Publicerat
Kategori: Novell

Vilse mellan världarna


Snart lossar bråten och stockarna börjar långsamt driva ner för älven igen. Ett dovt brak hörs i tidig morgontimma. Flottaren har varit framme och låtit en sprängladdning skingra timret som kilat sig fast längs stranden. Dimman stiger över äng och skog. Det är den nya dagens morgon. Krampen skall släppa - kanske - ingen idé att försöka slita fram något ur intet om de inte kommer spontant. Söker med ljus och lykta - efter inspiration och en god uppgift - i livet.En författare tillräckligt disciplinerad att fortsätta skriva trots ständiga avbrott i vardagen. Som inte låter sig störas alla ”måsten” och pockande på uppmärksamhet utan som obehindrat rör sig mellan det bokens värld och verkligheten som tränger på. Kvalitetstid kan vara de tidiga morgnar och stunder av ensamhet - då koncentrationen är som bäst och avbrotten få. Vem kan ändra tidens gång? Få saker förblir vad de varit. Gamla vänner kan bli främlingar och främlingar blir nya vänner. Livets ström upphör aldrig att fascinera. Förändringen pågår ständigt. Det gör ont att leva. Smärtan och saknaden efter flydda dagar håller mig kvar i gamla föreställningar. Varför inte släppa taget och våga bli en del av förändringen själv. Staka ut på flotten och följa det strömmande vattnet ut mot havet. Att finna mig själv är att våga förlora mig själv - att staka ut nya vägar i ingenmansland. Det är vägen och förändringen som är livet.

Sagan har alltid funnits i min själ, alltid närt min fantasi och varit en evig källa att ösa ur. Jag har tidigt lärt mig att färdas mellan världarna. Jag har sedan barnsben sett lägereldar tändas och släckas såväl som i sagan som i verkligheten. Jag har varit en del av äventyret själv. Jag har i vildmarkstystnad suttit tillbakalutad mot en stock framför nyingen ute på ön, med slokhatten nedkörd över ansiktet. Egentligen har verkligheten i sin vardaglighet nästan alltid överträffat föreställningen. Men jag behöver ännu som vuxen mysteriet, naturen och dess inneboende kraft för att leva. Jag närs av livet - jag vill leva även när det är som svårast. Humöret växlar - precis som vädret. Det regnar igen, tunga vattendroppar trummar mot taket. Inne i det lilla blå huset på berget är det varm och gott - utanför så närmar sig den tropiska monsunen. Yama no ue…uppe på berget, det får mig nästan att känna mig utvald, som Mose på Sinai. Marken rister när en dov explosion hörs från jordens inre. Det är vulkanen Sakurajima rister till. Jorden talar med sin dova stämma. Det händer lite då och då och är inte alls ovanligt.

Under stenen på tomten bor ormguden som bjuder oss sitt skydd. Han stirrar kallt med smala ögon på envar som går förbi hans boning. Han rör sig bara motvilligt när han måste. Helst ligger han helt stilla i solen strax utanför sin sten. Ingen skulle drömma om att störa honom i hans borg. Det sägs att ormen under stenen ger lycka och välstånd. Så lyder den folkliga föreställningen i alla fall. Naturen är besjälad och full av liv. Till och med klippblock kan vara gudaboningar. I detta land bor många mystiska väsen som finns djupt inbäddade i folktro. Där finns t.ex. Tengu, en flygande skogsande som liknar ett troll med lång näsa, där finns ”kappa” underliga människoliknande flodvarelser, med fågelnäbb, sköldpaddskal stora runda ögon. Japanernas ”Kappa” har vissa likheter med näcken. De sägs att de ibland lurar ner barn i strömmande vatten så att de drunknar, eller tar tag i en simmares fot om de nu är på det humöret. Man skall ta sig i akt för det strömmande vattnet..

Det sägs att djuren ibland tar människoskepnad för att spionera på oss. Särskilt rävarna är duktiga på detta. En förklädd räv kan ibland upptäckas. Den som är riktigt observant kan kanske lägga märket till svansspetsen som sticker ut där bak. Ibland kan vi spåra dem på deras beteende. Rävarna är duktiga på att gömma sin hemligheter för människorna. Ibland kan man ha en räv till granne utan att man vet om det. Tre systrar - som liknar varandra och som ofta går och påtar i sin extremt välskötta trädgård. De bor i huset intill vårt. De är trevliga och artiga. När de öppnar sin mun och säger godmorgon kommer rösterna unisont. Vi misstänker att de tre syskonen i själva verket är rävar.

Rävarna är i japansk mytologi gudomliga väsen som tycker om att luras och finner glädje i att fördunkla människornas omdöme och föra dem bakom ljuset. På vissa ställen har man byggt tempel som tillägnas rävarna. Ibland när det regnar och solen skiner samtidigt, brukar det sägas att rävarna har sitt bröllop. Det är farligt att spionera på rävarna eftersom de sägs bli arga då. Bäst att inte låtsas om dem. Man kan drabbas av någon form av galenskap eller föras vilse på många olika vis. I bästa fall är förvirringen tillfällig. Bäst är att bete sig respektfullt mot allt levande som finns runtomkring en. Att vara artig och förekommande. Vara observant men inte störa det man inte har något med att göra. Acceptera saker som de är. Inte fråga för mycket - varför?

Den vise tiger om det han vet - dåren talar högt om det han inte vet. En föredömlig person är flitig, tålmodig och arbetar hårt, är generös, nöjer sig med det han har och traktar inte efter andras ägodelar. Nekar inte den som ber om hjälp. Den som ber dig kan i själva verket vara en förklädd gud eller vandrande Buddha, som vill sätta dig på prov. Seden här har lärt mig att vi skall aldrig låta sig förledas av allt vi ser. Allt som vi uppfattar med våra ögon behöver inte vara sant.

Buddha lär att världen inte har någon egen substans. Det är helt enkelt en samstämmighet av orsaker och villkor som enbart hörrör från aktiviteterna av det sinne som stimulerats av okunskap, falska föreställningar, begär och villfarelse. Sinnets falska föreställning har ingen orsak som kommer utifrån. Den falska föreställningen har istället uppstått genom processer inom själen själv, ett uttryck av egen villfarelse. Det grundas och byggs upp av sinnets begär, genom dess lidande och den kamp som sammanfaller med smärta orsakad av jagets, girighet, ilska och dumhet. Människor som söker vägen till Upplysning bör vara redo att bekämpa ett sådant sinne för att kunna nå sina mål.

Det vi ser är kanske bara en illusion eller vanföreställning och sakens sanna natur kan ligga fördolt för betraktaren. Man bör vara observant - men inte vara för snabb att döma. Vara ordentlig och bete sig som folk. Inte ropa och störa eller genera sina grannar, släktingar och arbetskamrater genom ett förkastligt beteende. Lika stilla som man gick in i livet när man föddes bör man också lämna det när ens tid är kommen. Till varje pris skall man fly sin egen vrede och ett dåligt humör. Inte låta sig styras av sin oro och tillfälliga sinnesstämningar.

”O min kära själ!” Dessa berg, floder och hav är föränderliga och skapar smärta. Var i denna värld av villfarelser skall vi söka efter tystnaden? Låt oss följa vägen och överbrygga avståndet till Upplysningens kust, säger Buddha.”

Naturen och de olika världarna strävar efter harmoni och samspel mellan naturen, djuren och människorna som utgör en del av samma skapelse. Gudarna lever i sina egna boningar i världar som existerar parallellt med vår egen. De ingriper ibland i människornas liv på olika vis. Den som är ödmjuk och har ett öppet sinne kan ibland få en skymt från andra världar och kan lära sig något om att leva i samspel med naturen och dess övriga existenser. Naturen andas och lägger man handen på ett högt månghundraårigt japanskt cederträd, kan man med lite god vilja, verkligen förnimma hur energierna strömmar längs stammen. Träden lever och andas som vi.

En del gudaväsen har givits nästan mänskliga drag och tycker om att festa och leva
runt som vi. Vissa påminner om våra egna glömda asagudar. Förfäderna vördas och hedras. Deras ande lever kvar ibland oss så länge vi minns dem. Vissa tider på året återvänder de avlidnas andar hem. Ibland lägger man ut små offer vid familjealtare, förfädernas gravar och de otaliga helgedomar som finns i den japanska naturen. Ibland är maten borta på morgonen. Det är inte säkert att man skall tolka det som att gudarna som varit framme och smörjt kråset. Det finns gott om korpar, fåglar och smådjur. De tar säkert sin beskärda del. Korpar är man lite rädd för eftersom de sägs vara bärare av krig, död och andra olyckor. De har sedan tidens begynnelse följt människan i krigets spår och har livnärt sig på slagfälten.

Det sägs att man skall vörda allt levande - vårda sina husdjur och aldrig någonsin plåga, döda eller skada ett djur i onödan. Många tycks ändå inte bry sig ett spår. Den slutsatsen drar jag när jag ser alla halvgalna och utsvultna hundar, som smutsiga står kedjade vid sina kojor i större delen av sitt liv. Runt deras kojor finns ibland djupa spår som går i djupa cirklar. Det är tydligt att de lider. Alla de förvildade katter, som stryker omkring i trädgårdarna och som flyr för människor, som de kanske en gång litat på. Alla smådjur som ligger trafikdödade längs vägarna. De enda som inte ser ut att fara illa är korparna. De ser mycket välnärda ut - och livnär sig av vår galenskap, som aldrig tycks ta slut.

Det kan nog vara både si och så med kärleken till vår nästa - också familjemedlemmar emellan. Många äkta par verkar även de leva i skilda världar. Ytterst få män sägs i undersökningar som gjorts, spendera lika många arbetstimmar till hemmets skötsel som sina kvinnor. En del säger sig till och med vara lättade när maken är ute. För när mannen är hemma måste de ta hand både om barnen och om honom.

Det är inte ovanligt att maken ”tar sitt ansvar” för barnen på helgen, när han kanske stoppar in sina barn och frun i familjens stora ”VAN” och åker ut på picknick. Parkerar den fyrhjulsdrivna bilen på något naturskönt ställe där de äter sin medhavda matsäck. En så kallad ”Haikingu”. De kanske till och med vågar sig några steg från bilen, för att kissa och kastar i värsta fall sina sopor vid vägkanten. Annars finns ju allt man behöver i bilen. Där finns TV, aircondition och fällbara stolar och allt annat som ger en bekväm naturupplevelse. Åter ser man en familj i en bil med motorn på tomgång. Ungar glåmiga av allt innesittande, tittar längtansfullt ut på den farliga naturen genom rutan. Kanske tillhör pappan en av dem som lär sina barn att tömma sina askkoppar och tomma lunchpaket och läskburkar i naturen. Andra plockar noggrant rent efter sig och tar soporna med sig hem till bostaden. Alla är inte grisar.

Konstigt nog är de flesta man ser ute i skog och mark lite äldre människor, som lämnat arbetslivet bakom sig. De tycks ha en helt annan inställning till livet och naturen. En del kan gå mil för att hitta höstens sista blomma. Många vill nog väl, men saknar fritid, fantasi och inlevelseförmåga som sträcker sig längre än den egna gruppens väl. Hänsynsfulla tysta män som kan vara fullständigt hänsynslösa i andra sammanhang. Förare som utan eftertanke kastar ut sina glödande fimpar från fönstret eller röker inomhus omgivna av små barn. Män som i affärssammanhang utan att blinka tar sista skärven från änkan och trofast ger den till sin arbetsgivare som de lärt sig att aldrig ifrågasätta. Deras lojalitet är det åtminstone inget fel på.

Mina tankar går till alla moderna människor som lärt sig att konsumera mera och sträva efter välstånd, men som inte lärt sig att skapa, vårda eller bevara något av bestående värde. Människor som bara tycks ha lärt sig att behandla naturen och andra människor som sina egna ägodelar. Många män ser fortfarande sin identitet i gruppen eller företaget som de tillhör och tycks inte vara vana att agera eller tänka på egen hand. Ett stort barn i hemmet, där de tror sig vara i centrum. Oftast är männens värld lika sluten för kvinnan som kvinnans är för mannen. Två främlingar som bor under samma tak. Givetvis kan rollerna vara ombytta, det är inte nödvändigtvis alltid mannen som är förtryckaren i ett hem, men mönstret är detsamma.

Jag lever i ett land som jag aldrig blir riktigt klok på. På ytan så modern, utvecklat och rationellt - under ytan så fyllt av gamla myter, för mig underliga traditioner och föreställningar. Jag upplever samtidigt japanerna som naturälskare och naturmarodörer, som utan varje synligt spår av eftertanke tycks se det som helt naturligt att handla i affären medan bilen står parkerad på tomgång bredvid en lekpark. Som slänger sopor och glödande cigaretter genom bilrutan. Människor som trots sin stora naturdyrkan och sitt annars normala hyfs, ibland slänger gamla uttjänta frysboxar, gamla spisar och TV-apparater i nationalparken Kirishima. Jag ser allt bråte när jag rör vi vid små bergsvägar i civilisationens utkanter. Upp med dörren och ut med skiten bara. Tror de verkligen att naturen kan bryta ner allt skräp - eller bryr de sig inte alls om det? Eller tar de för givet att någon annan skall göra rent efter dem? Samtidigt uppfattar jag japanerna som ett folk som är väldigt renliga, noggranna, observanta och för det mesta väldigt skötsamma. Mycket måna om att inte på något vis stötta sig med sin omgivning. Undviker att höja rösten och inte utmärka sig för mycket.

Det blir mig alltmer tydligt att man helst inte bör kategorisera människor. Inte se allt som svart eller vitt. Att det nog är så, att det ur ett visst perspektiv finns skitstövlar överallt, men att även ett hänsynslöst ”klantarsel” också kan ha goda sidor - och i andra sammanhang framstå som föredömen. Jag har fått lära mig att den japanska naturen varken är vit eller svart. Att vi människor inte av gammal vana okritiskt kan dela upp allt i högar mellan gott eller ont av ren automatik. Att också det som jag uppfattar enbart gott kan uppfattas som något ont eller helt förkastligt. Att regnet kan vara en stor gåva för den ene, men en katastrof för den andre. Solen kan bränna marken till öken, men också ge förutsättningar för en god skörd.

Jag både älskar och hatar detta land samtidigt. Det är omöjligt att lämnas helt oberörd om man nu inte drabbas av en mindre depression. Det händer mig ibland. Som ensam utlänning är det lätt att man blir känslomässigt fixerad vid sin egen situation och gör sig ännu mer isolerad än man måste och gör mig oåtkomlig för min omgivning. Att förlamningen inte släpper innan jag åter är kapabel att ta mig det främmande till mig. Efter många år som svensk i Japan anar jag hur det kanske kan kännas för en utlänning att börja leva i ett för dem fullständigt främmande land som Sverige. Alla invandrare på jorden är människor på vandring i världen och värda respekt.

Värdens centrum finns inom oss själva. Vi bär alla vårt eget mikrokosmos med oss och mäter med de mått som vår egen kultur har givit oss. Det kan ta år innan vi lär oss att leva i fas med ett främmande land. Jorden är en, men folken är många. Hur mycket vi än försöker kommer främlingen att synas i vårt ansikte, vårt sätt att tala, vår hud och hårfärg. Vi måste sluta att se ner på invandrare - rollerna kunde vara de omvända. Inte många emigrerar utan en viktig anledning. Fast jag valt det själv, har det också varit förknippat med smärta och sorg att bryta upp och börja från noll i ett annat land. Det tar kanske en livstid att lära sig att leva på samma villkor som värdfolket. Vi måste främst lära oss att leva med oss själva och med varandra. Ibland känner jag en stor rastlöshet. Jag vill bli herre över mina egna känslor och sträva mot ett mot en livsuppgift.

”O min rastlösa själ!” Varför rusar Du hit och dit utan något definitivt mål? Låt mig korsa detta vilda hav av villfarelse. Fram till nu har jag gjort som Du önskat, men nu måste Du göra som jag vill och tillsammans kommer vi att följas åt på vägen - i samklang med livet.

Kristian

Skriven av: Kristian Pella

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren