Vill, men kan inte.

Michaela tittade på klockan på datorskärmen. 21:03. Hon behövde inte gå och lägga sig än på några timmar; det var ju en lördag. Hon borde egentligen vara glad för det, men hon var inte på rätt humör. Hon kände sig deppig, ledsen. Allt på grund av Oliwer. Hennes före detta kille – som för övrigt bodde nästan 4 mil ifrån henne, i Sollentuna - som hade dumpat henne för en annan tjej. Hon var inte säker på vad hon kände för honom. Det var en blandning mellan hat och kärlek; Hon älskade honom samtidigt som hon ville att han skulle dö, hon hatade honom samtidigt som hon ville kyssa honom.
Hon gick bort mot fönstret och öppnade det, hon satte sig på fönsterkarmen. Hon hade inte svindel eller så, och det var väl tur, med tanke på att hon satt femte våningen och såg ut över stan där hon bodde. Eller stan och stan, det var mera en förort till Stockholm. Hon suckade. Det var en fin kväll, lite kylig, och det var väldigt mörkt ute, men Michaela gillade det. Hon gillade mörkret, hon gillade kylan.
Hon tittade upp på den mörka, stjärnbelagda himmelen. Månen lyste klart mot det mörka i bakgrunden, och Michaela kunde inte undvika att bli fascinerad av hur vacker den var. När hon var liten hade hon ibland haft en dum tanke om att hon kanske var en varulv eller vampyr, eftersom att hon gillade nätterna, och framför allt månen så mycket. Det var dumt, men hon var ju liten. Hon saknade dom tiderna, då hon inte hade upplevt så mycket. Hon hade inte varit med om vänner som svikit och kärlekar som slagit fel. Tiden då man kunde tro, tänka och säga vad man ville utan att någon egentligen sa emot en. Då man alltid brukade skratta och le, när man inte ens hört ord som ”sorg” och ”ilska”. Dom två orden beskrev för övrigt väldigt bra hur hon kände sig, men för att få fram alla hennes exakta känslor skulle inte ens alla ord i hela världen räcka till.
Michaela tittade lite till på himmelen, när telefonen plötsligt ringde.
Hon hoppade ner från fönsterkarmen och gick och svarade.
- Det är Mika, svarade hon.
- Hej, det är Sandra, sade rösten i andra änden.
Sandra, det var hennes bästa vän enda sedan fjärde klass, två år tillbaka.
- Hej, hälsade Michaela.
- Hej, du? Ska du och Kasper ut imorgon?
Michaela suckade, och fick plötsligt huvudvärk.
Kasper, det var en kille som gick i hennes skola. Han var ett år äldre än henne, och gick i sjuan. Dom två hade träffats några gånger, en gång hade dom tittat på film hemma hos henne, en gång hade dom varit ute och bara flummat. Hon gillade honom, och han gillade henne. Väldigt mycket, hade han sagt. Faktiskt, så var det senaste orden han sa till henne ”Jag tror att jag älskar dej”.
Han var rolig, hade en söt personlighet, såg relativt bra ut, var smart och snäll. En jättebra kille alltså. Men hon själv, Michaela, hon hade fortfarande problem med att komma över Oliwer. Hon hade aldrig vetat att hon kunde gråta så mycket som hon hade gjorde när han berättat att han inte orkade längre. Att han inte ville. Att det var slut.
- Jag vet inte… Jag har lite huvudvärk, sade Michaela.
- Okej, men asså, kan inte ni gå till ishallen? För jag vill följa efter och så kan du låna mej din digitalkamera och så kan jag ta en bild när ni kysser varandra, och sen så kan du lägga ut den på Hamsterpaj och så kommer Oliwer se den och bli svartsjuk!
Michaela försökte först smälta vad Sandra nyss hade föreslagit; Att hon skulle gå ut med Kasper, och så skulle Sandra följa efter dom, ta en bild när dom kysstes, och sedan så skulle dom lägga ut den på en hemsida för att göra Oliwer svartsjuk?
- Vänta… Varför skulle Oliwer bli svartsjuk? Det var ju han som gjorde slut.
- Ja men ändå! Sade Sandra, och lät ivrig. ”Det är ju ända stället där han kan se er två, som ni bor så långt ifrån varandra…”
Michaela suckade; Det här var en typisk sandra-idé.
- Jag vet inte, jag tror inte det…
- Men snälla?
- Kanske, sade Michaela, som ville avsluta samtalet.
- Okej, hoppas. Men jag ska gå nu. Hejdå.
- Ciao. Kram.
Michaela lade på.
Sedan suckade hon igen. ”Hoppas”, hade Sandra sagt. Michaela visste inte om det var för hennes skull, eller för Sandras egna som hon ville göra Oliwer sur. Det var inte precis okänt att Sandra och Oliwer inte gillade varandra, historien bakom det var mera… komplicerad.
Men Michaela ville inte. Det var inte så att hon inte gillade Kasper, för det gjorde hon, men hon orkade bara inte bli tillsammans med någon nu. Inte efter Oliwer. Dessutom så tyckte hon fortfarande om honom, väldigt mycket. Men han hade en ny tjej, sin Elin, eller vad hon nu hette.
Michaela gick bort till fönstret igen. Hon såg ut genom fönstret, upp mot himmelen och stjärnorna. Hon såg på månen, den såg ovanligt stor ut idag, som om den var närmare jorden än vanligt.
Hon ryckte på axlarna, vad spelade det för roll? När hon skulle hoppa ner från karmen så råkade hon ha ner en liten låda.
”Fan”, tänkte hon, och plockade upp den. Då trillade ett armband ur.
Hon tog upp det, och betraktade det. Hon visste genast vilket det var, det var ett armband som hon fått ifrån Oliwer.
”Jag som hade trott att den här var borta…” tänkte hon för sig själv.
Armbandet var silvrigt och hade ett litet blått hjärta hängande. Det var väldigt snyggt, faktiskt, och Michaela hade ofta haft det på sig. Ändå tills Oliwer gjorde slut.
Hon kände att ögonen blev fuktiga, och hennes hand kramades hårt runt armbandet. Hon såg plötsligt upp, ut igenom fönstret. Hon fick en stark lust att slänga ut armbandet, att glömma att hon någonsin sett det. Men hon kunde inte, precis som hon inte kunde glömma Oliwer. Hur gärna hon än ville, kunde hon inte älska Kasper istället. Hur gärna hon än ville, kunde hon inte glömma att hon sett armbandet, lika lite som hon kunde glömma att hon sett Oliwer.
”Vad fan ska jag göra”, tänkte hon. ”Glömma bort att han varit en del av mitt liv sedan åtta månader tillbaks? Glömma bort hur mycket han betyder, glömma bort hur mycket jag älskar honom. Glömma bort honom själv… ”
Det var precis vad hon ville. Hon ville glömma honom. Hon ville så gärna. Men hon kunde inte. Hon bara kunde inte…

Skriven av: Michaela