Vilsestigen

Vilsestigen

En lång guppig stig, genom en stor skog av stora höga granar. En dimma går igenom skogen, den passerar mig, jag kan känna den smeka mig om kroppen, jag kan höra den viska, det låter rätt likt ett skrikande barn som tappat bort sin förälder.

Jag tar mina första steg in på stigen, jag tänker inte utan jag går, utan att stanna, utan att tveka. Det finns fotspår av andra här, jag undrar ifall flera har gått här, antagligen.
Alla fotspår leder åt olika håll, många måste ha gått vilse här tänker jag.
Stigen utan spår, den tar jag tänker jag.

'En lång stig, en mörk och hård skog'

Bort i horisontent kan jag se solsken, en fin stad fylld av glada människor.
Innan jag går vidare ser jag en skylt där det står ' Ingen återvändo ' .
Nya steg tar mig framåt, en kyla sveper mig, jag känner mig rädd och ensam, jag vill tillbaka.
Jag kollar bakåt, men dimman täcker mina spår jag lämnar så jag kan inte gå bakåt utan att gå vilse. Jag måste fortsätta framåt.

'Man Kan inte gå bakåt, bara framåt'

Ett djupt och högt skrik sveper skogen, jag hoppar till och kollar omkring mig. Skriket kom ifrån min vänstra siden låter det som. Jag driver dit, dimman stör mig inte, jag går på instinkt.
Någon behöver min hjälp, tänker jag. Skriket upprepar sig, jag är väldigt nära.
Plötsligt dyker denna varelse upp mitt framför mig! Den kom ned från trädet svingande, med samma skrik! En blek, vit varelse med stora ögon helt svarta!
Rädd börjar jag springa så snabbt jag kan därifrån, men jag hör fortfarande samma skrik bakom mig, det låter ungefär som ett skrik på hjälp. Plötsligt slutar det, jag stannar och ser att det är någon annans fotspår som led dit. Fotspåren slutade vid den vita varelsen.

'Stanna och du är fast för alltid'

Dessa vita varelse verkar vara andra som stannat eller gått vilse, jag måste hitta mina fotspår tänker jag. Vilse i dimman letar jag, min instinkt hade lett mig på sidospår som nu kanske kommer att förstöra mig. Jag blir otålig och börjar driva igenom dimman istället för att gå runt i cirklar. Dimman är tjock och sträv, inte längre smeker den min kropp som i början, utan nu sticks den. Stickandes dras jag tillbaka, jag är nära på att falla ihop, som ett sista hopp springer jag igenom den stickande tjocka dimman i hopp på att komma igenom.
Det sticks så hårt, att smärtan fäller mig ned på knäna, gråtandes ligger jag mitt i den stickandes tjocka dimman, utan att veta vart jag ska ta vägen eller vart jag är.
Utan att tänka på det ger jag ut ett skrik, eeeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiiih!

'Fortsätt även om du möter det största hindret i världen'

Jag ställer mig upp, jag står emot smärtan och springer så snabbt jag kan, så snabbt så att jag själv inte förstår vad som händer, plötsligt slutar jag känna smärta, jag ser en avgrund, med ett jättekliv gör jag ett hopp för att nå till andra sidan, dimman blir så tjock att jag inte kan se mig själv eller marken längre, det känns som tiden står stilla, jag ser inget förutom denna tjocka dimma, vart är jag?

'Du är den ända som kan ta dig framåt, ge aldrig upp hoppet, sluta aldrig tro.'


/William

Författare:

Publicerat

Dela: