Vintersorg

Det är inte många som vet att den finns… möjligtvis som en illusion… om ens det! Världen är bara ett fenomen. Känslan av kyla och ensamhet inombords hos en individ… ett fängelse… dörren låses och ingen kommer någonsin ut därifrån… där lever de i ett isolerat samhälle. Ingen vet var det kom ifrån… ett tomrum? Vem vet var någonting kom ifrån?

Vinterlandet… låter som en vacker saga… men även det som ser vackert ut på ytan har en baksida. Sagan. Illusionen. De lever där utan hopp. Himmel och helvete existerar inte så vad spelar det för roll hur de behandlar sina liv? Ingen kan dö ifrån kylan… bara från gemenskapen och skratten som de ser - en hallucination. Lyckliga… är de som inte förstår bättre… de som vägrar se de osynliga glasväggarna [jag kan ta mig härifrån när som helst men jag vill inte] kommer liksom de andra aldrig att lyckas. Tillslut märker de det… och bryter ihop… egentligen är det de som har det värst; de som kommer ihåg hur lycka känns. Överallt hör man gnisslande naglar som bryts när de dras mot väggarna och ben som krossas när de försöker fly… de verkar mycket högre och större nu… alla känslor av ångest… alla skrik. Dessa gälla skrik som söker hjälp i det eviga mörkret fast de vet att ingen hör dem.
Annars är det tyst. Knäpptyst. Det finns bara sorg. Inget annat än sorg.
Utanför existerar ingenting. Man kan inte komma därifrån, men vem som helst kan komma dit. Världen fylls till bristningsgränsen och alla börjar klösa ögonen ur varandra för att stilla sin ångest.

Samhället av kallt hat och förakt… det var därifrån världen kom… iskristaller skapade ur tomma luften, som skapades ur frusna tårar, blod och alla hårda ord. De byggde upp det själva, det som de nu hatar. Byggde den på en grund, sin omedvetna sorg och sina känslor. Positiva känslor existerar inte längre, kärlek existerar inte längre… den förvandlades till ett tortyrredskap som krossar allt… drömmarna likt en spegelvägg. Det är nu de får känna hur små de egentligen är… krypa på marken på sina blodiga knän för att be om nåd hos något som inte finns. Där är de dömda att stanna för evigt, någonstans här mellan liv och död. I ett tomrum. De få människor som fortfarande vågar hoppas tror att detta bara är en ond dröm, en mardröm. Efter att de blivit jagade av sorgen hela den långa oändliga natten kommer de att vakna upp som vanligt… de väntar på morgonen i den eviga natten… eller kryper ihop i fosterställning på marken och väntar på att få dö, väntar och hoppas på tröst. Men ingen kommer… all väntan är onödig eftersom ingenting förändras till det bättre.

Där finns ingen mer än de som är fast i mörker. De är helt ensamma och utlämnade åt ödet… skadar sig själv och varandra. När det gäller saknad träder alla själviska drag fram. De trampar varandra blodiga för att nå toppen av civilisationen. De som inbillar sig att hjälp är på väg någonstans ifrån detta mörka ingenstans… får smaka på de hemskaste plågor… de blir plågade för att de också ska skrika ut sin ångest tillsammans med miljoner övriga människor… alla kommer ganska snabbt inse att de lever ett liv i sorg och hopplöshet…

Inga goda minnen kan hållas vid liv här. Tar man fram dem för att värma sitt hjärta lite under den eviga vintersorgen färgas de snabbt mörkt svarta. Ingen glädje kan vara där. Allt förändras för att sedan aldrig bli som det var innan. De försöker känna igen minnena och hitta sin gamla lycka i den tomma oändligheten bara för att sedan inse att de misslyckats. Deras skratt har förvrängts till gråt och skrik och de kommer att för evigt se på dem med avsky.

Tårarna blir frätande. Gråter man får man för evigt leva med smärtan. Här varar allt för evigt, världen är evig. Känslorna visar för alltid sina mest negativa sidor och så kommer det att vara… för evigt… miljoner individer lever här, alla tillslut lika ensamma och olyckliga. De kan inte se eller nå fram till varandra med annat än hatkänslor. Murarna är starka, ingen kan trotsa dem. Ingen vågar ens försöka. De vågar inte ens se dem. Inget kan leva där. Det finns tusen sätt att dö… de har provat på alla men har aldrig fått nå slutet och kommer aldrig heller att göra. Ständigt har de ett par stirrande ögon efter sig som bevakar varje steg de tar, i alla fall känner de det så. De blir paranoida och får panik… plågade själar skriker och kalla ögon bränner.

Det finns ingen som styr. Ingen tar hand om dem eller tröstar dem. De kan inte heller ta hand om varandra för i denna världen gör kärlek ont. Hade de på något sätt kunnat hitta varandra hade kanske kärleken kunnat smälta den tjocka isen… men det går inte för alla lever för sig själva och med sig själva. I sig själva.
De önskar att de bara kunde göra slut på allt, vad härligt det skulle vara! Men ord som innebär tillfredställande känslor får de tillbaka som ett piskrapp över redan blödande kroppar.

Smärtan är evig och verklig, det finns inget sätt att fly ifrån den. Bara tanken på detta gör dem sjuka och galna. Ibland ser de framför sig konstiga hallucinationer de inte kan komma ifrån, det är så kallt, mörkt och ensamt att där är fullt av psykotiska hallucinationer, drömmar av något som inte får finnas. Vågar de hoppas eller längta får de bara ett hårt slag och ett hånskratt rakt i ansiktet… drömmarna får dem att må dåligt…
Det var det första de fick lära sig: drömmar är farliga för det enda de gör är att gömma undan sanningen. Men de kan inte låta bli att drömma och hoppas… de försöker inte ens… fast innerst inne har de redan gett upp allt… de vet att de aldrig kommer därifrån. De vet att de aldrig kommer att bli lyckliga.

Ibland inbillar de sig att de ser sig själva sitta på månen och titta. Då ser de sig själv och hela samhället, hela världen. För ett ögonblick känner de sig fria, de känner inte längre blodsmaken i munnen, känner inte längre sorgen och skräcken, känner inte längre slagen och sparkarna. De sitter där helt omedvetna om varandra men utan att bry sig…
De sitter där för att sedan se sig själv och världen sprängas i bitar och spridas ut över Vintergatan… och då är det slut på civilisationen…

Författare:

Publicerat

Dela: