Publicerat
Kategori: Novell

Vinden Ovanför

Vinden Ovanför
Av: Eric Dale Rundberg


Vet du hur det känns att vara ensam?
Vet du hur det känns att bli omtyckt?
Att längta efter någon betyder mycket

Vet du hur det känns att vara kär?
Vet du hur det känns att känna värme?
Att längta efter någon betyder mycket

Vet du hur du själv är?
Vet du vad du gör med ditt liv?
Att längta efter någon betyder mycket
Av: Eric Dale Rundberg

– Ahh, va den här va tung, kved Andreas bortifrån hörnet.
Henrik och Andreas hade lyft upp en tung byrå och höll den nu hängande i sina armar. Byrån var utav bok och hade varit med länge. Henrik trodde att de fått den av en gammal gubbe i Eskilstuna men kom inte på varför, han var väl generös. Henrik var en ljusblond kille med tonårsansikte med mycket finnar. Han spelade basket i Herrljunga BK och var vältränad i både kropp och hjärna. Jeans och polotröja var hans favoritplagg vilket han just nu bar. Andreas var 16 år, två är äldre än Henrik och bodde en bit utanför stan. Han hade sparat till långt ljust hår men sedan färgat det svart för att det skulle passa in till hans punkiga stil. Ett pannband höll de kluvna topparna borta ifrån ögonen. Han hade på sig ett par crockerjeans som var sönderklippta eller söndertrasade vid knäna och en munktröja som var utsliten. Henrik mindes att Andreas fått den på sin 11-årsdag och den hade märket Plåt Luna på bröstet. Henrik blev ofta kallad för sitt efternamn som var Larsson och det tyckte han inte om.
– Larsson, vi bär ner den för trappan och in till vardagsrummet. Där kan vi ställa den intill väggen vid datorn, Andreas.
– Ja men sluta kalla mig Larsson och ta det lugnt i trappan ner till ytterdörren, sa Henrik med en blick på Andreas som liknade ett spöke.
Henrik bodde i ett hyreshus mitt i centrala Herrljunga. Det var en fyra men de var bara tre personer i familjen vilket Henrik tyckte var skönt. Föräldrarna hette Jörgen och Lisa. Henrik var född 1988 och de hade haft problem med att få barn tidigare men fick det till slut, kanske lite sent, båda var 55 år gamla och älskade tango.
– Akta det ruttna trappsteget nu Andreas, sa Henrik med hög röst.
Andreas tog en titt på trappan samtidigt som han höll byrån med ett stadigt grepp. Trappuppgången var gammal, kanske 80 år och hade inte renoverats det allra minsta. Det lät som om hela hyreshuset skulle braka ihop när de bar ner den 50 kg tunga byrån. De hade också gjort i ordning mycket annat uppe i Larssons förråd uppe på vinden på order från Lisa. Det mesta var tunga saker som hyllor, stora blomkrukor, flyttlådor och all möjlig skit.
Andreas spottade på fönstret i trappuppgången och Henrik hörde att Andreas andning började bli stressad. Henrik gick förbi fönstret och såg hur det rann i mörka strimlor som liknade en man med en säck.
– Har du inte lagt av med den där skiten, sa Henrik samtidigt som byrån smällde i golvet precis intill väggen vid datorn.
– Vadå, menar du snusen?
– Vad tror du. Jag förstår inte hur man kan vara så dum att slänga ut så mycket pengar på en sån skitsak som att snusa.
Andreas hade varit en lugn kille innan han började på Mannareskolan som var det enda högstadiet i Herrljunga. Där blev han vän med några nior som höll på med värre saker. För ett tag sen gick det ett rykte om att Andreas var langare men han sa inget när Henrik frågade honom för en månad sen. Nu hade han äntligen lugnat sig lite och Henrik visste inte om det berodde på att han hade ringt till honom oftare den sista tiden.
– Jag försöker, det är inte lätt när man väl börjat och jag ångrar mig faktiskt. Morsan kom på mig förra månaden när hon tvättade. Jag sa att jag hade slutat med snusen och hon blev verkligen glad, men jag sårade henne igen och hon slängde ur sig en massa saker som hon säkert menade.
– Vadå för saker?
Andreas satte sig på datastolen och höll händerna för ansiktet så att Henrik inte skulle se om han grät eller inte.
– Hon sa att jag skulle sluta vara med gänget och vara mer med mina gamla kompisar. Och att jag redan slängt bort tre skolår, sa Andreas med gråten i halsgropen. Henrik såg att det rann ner tårar ner för halsen.
Andreas ställde sig upp så snabbt så att stolen välte bakom honom och slängde sig i Henriks famn och Henrik la armarna runt Andreas.
– Det ordnar sig, bara du trappar ner lite.
– Du är den enda riktiga vän jag har, du måste hjälpa mig nu.
Henrik gick ut och stängde ytterdörren samtidigt som Andreas gick in på toa och torkade sitt blöta ansikte. När Henrik precis skulle slå igen dörren hörde han ett konstigt ljud nerifrån porten.
– Andreas, jag går ner och kollar vad det är för konstigt ljud vid porten.
Andreas brydde sig inte ett dugg. Han hade redan satt sig vid datorn och startat ett shoot e´m up spel.
Det väsnades högt i trappuppgången. Henrik bodde på femte och sista våningen och det fanns ingen hiss så det var en bit ner. Henrik hade inte tagit på sig några skor och han frös om tårna. Han slingrade sig ner genom de spiraliska trapporna och på vägen ner möttes han utav tuggummin och klotter på väggarna. En målning skulle föreställa en kvinna med ett skjutet barn i famnen med namnteckning The Clown. Han kände hur det blev allt kallare på hans kropp ju längre ner han kom.
– Men vem har glömt att stänga porten så här sent en fredagskväll. Det är ju nästan dödssynd på det sa han lite för sig själv.
Porten brukade alltid vara stängd förutom en gång när tant Elinor brutit näsbenet precis vid ingången.
Henriks ögon fästes på golvet i trappuppgången. Där fanns skoavtryck som kom från en kraftig sko och var väldigt tydliga. Henrik böjde sig ner och inspekterade skoavtrycket.
– Salomon storlek 46, sa han för sig själv och torkade bort avtrycken med en mopp som hade stått vid ingången i åratal.
Han stack ut huvudet ur porten och tittade runt lite. Åt höger såg han en springande man med keps och en blå rock som flög i luften. Rakt fram såg han Tant Elinor som var ute med sin hund som alltid skitade ner med sin avföring som aldrig blev upplockad. Åt vänster såg han tre äldre damer gå in i grannhusets port. De skall säkert ha symöte tänkte han och stängde porten och gick upp till Andreas.
Varje gång Henrik satte sin fot inne i lägenheten möttes han utav en påtryckande lukt. Det var som om hans mamma med utländsk bakgrund lagade mat jämnt. Men rättare sagt var det döda råttor som låg inuti väggarna.
– Ska du ha en macka ,sa Henrik högt utifrån köket.
– Bara det inte är tekakor. Jag får det jämnt hemma.
Ett fniss hördes i Andreas öron.
–Nä då, det är grovt bröd med kaviar och chokladmjölk, sa Henrik samtidigt som han tryckte ut det sista som fanns kvar ur Kalles kaviartuben.
– Kom nu då, det är klart.
– Ja jag kommer jag ska bara döda bossen.
Efter tio minuter kom äntligen Andreas men då hade redan Henrik ätit upp sin mat, ställt in disken i diskmaskinen och gått och lagt sig i sin våningssäng. Där låg han varje kväll och läste Fantomen, just nu var det nummer åtta.
När Andreas sov över fick han ligga underst i våningssängen och det tyckte han gick bra.
– Larsson kan jag få nummer åtta nu. Larsson, Larsson.
Henrik svarade inte så Andreas steg upp ur sängen och fick gåshud på benen. Andreas stäckte sig över Henrik för att se vad han gjorde.
– Nä lägg av, sa Andreas med en suck.
– Vissa klarar inte av nattlivet.
Andreas greppade tag om den 100 sidor tjocka serietidningen och slängde sig i sängen så att Henrik började vrida på sig.
Henrik slängde sig upp ur sängen och slog huvudet i snedtaket. Han tittade sig omkring och fick syn på klockan som tickade på efter midnatt.
– Jag ska ju sova, sa Henrik tyst för sig själv.
Ett högt kort ljud skar igenom Henriks öron och hela lägenheten skakade.
– Va var det? Andreas är du vaken?
Andreas mumlade nått som Henrik inte uppfattade men såg att det rann saliv på hans haka.
– Va är det om?
– Jag hörde ett ljud som antagligen kom från vinden. Det kan ju vara våra grejor som har trillat ner och gått sönder.
– Vi tar det imorn, nu ska jag sova.
– Jag kan inte sova om vi inte går upp och kollar vad det var det.
Andreas blängde på Henrik och fick intrycket av att hans blick var allvarlig och orolig. Andreas steg upp ur sängen och kände hur smärtan nådde foten som han hade vrickat på basket träningen i onsdagskväll.
– Aj J*^`* fot, jag trodde den blivit bra men inte det. Jag drömde om min flickvän Sofia. Vi dansade runt på Lanzarotes kritvita stränder. Solstrålarna brände på våra bruna kroppar.
– Tänk inte på drömmar nu, det kan ju vara vem som helst uppe på vinden.
Henrik klättrade ner för den lilla barnstegen och tog på sig sina byxor och tröja.
– Andreas ska inte du ta på dig dina byxor, du kommer att bli förkyld i bara tröja och boxershorts.
– Borde inte Mamma och Pappa vara hemma nu, sa Henrik samtidigt som han tog på sig sin vinterjacka och sin pappas skinn skor utav äkta räv. Andreas stod bakom honom och halvsov emot väggen.
– Kom igen nu Andreas.
Henrik öppnade ytterdörren och det kändes som om vindpusten borrade sig igenom honom. Andreas ångrade sitt val av klädesplagg men det dämpade lite på trycket vid foten. Henriks föräldrar var på en nattklubb och dansade tango, de var välkända i stan eftersom de hade vunnit guld i Tango-SM 1967. Henrik tryckte hårt på ljuset från den ljusröda knappen på väggen i trappuppgången. Lamporna lät och sken till men släcktes direkt.
– Prova igen, sa Andreas skakande av kyla.
Henrik tryckte även denna gång hårt och bestämt. Lamporna blixtrade till och det blev kolsvart. Henrik kunde se konturerna utav Andreas ansikte.
– Henrik, är du där, sa Andreas samtidigt som han satte sig ner och kurade ihop sig i hörnet vid ingången till vinden.
– Här borta vid knappen.
Andreas hörde hur Henrik rotade i sin ficka.
– Yes!!! Jag hittade min minificklampa.
Det syntes en liten rund ljusfläck på väggen i trappuppgången. Henrik lyste på Andreas som satt med huvudet ner mellan bena.
– Res dig upp, du kommer att få lunginflammation.
Andreas reste sig upp men halkade till på en våt fläck och vred till sin svullna fot så det knakade.
– Aj, inte nu igen.
Henrik lyste på Andreas ögon och de öppnade sig och stirrade rakt in i ljuset. Andreas stod helt stilla och betraktade ljuset som om han sett en snygg tjej gå förbi. Men han betraktade dörren som stod vidöppen. Henrik lyste på dörren. Där hängde en lapp som blev röd när minilampans ljusstrålar nådde fram.


Henrik kom ihåg att hyresvärden hade hängt den där när tant Elinor glömt stänga dörren ett flertal gånger i rad.
– Du stängde väll dörren igår Henrik?
– Ja det är jag helt säker på.
– Det kanske är Elinor som har varit framme igen.
Vinden bestod utav elva förråd. Hyresvärden hade tagit hand om ett som bara stått och dammat. Larssons förråd låg nära vindsdörren och ett hänglås som var guldfärgat och härdat hängde på förrådsdörren.
– Har du med dig nyckeln? Sa Andreas.
– Jag tror att den ligger kvar i byxfickan sen tidigare.
Henrik rotade runt lite och tog upp handen. Mellan hans fingrar fanns en silverfärgad nyckel som ungefär såg ut som en cykelnyckel utav märket Basta. Det hördes ett klick och låset var upplåst.
– Det är ju kolsvart här inne. Sa Henrik samtidigt som han gick inåt förrådet.
– Du får lysa med minilampan överallt.
I förrådet fanns, en ärtsäck med ett tyg som liknade ett mönster av blommor, en bokhylla stod intill väggen till höger, en matta på golvet, fem stolar stod i ett hörn, tre flyttlådor fulla med julsaker, en stor blomkruka med en död Monstera i och på väggen hängde tangokläder från Jörgens och Lisas tonår.
Henrik slängde sig ner i ärtsäcken och det hördes ett pip. En mus sprang över golvet med en ärta i munnen.
– Whaaa bort med dig, skrek Andreas.
Musen kröp under stängslet till förrådet och försvann bortåt vindsdörren.
– Här finns det ju inte det minsta som skulle ha kunnat utgjort den smällen, Sa Henrik.
– Nä allt ser ju likadant ut som tidigare.
BOOM!!!
Henrik och Andreas ryckte till och såg på varandra med iskalla blickar. Ett lite lägre ljud än vad Henrik hört tidigare hördes uppe på vinden
– Var det du som gjorde nått, sa Henrik.
– Nä är du dum eller?
Det prasslade från säcken och Henrik reste på sig.
BOOM!!!
– Det kom därifrån. Andreas pekade med sitt långfinger mot hörnet längre in i vinden.
– Därifrån kom det. Henrik pekade mot ingången.
– Om du inte hade prasslat så mycket så… BOOM!!!
– Där bortifrån, ekade det genom vinden och båda pekade mot hörnet.
– Vi får väl kolla vad det är, sa Andreas.
Borta vid hörnet stod ett bord med några stolar som antagligen Elinor glömt att ställa tillbaka.
Henrik gick runt hörnet och stoppade precis när han fått första synintrycket på den nya miljön.
– Fort tillbaka, sa han
– Vad är det?
– Det är någon i Enok Johanssons förråd.
– Men vad gör en människa här mitt i natten, sa Andreas med håret hängande nerför ögonen.
–Jag ska kika igen.
Henrik släckte lampan och lutade sig så han kunde se Enoks förråd. Det var en person som gick och rotade där inne. Det lät högt varje gång han slängde ner nått. Han bar en rock, en keps, och en stor svart sopsäck. Henrik tyckte också att det mer såg ut som en man än en kvinna. Personen suckade och stängde porten och började gå mot hörnet.
– Ner under bordet, viskade Henrik.
Mannen gick förbi dom och rocken flög i luften när han stängde vindsdörren.
– Vad ska vi göra, sa Andreas.
– Jag tänker kolla vad han gjort där inne. Du står kvar och håller vakt om han skulle komma tillbaka.
Henrik gick mot Enoks förråd.
Porten var öppen så det var bara att stiga in. Allting låg huller om buller och mitt på golvet låg en stor bokhylla som antagligen hade gjort så att lägenheten skakade. Till höger låg ett par saker, en kniv med något rött på bladet, en lapp och fyra tusensedlar. Henrik vände på lappen och kunde se ett mobilnummer. Han tog tag om sin tröja och tog tag i kniven så att han inte skulle förstöra fingeravtryck om det fanns. Stoppade den i byxfickan och lappen i den andra. Tusensedlarna stoppade han i jackfickan.
– Skynda dig det är ju skitkallt, skrek Andreas bortifrån hörnet.
– Jag kommer nu.
Henrik stängde porten och de gick ner till lägenheten.
– Larsson, jag säckar framför tv:n ett tag.
– Men Jörgen och Lisa kommer snart så du kan inte sitta uppe mer än några minuter.
– OK
Andreas kramade ihop lite snus och tryckte in under överläppen. Hemma hade Andreas alla kanaler som gick att få i kabelnätet men här fanns bara ettan, tvåan och fyran. Eftersom det inte fanns någon bra film kollade han på en nyhetssändning på fyran.
– God kväll, Mångmiljonären Enok Johansson har inatt försvunnit spårlöst. Polisen utreder just nu händelsen i Herrljunga men vill inte lämna ut några uppgifter. Ifrån en källa i Herrljunga sägs det att han varit inblandad i knarkhärvor. Det var allt från oss, Ha en fortsatt trevlig kväll.
Andreas låg nu förstenad i soffan och ropade på Henrik som kom direkt.
– Det var en nyinsatt nyhetssändning om Enok Johansson. Han hade försvunnit spårlöst och var tydligen mångmiljonär.
– Det förklarar tusensedlarna, sa Henrik med en låg stämma.
– Vad ska vi göra då?
– Vi får ringa polisen imorn, jag orkar inte nu. Nu lägger vi oss och sover.
– OK
Henrik vaknade kallsvettig, på kudde kunde man tyda hans huvud. Han klättrade ner för den lilla stegen och tog på sig en t-shirt. Andreas låg inte kvar i sängen och han hörde röster från köket. Han gick dit.
– God morgon min son, sa Jörgen som satt vid köksbordet och åt frukost med Lisa och Andreas.
– Andreas kom lite jag måste prata med dig om en grej, sa Henrik.
– Kan du inte säga det här, sa Andreas med mat i munnen.
– Nej kom nu.
– Handlar det om tjejer så kan vi gärna höra på, sa Lisa som gärna ville att Henrik skulle få en flickvän.
Henrik och Andreas satte sig i soffan på Henriks rum.
Vad tycker du vi ska göra? Sa Henrik.
– Med vadå?
– Med vadå, har du redan glömt av vad som hände inatt.
– Nej men det är väl inget allvarligt, det tar polisen hand om.
– Fattar du inte. Det är en man här i hyreshuset som har försvunnit och vi har viktig information. Han är ju mångmiljonär på kuppen också.
– Men vad ska vi göra då?
– Ringa dom såklart.
– Vilka dom?
– Polisen såklart men berätta ingenting för mina föräldrar, dom blir så oroliga. Vi ringer efter frukost.
Dom gick ut och satte sig vid det dukade frukostbordet. Här bjöds det på kokt ägg, nybakat bröd från Melkerssons, juice och flingor. Henrik greppade tag om en macka och klibbade ihop ägg och kaviar. Sedan tog han ett glas med juice och gick ut till vardagsrummet med fjärrkontrollen i handen.
– Andreas kom och sätt dig härinne. Det är Ricky Lake.
– Jag kommer direkt.
Andreas satte sig bredvid Henrik med en macka och juice.
– Skit i Ricky Lake nu ska vi ringa polisen.
De satt bara i boxershorts och frös lite på fötterna.
– Ja men du får ringa.
Det hördes ett par signaler i luren.
– Polisen Herrljunga, sa en kvinnlig röst.
– Hej, jag heter Henrik Larsson och jag har viktig information om försvinnandet av Enok Johansson.
– Ta det lugnt nu. Vad har du för personnummer.
– 880403-5619
– Hette du Henrik Larsson?
– Ja
– Vad är det för information du har?
– Jag och en kompis var uppe på vinden inatt och vi bor i samma hyreshus som Enok Johansson och…
– Ursäkta men vad var klockan när ni gick upp på vinden.
– Ungefär fem över tolv och vi vaknade utav att lägenheten skakade. Vi trodde det kom ifrån vinden så vi gick och kollade. När vi var där uppe hördes ljud bortifrån andra längan så vi gick dit och kollade. Det var en man i Enoks förråd som bar på en svart sopsäck. När mannen gått iväg gick vi in i Enoks förråd och kollade lite. Det låg en kniv, en lapp och några tusenlappar på golvet. Och…
– En kniv, det fanns inget blod på eller?
– Jag kommer inte ihåg men jag tror inte det.
– OK fortsätt.
– På lappen stod det ett mobilnummer…
– Nä det här är för tunt. Ring igen när ni har bättre uppgifter.
Det blev tyst i luren.
– Vad sa dom, sa Andreas.
Henrik svarade inte och gick in till sitt rum. Andreas gick efter. Han satte sig i soffan bredvid Henrik och la armen runt honom.
– Vad är det? Sa Andreas.
Det rann kristallklara tårar nerför Henriks kinder och han torkade bort dom med sin högra hand.
– Vad är det? Sa Andreas ännu en gång.
– Jag är så trött på att ingen lyssnar. Ingen förstår, ingen bryr sig, alla gör det andra tycker är rätt. Man måste för fan våga visa sig. Andreas blev röd i ansiktet.
– Kom så går vi ner till kiosken och köper lite lördagsgodis, sa han.
Dom tog på sig samma kläder de haft dagen tidigare och gick ut på gatan. Det enda dom hade gemensamt var ett par kängor från ICA, de billigaste. Väl inne i kiosken tog Henrik en hallonbåt och stoppade in i munnen. Hela hans ansikte fylldes av glädje och Andreas hade aldrig sett ett lyckligare leende. Då beslutade Henrik att han inte skulle bry sig mer om mannen på vinden, polisen fick utreda det själva så som kvinnan i luren sa.

Mysteriet på vinden löstes aldrig och polisen trodde Enok bara åkt utomlands och försvunnit. Men Henrik hade ju sett att det var nått rött på kniven och lagt den i sin vinterjacka som han slutat använda. Mobilnumret på lappen, vems var det och tusensedlarna kan ju inte bara ha legat där och skräpat.

Skriven av: Eric Dale Rundberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren