Vilhelm Omskivning

Vilhelm och tomtenissarna.

Förord.

Historien är påhittad av en människa, men av en mycket duktig människa och det är faktiskt jag som har skrivit den här sagan.
Saga, saga det är ju mer lik en kapitelbok men jag tycker faktiskt att det är en saga av den långa sorten.
Den utspelar sig faktiskt i årstiden vintern och i månaden december.
Jag valde vintern och december, eftersom det är en perfekt årstid, men en mycket speciell månad att skriva om tomtar och annat som händer vid juletid.
När man hittar på historier måste man tänka på vad den ska handla om och vad det ska hända i den.
Jag tycker om att skriva historier och nu hoppas jag att det inte är någon som blir arg då jag berättar den här historien.
Någon kanske känner sig som pojken Vilhelm i den här sagan.
Huvudpersonen som är i prologen och några snuttar av kapitlet är Johan Stenlund från Vuoggatjålme i Arjeplogs Kommun som är på besök hos sin svenska morbror och norska moster.
Titel- och huvudpersonen som är en pojke började egentligen som en idé till en saga som jag fick i sömnen.
Jag lider ibland, eller ofta rättare sagt, av att jag kan inte sova.
För att få styr på mina drömmar så brukar jag ligga i min säng med öppna ögon och fantsiera ihop historier.
Och den kvällen fantiserade jag ihop en snutt (Och då var det jag som höll i tomtenissen och denne hoppade upp genom taket) och där såg jag ingen annan än en vanlig tomtenisse som höll i mig då jag hoppade upp igenom ett hål i ett tak och lite senare fick jag se hur det gick till då jag blev krympt till en tomtes storlek.
Det var så den här sagan blev till.
Jag började komma på figurerna och sagan fick sin fantastiska formning tack vare att jag skrev den som jag ville att den skulle vara.
Vilhelm är ingen annan än jag själv som visar hur jag skulle ha sett ut om jag var en retsticka som höll på att reta jämt och ständigt.
Huvudpersonerna är mina släktingar, men tomtarna är påhittade.
Mina tomtar är inga svenska tomtar, utan dom är de norska som jag tycker lite mer om.
Jag upptäckte dom där tomtarna tack vare min moster, som bodde i Arjeplog i ett halvår.
Då var hon vikariat för hemkuskapsläraren Lilly-Ann Jädeby som hade tagit ledigt sex månader för då var hon i Spanien.
Och nu ska berätta för er vad jag och mormor gjorde ett år då Kaspar i Nudådalen gick på den svanska kanalen SVT 1.
Då såg vi på 'Jul i Blåfjell', som gick NRK 1, och det såg vi på dom dagarna när jag var och hälsade på hos hon.
Orsaken var att jag hade läst i Aftonbladets TV-bilaga att den svenska julkalendern var en skam.
Varför vet jag inte, men det bara så.
Och en sak till: Det finns också sagofigurer i verkligheten utan att vi ens märker det.
Det är sant.
Men många skulle nog kunna säga till en författare:
- Du är knasig. Det finns inga sagofigurer i verkligheten. Kan du inte strunta i det här dumheterna och börja skriva en deckare istället?
Jag skulle nog säga:
- Du kan ju pröva att skriva en deckare själv, så får du reda på hur svårt det är att skriva för vuxna.
Det går bättre att skriva för barn.
Dom har inte så värst mycket saker att begära i en bok, bara om det finns figurer i den.
Jag har försökt att skriva en novell för äldre människor om H.C. Andersen och Jenny Lind, men det har tungt att skriva den.
Man ska också tänka på att jag har skrivit den som högläsningsbok vid vintertider, men det fungerar också vid vår, sommar och höst.
Då får man den där längtan till vintern, längtan till julmånaden december.
Om ni vill skriva en bok, men kan bara skriva sagor, så var inte rädd.
Man kan skriva en sak, ge ut den som bok, och strunta i vad andra jämnåriga barn säger om det.
Nu vill jag att ni ska läsa den sagan som kommer att ge er en mycket fin uppfattning om vad som finns här i livet för en del människor.
Och så vill jag uppmuntra mobbare att sluta mobba andra, för annars så kan det gå lika illa som för Vilhelm.
Jag ska inte avslöja mera om historien, för nu tycker jag faktiskt att ni ska försöka läsa den här sagan i boken från början till slut.
Våran berättare i den här berättelsen är Johan Stenlund.

Anders Marklund.




























Prolog:

- Det vore nästan som en dröm, men allt som är nedskrivet har faktiskt hänt på riktigt.
Men en del är nog kanske en riktig överdrivning, trots allt.
Fast man kan ju aldrig veta om sådana saker, som händer oförklarligt, här i livet.
Och nu ska jag berätta från första början hur det hela började:

En decemberdag fann jag ett litet gammalt trasigt svart fotoalbum på ett antikvariat i Fauske.
Jag var och hälsade på hos min morbror, som bor därborta i Fauske, och jag gick in i samhället för att köpa någonting till julklapp åt min kusin Lisa, och det var några dagar kvar till julafton.
Min kusin Lisa älskar att läsa allt från stora kärleksromaner till små pekböcker för minstingar.
Men låt oss gå tillbaks till berättelsen istället.
På pärmens framsida stod det på gammeldags skrivstil, skriven i troligen en silverpenna: “Tilhör fjösenissen Vilhelm 1995'.
Den hade nog tillhört en pojke som hette Vilhelm, men kunde nog inte ha varit en tomtenisse, utan en vanlig pojke som hade skrivit dit det för att det skulle nog kunna locka en köpare att köpa den pärmen.
Jag började att öppna boken och där såg jag i början ett svartvit fotografi med en lång tioårig pojke med svart hår så att man inte kunde föreställa sig det.
Det kunde jag inte alls begripa, utan jag tittade vad han hade på sig för något på kroppen.
Han hade på sig en norsk tröja och ett par gråa byxor med hängslen på.
Jag tittade på den andra sidan och där såg jag en man som var så liten att han t.ex. fick hoppa nerför trapporna.
Men det märkvärdiga var att jag aldrig förstod det heller då, utan jag fortsatte vidare med att bläddra.
Efter att jag hade sett en man, en kvinna, två andra pojkar och en flicka så fick jag syn på en familj, som var mycket otroligt nog lika stora som den lille mannen på det andra fotot.
Där fanns pappan med långa yviga håret och skägget, och modern med det krulligaste håret som bara kruliiga kvonnor kan ha, och flicka med svart hår.
“Svart hår?” tänkte jag mycket förvånad för det såg ut som om hon var en syster till den där Vilhelm.
Just då kom ägaren till antikvariatet och frågade:
- Vad vill du köpa för något?
Han var omkring 20 år, men han hade en käpp bredvid sig och då kunde man nästan tro att han var sextio år men med ett mycket ungdomligt ansikte.
- Jag vill köpa det här albumet, sa jag och visade det för ägaren.
Då såg han på fotoalbumet och han blev fundersam, mycket fundersam.
Men just då hörde han ett litet vissling (det var nog tevattnet som kokade) och bråttom att springa uppför trapporna, in i köket och ställa undan den en liten stund.
Han slängde undan käppen mot jag så att jag ramlade rakt på en mycket gammal vevgrammofon som låg i ett hörn och skräpade.
Lyckligtvis gick den ju inte sönder, men jag var omtumlad.
Han sprang ju fastän han hade en käpp.
- Vill du komma in i köket och fika lite? ropade han ner till jag.
Jag hade bestämt mig för att tacka nej, men då började magen plötsligt att gorma värre än någonsin och jag sa:
- Ja, det vill jag gärna göra.
Då gick jag tre trappor upp och in i ett kök.
Han hade tagit fram ett glas lingonsaft till mig och en kopp te till sig själv.
- Varför sprang du in i köket utan att ens tänka på att du har en käpp i den andra handen? frågade jag.
- Jag är ung, men jag lider av förkalkning i kroppen så jag måste ha käpp, förklarade han, jag kan springa lite men sedan tar det stopp för då gör det ont som in i bomben i mina vader och ben. Har du käppen med dig?
Jag räckte fram den åt han och vi slog oss ned.
Vi satt och åt och drack och pratade lite i tio minuter ända tills jag frågade honom:
- Varför blev du så fundersam då såg den här?
- Vadå för nåt? frågade han för han var mitt i sin andra, kanske tredje tekopp.
Han ryckte sitt huvud så häftigt att teet, som var i koppen, for rakt ner på hans ljusbruna skjorta och spillde ner den.
- Det gör ingenting, sa han. Jag brukar byta ut skjortan varannan dag. Men kan du upprepa det där du sa till mig?
- Jag undrar just varför blev du så fundersam när du såg på det här albumet?, frågade jag igen och visade honom albumet.
Han tog snabbt albumet ur mina händer och öppnade den.
Efter en liten titt i albumet så stängde han den, lade den mycket snabbt på golvet och frågade:
- Vill du höra på en sann berättelse?
- Ja, svarade jag.
Då tog han upp ur fickan en pipa och ur den andra tog han fram lite tobak.
Han satte i tobaken i pipan och satte igång den med en tändsticka.
Ur den första fickan (där han drog upp den där pipan) drog han upp en röd luva och den kastade han till mig.
Jag satte på mig den utan att han hade sagt något om den luvan och plötsligt började jag krympa.
Det gick så snabbt att jag fick hålla mig i bordskanten för att inte ramla ned och slå ihjäl mig.
- Vad hände? frågade jag när jag hade kommit upp på bordet.
Jag var mycket förvånad över den här saken, för det hade jag inte varit med om förut. Allting var större än förut och jag tyckte mig se att antikaffärsinnehavaren hade blivit en jätte. Men jag kommer ihåg att jag var trettio centimeter större än den stora blommiga tekannan som han hade framme på bordet.
- Jo, du satte på dig en tomteluva. Med det ska nog en människa aldrig göra i hela sitt liv, för annars blir den, som sätter på sig luvan, lika liten som en tomtenisse, sa ägaren.
Då tog jag av mig den och lika fort som jag krympte, så växte jag tillbaka till min vanliga storlek.
Men då märkte jag att jag stod på kanten av bordet, välte omkull det där runda bordet och ramlade rakt ned på golvet.
Aj, vad det gjorde ont i baken. (Jag minns att jag fick blåmärken i baken efter det där fallet.)
Jag visste ju att tomtar fanns ju bara i böcker, på julkalendrar och på vykort, men att dom fanns i verkligheten det visste inte jag. Jag var stum och förvånad.
- Okej, sa ägaren, nu ska jag berätta historien om den där Vilhelm.
Så blåste han ett djupt andetag och blåste ut rök från pipan. Det blev bara en liten ring av den då han blåste ut.
Han fick rökhosta och han hostade så mycket att pipan hoppade cirklande upp i luften och ramlade rakt ned i en fiskskål med guldfiskar som han hade också där. Det blev rökigt hos fiskarna och allt blev kolsvart för dom. Jag tog upp fiskarna, la dom i liten burk, hällde ut det smutsiga vattnet, tog upp pipan, hällde i nytt vatten i skålen och hällde tillbaks dom dit, och jag räckte honom den välbevarade men ändå blöta pipan.
Han torkade den först och sedan tog han ett ännu djupare andetag. Till slut så blåste han ut en mycket rökig dimma.
Istället för att den skulle försvinna så började den att visa bilder och ägaren sade:
- Nu ska du få höra på historien om Vilhelm som blev en tomtenisse.

(Nu ska ni kära läsare också få läsa berättelsen om den sörnorska pojken Vilhelm som blev en tomtenisse.)








































Kap. 1 Om Vilhelm och dom andra.

Vilhelm Hans Kristian Eriksen var en lång och smal tioårig pojke, och han var som en riktig snäll pojke, men många ansåg att han hade ett litet fel.
På huvudet hade han brunt hår.
( - Men på fotot hade han svart hår? sa jag.
- Det kommer jag snart till, sa han.)
Han gillade att driva med folket som bodde däromkring, men speciellt att retas.
Elak och dumdristig var han också.
Många hade hört talas om Vilhelm och hans elakheter, men ingen visste hur det började.
En del visste ju att han och hans lillebror hade framgångsrika föräldrar som inte hade tid att vara hemma hos sina barn, förutom på semestern och sånt där.
Pappan var den framgångsrike författaren Johan Stein Eriksen som skrev om vad som helst, förutom barnsagor eller påhittade saker. (Men senare började han med det.)
Modern däremot var en mycket berömd konstnär som hette Ada-Maria Eriksen som reste runt i hela Norge, men också i Sverige.
Men speciellt hade hon utställningar i Nordland fylke och i Lappland landskap, eftersom hon kände sig hemma då.
“Landskapet i Norge och Sverige är nästan likadan, men det är ju också olika på ett eller annat sätt”, hade hon sagt för en tidning en gång i tiden.
Hon hade varit elev hos sin egen mor, Laura Finnskog Eriksen, sedan 8-års åldern och sedan studerade hon på konstskolorna i Oslo, Trondheim, Umeå och Stockholm.
Fadern däremot, var lite tankspridd omkring sig, för när han höll på en med en ny bok så glömde han bort sin egen deadline, alltså den sista dagen han skulle skicka in sin bok på bokförlaget.
Många gånger fick nämligen man nämligen dra ur honom boken för att den skulle ges ut.
En gång hade bokförlaget frågat honom om han kunde göra en barnbok och de fick kalla handen.
(- Kalla handen? frågade jag.
- Han ville inte göra det, sa ägaren.)
Hans barnsliga fantasi hade olyckligtvis förstörts genom ungdomsåren och han hade aldrig riktigt hämtat sig ur den som vuxen man och författare.
Vilhelm och hans 11-årige lillebror Jostein bodde egentligen i stadsdelen Kampen (där författaren Torbjörn Egner växte upp) i Norges huvudstad Oslo, då deras föräldrar inte var så upptagna, men varje gång i december fick nämligen både pappan och mamman fara bort.
Först skulle pappan till Karasjok och ha konferens med NRK Sámi radio (den samiska Tv- radioredaktionen som finns i Norge), om en del saker som ingen människa har fått höra talas om, och sedan skulle han till Sverige för att signera sin senaste självöversatta bok på bild- och bokmässan i Göteborg. (Han var trots allt en mycket lärd man, egentligen professor i nordiska språk som hade börjat skriva böcker efter att ha fått sparken från universitetet i Trondheim.)
Mamman däremot skulle på en grupputställning med några konstnärer från Bodö, Fauske, Fredrikstad och Kristiansund, eftersom de träffades en gång i tiden på konstskolan i Trondheim.
Då skulle han och Jostein bo hos faster, farbror och deras två barn i ett slags greveliknande hus i en by, som låg någonstans i Junkerdal, ett byområde i Saltdal kommun på den andra sidan svensk-norska gränsen.
Hans faster Johanna var den gulligaste faster som man kunde tänka sig, men ibland kunde hon bli arg och då var det på grund av att Vilhelm hade gjort något ofog.
Men däremot var hans farbror Johan Helmer August, fabriksarbetare bördig från Sverige, mycket sträng med Vilhelm.
En gång svor Vilhelm jättemycket, och farbrodern fick nämligen tvätta hans mun med tvål. Det hjälpte nog för han sa inget fult ord sedan.
Dom hade två barn, en pojke och en flicka.
Pojken hette Kjell och flickan Karin.
Kjells namn hade fått efter en av fasterns numera framlidna favoritförfattare och konstnär Kjell Aukrust och Karins namn efter, enligt farbrodern, Karin Larsson (fru till den svenske konstnären Carl Larsson).
Där fastern, farbrodern, barnen och båda kusinerna bodde hade man inte så värst mycket kontakt med byn, men ibland stack man utanför byn, till Rognan, för att köpa t.ex. plastskidor, för där finns det inga skidaffärer.
Dom bodde tillsammans i ett stort hus med en ladugård och i ladugården fanns det två kor, två hästar, två får, getter och grisar där.
Han kunde rida på en av hästarna, som hette Branka, och en gång i tiden red han naken in i byn. Det blev så skrämmande att till slut kom hans farbror och tog hem honom.
Sedan dess fick han aldrig rida på hästarna.
Inuti huset fanns det många salar, sovrum, toaletter, ett kök, ett vardagsrum och en vind.
På vinden fanns det massor som man kunde leka med, men dit fick man inte gå så värst ofta.
(- Varför då? frågade jag.
- Jo för där bodde en pyssling, sa ägaren.
- En pyssling?
- Javisst.)
Pysslingens namn var Lilletott.
Det kanske inte var ett så passande namn för han, men det var lätt att komma ihåg och han tyckte om det.
Lilletott var så liten att han fick nämligen hoppa nedför trapporna när han skulle ner.
Ett ungdomligt ansikte hade Lilletott, men han var 105 år gammal och inget skägg hade han.
En svart hatt, en grön kavaj, gröna byxor och små svarta skor hade han på sig.
När han kom ner såg det så roligt ut för han var liten och mycket snäll, men ibland kunde han bli arg och hitta på saker som kunde vara bra att hämnas med.
Och en gång (det var ju flera gånger Vilhelm gjorde det där) hade han tagit pysslingen runt om midjan och lagt honom på trappräcket.
Vilhelm puttade på pysslingen, så att han skulle få mer fart.
Men den trappan var inte som en vanlig gångtrappa. Nej, då. Det var en stor palatstrappa (jag vet inte vad dom kallas för, så jag kallar dom för palatstrappa) som man inte hade sett maken till.
Pysslingen skrek efter han:
- HJälpokldskjlsv kjfdlk jdkjf mnjkf!
(Han sa detta på pysslingspråk, men jag ska översätta det för er:
- Må Hin få tak på DIG!
Med Hin menade han med djävulen själv.)
Sedan satte sig också Vilhelm på ett trappräcke och det bar iväg.
För honom var det roligt, men för pysslingen rena avskyvärda karusellen som han hade upplevt på små folksmarknaderna i sin ungdom.
Sedan kunde han kasta ut pysslingen ut i snön och sedan låsa dörren
Så elak var Vilhelm.
(- Men när blev Vilhelm en pyssling? frågade jag.
- Det ska jag komma till, sa ägaren.
Han satte på mig tomteluvan och jag blev liten.
Orsaken var, sa han:
- Han blev en tomtenisse, inte en pyssling.
- Okej, sa jag. Kan du göra mig stor igen?
- Javisst.
Och han tog av mig tomteluvan, jag blev lika stor som förut.
- Snart ska jag berätta mer, sa han och rökte pipa en lång stund.)

(Om detta mina vänner fortsätter i nästa kapitel.)







































Kapitel. 2 Om hur tomtenissarna flyttade in på vinden och att Vilhelms skola stängs tidigare.

En mycket frusen natt, då månen lyste upp våran mycket mörka och kalla del på jorden, och marken var ljusblå som vatten kom en tomtefamilj gåendes på skogstigen.
Dom kom från kommunen Mo i Rana och hade blivit hemlösa, eftersom människorna på skogsvårdstyrelsen där, hade huggit ner deras jättegamla björk och gjort om det till virke och ved.
Först kom pappan med ett så långt och yvigt hår och skägg att man kunde tro att det var Mahatma Gahndi (en man som gjorde Indien fri från Storbritannien på 40-talet), sedan mammman med det krulligaste håret som man kunde tänka sig och det kunde göra flera Stockholms- och Oslofröknar mycket avundsjuka, och till sist dottern med långt svart hår.
(- Var det dom som var på fotografiet?
- Avbvryt inte.)
Dom hade allt som fanns i björken i kälkar, i knyten och i ryggsäckar (dom var gjorda av näver).
Plötsligt kom en snöstorm mitt emot honom.
Allt som var synligt inom nära håll försvann och man såg inte ett dyft, bara ett par små träd som dinglade upp och ned hela tiden.
Plötsligt kom en västanvind, lika busig och lekfull som alla sin brödrar som har funnits och sedan dött, tog tomtefamiljen upp i luften.
Där flög dom i två timmar, och just då dog västanviden ut, lika fort som dom hade kommit upp i luften, så kom dom ner igen.
Men den här gången störtdök dom ner, och alla bad en bön om att landningen skulle gå bra och plötsligt -KRASCH!- föll dom rakt igenom ett hustak. (Det var föresten där Vilhelm bodde.)
Ett fall av råttor, spindelväv, murbruk och kråkbon regnade ner in i vinden, och pysslingen (som bodde där) trodde att det var det hemska vidunderliga kråkflygartrollet från Jotunheim som hade kommit för att hämta honom.
Pysslingen gömde sig bakom en gammal flyttlåda.
Stackars Tummetott, pysslingen som hade fått vara med om allt möjligt i sitt liv, drog ner sin hatt över ögonen och höll för munnen eftersom han trodde att flygartrollet skulle ta honom genom andningen och hårlukten.
(- Hårlukten? frågade jag.
- Hår luktar, sa ägaren mycket kort och underligt)
Just då hörde han en röst som sa:
- Titta, pappa!
- Va! tänkte Tummetott. Det där kan inte vara flygtrollet från Jotunheim. Rösten talar ju bokmål. Flygtrollet talar bara fornnorska, ett språk som bara vi småfolk kan.
Han drog upp hatten.
Den satt mycket långt ned på huvudet, men till sist fick han upp den och tittade upp från flyttlådan.
En tomtefamilj lika lång som han med deras packning hade kommit rätt ned igenom vindstaket.
- Vem är ni? frågade pysslingen.
- Vi är en vanlig tomtefamilj från Mo i Rana, sa pappan. Jag heter Tomte-Lars. Det här är min fru Garn-Lisa, och detta är min dotter Fia.
- Jaha, sa pysslingen. Själv heter jag Tummetott.
- Tummetott? frågade Tomte-Lars.
- En av dom som bor här, Jostein, har gett min det namnet eftersom jag egentligen någoting annat och det är krångligt att säga för människor, sa Tummetott.
- Men vem bor också här? frågade Fia.
- Vi har Johanna, Johan-Helmer, Vilhelm....
- Vilhelm? frågade Tomte-Lars förskräckt. Har vi kommit till huset där den elake Vilhelm bor?
- Javisst, sa Tummetott.
- Herregud min skapare, sa Tomte-Lars.
- Vad är det? frågade Garn-Lisa.
- Vi har kommit till det hus där Vilhelm bor, sa pappan. Nu kommer vi att dö av hans elakheter.
- Så illa är det väl inte?
- Jovisst, för han är en av dom mest elaka pojkar i hela Norge, kanske i hela Norden.
Tomtefar och tomtemor blev rädda pch kritvita i ansiktet, men Fia sa mycket modigt:
- Om han kommer för nära jag så ska han få en läxa som han kommer aldrig att glömma.
- Men eftersom ni har kommit hit så kan jag visa er var ni kan sova, sa Tummetott och visade dom till en vrå som var nära skorstenen.
Där var det varmt och skönt.
Sedan somnade allihopa, inklusive Tummetott, vid skorstenen.
Nästa dag gick Vilhelm, Jostein, Karin och Kjell till skolan (skolan låg som tur var i Junkerdal), men efter ett par timmar kom dom hem.
- Har ni skolkat? frågade farbrodern mycket strängt.
- Nej då, sa alla fyra på en och samma gång.
- Men varför kommer ni hem så tidigt så? frågade farbrodern.
Då började Vilhelm berätta att han det var hans tur att hämta vatten åt fröken, och han gick till vattenkranen för att fylla glaset med vatten, men då hände det något underligt.
Kranen gick inte att öppna.
Hur mycket han än försökte så gick det inte.
Fyra gånger rovade han och på den fjärde tog han i så hårt att kranen gick av, och ut sprutade det kallvatten över hela golvet.
Läraren ställde sig på kateden och alla dom andra barnen ställde sig på sina bänkar.
Människorna på vattenverket stängde av vattenledningarna och rörmokaren Adam Johannesen fick nämligen komma till skolan.
Sedan visade det sig att dom gamla rörledningarna hade rostat igen så ordentligt att man fick nämligen riva upp hela rörsystemet i hela skolan och sätta in nya rör där.
Att skicka dom till Rognan var nu för tillfället omöjligt, för nu var det för dyrt att låta dom bo där till fredag.
Då beslöt rektorn där att dom skulle få jullov mycket tidigare än förut.
(- Nu överdrev du väl? frågade jag.
- Jo, jag kanske överdrev där en smula. Men rören gick faktiskt sönder och dom fick nämligen jullov tidigare än förut.)
- Talar du sanning? frågade Vilhelms farbror mycket fundersamt.
Och just då kom fastern halvt flåsande och halvt svettig till farbrodern och hon sa:
- Skolan har stängts i fem månader för reparation.
Då tappade farbrodern sin pipa och svimmade.
Han fick sedan en bula och mattan fick en mycket ful svart bränd fläck.
Detta var nog den enda gången han hade berättat sanningen för sin farbror.
- Det blir döden för oss, sa Tummetott. Han ska vara hemma i hela fem månader här. Han kommer att bli dubbelt så elak.
Tummetott började att gråta, men Fia sa mycket bestämt:
- Om han kommer för nära jag så kommer han att bli en tomtenisse.
- Du kan ju inte göra honom till en tomtenisse, sa tomtefar.
- Kanske det, men jag ska ge honom en tomtes ansikte så att du kan sedan förtrolla honom.
- Jag kommer att dö snart! sa pysslingen
Men det skulle inte alls bli värre som dom trodde.
(- Vad menar du? frågade jag.
- Om du hör på vad jag säger så får du reda på det, sa ägaren.
Han var nästan lik som Herr Willy Wonka i boken 'Kalle och Chokladfabriken' av Roald Dahl.
- Hur kommer det att gå för honom?
- Det ska du få höra snart för jag måste dra en stor bloss och sedan måste jag ta hand om två stycken nygifta japanska turister som ska komma hit senare idag och titta på mina antika saker från Japan och Kina).

( Ni får veta mer om i nästa kapitel.)




































Kap. 3 En hemlighet som pysslingen och Jostein har för ett litet tag framöver.

(Efter att han hade dragit sin bloss, tagit hand om dom japanska turisterna så började han att berätta 'eventyret' om Vilhelm igen.)

Det gick två dagar och Vilehelm hade inte gjort något rackartyg för sig.
Men på den tredje dagen började det igen som vanligt, men den här gången fick han utegångsförbud i en vecka.
Orsaken var mycket ovanlig för alla mobbare och retstickor:
'Han hade lagt en dynamit under farbroderns stol och antänt den medan hans farbror läste tidningen.'
Och det kan man kalla för straff.
Hur mycket han skyllde på Kjell eller på Karin så fick han utegångsförbud.
Den dagen hade Tummetott ingenting att oroa över, men han hade börjat att äta mer tyckte Jostein.
Han sa att han ville ha mycket gröt och då han fick mycket gröt.
Men den som får mycket gröt blir tjock, men han blev aldrig tjock.
- Vad mystiskt! tänkte Jostein. Det här måste undersökas.
Endag då han skulle få gröt vid lunch fick han som vanligt mycket gröt och då började Jostein att gå mycket, mycket tyst bakom honom.
Där gick pysslingen Tummetott med en stor portion gröt i sin famn utan att ha en aning om att Jostien gick där bakom.
Jag undrar hur det skulle ha varit om din bror eller syster t.ex. gick bakom dig utan att du hade en aning om det?
Och efter att dom hade gått uppför trappan, hela vägen fram till vindsdörren, då Jostein sa överraskande till pysslingen:
- Vad gör du då min käre vän?
Då hoppade pysslingen till och han tappade grötallriken (men gröten föll inte ur den), och han satte sig ner på golvet. Sedan for gröttallriken i hans famn och där satt han snurrig i bollen så att han trodde nästan att det var vargarna (sagofolkets polis) som undrade vad han höll på med.
- J-j-jostein? Vilken sammanträffande! Men vad vill du då?
- Jag vil veta om en sak, sa Jostein mycket bestämt.
- Vadå? frågade pysslingen frånvarande.
- Varför har du börjat äta mer än förut? frågade Jostein. Svara.
- Du ska inte vara så nyfiken. Ja, lika nyfiken som din bror, sa pysslingen och gick.
Men Jostein tog pysslingen i rocken och han sa:
- Jag släpper dig inte förrän du har berätta om varför du har börjat att äta så mycket, sa Jostein.
Plötsligt började pysslingen att stamma och svettas.
- NÅ?
Efter en mycket lång stund av tystnad sa pysslingen:
- Okej då! Men du får inte berätta om det här för någon annan, speciellt din bror. Han kan göra dom illa och kasta sedan ut dom.
- Dom! Vilka dom? frågade Jostein.
- Följ med, sa pysslingen och de började att gå igen och den här gången ända fram till vindsdörren.
Jostein öppnade dörren. För gick pysslingen in och till sist Jostein.
- Lås dörren, sa pysslingen.
- Varför? frågade Jostein.
- Gissa. Därför att din bror kan komma in hit och förstöra det hela.
Jostein gjorde det som pysslingen sa.
Han låste dörren med en nyckel som hängde på väggen då man kom in dit.
Uppför trappan bar det, in i vinden och då blev Jostein förvånad.
Han hade upptäckt hålet där tomtenissarna hade kommit igenom och han tänkte:
- Jag ska be 'onkel' laga hålet så att det inte börjar att komma in så mycket snö hit.
Dom gick till hörnet och nu var det Jostein som fick en chock, mycket större än vad pysslingen hade fått när tomtefamiljen brakade ner igenom taket många dagar innan.
Han hade fått syn på tomtenissefamiljen.
Pappan som satt i sin gungstol och rökte en tomtepipa, medan flickan och mamman satt på en soffa och löste korsord. (Som man kunde ha fattat så hade tomtemor gjort det fint där uppe på vinden genom att möblera där, så att det såg nästan ut som en liten ettrumslägenhet.)
Att lösa korsord är mycket bra för huvudet.
Det är stimulerande och på ett mycket speciellt sätt lärande. Han ville bara springa och berätta om detta för Vilhelm, men han satte sig ned på golvet och sa:
- Hej!
Då upphörde dom all aktivitet och dom sa:
- Hej!
Sedan blev det tyst, mycket tyst.
Det enda som hördes var snön som föll ner mot golvet och spraket från skorstenen.
Då sa Jostein helt plötsligt:
- Jag önskar att jag kunde bli lika liten som en tomtenisse.
- Jamen det är lätt, sa tomtefar. Först knäpper du med fingrarna två gånger och sedan ska man säga Abra Karba La Poff.
- Är det så enkelt? frågade Jostein.
- Javisst, sa tomtemor.
Då knäppte Jostein sina två gånger och sedan sa han:
- Abra Karba La Poff.
Jostein krympte och krympte ända tills han var lika liten som en tomtenisse.
- Wow, sa Jostein och sedan blev han mycket tyst en stund.
- Hur känns det? frågade tomtefar efter en stund.
- Fantastiskt, sa Jostein. Nu kan jag ju krympa när jag vill.
- Akta dig, sa tomtefar. Man ska inte överdriva.
- Okej. Men hur blir man stor då?
- Man knäpper en gång och sedan säger man FFop Al Abrak Arba.
(- Men det är ju Abra Karba La Poff baklänges, sa jag.
- Just det, sa ägaren.
- Vad händer sedan då?
- Du får veta mer om du lyssnar mycket noggrant.)
Han knäppte en gång och sa:
- FFop Al Abrak Arba.
Då växte han till sin vanliga storlek.
Där stod Jostein med öppen mun och han såg ju inte riktigt klok ut.
- Kan du lova att inte berätta om det här för din bror 'den elake Vilhelm'? frågade Fia.
- Javisst, sa han och satte sig ned.
- Men vad ska du göra nu då? frågade Tummetott.
Ingenting kom från hans mun på ett mycket långt tag.
Till sist sa han mycket glad:
- Det här må jag berätta för Vilhelm.
Han hade nog glömt att han inte skulle berätta hemligheten för Vilhelm.
Pysslingen trollade så att trappan gick upp i rök och han sa nu mycket allvarligt och hotfullt:
- Du ska inte berätta om detta för Vilhelm. Han kan komma upp hit och förstöra hemligheten. Varenda gång du tänker berätta den här hemligeheten för han eller någon annan i din närhet, så krymper du till en tomtes storlek. Förstått?
Jostein nickade och han var mycket blek i sitt ansikte. Det kan man förstå när han hade blivit så skrämd av pysslingen.
Pysslingar är faktiskt lättretade och dom kan faktiskt förtrolla en utan att den förtrollade ens märker det.
Då trollade han tillbaks trappan dit igen och Jostein gick nedför den. Hans faster, som höll på att vattna krukorna, blev mycket förskräckt då han kom ner till vardagsrummet.
Han var vit som ett lakan, och då trodde hon att han hade sett ett spöke däruppe.
- Vad är det? frågade hon. Har pysslingen skrämt dig nu igen?
- Ja, sa han med en mycket underlig stämma. Det har han.
Hon suckade och satte sig på stol.
- Ja, sa hon. Vad ska man göra med pysslingen? Vi kan ju inte slänga ut honom för han bodde redan här då den där bonden från Bodö bodde här på vintrarna.
- När dog bonden? frågade Jostein.
- För två år sedan, svarade hans faster. Men nu ska vi inte prata om det. Nu ska vi baka pepparkakor. Vill du hjälpa mig med det?
- Javisst, sa han. Det gör jag så gärna.
Och så började dom att baka pepparkakor.
Men Jostein tänkte hela tiden:
- Kommer detta att hålla?

(Och om detta får ni veta i nästa kapitel.)
























Kap. 4 En hemlighet som nu blir upptäckt av Vilhelm.

Det hade gått två dagar till och Vilhelm utegångsförbud var upphörd.
Nu var han mer försiktig, men nu hade han blivit nyfiken på en sak som han brukade se ibland om kvällarna.
Det var två stycken skuggor som gick där ute och dom var lika stora som pysslingen.
Ibland blev Vilhelm så rädd att han gömde sig under täcket och somnade sedan. Av skräck.
Men på morgonen brukade han vara så försiktig och snäll att man höll nästan på att tappa hakan.
Som ni redan vet var han mycket nyfiken och han hade upptäckt en sak som han hade aldrig upptäckt.
Pysslingen och Jostein hade blivit mer eller mindre hemlighetsfulla och tystare.
Förut var Jostein en pratkvarn som pratade jämt och ständigt, men nu hade han blivit tystare och mer fundersam.
Och den andra saken var att pysslingen hade börjat att ära mer och mer gröt.
Men han blev aldrig tjock.
- Hur kan det ha blivit så där? tänkte han. Det här måste jag undersöka.
Senare på dagen gick han till Jostein och frågade vad det var som hände.
Men Jostein sa lite ljugande:
- Ingen aning.
- Ljug inte, sa Vilhelm som inte gick på det där tricket, berätta sanningen.
- Jag vet inte, sa hans bror och gick sedan ut ur huset för att rida på Branka.
Och utav detta fick han ingen mer fakta av Jostein, utan han gjorde det på sitt eget sätt.
Han skulle smyga sig bakom dom och upp på vinden nästa morgon för ta reda vad det var som hände här.
Den kvällen gick han och la sig mycket tidigare än förut.
- Jag hoppas att jag får se var dom går med gröten, tänkte han och somnade.
Nästa morgon var han tidigt uppe, satte på sig kläderna och gick till köket för att äta frukost.
Alla dom andra såg att han var snäll och god, men ingen visste om vad han hade tänkt ut.
Sedan kom pysslingen och han sa:
- God morgon, allihopa!
- God morgon, sa alla.
- Jag vill ha gröt idag, sa han.
- Lika mycket som vanligt? frågade fastern.
- Javisst, sa han.
Då ställde sig Jostein upp och sa:
- Kan jag få gå från bordet?
- Javisst, sa fastern.
Han tog gröten i sina armar, pysslingen på ryggen och så bar det iväg från köket.
Då ställde sig Vilhelm upp och frågade:
- Får jag också gå från bordet, snälla?
- Javisst, sa fastern.
- Tack, sa han och gick sin väg.
Nu gick han uppför trappan, igenom korridoren.
Han var så tyst att Jostein och Tummetott märkte inte ens det.
När Tummetott tittade bort mot där Vilhelm hade han gömt sig bakom en kinesisk kruka.
- Visst kommer det bli en bra dag? frågade Tummetott.
- Javisst, sa Jostein. Jag hoppas att tomtarna tycker om detta.
- Tomtarna? tänkte Vilhelm. Har det flyttat in tomtar hit? Det måste jag undersöka.
Men då såg han att Jostein hade krympt.
Och plötsligt förstod han att pysslingen hade förtrollat ett tystnadsplikte åt Jostein.
- Om han sa någonting till jag så hade han krympt och varit liten och försvarslös, tänkte han.
Nu öppnade pysslingen vindsdörren och han sa:
- Kom in du.
Tummetott blev förvånad och han frågade mycket mistänksamt:
- Har du berättat om detta för Vilhelm?
- Nej då, sa Jostein. Jag måste ha sagt den där trollformeln som gör en liten tyst för mig, så tyst att jag inte ens märkte det.
- Nåja, sa pysslingen. Nu går vi upp till vinden med gröten.
Då gick dom upp till vinden och Vilhelm smög fram till vindsdörren som höll nästan på att stängas igen.
Han satte ett ben mellan dörren och öppnade dörren mycket försiktigt, han gick in och stängde den lika tyst och försiktigt som förut.
Vilhelm gick uppför trappan och stannade då han hörde små röster.
Rösterna var små, men på ett hemlighetsfullt sätt.
Och ett ljus kom från skorstenen.
- Jag måster titta närmare på detta, sa han tyst för sig själv.
Han smög sig fram till skorstenen och såg till sin förvåning en pappkartong stå där vid skorstenen, och när han tittade fram såg han till sin stora tysta skräck tre stycken tomtar, Tummetott och sin lillebror.
- Det här måste nog vara en dröm, tänkte han. Dom spelar kort. Och det ser ut som en liten lägenhet.
Korten såg ut som en mycket, mycket tunn kartongplatta för dom.
Och då tomteflickan Fia nös sa Vihelm:
- Prosit.
Han höll för sin mun och tänkte:
- Aj som Karlsson. Nu har jag avslöjat mig totalt. Vilken kalkon.
- Tack, sa Fia. Men vem var det som sa prosit?
- Inte jag, sa tomtepappan.
- Inte jag, sa tomtemamman.
- Inte jag, sa Tummetott.
- Inte jag, sa Jostein.
- Men vem var det då? frågade Fia.
- Atjo, nös någon.
Alla tittade upp och såg...........
- VILHELM! skrek allihopa rätt i mun. En obeskivlig röra utgick där och några ramlade rätt ned på näsan, många hade ställt till en oreda i den lilla 'lägenheten' och nu såg det ut som om soldater hade kommit in i ens hem och gjort till en oreda där genom att söka igenom hela huset genom att välta omkull varenda sak och utan att städa efter sig.
- Nu har jag verkligen satt mig i klistret, tänkte han mycket förskräckt. Jag måste fly härifrån.
Men Tummetott tog sats med trollade bort trappan och nu fanns det ingen flyktväg.
Det såg hopplöst ut, men plötsligt såg han hålet. Hålet i taket som tomtarna hade gjort för många dagar sedan.
Han tog ett långt hopp och hoppade upp genom taket.
Fia hoppade också och tog ett mycket hårt grepp om hans ena ben.
Och det var nog inte ens en bra flyktväg.
Taket var mycket halt och han halkade ned från taket och landade på en mycket mjuk snöhög.
Då ställde hon sig framför honom och hon sa:
- Nu har du gått för långt. Och jag ska ge ett straff för att du var dum mot alla dom andra här runtomkring.
Hon slängde en halsduk runt hans hals och hon sa nu mer allvarlig:
- Detta är den första fasen i förvandlingen. Fas två inträffar inom ett dygn.
Hans farbror och faster hade hört detta och gick ut på gården.
Farbrodern såg honom i snöhögen och han blev rädd.
Fastern, som blev försökräckt, svimmade rakt ned i en mycket hög snödriva.
Dom trodde att han hade blivit så tokig av farbroderns straffar, så han ahde nog tänkt att ta livet av sig.
Farbrodern väckte upp fastern och tog sedan Vilhelm i famnen.
Dom gick raka vägen in till huset och tände på en brasa i spisen. (Dom hade en vedspis.)
Fastern gjorde varm choklad till dom tre.
Och där satt dom och drack varm choklad, och hade det mysigt.
Då kom Karin in och frågade:
- Vad är det som har hänt?
- Vilhelm har råkat ramla i sjön, ljög hans farbror för sin dotter. Jag fick nämligen rädda han från att drunkna.
- Men du då mamma?
- Jag råkade ramla ned i snön då jag åkte skidor, ljög fastern.
Då gick hon därifrån utan att begripa ett dugg av vad dom sa.
Man måste ljuga ibland för sina barn om det har hänt något hemskt.
När hans hade tagit sig en slurk av chokladen upptäckte hon en sak.
Hans bruna hår hade blivit svart och han hade fått på sig en halsduk som var röd och vit-randig.
- Har du färgat håret? frågade hon Vilhelm.
- Nej då, sa han. Varför frågar du det?
- Du har så svart hår. Och var har du skaffat dig den där halsduken?
Som jag kan förstå så hade han glömt att han hade fårr en förtrollning över sig. Men när hon sa 'halsduk' så tittade Vilhelm ned på sin kropp och då han såg halsduken så blev han förskräckt, hoppade upp från stolen, sprang rakt in i hallen (trots att det var lite halkigt) och tittade i spegeln.
Det var förvandlingen som hade börjat verka.
Hans hår hade blivit svart, öronen hade växt och han hade fått så rosiga kinder.
- Hjälp, sa han. Jag kommer att bli en tomtenisse.
- Just det, sa en röst.
Han tittade bort och där stod hans lillebror och tittade mycket mystiskt flinande på honom.
- Varför, Jostein? Varför?
- Du har varit så dum med alla och mot alla, så nu ska du få smaka på din egen medicin.
Då gick Jostein uppför trappan och skrattade.
Senare den kvällen var han mycket rädd för att han skulle bli en tomtenisse inför sin farbror och faster.
Men som tur var blev han ju inte det den kvällen.
När han gick och la sig var han mycket lugn och somnade mycket snabbt.
Fast han hade glömt fas två av förvandlingen.
( - Nu är det så spännande att jag kan nästan kissa på mig, sa jag.
- Gå på toaletten, sa ägaren och visade mig vägen till toaletten.)

( Fortsättningen kommer i nästa kapitel och då har det något med Vilhelm.)














































Kap.5 Vilhelm har blivit en tomtenisse.

(Nu hade jag gått och kissat, och sedan började ägaren att berätta igen, och den här gången var det riktigt spännande, ännu värre än vid födelsedagar.)

Nästa morgon vaknade Vilhelm mycket tidigt (tidigare än någon annan gång han hade vaknat, för klockan var bara sju på mogonen)
Där låg han ett tag och funderade om han skulle gå upp ur sängen och be om ursäkt till alla.
Vad det än kostade så skulle han bli snäll utan att han skulle bli en tomtenisse.
Men när han skulle gå upp så tyckte han att täcket hade blivit större än förut.
Han kunde inte få ut sig ur den stora röran av täcket, snurrade till sig och ramlade rakt ned på golvet. Allting snurrade runt i hans skalle.
Allt var större än han.
Vilhelm trodde att tomtarna hade gjort världen större och att han var lika stora som dom.
Och det värsta som han upptäckte var att hans kläder, som brukade ligga på en gammal brun gungstol, var borta.
Det enda som fanns på stolen var tomtekläder som kunde passa honom.
Han satte på sig kläderna (dessa passade faktiskt) och tittade in i spegeln.
Spegeln var en gammal 1700-tals barockspegel från Sverige.
Där stod en tomtenisse lika stor som han och nissen gjorde allt likadant som han.
Han tog av sig tomteluvan och satte på sig den igen, den i spegeln gjorde likadant
Då förstod han att fas två av förvandlingen hade gjort detta, och tomtenissen i spegeln var han själv, men mindre och mer lik en tomtenisse.
Hans luva var stor och röd, som tomtar brukar ha på sig.
Och i samma stund öppnades dörren, och nu var han faktiskt rädd.
Han sa till sig själv.
- Tänk om det är någon av min kamrater, eller faster, eller någon annan som vill göra narr av jag.
Men det var vare sig varken fastern eller någon av hans kompisar, utan det var tomtenisseflickan som kom in och hon frågade:
- Är du redo?
- För vadå? frågade han.
- För att vara en tomtenisse.
- Blä! Måste jag vara det? Kan ni inte bara ge mig kok stryk med björkris?
- Usch. Det vill jag inte göra. Och dessutom är det dumt att ge unga stryk. Du måste få uppleva själv hur det känns att vara någon annorlunda än du själv. Eftersom du tycker om att göra 'nissestreker' så kommer du nog inte att må illa av att vara tomtenisse ett tag.
(- Vad är 'nissestreker'? frågade jag.
- Det är som ett busstreck, alltså då man skojas med någon fast för tomtar, sa ägaren.)
Jostein kom in och sa:
- Rätt åt dig. Du var hela tiden dum med jag under resan hit upp.
- Gå och lägg dig, din lilla råtta, sa Vilhelm.
Då knuffade Jostein ned stackars Vilhelm på golvet.
- Nu får du känna dig hur det känns att vara mindre än du, sa han sedan och gick ut ur rummet.
- Bryr dig inte om honom, sa hon. Du kan göra 'nissestreker' mot han sedan.
Vilhelm sa ingenting, utan han ställde sig upp och gick ut ur rummet.
- Nu måste jag försöka att bli en människa igen, sa han mycket tyst för sig själv. Men hur?
Han stod där och grubblade en lång stund på hur han skulle bli stor igen, men då märkte han inte att hans kusin Kjell hade kommit och tagit ett grepp om hans kropp.
När han blev klämd, så förstod han att någonting var galet, tittade bakom sig och då han fick syn på hans kusin började han att skrika:
- Släpp mig, din dumma pudel!
Men Kjell gjorde inte det, utan han ställde Vilhelm på trappräcket och till sist sa Kjell:
- Ajöss, din dumma galosch.
- Så får du inte säga till din storkusin, sa Vilhelm argt. Visserligen är jag liten, men jag kommer alltid att vara din storkusin.
Men Kjell brydde sig inte om det, utan han kuffade lite lätt på Vilhelm, han for raka spåret nedför trappan.
Han slutade inte fara tills spåret tog slut och han ramlade rakt ned med överkroppen i en gammal kinesisk Ming-vas, nedre kroppen med benen sprattlade så mycket att man höll nästan tro att det var en bläckfisk som hade fastnat där (med sina sex armar i vasen och dom andra två i luften).
Fastern kom och såg två stycken ben dingla uppe i luften.
Hon tog upp benen och upptäckte till sin största melankoliska och förskräckta fasa att det var Vilhelm, fast mindre och han hade på sig tomtekläder.
- Vad har hänt med dig då? frågade hon.
- Kalciumbrist, skojade han.
Han trodde att hon skulle vara lättlurad, men det var hon inte den dagen.
- Nej du, sa hon. Jag går inte på det där gamla tricket igen. Berätta sanningen.
Då började Vilhelm berätta om tomtenissan som hade förtrollat han och vad det var som hade hänt sedan, efter att han hade upptäckt att han hade blivit en tomte.
- Nu har du ställt till det för dig själv, sa fastern och suckade (det gör man då det är något som har gått snett med en eller någon släkting). Men nu ska vi gå och äta frukost.
- Åh boy, sa Vilhelm och gick in i köket. Vad blir det?
- Gröt, sa hon.
- Åh nej, sa han. Jag dör av av den där risgrynsgeggamojan.
Vilhelm tyckte inte alls om gröt, utan han ville bara ha någonting annat än gröt.
Men hans bror, som hade kommit in i köket, sa motvilligt:
- Du måste börja äta gröt nu, när du har blivit en tomtenisse.
- Åh, sa han och tjöt. (Det lät som narr i hans öron).
Hur mycket än han sa att han inte ville ha gröt så fick han ändå gröt.
Hans farbror hade staplat upp en mycket, mycket tjock bok, så kallat lexikon, på Vilhelms stol, för nu var han så liten att han inte kunde sitta på sin höga stol längre, utan att ens nå maten. (Det skulle ju egentligen ha använt en barnstol, men den var ju utlånad till en släkting i Oslo, och så skulle nog Vilhelm ha vägrat att sitta i en barnstol. Det skulle ha känt förnedrande för honom.)
- Vilhelm går inte från bordet förän han har ätit upp gröten, sa Karin mycket bestämt, men ändå också retande.
- Men det tänker jag ändå inte göra, tänkte han.
- Ta dig luvan och vantarna, sa fastern på en gång. Det kan bli kletigt.
Och han tog av sig luvan och vantarna, han började att leka med maten genom att skjuta gröten på någon och han lyckades att skjuta två stycken, men just då i det roliga sa farbrodern:
- Ät nu och sluta att leka med maten.
Men Vilhelm var smart han, för han låtsades om ingenting.
Då hoppade han mycket, mycket tyst från stolen, så tyst att dom inte hörde det.
Nu var han ju en tomtenisse så han kunde försvinna snabbt från bordet utan att man märkte det.
- Det här var ju en bra sak att vara tomtenisse, tänkte han.
Han tog en pall, smög sig fram till skafferiet, ställde den framför skafferidörren, öppnade den mycket tyst.
Nu hade han gjort det kokta fläsket stekt, han blev avslöjad.
Dörrens gångjärn gnisslade så mycket att hans farbror hörde det och han sa:
- Låt bli gotterierna, Vilhelm! Det är inte fredag eller lördag.
Han gick dit, famnade om Vilhelm och försökte att dra i honom.
Men nu var det så att Vilhelm hade blivit sju gånger starkare än en vanlig människa, han tog ett hårt grepp om skafferihandtaget.
- Vad är det har för häxeri? frågade hans farbror efter att han hade dragit i Vilhelm en liten stund (och han var någorlunda svettig). Du är starkare än jag.
- Va? frågade Vilhelm. Är jag?
Och han släppte taget om dörrhandtaget.
Farbrodern och Vilhelm ramlade baklänges, for rakt på bordet (farbrodern ramlade rakt ned på golvet, men Vilhelm lyckades att sitta kvar), en gröttallrik for rätt in i Vilhelms ansikte.
Han tog bort tallriken från sitt aniskte och han såg rätt arg ut.
- Nu kommer han att trolla, sa Karin. Vi kommer att bli små, lika små som näbbmöss.
Men istället för att bli arg, så började han att slicka bort gröten från sitt ansikte och sedan sa han:
- Detta var nam-nam.
Han tog en sked och började att äta gröten.
Sedan så sa han:
- Jag vill ha mer.
- Okej, sa hans faster och gav han en ny portion gröt.
Han åt upp den andra protionen också.
- Vad var det jag fick i mig att jag inte tyckte om gröt.
- Det var nog för att du brände dig på läpparna och på tungan den första och enda gången du prövade på att äta gröt, sa en flickröst.
Han tittade bak och till sin och familjens förvåning, Fia som hade kommit ner för att se om allt var okej med Vilhelm.
- Hur visste du det? frågade han.
- Pysslingen berättade mig det, sa hon. Kommer du?
- Javisst, sa han. Får jag gå nu?
- Jadå, sa hans faster. Du kan gå nu. Men vänta så ska jag torka dig. Du har gröt i pannan och på andra ställen i ansiktet.
Då torkade hon av Vilhelm i ansiktet.
Och så gick han och Fia ut från köket.
Sedan stängde hon dörren och hon hade ett allvarligt samtal med farbrodern, kusinerna och Vilhelms bror.
- Kom ihåg nu att ni ska vara snälla med han, sa hon.
- Varför då? frågade Jostein.
- Ja, varför då? frågade Karin.
- Han har varit så elak med oss andra, sa Kjell.
- Och retat andra, sa farbrodern.
- Det är därför jag vill att ni ska vara snälla, sa fastern. Han må vara dum och elak, men han är ändå min snälle, vänlige och oskyldige Vilhelm i mina ögon. Jag vill att ni ska hjälpa han med att han ska bli snäll och god, men framför allt att han ska bli människa igen. Förstått?
- Ja, sa alla dom andra.
Men pysslingen Tummetott hade smygit sig ned till köket och tänkte:
- Ack, ack, det där blir inte lika lätt som hon har tänkt.
Det skulle visa sig att han hade rätt, som alltid.

( Fortsättning följer i kapitel 6.)












































Kap. 6 När Vilhelm åkte skidor nedför Nissebacken.

( - Har du velat åka skidor? frågade ägaren.
- Jadå, sa jag. Jag har alltid velat åka skidor, men jag har liksom inte kommit på det rätta knycket.
- Då ska du få höra hur det gick för Vilhelm då han kärde sig att åka skidor. Men först så ska jag berätta för er om hur det gick för Vilhelm nu.)

Dom närmaste dagarna, då han gick ut, blev han retad och mobbad av alla slags djur.
Han kunde nu djurens, trollens och alla dom andras språk.
Jag kan ta ett exempel här:
Det var en kråka och en korp som kraxade (här på människospråk):
- Titta, Kraxe.
- Vadå? frågade korpen som hette Blacke Svartkorp.
- Ser du inte vem det är som går där?
- Nej, allt jag ser är en tomtenisse med en liten luva och en rödvit halsduk.
- Det är ju Vilhelm.
- Vilhelm?
- Ja, du vet, den där elake pojken som blev förtrollad av Fia, tomteflickan från Mo i Rana?
- Jaså, han. Jag kom från Bergen, så jag vet ju inte vem han är. Kan du inte snakk` litt tydligare?
- Han är, eller var, en av Norges och kanske Nordens mest dumma, elaka och lata pojkar som retade med folk och fä. Så kom tomteflickan Fia en vacker dag och gav honom en förtrollning och det var så han blev till tomtenisse. Ska vi reta han?
- Det låter ju orimmligt att reta han. Vi retar ju själv jämt.
- Kanske det. Men han drog av mig två stycken fjädrar därbak för två år sedan, så jag kommer ihåg det.Och dom fjädrarna tyckte jag om. Han gjorde nog en hövdinghatt av den.
En sådan hövdinghatt, som kråkan pratade om, är en fjäderliknande skrud som indianhövdingarna hade på sig.
- Ska vi göra det, men med vadå?
- Vi retar upp honom med prat.
- Okej.
Då började dom att reta.
I dina öron skulle det låta som krax, krax eller något liknande, men i Vilhelms öron lät det så här:
- Hej du, rö´luva.
- Ska du ut och reta upp någon? Ja, just ja. Du är så liten att dom kan ge igen, utan att du ens vill det.
- Gå och lägg er, sa Vilhelm. Ni vet ingenting om att vara liten.
- Jodå, sa Blacke Svartkorp. Vi vet att du behöver en sväng om, isället för att du skulle bli en tokskalle, så var den enda meidcinen för dig att bli sådär.
Men Vilhelm svarade inte, utan han gick trumpet vidare igenom och nu fick han verkligen höra hur djur hade mått då dom hade blivit retade av Vilhelm.
Ett lodjur slog honom med tassen och då flög Vilhelm så långt att djuren kunde inte hitta honom sedan.
Och en annan gång sa en ekorre att han brukade ta kottarna (som sitter på granarna och talllarna) för dom och nu gav dom igen genom att kasta flera jättebamsiga kottar rakt på honom, men lyckades dock att undkomma deras raseriattacker.
Det var ju tur det den gången, men ibland kunde det hända bra saker.
Och en av dom där bra sakerna var den gången, då han lärde sig att åka slalom på tomtevis.
Han, Fia och Jostein hade en dag gått upp på ett fjäll för att åka skidor.
Men det värsta var att Vilhelm kunde inte åka slalom, bara längdåkning.
Vilhelm hade sagt att han kunde inte åka slalom, men Fia sa bara:
- Det gör inget. För nu är du en tomte, och då kan du lära dig åka skidor snabbt.
Tyvärr gjorde inte Vilhelm det, utan han stod bara i tomtarnas hemliga backe, Tomtebacken, och skakade.
Han var någolunda rädd och då sa han:
- Vad ska jag göra?
- Allt du behöver göra är att börja åka.
- Men jag är rädd, sa Vilhelm och började att skaka värre än någonsin.
Och då började det att hända saker.
En trollsvans sprack ut ur byxorna och öronen hade blivit större än förut.
Då sa han:
- Trollar du nu igen? Har jag inte nog med besvär?
- Det är inte hon, sa Jostein, utan det är din rädsla. Troll är nämligen rädda för att åka slalom.
Och då hoppade en kråka rakt på Vilhelm, och då började han att fara nedför backen.
Men det dumdristigaste var att han hade glömt skidstavarna.
Han skrek på mamma, men då sa hans ena fot:
- Sväng!
Och så svängde Vilhelm.
Då sa den andra foten:
- Korsa!
Och så korsade han.
Men då stannade han och det gick så fort att han for rakt in i en snödriva.
Hans trollsvans och trollöron försvann.
När en tomteunge har lärt sig att åka slalom, så försvinner svansen och öronen lika fort som dom kom till.
Jostein kom och frågade:
- Hur gick det?
- Bra, sa han. Det gick fenomenalt. Mina fötter sa att jag skulle svänga och korsa.
- Dina fötter? frågade Jostein. Du måste skoja.
Men han sa ingeting, utan han for uppför backen tilllsammans med Jostein och där såg dom Fia hålla i den kråkan som knuffade ned Vilhelm.
- Du ska inte knuffa en tomtenisse nedför en backe, sa Fia.
- En tomtenisse! kraxade kråkan förskräckt. Jag trodde det var ett troll.
Och han fick straffet att vara en julkråka till den 23: december.
Djur kan också vara jultomtar, men dom har bara på sig en tomteluva och dom ska vara snälla med alla djuren, för annars så krymper dom och blir lika stora som en nyfödd unge.
Sedan, efter bestraffningen med kråkan, började Vilhelm att åka slalom: med stavarna till hjälp den här gången.

(- Den här historien var ju inte lång, sa jag.
- Men nästa historia är lång, sa ägaren.)

(Nästa kapitel kommer snart och då händer det något oväntat.)

Skriven av: Adde