Vilhelm 4

Kap. 6 När Vilhelm åkte skidor nedför Nissebacken.

( - Har du velat åka skidor? frågade ägaren.
- Jadå, sa jag. Jag har alltid velat åka skidor, men jag har liksom inte kommit på det rätta knycket.
- Då ska du få höra hur det gick för Vilhelm då han kärde sig att åka skidor. Men först så ska jag berätta för er om hur det gick för Vilhelm nu.)

Dom närmaste dagarna, då han gick ut, blev han retad och mobbad av alla slags djur.
Han kunde nu djurens, trollens och alla dom andras språk.
Jag kan ta ett exempel här:
Det var en kråka och en korp som kraxade (här på människospråk):
- Titta, Kraxe.
- Vadå? frågade korpen som hette Blacke Svartkorp.
- Ser du inte vem det är som går där?
- Nej, allt jag ser är en tomtenisse med en liten luva och en rödvit halsduk.
- Det är ju Vilhelm.
- Vilhelm?
- Ja, du vet, den där elake pojken som blev förtrollad av Fia, tomteflickan från Mo i Rana?
- Jaså, han. Jag kom från Bergen, så jag vet ju inte vem han är. Kan du inte snakk` litt tydligare?
- Han är, eller var, en av Norges och kanske Nordens mest dumma, elaka och lata pojkar som retade med folk och fä. Så kom tomteflickan Fia en vacker dag och gav honom en förtrollning och det var så han blev till tomtenisse. Ska vi reta han?
- Det låter ju orimmligt att reta han. Vi retar ju själv jämt.
- Kanske det. Men han drog av mig två stycken fjädrar därbak för två år sedan, så jag kommer ihåg det.Och dom fjädrarna tyckte jag om. Han gjorde nog en hövdinghatt av den.
En sådan hövdinghatt, som kråkan pratade om, är en fjäderliknande skrud som indianhövdingarna hade på sig.
- Ska vi göra det, men med vadå?
- Vi retar upp honom med prat.
- Okej.
Då började dom att reta.
I dina öron skulle det låta som krax, krax eller något liknande, men i Vilhelms öron lät det så här:
- Hej du, rö´luva.
- Ska du ut och reta upp någon? Ja, just ja. Du är så liten att dom kan ge igen, utan att du ens vill det.
- Gå och lägg er, sa Vilhelm. Ni vet ingenting om att vara liten.
- Jodå, sa Blacke Svartkorp. Vi vet att du behöver en sväng om, isället för att du skulle bli en tokskalle, så var den enda meidcinen för dig att bli sådär.
Men Vilhelm svarade inte, utan han gick trumpet vidare igenom och nu fick han verkligen höra hur djur hade mått då dom hade blivit retade av Vilhelm.
Ett lodjur slog honom med tassen och då flög Vilhelm så långt att djuren kunde inte hitta honom sedan.
Och en annan gång sa en ekorre att han brukade ta kottarna (som sitter på granarna och talllarna) för dom och nu gav dom igen genom att kasta flera jättebamsiga kottar rakt på honom, men lyckades dock att undkomma deras raseriattacker.
Det var ju tur det den gången, men ibland kunde det hända bra saker.
Och en av dom där bra sakerna var den gången, då han lärde sig att åka slalom på tomtevis.
Han, Fia och Jostein hade en dag gått upp på ett fjäll för att åka skidor.
Men det värsta var att Vilhelm kunde inte åka slalom, bara längdåkning.
Vilhelm hade sagt att han kunde inte åka slalom, men Fia sa bara:
- Det gör inget. För nu är du en tomte, och då kan du lära dig åka skidor snabbt.
Tyvärr gjorde inte Vilhelm det, utan han stod bara i tomtarnas hemliga backe, Tomtebacken, och skakade.
Han var någolunda rädd och då sa han:
- Vad ska jag göra?
- Allt du behöver göra är att börja åka.
- Men jag är rädd, sa Vilhelm och började att skaka värre än någonsin.
Och då började det att hända saker.
En trollsvans sprack ut ur byxorna och öronen hade blivit större än förut.
Då sa han:
- Trollar du nu igen? Har jag inte nog med besvär?
- Det är inte hon, sa Jostein, utan det är din rädsla. Troll är nämligen rädda för att åka slalom.
Och då hoppade en kråka rakt på Vilhelm, och då började han att fara nedför backen.
Men det dumdristigaste var att han hade glömt skidstavarna.
Han skrek på mamma, men då sa hans ena fot:
- Sväng!
Och så svängde Vilhelm.
Då sa den andra foten:
- Korsa!
Och så korsade han.
Men då stannade han och det gick så fort att han for rakt in i en snödriva.
Hans trollsvans och trollöron försvann.
När en tomteunge har lärt sig att åka slalom, så försvinner svansen och öronen lika fort som dom kom till.
Jostein kom och frågade:
- Hur gick det?
- Bra, sa han. Det gick fenomenalt. Mina fötter sa att jag skulle svänga och korsa.
- Dina fötter? frågade Jostein. Du måste skoja.
Men han sa ingeting, utan han for uppför backen tilllsammans med Jostein och där såg dom Fia hålla i den kråkan som knuffade ned Vilhelm.
- Du ska inte knuffa en tomtenisse nedför en backe, sa Fia.
- En tomtenisse! kraxade kråkan förskräckt. Jag trodde det var ett troll.
Och han fick straffet att vara en julkråka till den 23: december.
Djur kan också vara jultomtar, men dom har bara på sig en tomteluva och dom ska vara snälla med alla djuren, för annars så krymper dom och blir lika stora som en nyfödd unge.
Sedan, efter bestraffningen med kråkan, började Vilhelm att åka slalom: med stavarna till hjälp den här gången.

(- Den här historien var ju inte lång, sa jag.
- Men nästa historia är lång, sa ägaren.)

(Nästa kapitel kommer snart och då händer det något oväntat.)



Kapitel.7 En mycket underlig förlossning.

Nu hade det blivit pepparkakebakning hemma hos Vilhelm.
Det var en mycket fin stämning där hemma.
Alla, inklusive pysslingen, tomtarna och Vilhelm hjälpte till.
Vilhelm hade inte alls tyckt om att baka pepparkakor, men nu när han var en tomtenisse så tyckte han om det.
Han sjöng julsånger och var glad.
Hans farbror, faster hade märkt att han hade blivit förändrad sedan hade hade blivit förtrollad av Fia.
Men hans kusiner tyckte att han överdrev med sin godhet.
Och det kan man göra, men det gjorde inte Vilhelm.
Ibland kunde han göra 'nissestreker' med t.ex. någon i byn.
Men ingen kunde förstå vem som hade gjort det, fast det visste dom i hemlighet.
Fast ibland kunde någon bli arg för att han hade gjort 'nissestreker' mot t.ex. deras katt.
Det var bara en som retade honom, och det var hunden Moses.
Hunden, som hade blivit uppkallad efter Moses i Bibeln, var en finnspets-hälleforsare (en blandras) och han ägdes av gamle pensionerade skogsvaktaren Terje Johansen i byn.
Han brukade reta Vilhelm, då pojken brukade vara i byn.
Men Vilhelm gav igen och en gång hällde han snö över jycken då han låg och sov i sin hundkoja.
Vilhelm skulle också vara med i byns luciatåg.
Luciatåget lussade för första gången 1936, och då var det (utan att ens självaste Vilhelm visste) hans farmor som var lucia för första gången.
Traditionen hade funnits i många år, och en del år fick man ställa in det på grund av för lite folk.
Och plötsligt skulle han vara med i tåget detta år.
Hans faster hade försökt att stoppa det.
Inte kunde man ha en tomtenisse i tåget, som var en förtrollade pojke.
Men lucian sa bra att han kunde vara med, även om han var en förtrollad padda.
Lucian trodde väl att fastern var knäpp.
För hon trodde väl att han var en liten femåring som uppförde sig som en tioårig pojke.
Hon var dessutom från en familj där man inte trodde på tomtar och oknytt.
Sedan visade det sig att hon hade fel.
För det första kunde han alla sångerna utantill, för det andra så blev någon förvånad över att någon kråka kunde reta honom och för det tredje så kunde inte han ta sig kläderna efter att dom hade lussat (hans riktiga kläder hade ju som, berättats i två kapitlar tidigare, försvunnit under mystiska omständigheter).
Det var den första och enda gången hon fick höra talas om och se Vilhelm i verkligheten, men det skulle hon nog komma ihåg för resten av sitt liv.
Ja, för Vilhelm hade livet varit det varit svårt och galet, men nu hade det börjat bli lite ordning på hans godhet.
Men en gång fick han reda på att det inte bara fanns tomtar, utan att det fanns troll.
( - Hur då? frågade jag. Hur då?
- Vänta så ska jag berätta, sa ägaren.)
En natt, då månen var kritvit och stjärnorna skälvde, kom det två stycken små filurer gåendes på skogsstigen.
Dom var små, men ändå nog lika stora som tomtarna, och man kunde nog inte riktig se vad det var för några som kom vägen, men man kunde se en del saker som en kappsäck, en svans och en luva.
Men det var bara en som såg det och det var räven.
Räven tänkte:
- Det här måste jag berätta för Vilhelm och dom andra tomtarna.
Han skuttade igenom den en meter tjocka snön och kom snart fram till Vilhelms hus.
Då tänkte han:
- Hur ska prata med han? Tänk om jag väcker en människa ? Det får kvitta.
Han tog ett djupt och började att yla:
- Vakna. Vakna.
Men den enda som blev väckt var pysslingen, han öppnade takluckan och skrek:
- VAD VILL DU?
- Jag måste få prata med Vilhelm.
- Varför då? frågade pysslingen.
- Jag har sett något förskräckligt, sa räven.
- Då måste det vara något så viktigt för Vilhelm, tänkte pysslingen.
Han gick ned till Vilhelms rum och i sängen fann han en liten Vilhelm ligga i sängen och sova.
Hans vantar och luva hängde på sängknoppen och han sov en mycket djup sömn.
Det lustiga med att han sov var att han sov med kläderna på.
( Tomtar sover så här för att slippa sätta på sig kläderna. Både effektivt och bekvämt.)
Där låg han och sov i sitt mycket fluffiga täcke.
Han drömde om att han var en äkta tomtenisse, en äkta tomtenisse som inte alls var en förtrollad pojke. Plötsligt så försvann drömmen och han vaknade. Men han var morgonstrött.
- Vakna, sa pysslingen. Vakna. Du måste stiga upp.
- Vad är det? frågade Vilhelm. Vad vill du? Är klockan redan sju?
- Nej, klockan är bara fyra. Du måste prata med räven därute, sa pysslingen.
Men då han hörde 'räven' blev han klarvaken och så rädd att han gömde sig under täcket och darrade.
- Tänker han äta upp mig? frågade Vilhelm.
- Var inte så dum, sa pysslingen. Han vill prata med dig.
Vilhelm satte på sig den röda luvan, sina vantar och knöt på sig skorna, och gick ned till räven.
- Vad vill du? frågade Vilhelm.
Räven berättade att han hade sett två stycken svarta små skuggor i skogen och han var rädd.
Men Vilhelm sa:
- Vi ska kolla upp detta.
Han tog fram en lykta och gick ut, men när han hade kommit ut såg han sig om och där stod pysslingen och räven som två stycken räddharar.
- Kom nu, sa Vilhelm. Annars så går jag själv.
Dom ville inte stå där i mörkret ensamma, så dom följde med.
Det var mörkt och det enda som lyste upp var månen, men snön var lika mjuk för det.
Till slut såg Vilhelm ett ljus som var mycket svagt.
Han gick närmare, närmare och till slut kom han, pysslingen och räven fram till ljuset.
Och vad tror ni att dom fick se?
Jo, en trollman och en trollkvinna som låg där och sov.
Vilhelm viskade till räven att trollkvinnan skulle nog ha barn.
Hur kunde han se det då? Jo, hennes mage var stor och hon andades tungt.
- Vi måste ta in dom i huset.
Men pysslingen var emot.
- Jag vill inte bo med två stycken troll som ska ha ungar, sa han mycket besämt
- Vad ska vi göra då? frågade räven. Ungarna klarar ju inte kylan dom första dagarna. Dom kan dö.
Pysslingen suckade.
- Vi har vär inget annat val då, sa han.
Dom tog trollen så tysta i famnen, men då sa Vilhelm:
- Dom är för tunga.
- Vi är små och då är allt som är smått och lätt för en stor, stort och tungt för en liten, sa pysslingen.
Men det begrep ju Vilhelm inte ett dugg bättre.
- Jag kan hjälpa er, sa räven. Hoppa upp på min rygg.
Dom hoppade upp på ryggen och så bar det iväg.
Räven for över stock, stenar och stubbar, men då dom hade nästan kommit till huset hörde Vilhelm ett ojande.
Han tittade ned och såg trollkvinnan som nu hade börjat att få ont.
- Skynda dig, sa Vilhelm. Hon ska snart föda.
Räven skyndade sig och for raka spåret in i huset.
Där stod Vilhelms faster och farbror.
Dom undrade vad det var som stod på nu då.
- Trollkvinnan har ska föda ungar, sa pysslingen. Vi har ingen tid att förlora.
Då vaknade trollmannen och han frågade:
- Var är jag?
- Du är hos tomtenissen Vilhelm.
- Vilhelm? frågade trollet. Den elake Vilhelm?
- Jodå, sa pysslingen, men nu är han snäll.
- Vad ska ni göra? frågade trollet.
- Vi ska hjälpa din fru, för hon ska föda barn snart, sa Vilhelm.
Då blev han förvånad och då sa han:
- Vänta så ska jag väcka min fru.
Han väckte frun och han förklarade att tomtenissen Vilhelm skulle hjälpa som att föda barn.
- Skynda er, sa hon. Jag känner på mig att dom kommer snart.
Dom skyndade sig och nu var det dags.
Trollkvinnan tog i allt vad hon hade och hon skrek nästan, men Vilhelms faster höll för munnen på honom så att dom inte skulle väcka någon annan.
Vilhelms farbror drog till slut ut en lite trollunge som skrek, sedan drog han ut en till och den skrek också, en tredje kom också och den skrek också, men till sist kom en fjärde som inte kunde skrika.
Då drog trollet i ungens svans och då började den att skrika.
Plötsligt kom Jostein, Kjell, Karin och tomtarna springandes nedför trappan och alla frågade:
- Vad står på?
Dom hade blivit väckt av skriken från trollungarna.
- Trollet här har fått fyra barn, fyrlingar, sa Vilhelm. Vill ni se dom?
- Ja, skrek allihopa.
Dom hoppade upp på bordet och där fick dom syn på trollungarna som låg ihopkurade bredvid varandra.
Men då skrek en av fyrlingarna.
Den skrek och hickade på en och samma gång.
- Han är hungrig, sa Pyra. Har du bröstmjölk?
- Javisst, sa hon och tog av sig tröjan.
Hon började att ge de skrikande barnen bröstmjölk en efter en och alla tittade förtrollande mot dom små söta nyfödda trollbarnen.
Något sådant får man bara se ett par gånger under sin livstid, men en sagoprofessor får se ett sådan sak trehundra gånger under hela sin livstid.
Pysslingen sa:
- Ja trollbarn är faktiskt söta då dom är nyfödda. Men jag hoppas att vi kan ge dom ett eller annat vett i skallen. För dom kan ju inte bli som dom där trollen som spricker av solen.
- Dom spricker väl inte? frågade Karin allvarligt.
- Nej då, sa han. Det gör dom inte, men jag menade att dom skulle kunna bli som dom där trollen. Bara bråkade och ställde till saker.
- Jaha, sa hon då.
- Vad ska dom heta? frågade tomtemor.
- En ska heta Johan, den andre Camilla, den tredje Karl och den siste Vilhelm.
- Vilhelm? frågade Vihelm. Menar du att din unge ska få heta så efte MIG?
- Javisst, sa hon, du räddade mina ungar från att dö en tidig död.
Och ingen ville gå och lägga sig, så alla var vakna från halv fem på morgonen till klockan sju på kvällen.
( - Det var ett sött slut, sa jag.
- Ja, sa ägaren, men historien är ännu inte slut. Det är mycket kvar.)

(Fortsättning följer i kapitel 8.)

Skriven av: Adde