Vinterförhoppningar

Första gången jag verkligen såg henne, var en riktig sagovinter. Himlen var grå och tråkig och jag skulle ha varit mycket trött om det inte var för snöflingornas uppiggande dans runt omkring mig. Träden suckade djupt under vikten av snön på sina bara grenar.

Jag var sen till bussen igen och jag visste att om jag missade den så skulle det innebära att jag skulle komma sent till jobbet för tredje gången den veckan. Chefen skulle knappast tro på ännu en lam ursäkt och jag gillade inte att bli tillrättavisad. Speciellt inte då jag visste att han skulle göra det inför den där jävla Patrik.

Gud, så jag hatade honom. Jag hatade hans sätt att titta på mig genom sina små, halvasiatiska ögon efter en sådan tillrättavisning. Han log aldrig mot mig. Han såg inte ens hånfull ut men jag visste att han njöt av att se mig bli utskälld. Den där glimten i hans små grisögon avslöjade honom varje gång. Den och hans sätt att titta ner på mig. Jag hatade när han gjorde så. Visserligen var jag en decimeter kortare än han men det spelade ingen roll. Det var som om han visste att jag retade mig på det faktum att han var så mycket längre än mig.

Dessa tankar fick fart på mina ben där jag gled fram på den hala, vita vintervägen. Min blick växlade mellan min klocka, som visade att bussen egentligen skulle ha varit framme vid hållplatsen nu, och vägen där jag visste att den skulle åka förbi snart. Jag svängde in på gångvägen som gick parallellt med bussens vägbana och andades ut när jag såg folkmassan som stod vid hållplatsen och frös och svor över snön och den stackars busschauffören som var tvungen att köra i det här vädret.

Jag tackade Gud att han än en gång hade lyckats stoppa tiden för min skull och noterade med belåtenhet att jag ändå var hans mest älskade får i flocken. Det här var en ritual jag alltid gjorde efter stressade ögonblick. Inte så mycket för att jag var så värst religiös och mer för att det gav mig en känsla av välbehag att göra så. Jag vet inte när och varför jag började med den.

Ur ögonvrån såg jag bussen närma sig genom snön och jag grävde ner min hand i fickan för att leta efter mina pengar som jag hoppades skulle finnas där. När mina kalla fingrar kom i kontakt med den kalla metallen fylldes jag av fasa. Småpengar! Jag drog upp en handfull och såg att det inte fanns en enda tia eller femma bland dem bara enkronor. Jag stod och räknade mina mynt medan bussen stannade och dörrarna öppnades. Folk började tränga sig runt mig. Någon lyckades stöta till mig och mynten flög ur min hand.

”Nej, nej! Fan också!” svor jag så tyst jag kunde medan jag böjde mig ner för att plocka upp mina mynt. Jag skulle ju fortfarande bli tvungen att räkna dem och nästan allt folk var redan inne i bussen. Tänk om jag inte hade nog med pengar för att komma på bussen!

”En, fem, åtta”, muttrade jag där jag stod böjd över mina utspridda pengar.

”Här”, kom en röst från ovan.

Gud räddar mig igen! Två gånger på samma dag! Jag lovar att be ikväll! tänkte jag glatt och tittade upp i ett par blå ögon som jag antog inte tillhörde Gud. Men nära nog. Jag kände hur ansiktet blev hett på mindre än en sekund och jag slet ögonen från denna gudomliga syn.

Hennes rödfärgade hår tittade ut från sin plats under den slitna, mörkblå mössan och smekte hennes vita kinder med de höga kindbenen. Hennes käkar var rätt kraftiga men på ett mycket tilltalande sätt och jag ville le åt fräknarna som satt lite här och var över hennes söta lilla näsa. Hennes ögon lyste blåa i hennes vackra ansikte och borrade sig nu genom in mössa och jag kände hur det brände i en punkt på mitt huvud.

”Här”, upprepade hon igen och tog min hand i sin fria för att hälla över mina pengar i den. Hennes händer var kraftiga med brutna, korta naglar som hon antagligen hade bitit bort själv. Huden på den var sträv och sprucken på en del ställen. Inte alls som en tjejhand, tänkte jag. Jag noterade att hon hade hammartummar precis som jag och log lite åt den tanken.

”Tack”, viskade jag och log lite nervöst medan jag försökte få kontroll över min röst.

Hon vände sig utan ett ord till och gick mot bussen. Jag tittade efter henne under ett överväldigande ögonblick, innan jag själv följde efter henne in i bussens värme. Jag tittade fortfarande efter henne när jag steg in i bussen och hällde de oräknade mynten från min hand på busschaufförens lilla bänk.

”Jaså, så du har tagit kål på spargrisen, du!” sa han skämtsamt men orden registrerade sig inte i mitt huvud som de skulle.

”Va?” frågade jag medan jag motvilligt slet ögonen ifrån tjejens rygg för att titta på herr Busschaufför. Han skakade lite på huvudet och log halvhjärtat medan han gav mig tillbaka sex av mina mynt.

Jag satte mig i första raden på bussen, där gamla och rörelsehindrade oftast sitter och ångrade mig genast. Jag borde ha satt mig bredvid henne, lite längre bak. Jag vände mig om lite diskret och tittade på henne där hon satt några rader längre bakom mig. Jag svor över min dumhet och slog nästan huvudet i fönsterrutan när bussen plötsligt gick igång med ett ryck.

Jag började be för att en gammal dam skulle vilja kliva på bussen så att jag skulle bli tvungen att flytta på mig. Vi skulle snart komma till första hållplatsen och jag sträckte på halsen för att se om det stod någon stackars gumma vid hållplatsen. Med mitt inre öga kunde jag redan se hur den stackars damen skulle tacka mig för att jag överlät min sittplats åt henne och jag skulle le brett och säga att det inte var något att tacka för, för att sedan sätta mig bredvid den där söta tjejen. Hon i sin tur skulle le åt mig för att jag var en sådan gamlingars beskyddare och genast bjuda ut mig på en dejt.

Jag drömde redan om min och tjejens dejt när bussen stannade och jag återvände till verkligheten. Jag tittade efter mina drömmars gamla gumma men hon fanns ingenstans att se. Jag var djupt besviken. Här satt en hjälte, bara för gamlingar och så ville de inte ens komma i närheten av den. Vart var världen på väg?

Jag var så djupt försjunken i mina självömkande tankar att jag inte ens märkte när vi kom fram till nästa hållplats. När jag ändå tittade ut genom fönstret såg jag att en storvuxen äldre dam stod utanför och försökte klättra in i bussen utan att halka. I min stora glädje över denna gudagåva till köttberg glömde jag helt att vänta tills hon hade klättrat in i bussen utan jag reste mig genast och rusade bort till tjejen och satte mig bredvid henne.

Jag log lite blygt mot henne men hon tittade på mig helt ointresserat, till och med lite misstänksamt. Jag satte mig bredvid henne och försökte att inte bry mig så mycket om hennes kalla likgiltighet. Jag sneglade mot henne ur ögonvrån och upptäckte att hon såg rätt fängslad ut av något lite längre fram i bussen så jag vände mig rakt fram och tittade.

Den äldre damen stod där och försökte komma upp till platsen jag precis lämnat åt henne. Hon verkade ha svårt att hålla balansen medan hon stod med ena benet på den lilla trappan som ledde upp till sätet och den andra på golvet. Någon hoppade upp och gick fram till henne. Efter någon minut lyckades hon komma till rätta på sin plats. Jag vände mig bort lite skamsen över denna miss. Det var ju inte så här det skulle bli! Till vänster om mig, på väggen närmast tjejen upptäckte jag ett litet märke med en gravid kvinna på. Det var här den där stora damen borde ha suttit och inte på min övergivna plats! Skammen brände sig fast i mitt ansikte och lyste röd fram till nästa hållplats.

Mina tankar skiftade snart tillbaka till tjejen som satt bredvid mig igen och den stora damen var som bortglömd. Tjejen satt så nära mig att mitt hjärta började slå lite fortare och om jag var riktigt uppmärksam, kunde jag känna rörelserna av hennes andetag ända genom våra jackor.

Jag vågade inte titta på henne igen, istället nöjde jag mig med att titta på hennes svarta skor och slitna, mörkblå jeans. Hon var verkligen inte speciellt kvinnlig men jag brydde mig inte. Jag tyckte tvärtom att det var en del av hennes charm. En tuff tjej som jag träffade på en busshållsplats av en ren slump.

Jag funderade på hennes ålder. Hon kunde knappast vara mycket äldre än mig. Två-tre år på sin höjd. Hon såg inte yngre ut än mig men jag skulle nog inte ha blivit förvånad om hon trots allt var det. Jag kunde inte erinra mig att jag skulle ha sett henne någon gång tidigare men hon var inte helt obekant för mig. Ett vagt minne av en tjej i en kassa flöt förbi mitt inre öga och med ens visste jag var jag hade sett henne. Hon hade jobbat på Hemköp för något år sen och det var därifrån jag nu kom ihåg henne. Jag var inte helt säker på min teori men när jag sneglade mot henne än en gång blev jag säkrare.

Hon hade samma korta, rödfärgade hår som den där tjejen på Hemköp. Hon hade samma passiva uttryck över sitt ansikte och samma blåa ögon. Det var konstigt att jag inte la märke till henne då. Jag kom bara ihåg att hon inte log mot mig som de andra kassörskorna utan behandlade mig mest som luft. På den tiden hade jag undrat varför hon gjorde så och om det möjligen berodde på något hemsk som hänt henne. Nu visste jag att det antagligen var normalt för henne att bete sig så.

När bussen närmade sig Hemköp, började hon röra lite extra på sig. Ett plingande ljud hördes när någon tryckte på stoppknappen och jag kände besvikelsen skölja över mig när jag insåg att hon skulle stiga av bussen. Jag skruvade på mig lite men rörde inte en fena. Hon reste sig tyst och då drog jag in benen under mig för att släppa henne förbi. Jag var lite förvånad över den bittra känslan som följde hennes tystnad. Hon hade inte ens bett mig maka på mig.

Min sorg över att hon försvann så tyst var snart som bortblåst och istället föll en obeskrivlig glädje över mig. Jag kände för att högljutt sjunga med i låtarna på min CD-skiva och skutta upp mot tågstationen. Jag la band på mig själv men det fåniga leendet hade jag inte ork att ersätta med någon mask. Jag märkte att folk tittade på mig lite undrande och vissa jag mötte vände sig bort tvärt och tjurade medan andra log lite roat åt min fåniga glädje. Underligt hur man med ett leende kan påverka andra människor, tänkte jag där jag vadade igenom snön för att komma i tid till tåget.

”Kul att se dig här i tid!” skämtade min chef med mig när han såg mig böjd över mitt jobb och i tid för första gången den veckan. Jag gav honom ett brett leende och fortsatte att låtsas jobba. I mina tankar var jag fortfarande på bussen med den där tjejen. Underligt nog log hon mot mig i mina minnen hela tiden och vi pratade till och med.

Den dagen gick mycket långsamt på jobbet men det kändes inte like tröttsam som alla andra dagar. Tvärtom kände jag mig mer levande och glad än vanligt. Mina kollegors skämt och prat hörde jag dock inte mycket av. Jag tyckte själv att det var konstigt hur ett sådant hastigt kunde så drastiskt möte påverka mitt humör. Till och med Patrik irriterade mig mindre än vanligt.

Han verkade faktiskt lite övergiven och patetisk där han satt i sin lilla hörna bakom sin dataskärm. För första gången sedan jag började jobba där, tyckte jag nästan lite synd om honom. Han hade ju inga vänner på jobbet och alla tyckte väl att han var lite udda som aldrig gick upp med oss andra för att fika. Han åt sin lunch i all ensamhet framför sin älskade dataskärm och pratade med sina udda kompisar över MSN. Sorgligt!

Självklart hittade jag tillbaka till mina sinnens fulla bruk innan dessa tankar bar iväg för långt med mig och jag hann stoppa mig själv innan jag började prata med honom. Det skulle varit emot alla våra tysta regler. Patrik och jag pratade aldrig mer än nödvändigt med varandra. Det fanns ingen form av intimitet mellan oss annat än den som rörde vårt jobb. Han och jag har aldrig blivit mer än två personer som råkade jobba på samma ställe och mer var det inte med den saken. Varken han eller jag ville ha den andres sällskap. Ibland undrade jag hur vår tysta överenskommelse kunde fungera om vi inte visste mer om varandra annat än varandras namn och ålder och sådant som vi hört från våra gemensamma kollegor. Hur det än var så fungerade den mycket effektivt och under djup tystnad.

Dagen kom till sin slut och vi fick alla åka hem. Jag kände mig mycket rastlös fram till nästa morgon och kunde inte sova den natten. Tjejens ansikte fanns överallt. Än en gång beundrade jag attraktionens krafter och deras verkan på mig speciellt. Det här var trots allt inte första gången jag blev eld och lågor över någon till den grad att hela mitt väsen övertogs av henne trots att jag inte ens visste hennes namn.

Jag undrade om jag skulle ha lyckan att se den här tjejen under kommande dag och drömde upp en hel del romantiska scener som utspelade sig både på busshållsplatsen och på andra, mycket intimare ställen. När jag väl lyckades somna drömde jag om en tom buss med Patrik som chaufför och med mig och den där tjejen som enda passagerare. Det var en fin dröm trots att Patrik var med i den.

Jag såg inte till tjejen nästa dag. Faktum är att jag inte såg till henne på mycket längre än så. Snön smälte så småningom och långsamt hade våren gjort sin entré. Träden började bli gröna igen och min sorg över att jag aldrig fått återse henne igen hade hunnit förvandlas till en dov liten röst som ibland påminde mig om henne när jag såg någon på stadens gator med kortklippt, rödfärgat hår och mindre kvinnliga kläder.

Det var vår och min födelsedag närmade sig hastigt. Jag jobbade på som vanligt och levde mitt liv men jag hade aldrig riktigt släppt tanken på att få återse henne igen. Närhelst jag åkte förbi busshållsplatsen, höll jag utkik efter hennes eldiga hår och oeleganta kläder. Varje gång blev jag besviken och ju längre tiden gick, desto dummare tyckte jag att jag var som jagade efter någon jag blev förtjust i på en busshållsplats.

Det var en mycket varm dag i slutet på maj då jag äntligen fick återse henne. Hennes hår hade hunnit bli längre och färgen hade återgått till sin originellt mörkblonda. Hennes ögon var fortfarande lika livfulla och intensiva som under vintern. Hon satt bakom en kassa i en annan affär än Hemköp och såg lika likgiltig ut som under vintern när jag träffade henne sist.

Mitt hjärta slog lite fortare och jag kände hur värmen spred sig igenom hela kroppen bara för att sedan rusa till mina kinder när det blev min tur att betala. Mina händer skakade lite när jag la varorna på rullbandet och jag glömde plötslig bort hur man betalade med kort. Det var hemskt pinsamt att behöva guidas igenom det hela som om jag aldrig varit med om det, men hon förblev så där passiv som hon alltid verkade vara. Jag var säker på att hon kunde höra mitt hjärtas slag och jag backade ett steg.

Efteråt stod jag på cykelparkeringen och andades in och ut några gånger för att stilla mitt hjärtas snabba slag. Det var då jag kom på att jag aldrig tittade på hennes namnbricka. Jag blev oerhört besviken på mig själv och för ett ögonblick övervägde jag att gå tillbaka men avfärdade idén snabbt. Det skulle säkert ha sett konstigt ut om jag gjorde det. Jag åkte hem och under hela vägen förbannade jag mig själv över att jag fortfarande inte visste hennes namn och att jag lät en sådan chans slinka mig förbi.

Väl hemma, ställde jag varorna på sina platser i köket och satte mig för att äta lunch. Det var då jag kom på det! Jag rusade snabbt in i mitt rum för att leta reda på min plånbok och rev ut alla kvitton och papperspengar jag hade däri. Bland mina kvitton var det inte svårt att hitta det jag precis hade fått av tjejen. Jag ögnade igenom det snabbt och där alldeles på botten av papperet hittade jag det jag hade letat efter.

Du betjänades av: Julia

Hennes namn var Julia! Ett stort leende spred sig över mitt tidigare bekymrade ansikte. Jag började skratta och genast for tankarna iväg med mig. Jag ville veta mer! Jag ville veta mycket, mycket mer om henne, om Julia. Jag smakade på hennes namn som om det var en bit frukt och fann att jag gillade det. Jag tyckte att det passade henne mycket väl. Hon såg ut som en Julia.

Nu hade jag glömt bort min lunch, och istället gick jag in i mitt rum och rev igenom bland telefonkataloger och papper för att komma åt mina gamla skolkataloger. Jag hittade dem medfarna men hela och började genast bläddra igenom dem. Jag antog att om hon bara var ett par år äldre än mig så borde hon finnas där någonstans. Jag bläddrade igenom hela katalogen och tittade på alla som hette Julia. Det tog fem långa minuter för mig att hitta min Julia och när jag väl hade hittat henne, kunde jag inte tro mina ögon.

Jag visste att det var hon för att hennes ögon var precis likadana som min Julias. I övrigt såg hon inte alls ut som sig själv. Här på bilden, hade hon långt hår som hon hade satt upp i en hästsvans. Hon hade stora kläder på sig och hennes kinder såg mycket rundare ut än de gjorde idag. Jag var milt förvånad men den känslan ersattes av en varmare känsla när jag insåg at jag hade hennes efternamn nu också: Julia Martinsson.

Från den dagen handlade jag alltid på hennes affär i hopp om att jag skulle få se henne igen. Det gjorde jag också ett antal gånger och för varje gång kände jag hur den där värmen i mig växte sig större. Jag tillbringade orimligt mycket tid med att tänka på henne och undra över vad hon var för en sorts person. Jag undrade vad det var som fick henne att skratta eller le för jag hade aldrig sett henne le tidigare. Jag undrade vad hon gjorde på fritiden och vad för musik hon gillade.

I mitten av juni fyllde jag tjugo och jag bestämde mig för att bjuda in mina närmaste vänner. Jag hade aldrig varit mycket för stora tillställningar och fester så jag bestämde mig för att vi skulle ha en lugn middag och på kvällen ge oss ut på stan för att fira.

Vi var åtta stycken som firade att jag äntligen var tjugo och kunde handla på Systembolaget. Jag fick roliga presenter av alla och vi hade mycket mysig. Vi drack lite vin och när vi kände oss redo, begav vi oss för att göra stan osäker. Vi gick och dansade på ett ställe. Ingen av oss var särskilt bra men det gjorde det hela bara roligare och vi njöt av att reta varandra.

Vid tvåtiden kände jag mig mycket törstig och jag bad min närmaste vän följa med mig för att ta något att dricka. Vi satte oss i baren och beställde varsin lysande grön drink. Vi pratade om allt möjligt och skrattade en hel del. Han har alltid vetat hur man får någon att skratta tills tårarna rann och magen ömmade. Vid ett tillfälle tog samtalsämnena slut och vi satt i all tysthet med musiken dundrande runt oss.

”Du, känner du någon som heter Julia Martinsson?” frågade jag försiktigt och försökte låta lugn och samlad men inuti mig blandade sig nervositeten med den där varma känslan och jag kunde plötsligt inte svälja min drink.

”Julia Martinsson?” frågade han och såg fundersam ut. Jag litade inte på min röst riktigt så jag nickade bara.

”Menar du Julia Martinsson som är två år äldre än oss?”

”Ja, det är hon, ja.” sa jag och hoppades att min röst inte lät lika skakig som jag kände mig.

”Ja, jag känner henne. Hon gick väl i trean på samhäll när vi gick i ettan.”

”Ja, jag antar det.”

Det blev tyst ett tag och jag blev lite besviken för att jag ville ju veta mer men samtidigt ville jag inte att han skulle veta att jag var intresserad av henne.

”Ja, hon fick väl en unge precis innan hon skulle ha tagit studenten”, sa han igen och min värld började gunga. Jag var säker på att det inte var alkoholens fel.

”Ja, visste du inte? Hon dolde det inte så värst bra. Hon hade jämt sådär stora kläder på sig men man kunde se det för att hon hade ju gått upp så mycket i vikt.”

Jag kunde inte få ett enda ord ur mig igen. Jag satt bara där och stirrade rakt in i den halvdruckna, lysande vätskan i mitt glas och kände hur alltig runt omkring mig smälte och blev till något mörkt med en skrikande baby i mitten. Hon hade alltså ett barn.

”Hon hade en otroligt ful pojkvän. Han var nog rätt mycket äldre än hon. Tretti eller så när hon bara var tjugo. Men ett barn fick dom i alla fall”, sa han igen och min värld rasade sönder ännu mer. Mycket mer blev inte sagt. Vi satt där en stund till men till slut sa jag att jag var trött och ville komma hem.

Under den kommande veckan hade jag svårt att somna om nätterna och hur mycket jag än tänkte på saken, kunde jag inte förstå att hon hade ett barn. Jag ville inte förstå det. Hon var ju så ung fortfarande och jag hade inte ens tänkt tanken att hon kunde ha en familj.

En dag i början på juli såg jag henne igen. Den här gången var det inte långt ifrån där jag bodde. Hon gick och ledde två hundar och en pojke i treårsåldern hoppade framför henne och talade utan avbrott till henne. En man gick bredvid henne och han skrattade åt något som pojken sa. Jag tittade på hennes ansikte och såg att hon också skrattade. Det var en mycket vacker syn och jag blev varmare än någonsin. Hon såg mig inte ens när jag passerade henne och den varma känslan i min bröstkorg ersattes av en svidande bitterhet.

Hon hade en familj. Hon var lycklig och jag hade äntligen sett henne le men det var inte riktat mot mig. Jag svor över mitt sätt att bli indragen i sådana känslor för någon jag inte ens kände och för någon som uppenbarligen inte ens visste att jag existerade.

Dagarna gick och jag tillbringade mycket tid med att tortera mig med dessa och liknande tankar. Jag undvek att gå till hennes affär och jag gick inte ut mer än nödvändigt. Jag antog att hon bodde i närheten och jag ville inte riskera att möta henne.

En regnig dag blev det ändå oundvikligt. Jag skulle än en gång till jobbet med bussen och hon stod där och väntade på bussen hon också. Jag undvek att titta på henne och gjorde henne inte sällskap under det skyddande taket utan jag stod kvar i regnet istället.

Bussen kom snart och jag började gå mot den men jag märkte inte att skosnöret hade gått upp och jag snubblade. Jag hann ta tag i bussdörren innan jag ramlade i en vattenpöl och jag andades ut lättad. Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig och när jag vände mig om, såg jag henne stå och skratta åt mig. För ett ögonblick stod jag där lamslagen och väntade på den där varma känslan. Hon hade äntligen visat mig sitt leende.

Jag betalade för bussbiljetten och satte mig långt bak i bussen. Jag iakttog henne medan hon satte sig på sin vanliga plats i bussen och det var då det slog mig. Den varma känslan hade aldrig kommit. Jag blev inte nervös när jag såg henne stå där och den varma känslan fanns ingenstans. Jag log ett brett leende och kände mig genast mycket friare och lättare.

Författare:

Publicerat

Dela: