Publicerat
Kategori: Novell

Vintermötet

Vintermötet



Jag fick rysningar av ljudet när snön knastrade under min kängor. ”Massor av lössnö, man kan ju inte ens ha snöbollskrig” tänkte jag sorgset medan jag på den snötäckta vägen.

Hon tittade sorgset upp mot det alldeles vita trädet. ”En björk, de som alltid är så fina, när ska den bli grön?” tänkte hon när hon sakta strövade fram mot…

Vägen som jag följde nådde snart sitt slut, jag var nu tvungen att välja. Skulle jag ta av mot vänster, den vägen ledde ner mot staden eller skulle jag gå till höger och då in mot den helt lunga skogen? När jag stod och funderade vad jag skulle välja så susade två barn på en rostig spark förbi mig. Jag valde höger, jag följde nu den nyligen skottade vägen in mot skogen. Jag kände att jag hade valt rätt väg.

Hon följde sakta vägen som gick in mot skogen, hon kände sig inte redo att möta stadens mullrande, inte ännu. Hon såg en bänk, hon kände ett brinnande behov av att sätta sig ner på bänken, hon skyfflade snabbt bort det mesta av snön och satte sig ner.

Hon bara satt där. Jag hade aldrig sett henne tidigare, men ändå var det som om jag kände henne sedan tidigare. Jag kunde inte motstå frestelsen att gå fram till henne och sätta mig ner bredvid henne. De få metrarna jag hade att gå fram till henne kändes som många mil.

Hon tittade på mig en stund innan hon öppnade munnen och med en ljus stämma sa ”Hejsan, jag heter Kim. Har du inte lust att sätta dig en liten stund?” Jag stod som förstummad en liten stund, sedan samlade jag mot och satte mig ner bredvid henne. ”Hej, Adam.”
Vi satt och pratade länge, det var först när det började skymma som vi förstod hur länge vi hade suttit ner och samtalat. Vi var båda två stela när vi reste oss upp och började gå ner mot staden och hennes buss. Hennes hand sökte sig långsamt till min under tiden som vi strövade mot bussen.

När vi väl hade nått fram till hållplatsen kände jag en klump i magen. ” När skulle jag få se henne igen?”

Vi pratade om allt, ända tills hennes buss kom, vi reste oss då upp och precis innan hon klev på bussen smekte hon min kind och gav mig en lång kyss.
” Vi ses igen Adam” Var det sista som hon sa. Sen var hon borta.

Skriven av: Petter Strömberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren