraffat, inte ens om man är släkt. Väste mannen genom skägget.
Han stoppade påsen innanför sin skjorta och plötsligt vände han upp huvudet och stirrade på mig med nästan glödande ögon.
När han talade så hörde jag att det var på ett främmande språk som jag varken kunde eller visste vad det var, men ändå förstod jag vad han sa.
- Vem är du? Vad gör du här? Frågade han hotfullt samtidigt som han reste sig upp och närmade sig mig.
Plötsligt blev jag obehagligt medveten om att jag befann mig mitt i det som hände. Att det inte var en dröm. Jag ryggade tillbaka samtidigt som den enorme vikingen långsamt närmade sig mig med handen på svärdet.
- Svara mig! Sa han hotfullt.
Jag fick inte fram ett ord och skulle precis vända mig om för att se vad mina kamrater gjorde när det prasslade till i buskarna bakom vikingen. Han snurrade runt samtidigt som man kunde höra mansröster som ropade efter någon. Han tittade sig snabbt om och sprang åt vänster rakt mot vägen. Jag tittade efter honom och blev plötsligt medveten om att kiosken var borta. Jag såg inte vägen eller någonting annat heller. Där vägen normalt går och där kiosken står fanns nu bara skog. Jag tittade mig förvirrat om och insåg att mina kompisar, mopederna och allt var borta.
Innan jag hunnit samla tankarna för att kunna förstå vad som hade hänt så stormade en skara män ut ur buskaget där jag hade stått och pissat tidigare.
När dom nådde fram till flickans kropp som låg blödande på gräset föll en av männen ner på knä, vände sitt ansikte mot himlen och skrek i förtvivlan.
Två av männen kom snabbt fram och grep tag i mig. Dom förde mig fram till mannen som satt på knä och han reste sig långsamt upp.
- Vem är du? Frågade han på det främmande språket.
- Björn. Svarade jag.
- Var är han?
- Vem? Frågade jag fast jag egentligen visste att han frågade efter den store vikingen som alldeles nyss hade sprungit in i skogen.
- Vegdil. Fräste han fram med avsky i rösten.
Jag pekade mot skogsbrynet. Han tittade dit, tecknade åt tre av männen att bege sig dit och såg åter på mig. När han talade gjorde han det med en lugn och myndig stämma som ingav respekt.
- Det här var min fru och Vegdils syster. Han och hans män överföll oss i gryningen så jag lät min fru fly med en sak som inte fick falla i orätta händer. Vegdil har aldrig skattat sin släkt högt, så han gav sig av efter henne. Vi andra kämpade länge mot hans män och hade till slut besegrat dem. Vi jagade som galningar genom skogarna för att hinna före Vegdil, men…
Han tystnade.
- Vad gör du här? Och varför är du nästan naken? Frågade han.
Jag tittade ner på mig själv och insåg att jag bara hade ett par badshorts på mig. Jag bestämde mig snabbt för att inte försöka förklara något som jag ändå inte förstod så jag svarade.
- Jag badade i sjön där när din fru och Vegdil dök upp.
- Jag ska nog ta reda på vad du är för en krabat. Du följer med oss. Sa han och böjde sig ner vid sin fru.
Han lyfte försiktigt upp henne samtidigt som han gav en av männen order om att ta hand om huvudet. Mannen stoppade huvudet i en säck och började sedan gå åt det håll dom hade kommit ifrån.
Jag fattade inte vad som hade hänt, jag var så förvirrad och rädd att jag knappt kunde andas.
Vad gjorde jag här och var var mina kompisar.

Sakta började vi gå mot skogsbrynet där männen hade stormat ut för ett litet tag sedan. Plötsligt blev jag livrädd, slet mig loss från männen, vände mig om och började springa. Jag sprang, utan att vända mig om, in i skogen på andra sidan badet. Jag kunde hela tiden höra männen ropa där bakom mig när jag sprang.

När jag hade sprungit ett bra tag så kom jag fram till en liten hydda. Utan att tveka drog jag bort skynket som hängde för dörröppningen, och klev in. Det var dunkelt, nästan mörkt inne i det lilla rummet jag hade kommit in i. Det glödde lite i en eldstad mitt på golvet. Jag stod och andades häftigt eftersom jag hade sprungit och inte vilat en enda gång.
- Välkommen främling. Sa plötsligt en späd röst inne i hörnet.
Jag hoppade till och kisade mot platsen där rösten kommit ifrån. Något rörde sig och fram från sitt gömställe kom en liten man med slitna kläder. Hans ögon tittade vänligt på mig när han tilltalade mig.
- Var inte rädd. Jag är gammal och kan inte skada dig. Mitt namn är Baldur. Vem är du och varför har du inga kläder?
Jag hade knappt hämtat mig från överraskningen och var fortfarande andfådd men rabblade ändå fram.
- Jag heter Björn och mina kläder ligger borta vid Brunnbybadet. Jag blev tillfångatagen av en viking och hans män. Dom jagade en man som heter Vegdil som hade dödat den andra mannens fru, som också var Vegdils syster och……
- Åh nej! Utbrast han plötsligt, höjde sin lilla hand och fortsatte.
- Det räcker unge man. Sitt ner så ska jag se till så att elden tar sig.
Jag satte mig ner vid eldstaden och väntade tills Baldur hade tänt elden. Han satte sig på andra sidan och började berätta.
- Den andre vikingen du talar om heter Saris och är hövding på Borgen Broborg vid Storån och Stenby, på norra sidan om Långhundraleden.
- Vegdil var en gång Saris närmaste man men blev ertappad då han stal av silvret som tullarna förvarade på borgen. Silvret skulle sedan föras till Sigtuna där kungen håller till.
Saris blev ursinnig och skickade Vegdil på porten. Vegdil som egentligen ville ta över efter Saris som hövding lovade att en dag komma tillbaka för att störta Saris.
När Saris lite senare gifte sig med Vegdils syster Dimma, som hade stannat kvar på borgen, svor Vegdil att hämnas.
- Vegdil sa att Dimma hade stulit något från honom. Sa jag. Saris berättade att Vegdil och hans män hade överfallit borgen och i virrvarret hade Dimma flytt med Vegdil i hälarna.
- Förmodligen hade man gömt silvret och skrivit ner gömställets plats. Det fick Dimma med sig när hon flydde men tyvärr…..
Han tystnade och huvudet sjönk ner mot bröstet.
När han tittade upp igen var hans tidigare så pigga ögon fyllda med tårar och han sa.
- Dimma var mitt brorsbarn, liksom Vegdil. Jag bodde också på borgen och visste om Vegdils planer på att störta Saris och hotade att avslöja honom.
En kväll blev jag bortrövad och förd genom skogen. Man lämnade mig i den här hyddan och sa att om jag kom tillbaka skulle jag dräpas.
Förresten vad är Brunnbybadet? Frågade han.
Innan jag hade hunnit svara drogs skynket bort från dörren och in klev Saris. Jag satt alldeles stilla och väntade.
Saris satte sig på knä och sträckte fram sin hand när han sa.
- Baldur! Är det här du är? Jag trodde du var död.
- Vegdil lät föra bort mig. Sa Baldur. Jag har hört om vad som har hänt av min vän Björn här.
Saris vände sin blick mot mig och sa.
- Du! Så jag fick tag på dig till slut.
- Saris! Sa Baldur. Låt bli pojken han har ingenting med saken att göra.
- Nå, då så! Sa Saris. Kom med mig Baldur vi måste skynda oss. Vegdil vet var silvret är gömt.
- Nej, jag stannar här. Svarade Baldur. Hämta mig när Vegdil är död.
- Som du vill gamle man. Sa Saris.
Plötsligt fattade jag mod och frågade.
- Kan jag följa med? Jag måste till platsen där ni mötte mig.
- Låt gå! Svarade Saris och tillade. Ge honom något att skyla sig med.
En av hans män som hade stått i dörren hämtade ett tygstycke som han knäppte med ett spänne om halsen på mig.
Jag sa adjö till Baldur och följde med männen genom skogen.
När vi nådde platsen för Brunnbybadet stannade jag och tackade Saris för hjälpen. Han sa att jag fick följa med till borgen om jag ville. Jag tackade och sa att jag kanske skulle komma senare.
När männen hade försvunnit började jag vanka av och an för att på något sätt komma på vad som hade hänt.
När jag hade vandrat runt på gräset ett tag stötte jag till något mjukt med foten. Jag böjde mig ner och såg att det var en liten påse, en sådan som man sätter på ett skärp eller snöre. Jag kände genast igen påsen som den som Dimma hade burit och Vegdil hade dödat henne för.
Jag reste mig upp och hade precis vänt mig om när det prasslade till buskarna. Ut ur skogen kom åter Vegdil och han hade svärdet i handen. Han började springa och det gjorde jag med. Plötsligt snubblade jag och slog huvudet i en sten. Det svartnade för ögonen.

Jag vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Jag försökte resa mig upp. Det blixtrade till i huvudet. Jag kände i pannan och hittade en jättebula. Plötsligt minns jag Vegdil och försökte åter att resa mig upp. Då såg jag Janne, Niklas och Peter som låg på marken och sov. Jag såg mig omkring och såg att allt var tillbaka som det brukade.
Jag hade drömt. Gud vad skönt. Tänkte jag.
Men vad var det jag hade i handen? Jag öppnade den försiktigt och där låg något som Dimma hade haft om livet. Något som Vegdil hade dräpt henne för.
Skinnpåsen!


SLUT




Författare:

Publicerat

Dela: