Vinruta och skelört.

Vinruta, skall man lägga i mannens mat för att behålla hans kärlek, berättade min väninna. Jag plockade några blad från hennes buske i trädgården och tänkte att det kan ju inte skada att lägga lite grann i köttfärslimpan till morgondagens middag. Jag hade aldrig behövt att tvivla på Arnes kärlek, men man visste ju aldrig.

Min väninna Bodil var alltid så hjälpsam och tipsade mig om allehanda ting. Hennes två barn och hon var alltid hémma hos mig och mina barn. Vi hjälptes åt med det mesta.Våra män jobbade på lite obekväma tider så vi var hänvisade till varandra. Vi gjorde utflykter med barnen, bakade bullar, gjorde biografbesök, gungade våra små i lekparken, var på badet, ja allt gjorde vi tillsammans.

Arnes arbete ändrade karaktär och tider, han arbetade på förmiddagar och kvällar nu sedan det blivit oroligt i det bostadsområdet förvaltningen hade kontor. Han skapade grupper bland de boende på kvällarna och gjorde kontorsarbetet på förmiddagen. Jag började med att ha middagen färdig klockan tolv. Bodil hade börjat bli lite upptagen på dagarna, hennes mamma behövde hjälp och även hennes bror som hade en sjukdom som krävde att han fick hjälp med på-och-avklädning och matning. Vi gjorde sällan något tillsammans nu men jag passade ofta hennes barn på förmiddagarna då hon var tvungen att hjälpa sina närmaste.

Arne och jag kom närmare varandra, vi älskade oftare, vi ville ta på varandra och satt närmare varandra i soffan numera. Småbarnen hade tagit mycket kraft av mig de sista åren men inte så att vi glidit ifrån varandra utan, mer var det av hänsyn som Arne sa - 'att är Du trött så väntar vi'. Han sa att han älskade mig och sa ofta med ett frågetecken -'att visst har vi det bra'? 'Ja, om Du är nöjd så är jag det också' svarade jag. Jodå han var så nöjd, sa han.

- 'Du' sa min man, en kväll, -'Kan inte Du ta barnen med Dig till mormor imorgon förmiddag och hjälpa henne med trädgårdslandet, hon har ju så ont i höften'. 'Jovisst,kan jag det, så snällt att Du tänker på henne', svarade jag. Vi kom iväg redan vid niotiden så vi köpte nya bullar som vi skulle äta då vi kom fram till mormor. När vi kommit iväg ett par kilometer var det något son skrapade och lät under bilen, jag stannade och tittade men såg ingenting. Jag provade att starta igen men nu var bilen totalt död. Icke ett ljud, bara tystnad. Vad göra? Jo jag packade ut sittvagnen och placerade lillen i den och så storasyster fick gå bredvid. Det tog cirka en halv timme att komma tillbaka till hemmet. Till min förvåning stod Arnes bil på gården. Antagligen har han glömt något och är hemma och hämtar det tänkte jag och gladde mig åt att jag skulle få hjälp med bilen genast.

När jag öppnade dörren hörde jag ett skrik och då jag förfärad tittade in såg jag Bodil och Arne liggande i vår säng. Jag ryggade tillbaka så hårt att jag knuffade ner dottern för trappen. Hon slog sig inte men hon blev rädd och började skrika. Jag fick trösta henne occh under den tiden fick kärleksparet på sig kläderna. Jag skrek åt Bodil -'stick och kom aldrig tillbaka'. Arne satt skamsen och rökte vid köksbordet. Barnen ville ha hans uppmärksamhet men han såg dem inte.

-'Hur länge har detta pågått?' frågade jag.
-'I ett halvt år.'
-'Vad i helvete säger Du' vrålade jag.

Hela min trygghet rämnade. Jag trodde att vi hade det så bra tillsammans. Han sa ju att han var nöjd. Hur blir det nu? Vad skall jag göra? Hur blir det för barnen? Jag sa till honom att han fick ta hand om barnen för jag behövde ro att tänka. Jag gick en lång promenad med tankarna irrande hit och dit. Jag bestämde att jag skulle gå till Bodil för att fråga henne om hon ville ha min man eller vad som gällde från hennes sida.

Hon öppnade dörren förgråten.
-'Gråter Du? Varför då?' undrade jag.
-'Det var ju inte meningen att det skulle bli så här'.
-'Hur skulle det bli då?' frågade jag. -'Skulle Ni smyga med det längre eller när skulle Ni tala om det för mig?' -'Aldrig eller?' -'Fy fan.' grät jag.
-'Arne skulle kolla hur mycket han skulle betala till barnen och hur vår ekonomi skulle bli efter att Ni flyttat isär innan vi bestämde oss för att tala om det för Dig ock Erik' berättade hon.

-'Vi älskar varandra och vill vara tillsammans' sa Bodil.
_-'Då vet jag hur landet ligger' viskade jag. Får jag fråga? Varför tog Du ingen hänsyn till att vi varit vänner i många år. Hur hade Du samvete att lura mig? Jag förstår nu att alla de gånger jag passat Dina barn på förmiddagarna det senaste halvåret, då har Du och Arne varit tillsammans. Är det så?
-'Ja'. -'Du Elin, jag har alltid varit avundsjuk på Dig. Allting har fallit lätt för Dig'.

Tänk, att förstöra för två familjer. Nu får jag låta honom gå till henne. Hur skall det bli. Jag älskar honom ju. Det är säkert hon som förfört honom. Splittra vårt hem, fy hemska tanke. Förfärligt. Mina älskade barn. Avundsjuk på mig! Förunderligt. Tankarna irrar hit och dit. Bedragen, lurad. Hatar henne. Hatar honom.

Barnen sov då jag kom hem. Arne har hämtat hem bilen så den står på gården, måste varit barnen som berättat att den var trasig. Jag kan inte komma ihåg att jag sagt det. Arne ser orolig ut. Han frågar hur det är med mig. Jag tittar på honom med frågande blick. Hur tror Du det är med mig? Min värld har rasat? Jag har varit så satans godtrogen. Gjort de saker som Du kommit med olika förslag om så att Du har kunnat träffa henne både förmiddagar och kvällar. Fy fan! Jag kommer att ordna bostad till mig och barnen snarast. Vi får sälja huset.

Jag och barnen bor ensamma nu.. Arne hämtar dem varannan helg. Allt flyter på utan lycka här hos mig. Men tiden läker, säger man. Jag tänker på vinrutan, den hade motsatt verkan. Jag får hoppas att Bodil och Arne äter av skelörten som jag kom ihåg att rekommendera till henne innan jag gick den där dagen.

Skriven av: Ylva