Publicerat
Kategori: Novell

Vingar av glas

”Tack”
Jag tog emot kassen med apelsiner av den gamla damen på torget. Stoppade ner min plånbok i byxfickan och började gå mot choklad butiken. Jag älskade och stå där och beundra de små statyerna och godsakerna av choklad. Jag hade redan styrt stegen över torget och stod vid vägkanten och väntade på grön gubbe när jag hörde hur någon ropade mitt namn bakom mig. Jag brydde mig inte om det. Här var det ändå ingen som ropade på mig. Inte här.
Den gröna gubben började lysa och jag tog ett par steg ut på gatan. Jag hörde hur rösten ropade ännu en gång. ”Mia!” Jag vände mig hastigt om för att se vem som ropat. Var det? Nej, det kunde det inta vara.
Men i samma sekund som jag vände mig om tog jag ett steg bakåt och halkade. Jag föll handlöst ner på den hårda trafikerade vägen och slog i bakhuvudet. Jag hörde någon som skrek, något rött sipprade ner för mitt ansikte. Sen blev det svart.


*












När jag fick tillbaka medvetandet igen satt jag mitt på torget. Mina apelsiner som jag hade köpt av kvinnan i fruktståndet var borta. Mitt huvud kändes inte längre ömt. Det gick fullt med människor omkring mig men ingen verkade se mig. Ingen verkade ha märkt att jag satt mitt på torget, att jag hade legat där innan jag vakna. ”Ursäkta, men du skulle inte kunna ge mig ett handtag?” frågade jag en kvinna som gick förbi mig. Hon svarade inte. I själva verket tog hon ingen som helst notis om mig. ”Ursäkta” Jag tittade vädjande på en kille i min egen ålder som klampade förbi. Han lade ingen notis om mig heller. Det var någonting galet. Det förstod jag, med varför var det ingen som la märke till mig? Plötsligt hörde jag en välbekant röst bakom mig. ”Tack” sa rösten. Jag vände mig hastigt om för att se det omöjliga. Och jag fick se det. Där stod jag. Jag tog emot min kasse med apelsiner av den gamla kvinnan i fruktståndet. Jag tittade mig om kring och styrde stegen mot vägen, mot choklad butiken!
Den jag som satt på marken reste sig klumpigt upp och började följa efter min kopia, eller var det jag? Jag kände hur jag ryste i hela kroppen. Jag fick gåshud över allt. Det var någonting konstigt i görningen. Det hade jag redan förstått. Men att se sig själv bakifrån, se sig själv ta de steg som jag själv gick för några minuter sen.
Och så plötsligt gick det upp för mig vad jag höll på att göra, vad jag var, vem jag var.
Mitt gamla jag var framme vid vägen nu. Hon hade bara ögon för choklad butiken, inte för bilarna, inte för någon annan. Hon började gå ut på vägen. Jag sprang efter och såg till min förfäran hur en röd Mercedes kom i hög hastighet ner susande för vägen.
Innan jag han stoppa mig själv, eller innan jag han inse vad jag gjorde så skrek jag: ”Mia”
Hon vände sig om, tog ett steg bakåt och snavade på vägen. Jag han se skräcken i hennes ögon innan hon slog huvudet i asfalten och blodet började rinna.


*



Jag såg hur allting hände. Det var så overkligt. Jag menar, hur många går på stan, hör hur nån ropar. Känner igen rösten, vänder sig om och blir överkörda? Hur många människor ser sig själv dö?
Men så plötsligt hände något märkligt. Från den blodiga kroppen reste sig en själ. Det var jag, det var min själ, mitt spöke, mitt döda jag. Hon gick rakt mot mig där jag stod och såg på scenen som utspelade sig framför mig. Hon kom närmare och närmar. Och så plötsligt var hon framme vid mig. Hon tog ett stort kliv in, in i mig. Och så var det som om jag blev hel igen. Jag hade inte tänkt på det innan men före att min själ hade förenats med mig hade jag inte känt någonting. Ingen sorg, ingen besvikelse, ingenting. Men nu, nu fanns allt där. Hjärta, känslor, allt fanns där. Och plötsligt öste känslorna över mig. Jag blev så överväldigad av känslor att jag satte mig ner på gatan där jag stod och började gråta. Jag grät så hejdlöst att tårarna skulle kunna fylla hela Nilen. När jag lyckats hejda min gråt kände jag hur någon tog tag om min arm och drog upp mig på benen. Jag torkade tårarna för att se vem det var som var så vändlig. När jag tittade upp såg jag en man. Han var varken ung eller gammal. Hans hår var varken ljust eller mörkt. Han var varken lång eller kort. Hans hy var varken mörk eller ljus. Han var…perfekt. Hela han var perfekt. Hans kläder var vita. Lika så hans sätt. Han utstrålade en sådan godhet som ingen människa någonsin hade upplevt på jorden. Han sa ingenting, hen bara torkade de sista tårarna på min kind, log och tog mig i handen och började gå. Men efter ett par steg började vi gå uppför en osynlig trappa. För varje steg jag tog kom jag ett steg närmare himmelen. Och himmelen, det var dit vi skulle, det förstod jag. Jag var död, någon kom för att hämta mig, jag skulle till himmelen. Så enkelt var det. Men så gick det upp för mig vem som höll mig i handen. Mannen som varken var lång eller kort, varken ljus eller mörk, varken det ena eller det andra. Det måste vara han som är perfekt för alla. Det var Gud!
Vi var så nära molnen nu att jag nästan kunde ta på dem. Men så stannade Gud plötsligt. Han vände sig om mot mig och tittade mig djupt i ögonen. Hans ögon var varken bruna eller gröna, varken blåa eller gula. Det var helt perfekta. Och så slog det mig att jag inte var säker på min sak. Tänk så var det bara St: Pär eller någon av guds undersåtar som stod framför mig? ”Du..” mer hann jag inte för än han la sitt finger på mina läppar och hyschade åt mig att vara tyst. Så stod vi några tysta sekunder och bara såg på varanda. Och så gjorde han något magiskt. Han lyfte sin hand från mina läppar, drog den mot sig och kastade sen ett guldigt stoft över mig. Stoftet verkade som framtrollat ur hans hand. Han log mot mig, och försvann.
Det guldiga stoftet som rann över mig fick mig och tänka på Peter Pan. Som Tingelings guldstoft som fick helt vandliga barn att flyga. Det gnistrade och lös på samma sätt.
Och så plötsligt hände något oförklarligt. Jag fick en märklig känsla i kroppen. Den var över på ett par sekunder. Men så märkte jag en förändring. Någon hade växt ut på ryggen på mig. Jag trevade längs de två mjuka utväxterna på ryggen och förstod var det var. Det var vingar! Det var vingar av guld. Det gnistrade och lös om dom som en ängels vingar. Och det kanske det var, en ängels vingar. Mina vingar, jag, en ängel.
Jag testade mina vingar i några sekunder och lyfte. Jag lyfte från den osynliga trappan och flög upp i solnedgången.
Vad jag skulle hitta på andra sidan visste jag inte. Vad som skulle hände visste jag inte. Men en sak visste jag. Vart jag än kom så skulle det bli på ett bra ställe. Det sa Gud. Han viskade det inom mig. Och Gud var god. Gud skulle välkomna mig som den jag var.



nea© copyright

Skriven av: nea

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren