Vilken planet kommer du ifrån?

Det var något speciellt med den här dagen. Och med henne. Solen sken starkare än på länge. Franciele kom som en extra solstråle. Uppklädd i en vit klänning, till skillnad från alla andra dagar då hon alltid kom med kläderna som hon fått på barnhemmet.

Hon satte sig i mitt knä, kramades lite, och tittade på mig precis som hon brukade - och som bara hon kunde göra. Med huvudet lite på sned, och med stora, intensiva ögon. Men hon släppte inte blicken den här dagen. Hon fortsatte att titta på mig, tills hon sa:

- Vilken planet kommer du ifrån?

Hon lät förvånad. Jag blev förvånad. Hon ställde frågan med ett stort allvar, och fortsatte att titta på mig som om jag vore en utomjording.
- Jag är från samma planet som du.

En annan solig, men ändå svart dag:

Jag står på andra sidan vägen. Tittar och tänker. Samlingshuset syns från vägen. En färgklick i en grå dimma. Även en blind man skulle veta när han är framme. Det stinker. Solen steker. Barnen ska hämtas. Går in i favelan med några volontärkollegor. Hittar flera av barnen i samma hem. De lyser upp, springer fram till oss och vill iväg med detsamma. Rummet är litet och mörkt. Många människor trängs på liten yta. En tonårspojke skruvar sig i den slitna soffan och verkar inte veta vart han ska ta vägen.
Så möter jag hennes blick. Hon står rakt framför mig och stirrar på mig med ögon som är tomma, kalla och intensiva på samma gång. En mamma. Hon är hög - som hon brukar vara. I hörnet sitter en annan mamma. Hon sniffar lim. För varje gång hon drar in sticker det till i mitt hjärta. Barnen studsar omkring. Kan vi gå nu? Kvinnan som nyss sniffade lim reser sig upp. Jag förklarar för henne att vi ska gå iväg med barnen. Ingen kontakt. Hennes tomma blick, hennes förlamade sätt att gå på skrämmer mig.

Det gör ont att se.
Det gör ont att höra sexåriga Francieles fråga.
Det gör ont att inse att vi bor på samma planet fast i så skilda världar.
Och det gör ont att veta att hon har hiv.

Skriven av: Patrik Nyström