Vilhelm 2

Kapitel. 2 Om hur tomtenissarna flyttade in på vinden och att Vilhelms skola stängs tidigare.

En mycket becksvart natt, då månen lyste upp våran mycket mörka och kalla del på jorden, och marken var ljusblå som vatten kom en tomtefamilj gåendes på skogstigen.
Dom kom från kommunen Mo i Rana och hade blivit hemlösa, eftersom människorna i , hade huggit ner deras jättegamla ek i och gjort om det till virke.
Först kom pappan med ett så långt och yvigt hår och skägg att man kunde tro att det var en guru från Indien, sedan mammman med det kuliigaste håret som man kunde tänka sig och det kunde göra flera Stockholmsfröknar mycket avundsjuka, och till sist dottern med långt svart hår.
(- Var det dom som var på fotografiet?
- Avbvryt inte.)
Plötsligt kom en snöstorm mitt emot honom.
Allt som var synligt inom nära håll försvann.
Plötsligt kom en västanvind, lika busig och lekfull som alla sin brödrar som har funnits och sedan dött, tog tomtefamiljen upp i luften.
Där flög dom i många timmar (egentligen hade det bara gått två timmar), och just då dog västanviden ut, lika fort som dom hade kommit upp, så kom dom ner igen.
Men den här gången störtdök dom ner, och alla bad en bön om att landningen skulle gå bra, just då -KRASCH!- föll dom rakt igenom ett hustak.
Ett fall av råttor, spindelväv, murbruk och kråkbon regnade ner på vinden, och pysslingen (som bodde uppe på vinden) trodde att det var flygtrollet från Jotunheim som hade kommit för att hämta honom.
Pysslingen gömde sig bakom en gammal flyttlåda.
Stackars Tummetott, pysslingen som hade fått vara med om allt möjligt i sitt liv, drog ner sin hatt över ögonen och höll för munnen eftersom han trodde att flygartrollet skulle ta honom genom andningen och hårlukten.
( - Hårlukten? frågade jag.
- Hår luktar, sa ägaren mycket kort och underligt)
Just då hörde han en röst som sa:
- Titta, pappa!
- Va! tänkte Tummetott. Det där kan inte vara flygtrollet från Jotunheim. Rösten talar ju bokmål. Flygtrollet talar bara fornnorska, ett språk som bara vi småfolk kan.
Han drog upp hatten.
Den satt mycket långt ned på huvudet, men till sist fick han upp den och tittade upp från flyttlådan.
En tomtefamilj lika lång som han hade kommit in genom taket.
- Vem är ni? frågade pysslingen.
- Vi är en vanlig tomtefamilj från Mo i Rana, sa pappan. Jag heter Tomte-Lars. Det här är min fru Garn-Lisa, och detta är min dotter Fia.
- Jaha, sa pysslingen. Själv heter jag Tummetott.
- Tummetott? frågade Tomte-Lars.
- En av dom som bor här, Jostein, har gett min det namnet eftersom jag egentligen någoting annat och det är krångligt att säga för människor, sa Tummetott.
- Men vem bor också här? frågade Fia.
- Vi har Johanna, Johan-Helmer, Vilhelm....
- Vilhelm? frågade Tomte-Lars förskräckt. Har vi kommit till huset där den elake Vilhelm bor?
- Javisst, sa Tummetott.
- Herregud min skapare, sa Tomte-Lars.
- Vad är det? frågade Garn-Lisa.
- Vi har kommit till det hus där Vilhelm bor, sa pappan. Nu kommer vi att dö av hans elakheter.
- Så illa är det väl inte?
- Jovisst, för han är en av dom mest elaka pojkar i hela Norge, kanske i hela Norden.
Dom blev rädda, men Fia sa:
- Om han kommer för nära jag så ska han få en läxa som han kommer aldrig att glömma.
- Men eftersom ni har kommit hit så kan jag visa er var ni kan sova, sa Tummetott och visade dom till en vrå som var nära skorstenen.
Där var det varmt och skönt.
Sedan somnade allihopa, inklusive Tummetott, vid skorstenen.
Nästa dag gick Vilhelm, Jostein, Karin och Kjell till skolan, men efter ett par timmar kom dom hem.
- Har ni skolkat? frågade farbrodern mycket strängt.
- Nej då, sa alla fyra på en och samma gång.
- Men varför kommer ni hem så tidigt så? frågade farbrodern.
Då började Vilhelm berätta att han det var hans tur att hämta vatten åt fröken, och han gick till vattenkranen för att fylla glaset med vatten, men då hände det något underligt.
Kranen gick inte att öppna.
Hur mycket han än försökte så gick det inte.
Fyra gånger rovade han och på den fjärde tog han i så hårt att kranen gick av, och ut sprutade det kallvatten över hela golvet.
Läraren ställde sig på kateden och alla dom andra barnen ställde sig på sina bänkar.
Människorna på vattenverket stängde av vattenledningarna och rörmokaren Adam Johannesen fick nämligen komma till skolan.
Sedan visade det sig att dom gamla rörledningarna hade rostat igen så ordentligt att man fick nämligen riva upp hela rörsystemet i hela skolan och sätta in nya rör där.
Att skicka dom till Rognan var nu för tillfället omöjligt, för skolan och byn låg på en plats där det tokstormade varannan dag, och dessutom var det dyrt att låta dom bo där till fredag.
Då beslöt rektorn där att dom skulle få jullov mycket tidigare än förut.
(- Nu överdrev du väl? frågade jag.
- Jo, jag kanske överdrev där en smula. Men rören gick faktiskt sönder och vi fick nämligen jullov tidigare än förut.)
- Talar du sanning? frågade farbrodern Vilhelm mycket fundersamt.
Och just då kom fastern halvt flåsande och halvt svettig till farbrodern och hon sa:
- Skolan har stängts i fem månader för reparation.
Då tappade farbrodern sin pipa och svimmade.
Han fick sedan en bula och mattan fick en mycket ful svart bränd fläck.
Detta var nog den enda gången han hade berättat sanningen för sin farbror.
- Det blir döden för oss, sa Tummetott. Han ska vara hemma i hela fem månader här. Han kommer att bli dubbelt så elak.
Tummetott började att gråta, men Fia sa mycket bestämt:
- Om han kommer för nära jag så kommer han att bli en tomtenisse.
- Du kan ju inte göra honom till en tomtenisse, sa tomtefar.
- Kanske det, men jag ska ge honom en tomtes ansikte så att du kan sedan förtrolla honom.
- Jag kommer att dö snart! sa pysslingen
Men det skulle inte alls bli värre som dom trodde.
(- Vad menar du? frågade jag.
- Om du hör på vad jag säger så får du reda på det, sa ägaren.
Han var nästan lik som Herr Willy Wonka i boken 'Kalle och Chokladfabriken' av Roald Dahl.
- Hur kommer det att gå för honom?
- Det ska du få höra snart för jag måste dra en stor bloss och sedan måste jag ta hand om två stycken nygifta japanska turister som ska komma hit senare idag och titta på mina antika saker från Japan och Kina).

( Ni får veta mer om i nästa kapitel.)










































Kap. 3 En hemlighet som pysslingen och Jostein har för ett litet tag framöver.

(Efter att han hade dragit sin bloss, tagit hand om dom japanska turisterna så började han att berätta 'eventyret' om Vilhelm igen.)

Det gick två dagar och Vilehelm hade inte gjort något rackartyg för sig.
Men på den tredje dagen började det igen som vanligt, men den här gången fick han utegångsförbud i en vecka.
Orsaken var mycket ovanlig för alla mobbare och retstickor:
'Han hade lagt en dynamit under farbroderns stol och antänt den medan hans farbror läste tidningen.'
Och det kan man kalla för straff.
Hur mycket han skyllde på Kjell eller på Karin så fick han straffet.
Den dagen hade Tummetott ingenting att oroa över, men han hade börjat att äta mer tyckte Jostein.
Han sa att han ville ha mycket gröt och han fick mycket gröt.
Men den som får mycket gröt blir tjock, men han blev aldrig tjock.
- Vad mystiskt! tänkte Jostein. Det här måste undersökas.
Då han skulle få gröt vid lunch nästa dag fick han mycket gröt och då började Jostein att gå mycket, mycket tyst bakom honom.
Där gick pysslingen Tummetott med en stor portion gröt i sin famn utan att ha en aning om att Jostien gick där bakom.
Jag undrar hur det skulle ha varit om din bror eller syster t.ex. gick bakom dig utan att du hade en aning om det?
Och efter att dom hade gått uppför trappan, hela vägen fram till vindsdörren, då Jostein sa överraskande till pysslingen:
- Vad gör du då min käre vän?
Då hoppade pysslingen till och han tappade grötallriken (men gröten föll inte ur den), och han satte sig ner på golvet.
- J-j-jostein? Vilken sammanträffande! Men vad vill du då?
- Jag vil veta om en sak, sa Jostein mycket bestämt.
- Vadå? frågade pysslingen frånvarande.
- Varför har du börjat äta mer än förut? frågade Jostein. Svara.
- Du ska inte vara så nyfiken. Ja, lika nyfiken som din bror, sa pysslingen och gick.
Men Jostein tog pysslingen i rocken och han sa:
- Jag släpper dig inte förrän du har berätta om varför du har börjat att äta så mycket, sa Jostein.
Plötsligt började pysslingen att stamma och svettas.
- NÅ?
Efter en mycket lång stund av tystnad sa pysslingen:
- Okej då! Men du får inte berätta om det här för någon annan, speciellt din bror. Han kan göra dom illa och kasta sedan ut dom.
- Dom! Vilka dom? frågade Jostein.
- Följ med, sa pysslingen och de började att gå igen ända fram till vindsdörren.
Jostein öppnade dörren och dom gick in.
- Lås dörren, sa pysslingen.
- Varför? frågade Jostein.
- Gissa. Därför att din bror kan komma in hit och förstöra det hela.
Jostein gjorde det som pysslingen sa.
Han låste dörren med en nyckel som hängde på väggen då man kom in dit.
Uppför trappan bar det, in i vinden och då blev Jostein förvånad.
Han hade upptäckt hålet där tomtenissarna hade kommit igenom och han tänkte:
- Jag ska be 'onkel' laga hålet så att det inte börjar att komma in så mycket snö hit.
Dom gick till hörnet och nu var det Jostein som fick en chock, mycket större än vad pysslingen hade fått när tomtefamiljen brakade ner igenom taket många dagar innan.
Han hade fått syn på tomtenissefamiljen.
Pappan som satt i sin gungstol och rökte en tomtepipa, medan flickan och mamman satt och löste korsord.
Att lösa korsord är mycket bra för huvudet.
Det är stimulerande och på ett mycket speciellt sätt lärande.
Han ville bara springa och berätta om detta för Vilhelm, men han satte sig ned på golvet och sa:
- Hej!
Då upphörde dom all aktivitet och dom sa:
- Hej!
Sedan blev det tyst, mycket tyst.
Det enda som hördes var snön som föll ner mot golvet och spraket från skorstenen.
Då sa Jostein helt plötsligt:
- Jag önskar att jag kunde bli lika liten som en tomtenisse.
- Jamen det är lätt, sa tomtefar. Först knäpper du med fingrarna två gånger och sedan ska man säga Abra Karba La Poff.
- Är det så enkelt? frågade Jostein.
- Javisst, sa tomtemor.
Då knäppte Jostein sina två gånger och sedan sa han:
- Abra Karba La Poff.
Jostein krympte och krympte ända tills han var lika liten som en tomtenisse.
- Wow, sa Jostein och sedan blev han mycket tyst en stund.
- Hur känns det? frågade tomtefar efter en stund.
- Fantastiskt, sa Jostein. Nu kan jag ju krympa när jag vill.
- Akta dig, sa tomtefar. Man ska inte överdriva.
- Okej. Men hur blir man stor då?
- Man knäpper en gång och sedan säger man FFop Al Abrak Arba.
(- Men det är ju Abra Karba La Poff baklänges, sa jag.
- Just det, sa ägaren.
- Vad händer sedan då?
- Du får veta mer om du lyssnar mycket noggrant.)
Han knäppte en gång och sa:
- FFop Al Abrak Arba.
Då växte han till sin vanliga storlek.
Där stod Jostein med öppen mun och han såg ju inte riktigt klok ut.
- Kan du lova att inte berätta om det här för din bror 'den elake Vilhelm'? frågade Fia.
- Javisst, sa han och satte sig ned.
- Men vad ska du göra nu då? frågade Tummetott.
Ingenting kom från hans mun på ett mycket långt tag.
Till sist sa han mycket glad:
- Det här må jag berätta för Vilhelm.
Han hade nog glömt att han inte skulle berätta hemligheten för Vilhelm.
Pysslingen trollade så att trappan gick upp i rök och han sa nu mycket allvarligt:
- Du ska inte berätta om detta för Vilhelm. Han kan komma upp hit och förstöra hemligheten. Varenda gång du tänker berätta den här hemligeheten för han eller någon annan i din närhet, så krymper du till en tomtes storlek. Förstått?
Jostein nickade och han var mycket blek i sitt ansikte. Det kan man förstå när han hade blivit så skrämd av pysslingen.
Pysslingar är faktiskt lättretade och dom kan faktiskt förtrolla en utan att den förtrollade ens märker det.
Då trollade han tillbaks trappan dit igen och Jostein gick nedför den och hans faster blev mycket förskräckt då han kom ner till köket.
Han var vit som ett lakan, och då trodde hon att han hade sett ett spöke däruppe.
- Vad är det? frågade hon. Har pysslingen skrämt dig nu igen?
- Ja, sa han med en mycket underlig stämma. Det har han.
Hon suckade och satte sig på stol.
- Ja, sa hon. Vad ska man göra med pysslingen? Vi kan ju inte slänga ut honom för han bodde redan här då den där bonden från Bodö bodde här på vintrarna.
- När dog bonden? frågade Jostein.
- För femtiofem år sedan, svarade hans faster. Men nu ska vi inte prata om det. Nu ska vi baka pepparkakor. Vill du hjälpa mig med det?
- Javisst, sa han. Det gör jag så gärna.
Och så började dom att baka pepparkakor.
Men Jostein tänkte hela tiden:
- Kommer detta att hålla?

(Och om detta får ni veta i nästa kapitel.)

Skriven av: Adde