Virus

Virus
Kapitel 1

Det var morgon, solen hade för bara några timmar sen stigit upp bakom bergen i Namibe. Allting var mycket lugnt och stilla, precis som det brukade vara. Man kunde se det fuktiga gröna gräset som låg och väntade på att solen skulle komma och värma. Lyfte man blicken kunde man se ut över dalens bördiga marker. De låg där likt ett shackbräde, med alla sina skimrande färger. Blommiga ängar och de böljande gröna kullarna. Samantha satt på hammocken på verandan och njöt av den fridfulla morgonen. Bara satt och andades in den svala friska luften. Snart skulle hon höra spring av små fötter som vaknat till liv. Hennes små solstrålar Christopher och Sarah. Redan nu var de så stora fem och sju år gamla, tiden hade gått så fort. Det var ju inget nytt precis.
Men för stunden var allt stilla och så fridfullt och man kunde passa på att njuta av sin lilla tysta stund för sig själv. Inifrån köket hördes det svaga ljudet av radion, som berättade om nyheterna som hänt de senaste dagarna. Nedåt vägen var bönderna på väg till sitt tunga arbete på åkrarna. De gick till fots bredvid sina hästar och åsnor som drog vagnarna med alla dessa redskap som behövdes för att plöja den bördiga jorden. De hade ännu en tung arbetsdag framför sig. Och skulle inte vandra tillbaka förrän det börjat skymma. En bit nedanför det lilla huset slingrade sig en ormliknadde bäck. Det strömmande vattnet for snabbt och enkelt porlande fram. Samantha följde den smala stigen med ögonen, som gick mellan huset och bäcken. Hennes blick stannade dröjande kvar vid en bred spricka i marken. Plötsligt blev det inte lika tyst längre. Det var som om sprickan fick liv igen. Hon kom allt för väl ihåg hur den hade uppstått. Det vred till sig i magen på henne. Idag var det cirka tre veckor sen det hände. Hon hade precis hämtat barnen från Alice och Peter, när det hade börjat regna. Vilket var väldigt ovanligt eftersom att det var försommar och det inte skulle regna förrän i mitten av juli. Men ovanligt nog så regnade det hela eftermiddagen. Och det slutade det lika tvärt som det hade kommit. Keith hade kommit hem från jobbet och allt hade blivit som vanligt igen. Men sen hände det bara på en gång, bara sådär. De hade just ätit middag och plockat undan, när hon ställde sig för att diska, kände hon hur hon började skaka. Det tog några sekunder innan hon märkte att det inte var hon som skakade. Det var allt runt omkring henne. Sen blev allt tvär stilla. Hon sprang in till Keith och barnen som satt i vardagsrummet. De såg lika förskräckta ut som hon måste ha gjort. Barnen tittade frågande på varandra och visste inte vad de skulle tro. Fast ingen hade tid att tänka särskilt länge innan det började igen. Bara den här gången var det mycket värre. De skyndade in under vardagsrumsbordet och höll om varandra. Medan de såg hur allting omkring dem bara skakade och gick i kras. Det hördes ett enormt buller. Som om marken höll på att explodera och var alldeles utom sig av vrede. Christopher och Sarah började gråta och skrika.
Tavlor, glas och hyllor allt gick i kras. Samantha tittade förskräckt längs väggen på andra sidan rummet där lekte en spricka fram över vägg och tak. Det smattrade obehagligt när betongen gick sönder. Ingen vet hur länge det höll på men det kändes som evigheter.
Samantha drog fingrarna genom sitt tjocka blonda hår och torkade sedan bort tårarna som runnit nerför hennes kinder.
Hon kom ihåg hur de hade sakta gått runt i huset för att se sig omkring. Skadorna var inte så allvarliga. Det hade kunnat vara mycket värre. Det var svårt att veta hur resten av byn hade klarat sig och eftersom att deras hus låg så långt utanför byn tog bilen för att se efter. Då fick de se att de hade haft tur. Många andra hus hade rasat helt. Och överallt fanns det människor som sprang åt alla håll. Vissa var helt utom sig av förtvivlan, rädsla eller sorg. Det var verkligen fruktansvärt att se.
Hon vaknade upp ur sina tankar av en fågel som satte sig på altanräcket. Hon ställde sig upp och gick in för att laga till frukost. Keith skulle komma hem i eftermiddag. Och hon längtade så efter honom. Det hade tagit över ev vecka att ordna med ett hus som han hade hittat åt dem i Toledo i USA. Det skulle kännas lite underligt att flytta tillbaka till Amerika efter tre års tid. Men visst skulle det bli skönt att bo bland sina nära och kära igen. Men och andra sidan så skulle hon sakna alla sina vänner som hon fått här i Namibe. Nåja hur som helst så skulle de vara tillbaka i USA om ett par dagar. Christopher skulle börja förskolan och Sarah andra klass. Det skulle säkert gå bra. Keith skulle börja på sitt nya jobb om två veckor. Han hade så länge längtat efter att få jobba som forskningsbiolog vid biologiska institutet i Toledo. Själv var det dags för henne att börja skriva igen. Hennes senaste bok hade gjort stor succé. Hon hade några idéer men hon måste jobba på dem lite mer. Vad skulle nästa roman handla om, forna Rom? Grekland, eller okända platser ? Eller kanske…nåja det löste sig det brukade det göra.
Samantha stod och petade i äggröran, som fräste på spisen. Hon log för sig själv. Toledo… hon hade alltid bott i Toledo, hon var född där. Hon suckade. Det var en så otroligt vacker stad. Inte för stor och inte för liten, alldeles lagom. De allra flesta skulle nog säga att den var bara som en liten byhåla. Men den var alldeles perfekt för den som inte ville ha något större ståhej runt omkring sig. Keith hade hittat ett lagom stort hus åt dem, som låg vid sjön. Just när hon hade gjort frukosten klar hörde hon småskratt som närmade sig snabbt. Christopher och Sarah hade vaknat, och kom inspringande och satte sig vid bordet.
- Kommer pappa hem idag mamma? Christopher gnuggade sina nyvakna ögon.
- Jodå det gör han, han kommer med femflyget. Idag har vi jättemycket att göra. Ikväll måste det mesta vara nedpackat. Så att vi kan städa och sälja huset imorgon. Och sen är det avskedsfest hos. Michael och Janey.
- År jag leka med Chineeka idag? Sarah bet en stor tugga från sin ostsmörgås.
- Ja det är nog lika bra, så jag får något gjort. Men du måste fråga hennes mamma om det går bra.
Hon hade just plockat undan sin tallrik som nu var tom. När hon såg en liten pojke med rufsigt hår, och dammiga kläder stå utanför köksdörren.
- Hejsan Jakob, kom in. Vill du ha lite frukost?
Jakob öppnade försiktigt dörren och klev in, en mycket blyg och försiktig liten pojke stod nu i köket och tittade med sina stora bruna ögon.
- Nej tack jag har redan ätit.
- Är det alldeles säkert det? Frågade Samantha och höll fram en bit fruktkaka.
Ett stort leende spreds över Jakobs ansikte och han kunde inte motstå den goda kakan som doftade så underbart gott. Han gick och satte sig vid bortet bredvid Christopher och hade så gott som redan ätit klart. När alla en stund senare var mätta och belåtna och springet i bena hade kommit tillbaka. Var det svårt att sitta stilla. Alla satt tyska och sneglade på varandra och väntade på att någon skulle förlora och börja skratta. Det blev Sarah som inte kunde hålla sig längre.
- Okej nu kan ni springa ut och leka. Sarah glöm inte att du ska fråga först.
- Nejdå mamma.
Christopher och Jakob var redan nere vid bäcken och de bara fortsatte att springa. Svagt bakom dem hörde de Samantha som sa att de inte skulle springa för långt bort.
- Jaha ja, då var det bara att sätta igång då. sa Samantha för sig själv.
Hon visste inte riktigt var hon skulle börja Alla möbler skulle de lämna kvar till paret som skulle köpa huset. Hon stod länge och funderande och rynkade pannan. Kanske hon skulle börja med att ta lite kort. Det var ju hennes stora hobby. Och det skulle vara kul att ha kvar sen. Visserligen hade hon redan ett dussintal med bilder men det spelade ingen roll. Hon gick in i sitt så kallade mörker rum. Hon började leta efter några filmrullar. Tillslut hittade hon två stycken längst in i lådan i byrån. Sen gick hon runt i huset och tog kort på det hon ville komma ihåg. Hon slutade när hon såg sprickan i väggen. Hon sänkte kameran och följde den djupa fåran i väggen med fingret. Det knöt till sig i magen på henne. Men efter en stund lyfte hon kameran och tog ettkort.
- ”Klick”
Rullen tog slut och började spola tillbaka. Hon bytte rulle och satte i den sista och gick sedan ut för att få med sig de fina vyerna hem.

Ursh vilken mat. Varför skulle alltid maten vara kall och dålig på plan. Keith satt och tittade ut genom fönstret på planet. Oj vad trött han var. Det kändes som att han hade flugit i flera dagar. Men tydligen hade det bara gott några timmar. Det skulle dröja ytterligare ett par timmar innan han landade i Namibies öknar och kullar. Och vad han saknade dem alla där hemma. Sarah med sitt skinande glada ansikte och stora klara blå ögon. Christopher den lilla nyfikna men tystlåtna busiga pojken. Hoppas att han inte hittat på något. Han skrattade för sig själv. Och sin Sam såklart. Vad hade han tagit sig till utan henne. Han kunde fortfarande inte förstå att hon gick med på att flytta från Toledo till Afrikas Namibe. Men nu skulle de tillbaka till Amerika. Han hade allt han kunde önska sig. En underbar fru och två härliga barn. Han hade äntligen fått det arbete han så länge endast kunna drömma om. Han hade rest mycket på grund av sitt arbete som forskningsbiolog.
Jo han hade fått se och varit med om mycket här i världen. Om allt skulle ta slut imorgon skulle han inte ha något som han ångrat. Det var en otrolig känsla, han var så lycklig.
Nej inget mer drömmeri nu. Det var dags att börja jobba. Han ställde undan maten och rätade till sina slitna jeans. Och tog fram sin dator. Det var en massa papper och dokument som hans nya chef, eller kommande chef Randall, ville att han skulle titta på.
Oj oj oj det var verkligen en stor chock som Randall fått när han fick se Keith. Mr Randall Mitchel sökte nämligen en ny ung biolog som kunde komma och inspirera, hjälpa och om möjligt fylla det tomrum som det hade blivit efter den avgångne och nära vän Gordon Swimrick. Han hade länge hört talas om denna nya begåvning Keith Cameron men han ville inte ha någon ny pojkspoling som skulle springa omkring och störa. Han ledde ju trots allt en av Amerikas största forskningsbiologsinstutitut. Han hade inte råd att ta några risker, vare sig när det gällde det ekonomiska eller personliga planet. Men Randall var i stort behov av att få någon till hjälp och det så snart som möjligt. Han hade rådgivit med många av sina vänner och efter stor eftertanke så hade han låtit denna Cameron komma på en intervju. Så fort Randall såg Keith hade han tänkt genast skicka ut honom igen. Han hade visserligen väntat sig en ung nästan nyexaminerad yngling till biolog, men som ändå var en biolog och skulle uppföra sig därefter. Ändå vara en ung man klädd i en hyfsad men billig kostym. Han skulle nog vara nervös och fumla omkring. Men framför honom stod det en ung kille i slitna jeans och T-shirt där det stod Cubs och en rätt rufsig kalufs. Och denna kille var inte blyg utan presenterade sig och satte sig bekvämt ner i fåtöljen som stod framför det pampiga skrivbordet och en relativt chockad Randall Swimrick. Ranall harklade sig, tittade på personen framför sig med något bekymrad min, satte sig och började intervjun, resten gick som smort. De såg båda fram emot då Keith skulle börja om ett par veckor.


Keith började inte jobba förrän om två veckor men han skulle bara titta lite på vad jobbet innebar. Det var en rejäl bunt med dokument och rapporter som måste gås igenom. Han hade ju semester men kunde inte låta bli. Han älskade verkligen sitt jobb. Ett jobb där hela tiden nya saker kom fram. Mikroorganismer som alla hade en olik form, skild från den andra. Alla betydde någonting, bra eller dåligt eller både och. Hans kaxige bror Jake hade aldrig kunnat förstå varför någon ville hålla på men en massa små ”prickar” som hade olika färger och som ”simmade” fram en sådär halv centimeter på ett par veckor. Minst sagt inte sin egen bror. Jake var ändå mycket stöttande när det gällde hans yngre bror Keith, även om han gjorde narr av honom ibland. Tills en dag när Jake fick upp ögonen för det själv och tyckte att det var nog ganska intressant det där med de små prickarna.
Ändå sedan de båda bröderna var små hade de varit bästa vänner. Jake, som var ett år äldre än Keith, var den som alltid vill hjälpa skadade fåglar medan Keith mest ville undersöka den och försöka förstå hur den hade gjort sig illa. Deras lilla hjälporgannisation gick väl för sig så länge de höll sig utanför huset. Deras stackars mor hade allt för ofta fått skadade djur i garaget. Nu tjugofem år senare när de var vuxna hade de fortfarande kvar sina passioner. Fast Jake jobbade numera som läkarkirurg och Keith som forskningsbiolog. De var båda mycket framgångsrika inom sitt yrke.

Källaren var en typisk källare, med en dov unken lukt som trängde sig in i kroppen på ett obehagligt sätt. Det var fuktigt, och på väggarna syntes det att det var nog en hel del vatten som kröp sig sakta fram runt, runt. Golvet var gjort av hårt packad lera som hade hårdnat och här och var spruckit upp. Golvet var täckt med ett tätt nät som skulle hindra att det dammade. Men det hade inte lyckats så värst bra. Överallt i källaren låg ett tjockt lager av damm, som yrde upp och flög runt vid minsta rörelse. Det svaga dagsljuset trängde svagt ner genom det lilla fönstrets fyrkantiga rutor. Överallt stod det stora tomma kartonger som snabbt måste fyllas. Samantha hade snart kånkat upp och ner i flera timmar. Hon satte sig ner vid det lilla köksbordet och öppnade en iskall dricka. Den iskalla drickan brände till i halsen. Hon slöt ögonen och lutade sig mot händerna, och önskade att hon var klar med allting. För att samla sig lite så intalade hon sig själv att det var nog inte så jättemycket kvar att göra. Hon kliade sig i pannan och skrattade .- Jo drömma kan man ju alltid. Hon ställde sig upp och ställde in det som var kvar av drickan i kylen.
Snart var källaren tom, förutom kartonger och en gräsklippare, spade och ett par säckar med kläder som inte passade längre. Byn var i ett mycket större behov av kläderna än att hon plockade med sig dem hem till USA där de förmodligen bara skulle stå i något hörn och ingen som använde dom.
Köksdörren öppnades och Samantha blev otroligt lättad när hon såg vem det var.
- Hejsan, inte har du min lilla pojk här hos dig.
- Jodå, han är och leker med Christopher här ute någonstans. Oh vad jag är glad att se dig Janey.
- Tror du verkligen att jag kom hit för att hjälpa dig.
- Jag hoppas det, Samantha himlade med ögonen. Hur som helst så tänkte jag gå och packa ner resten av Sarahs kläder, efter det är i alla fall klädavdelningen avklarad.
De båda väninnorna tog sig förbi alla kartonger med kläder, skor, ytterkläder, böcker, porslin och leksaker som stod i hallen och gick upp för trappan och in i Sarahs rum. Det såg inte ut som en liten flickas rum, förutom tapeterna som var rosa med skuttande kaniner på. I övrigt låg det inga leksaker på golvet förutom en liten blå nalle med rosa roset kring halsen, som låg på sängen. Allt annat fanns i kartonger.
- Ja då var det avklarat. Vad säger du om en kopp kaffe nu efter allt slit?
- Det låter jättegott Sam.
De gick ner i köket och Samantha satte på en kanna kaffe och satte sig sedan ner vid bordet.
- Hur är det med Christopher nu? Han har inte varit sjuk på ett tag nu va.
- Nej det har faktiskt gott bättre på den senaste tiden. Han var visserligen lite snuvig för en vecka sen men det gick ganska snabbt över.
- Ja jag hoppas verkligen att det blir bättre, han verkar ju vara sjuk så ofta.
- Ja det är tråkigt. Vi har inte det problemet med Sarah. Hon är ju såklart sjuk då och då. Men det är ju alla barn nån gång. Men det är värre med Christopher. Samantha ställde sig upp för att ta bort den ylande kaffepannan från spisen. Hon tog fram två kaffekoppar ur det nästan tomma skåpet.
- Eftersom att han är så känslig mot allting så har ju doktorn sagt att han snappar upp det mesta. Så när det är förkylningar eller influensor i farten så får han det snabbast av oss alla. Men som sagt vi tror att det har blivit bättre.
- Ja det har det säkert. Det här kaffet var verkligen underbart gott. -Visst kommer Keith hem idag?
- Jo han ringde innan han steg på flyget och kunde inte sluta prata om sitt nya jobb.
- Vad kul att det går bra för honom. Janey slurpade upp den sista droppen av kaffet.
- Nä då var det bara att sätta igång igen då, Samantha suckade och tittade bort i hallen. – Dags för vardagsrummet.
Janey tittade ut genom köksdörren och såg Sarah och Chineeka leka med sina dockor i gräset. Chineeka hade svart hår och lyste nästan blått i solen. Medan Sara hade blont långt hår lysande nästan vitt. De två flickorna hade lekt med varandra ändå sedan första dagen som Camerons hade flyttat till Namibe. Sarah tittade upp från sin docka och vinkade till Janey.


- Där kommer min båt, ser du den Jakob.
- Ha ha min kommer strax efter.
Christopher och Jakob hade byggt små båtar som de oftast lekte med i floden. Egentligen fick de inte leka vid floden men det fanns ett ställe där vattnet inte var mer än högst en decimeter högt. Och om de var riktigt snälla så brukade de få leka där. De visste var de inte fick vara. Bäcken slingrade sig framåt cirka fem eller sex mil. Båda två hade blött ner sig ganska rejält men de torkade snabbt i den varma solen. Ibland kunde man stänka lite extra mycket det syntes ändå inte när man kom hem. Då var allt oftast torrt. Christopher hade fastnat med tröjan och tyget i armen hade gått sönder. När de tröttnat på bäcken gick de ner till byn. Den här dagen var det extra varmt egentligen ville man inte vara ute. Dammet yrde upp medans de sprang skrattande vägen fram. Christophers shorts var inte längre gröna utan mera bruna av allt damm. Väl nere vid byn gick de till vänster istället för höger dit byn gick. Ett hundratal meter senare kom de till sitt gömställe. Här hade de hittad en massa saker till deras koja som låg vid bäcken. Keith hade då följt med dem dit och de fick inte gå dit själva.
Det var en gammal fabrik som hade rivits får många år sen, troligtvis bara rasat ihop. Allt såg övergivet ut och det torra buskarna växte lite hur de ville. Nästan såg det ut som att ingen varit här på flera flera år. Till vänster låg bara en stor hög med bråte och rör kors och tvärs, som nog en gång varit den så kallade fabriken. Men om gick man fram till högen och sedan gick till höger runt den ner för en brant sluttande backe så hittade man det, deras eget gömställe. Egentligen var det ett mycket gammalt och igenspikat gruvshack, som man slutat arbeta i sedan ett ras för sådär en tjugo år sedan. Ingången hade nog från början varit jättestor men nu var det mesta igenspikat. Någon hade täppt igen öppningen med stora plåtskivor och långa träbrädor och det hade nog varit en säker dörr. Men nu hade plåten blivit ful och rostat sönder och delvis fallit av och brädorna hade börjat spricka av den heta solen.
Tittade man noga och kände sig för lite så såg man att några brädor hängde väldikt löst, och de gick att vicka på, på så sätt kunde man ta sig in. Runt omkring gruvshacket fanns höga diken på sidorna, och en väg gick ner till ingången. En vindpust flög förbi och svepte med sig de torra löven som legat längs sidorna av ingången. Men nu dansade de upp högre och högre för att sedan sakta virvla cirklande neråt.
De tittade sig omkring och hoppade ner framför ingången, dammet flög upp från den torra och spruckna jorden. De väntade ett tag och såg sig omkring och lyssnade efter eventuella röster och ljud. Men de hörde inga, allting var alldeles tyst ingenting hördes. De flyttade på de brädor som de visste var lösa, såg sig en sista gång om och smög sig sedan in.
Väl inne var det ganska mörkt. Det var bara ett par hål i ingången som lyste likt lampor in i den tomma mörka gången. Det var nästa snudd på kallt därinne, speciellt när man hade varit ute i den stekande solen. Det enda som hördes var att någonstans så droppade det vatten. Mycket tyst droppade det och plaskade sedan ner till marken. Jakob hade med sig en liten ficklampa som han tände och en smal ljustråle lyste längs väggarna. Det var högt till taket och det tog många steg innan man nådde från den ena sidan väggen till den andra. Det var rått och fuktigt. Det var en kall lukt, någonting som inte riktigt gick att begripa sig på. Det luktade som en blandning av en kylig morgon och något som man bränt på spisen. Jakob och Christopher gick sakta fram i den stora mörka gången. När man lyste med ficklampan rakt fram i gången såg man bara ett stort mörkt gapande hål som inte hade något slut.
När de gått in en liten bit så började rören komma. De var fast satta i väggen och sträckte sig framåt. Jakob följde de tjocka rören med ficklampan och räknade dem. En… två… tre…fyra, fyra stycken och det var lika många på andra sidan. Det droppande ljudet hördes starkare nu. Marken var alldeles geggig på vissa ställen, här och var fanns de några vatten pölar. Jakob missade en och klev ner i vattnet. Sandalerna var inte höga nog och han kände det nästan iskalla vattnet mot sina fötter, han klev snabbt bort därifrån.
- Vad är det där för något? Christopher pekade mot en hög som låg på golvet till höger om gången.
- Jag vet inte det ser ut som något brunt, kanske bara jord.
Men Christopher nöjde sig inte med det svaret och lånade ficklampan av Jakob Och gick sedan sakta fram, medans han fokuserade blicken på den bruna lilla högen. Han såg sig inte för och snubblade över en pinne och föll. Han tappade lampan bredvid sig och när han tittade framåt skrek han till. Det var en råtta, en brun råtta som låg ner vid väggen. Christopher roffade snabbt åt sig ficklampan och ställde sig upp. Sedan böjde han sig ner och tittade.
- Den har blod på sig vid huvudet. Han sträckte fram handen och petade på den. Den rör sig inte, den är död.
Jakob lyssnade inte särskilt noga han hörde något, det kom från vänster av gången.
- Lys här åt mig Chris.
Christopher lämnade den döda brunråttan och följde marken med lampan bort mot Jakob och vidare till väggen.
- Det är en till råtta, fast den här är svart och den lever, utbrast Jakob.
- Det ser ut som om den äter, vad är det för något.
- Jag vet inte. Jakob gick närmare och böjde sig ner, tittade på den stora svartråttan som hade ryggen mot honom och satt och knaprade på något. Jakob böjde sig ner ännu närmare och sträckte ut handen längs sidan av råttan och stannade till när han var vid frambenet på den. Jakob hann knabbt reagera, svartråttan vände snabbt på huvud och kropp och bet Jakob i handen.
- Aaa, Han föll bakåt och ställde sig snabbt upp och sedan sprang de ut ur gruvshacket. De stannade inte förrän de kommit fram till högen av den fallna fabriken.
Jakob tittade på sin hand. Han hade blivit biten ovanför lillfingret, högre upp på handen. Det blödde. Han letade med andra handen i fickan och hittade en liten bit papper som han torkade bort blodet med. Det gjorde inte så ont han hade nog mest bara blivit rädd. Christopher stod mitt emot honom och tittade på honom. Nytt blod sipprade fram och Jakob torkade bort det. Då kunde de se svaga spår av små vassa tänder, nytt blod sipprade fram.


Samantha pustade ut äntligen så var hon klar och mycket trött slängde hon sig ner på soffan. Hon måste ha somnat för hon vaknade av ett ryck då hon hörde en bil som stannade utanför huset. Hon gnuggade sina sömniga ögon, steg upp och gick och ställde sig vid fönstret för att se vem det var. Hennes ansikte lyste upp när hon såg Keith stiga ur taxin. Hon sprang ur vardagsrummet och ut på verandan och omfamnade Keith. Ut genom dörren kom en liten smutsig pojke utspringande.
- Pappa, Christopher sprang fram till Keith
- Oh, vem har vi här då? Keith lyfte upp den lilla pojken och betraktade honom. Kanske man kan se vem det är om man ser bortom all den där smutsen, vi kanske får skrapa bort lite. Keith tog snabbt sin hand och kittlade Christopher på magen
Christopher tjöt av skratt.
- Jo nog finns han därunder alltid min lilla Chris. Efter en liten stund kom Sarah runt hörnet på huset, och familjen var åter igen samlad.
De hjälptes åt att laga middagen och satte sig sedan till bords.
- Och nej små barn gå och tvätta av er först innan ni sätter er. Jag vill kunna se vem det är som sitter vid bordet, det gäller dig också Keith.
- Det var det fräckaste, Keith log. Han och barnen hade varit nere i källaren och jobbat på. Och de såg inte så rena ut.
- Marsch iväg, Samantha kunde inte hålla sig för skratt.
- Du har verkligen legat i med packningen Sam, du hade ju inte behövt ta i så. Vi åker ju inte förrän i övermorgon.
- Imorgon har vi ju inte tid att packa då ska vi ju vara hela dagen hos Michael och Janey.
- Oj då, ja så var det, sa Keith och tittade ner på sin tomma tallrik
- Du hade väl inte glömt det?
- Va nej då, det låg väl djupt därinne någonstans, Keith småskrattade.
- Pappa vet du, Jakob blev biten av en råtta idag.
Samantha vände sig om. - Var då någonstans?
- På handen.
- Jag menade var ni var då? Det finns ju inga råttor här uppe vid huset. Ni var väl ändå inte vid gruvschacket.
Christopher satt bara tyst, det var nog bäst att inte säga något.
- Chris du vet ju vad jag tycker om att ni leker där. Det kan vara jättefarligt, man kan göra sig jätteilla. Du ska hålla dig undan råttor dom är inte någonting som man ska leka med. Vem vet hur mycket baciller eller sjukdomar som dom bär på sig. Och tänk om något skulle rasa ner över dig Christopher.
- Lugna ner dig lite nu älskling, Den där högen kan inte rasa ner något mer än den redan har. Det är praktiskt taget som säkert.
Christopher sprang från bordet och vände sig sedan om och skrek. – Det är ju inte så att jag ska leka där igen.
Samantha suckade och satte sig ner vid bordet med händerna i pannan. Keith klappade henne på axeln och gick för att prata med Christopher. Samantha ställde sig upp efter en stund och började plocka bort middagen.


Keith knackade försiktigt på dörren till Christophers rum och gick in. Christopher låg på sängen med huvudet nerborrat i kudden. Keith gick fram och satte sig på sängen.
- Jag vill inte flytta sa Christopher utan att röra på sig. – Jag får inte leka med Jakob mer.
- Jag vet att det är jättetråkigt men vi har inte så stort val. Du kommer att få jättemånga nya kompisar när du börjar på dagiset i Toledo. Och så får du ju bo så nära mormor och morfar. Och jag ska hjälpa dig att skriva brev till Jakob. Och han kan säkert komma och hälsa på när han blir lite äldre.
Christopher satte sig upp i sängen och torkade tårarna och kramade Keith.
- Nu är det dags och sova. Och imorgon ska vi vara hos Jakob hela dagen.
- Okej pappa.
Christopher och Sarah gjorde sig klara för sängen och lade sig för att sova. Samantha satte sig på Christophers säng.
- Jag vet att jag inte får leka där mamma.
- Jag blir bara så rädd när du gör det.
- Jag ska inte göra det mer.
- Bra. Sov så gott hjärtat.
- God natt mamma.





Kapitel 2

Christopher vaknade av en kvittrande fågel som befann sig någonstans utanför hans fönster denna tidiga morgon. Han satte sig upp i sängen och gnuggade sina sömniga ögon, gäspade lite och sprang upp ur sängen. Sarah var redan uppe och var just på väg att öppna dörren till sin yngre brors rum, när Christopher öppnade den. Sara skrek till och brast sedan ut i skratt. Hon vände sig om och sprang in till Samantha och Keith som fortfarande låg och sov. Christopher slängde sig på sängen.
- Vakna, vakna, vakna nu pappa. Christopher hoppade vilt omkring i sängen. Keith lyfte sakta på huvudet och tittade sömnigt på väckarklockan, sju visade den. Hans huvud sjönk ner i kudden igen.
- Kom upp nu hör ni, nu är det morgon, vi måste åka nu.
- Åka var då, Sarah ?
- Till Chineeka och Jakob.
- Men lilla vän klockan är ju bara sju på morgonen, vi ska inte dit förrän i eftermiddag. Men jag antar att vi kan gå dit lite tidigare…
- Jaa ropade Christopher med utsträckta armar.
- Men inte så här tidigt.
- Okej mamma.
- Gå nu och tvätta er och klä på er, så äter vi sen.
Christopher och Sarah gick ner från sängen och ut i badrummet.
- Nåja, vi fick ju nästan en timmes sovmorgon sa Keith gäspande och sträckte på sig. Samantha skrattade och klev upp.
- Upp med dig nu pappa.


- Okej, okej vi ska gå nu sa Samantha medan hon stängde dörren.
Det hade inte ännu blivit sen eftermiddag, den tiden då de egentligen skulle komma men Sarah och Christopher tjatade på under hela dagen så Keith och Samantha tyckte nog att det var tid att bege sig av. Christopher och Sarah sprang ner för den sluttande backen som ledde ner från huset ner mot byn. Samantha och Keith kom strosande efteråt.
- Det ska verkligen bli skönt att komma hem till USA. Men jag kommer sakna våra vänner nå otroligt. Samantha suckade.
- Jag vet att det inte är så roligt att lämna dem jag vet hur du känner dig. Men gör som jag istället, Keith chesterade med händerna, tänk på alla de saker som du inte kommer att sakna. För det vet jag minsann att du kan stå har och rabbla upp saker hela natten. Ta t.ex. alla rovdjur, stora och små. Han skrattade, kommer du ihåg spindeln bland kläderna.
- Ha ha vad rolig du är. Okej det finns massor som man inte kommer att sakna. Här finns inte någon stad eller shopping gator. Eller kontor eller taxi bilar. Eller jo de finns men du vet ju hur dom kör. Det är ju otroligt att man tar sig fram levande.
- Ja dom måste ha lärt sig köra bil i New York.
- Ha ja ja. Härute finns det mest bara damm och smuts, för att inte tala om alla fattig människor. Att det ska vara så orättvist.
- Ja det är tråkigt.
Nere i byn var det full rulle, överalt stod människor som ville sälja saker. Allt från grönsaker till souvenirer. Kor, getter, får, hönor, grisar, tuppar och hästar, ja ett stort urval bland djur. Där fanns också exotiska fåglar, som satt där i sina burar, sorgsna över att de just berövats sin frihet. Såklart fanns det även skinn från Tigrar, lejon sebror, bufflar, ormar, krokodiler och antiloper. Det som var en mycket värdefull exportvara var elfenbenen, Keith kunde se hur de stack fram under skynket bakom disken i en affär som var som en mardröm för en person för Green peace, över huvud taget en människa. Alla dessa skinn såldes på svarta marknaden till andra länder som betalat stora summor pengar för dem. Här i Afrika är man inte så noga med att hålla det undangömt för bland annat polisen, eftersom att de flesta höll på med dessa affärer och inte alls många människor försökte göra något åt det. Det var en del av Afrika, visserligen en tråkig del men den var nog nödvändig för folket som bodde här. Fast det var en obehaglig känsla över det hela, inget som skulle få förekomma så öppet i USA.
Hos Michael och Janey såg det definitivt bättre ut än i byn. Dom hade byggt sig ett jätte mysigt litet hus som låg alldeles utanför byn. Det var lite mindre än familjen Camerons hus men det var gott nog för Michael och Janey. Det hade inte heller alltid bott i Afrika. Båda två var från Sydamerika men de hade bestämt sig för att komma bort från den fuktiga luften i Sydamerikas regnskogar. Så de kom hit till Afrika istället, inte för att det var mindre fuktigt här precis. Nu hade de bott här i snart tio år och båda barnen hade växt upp här. Länge hade de diskuterat att det kanske var dags för även dem att flytta tillbaka till sitt hemland men det hade inte blivit av.
Gården bestod av en massa små fruktträd som nu blommade och snart skulle bli frukt. Sen fanns det massvis med blommor som växte nästan överallt, det såg så vackert ur och doftade underbart. Huset var gjort av cement och lera. På taket hade de lagt en tjockare halm som de först hade torkat och nu liknande det nästan grenar, som nu slingrade sig ner över taket och växte gripande ner mot husets väggar. Överallt i trädgården hade de ställt ljus som sakta flammade fram och tillbaka till vindens sus. Bortom huset låg de bördiga bergen med sina hyllor som försedde deras by med näring. Det var där de något rikare bönderna odlade sitt levebröd, hela berget var så gott som täckt av dessa slingrande vingankor. Men i år hade det varit ett svårt år för bönderna på grund av jordbävningen, så gott som allting hade nästan rasat sönder.
Christopher såg sin gode vän titta fram bakom husets kant och försvann skrattande bort. Christopher drog med sig sin syster i armen, och allesammans sprang de och försvann bakom huset.
- Hejsan kommer ni nu det var verkligen bra middagen blir nog klar lite tidigare än väntat. Janey stod på bron och torkade händerna i en handduk som hon sedan slängde över axeln.
- Ja men då gjorde det ju inget att vi blev så tidiga. Är det någonting som du behöver hjälp med Janey. Frågade Samantha
- Javisst, det finns massor som du får göra. Oh Keith, Michael är i ladugården.
- Ja ja jag ska gå så får ni vara ifred och prata om vad det nu är ni pratar om.
Sen vände han sig om och gick sin väg, medans Samantha gav Janey en kram och följde henne in i det lilla huset.
- Oj oj oj det här luktar det verkligen gott, var kan jag sitta så jag … … … Keith var på väg in i köket.
- Ånej glöm det badrummet är åt andra hållet, och fy så ni ut, vad gjorde ni i ladugården egentligen rullade runt i lera eller. Samantha höll sig på gott avstånd från de smutsiga herrarna.
- Nej det var grannens ko som skulle kalva och han behövde lite hjälp för han hade skickat hem alla sina anställda.
- Ja ja gå nu och tvätta er, nä vänta föresten ta en dusch. Keith det finns kläder som du kan få låna av Michael.
- Mamma ska vi inte äta nu hördes det från köket.
Samantha och Janey gick in i köket och där satt fyra hungriga barn med besticken i händerna redo att hugga in i den väldoftande maten. Janey gick fram och tog tag i sin sons hand och tittade på den.
- Du behöver inte titta mamma jag har faktiskt tvätta mig även om inte pappa har det jag vet hur man ska se ut middagsbordet.
Janey kunde inte göra så mycket mer än att skratta åt sin lille pojke.
- Nä Jakob vi kan inte äta förrän din pappa och Christophers pappa är klara.

Efter en olidlig väntan sa Janey åt sin son att han äntligen fick börja äta. Alla var mycket hungriga och kunde knabbt vänta tills de fått i sig något att äta. På grund av det så var det tyst en liten stund. Men Janey tittade upp ur sin tallrik och log.
- Jag kan väl börja med att säga att det är jätteroligt att ha er alla här hos oss. Jag och Michael kommer att sakna er något så otroligt mycket när ni rest.
- Jag med mamma.
- Ja du med Chineeka. Och för det andra så kommer det snart höras nya små fötter som springer omkring här i huset.
Samantha tittade på henne med stora ögon - Menar du att du är… … …
- Ja jag och Michael ska få ett barn om ett halvår ungefär.
- Oh Janey det är ju alldeles underbart.
- Och det är en sak till Michael harklade sig. - Jag och min förtjusande fru har bestämt oss för att denna kommande gosse….
- Flicka Michael.
- Att denna kommande gosse ska få växa upp i sitt hemland.
- Ska ni flytta hem, när då ?
- Ja det blir nog nästa månad skulle jag tro. Våra föräldrar håller på att ordna för oss hemma i Sydamerika.
- Ja det var Michaels idé och det var verkligen en utmärkt idé. Nu kan jag få em massa hjälp av våra föräldrar, ja det kunde inte komma lägligare än så här.
- Jag tänkte väl till när det blev läge för er att flytta tillbaka till USA. Då kom jag på att det var nog läge för oss också. Och det sak bli så härligt att känna regnskogens doft igen. Intre sant älskling.
- Ja det sak det verkligen.
- Det var underbara nyheter. Samantha lade handen över Janeys hand. - Och då kommer ni mycket närmare oss.
- Kan vi hälsa på den då mamma? Frågade Christopher.
- Ja det går alldeles utmärkt lilla vännen.
- Men nu tycker jag att vi ska fira med lite efterrätt. Sa Janey och gick fram till kylen och tog fram en stor tårta. - Jag förmodar att det här är nog till stor lycka för barnen. Jag vet att mina barn har gått och tittat på den hela dagen i kylskåpet.
Det tog inte alls lång stund innan det bara fanns en fjärdedel av tårtan kvar. Och ingen orkade knabbt röra sig. Förutom barnen såklart som redan sprungit iväg från bordet och sprungit ut för att leka nu såhär sista gången de skulle ses på en lång tid. Tidigt imorgon skulle den ena familjen åka och det var nog ingen av dem som ville att den här kvällen skulle ta slut.


Ute hade det blivit mörkt och nu syntes endast det svaga ljuset från de flammande ljusen som lyste här och där i den blomrika trädgården. Samantha och Keith kom ut från huset och barnen förstod att du var kvällen slut och det var dags att då hem.
- Mamma och pappa har lovat att hjälpa mig och skriva brev och snart ska jag lära mig och skriva själv för jag ska snart börja skolan, sa Christopher och tittade sorgset på sin gode vän.
Sara och Chineeka hade sprungit fram till de vuxna som kommit ut ur huset allihop. Tidigare på dagen hade Chineeka frågat sin mamma om hon fick ge Sarah en av sina nallar, det fick hon såklart. Hon räckte över den till Sarah och höll Janey hårt i handen. Sarah tittade på den mjuka nallen hon höll i sin hand. Den var helgul utom på magen där var den vit. Och den hade ett blått band runt halsen knuten i en rosett.
Efter många avsked och tårar var det dags att bege sig hemåt. Jakob stod på bron och hostade plötsligt till ganska kraftigt.
- Ojdå fick du något i halsen Jakob, hans mamma lade handen på hans huvud och tittade på honom.
Jakob tittade upp på henne och smålog. - Jag tror det mamma.
- Ta nu väl hand om er och låt oss höra va er och vi måste få veta eran nya adress när ni har flyttat, sa Samantha
- Ja och det gäller er också.
De vände sig om och gick ut ur den underbara trädgården på väg hem till sitt.







Kapitel 3

Nu var det sista nedpackat om två timmar skulle de vara på planet och vara på väg mot sitt nya hem i USA. När de tagit nog så mycket fotografier på alla sina favoritställen i och utanför huset kom taxin och det var dags att åka. Christopher och Sarah satte sig bara i bilen och stirrade ner i golvet. Ingen av dem såg fram emot att mista sina bästa vänner. Taxin formligen flög fram och den lämnade by efter by bakom sig. Stämningen i taxin var mycket nedstämd och alldeles tyst men någonstans fanns också en förväntan en förväntan på något nytt någonting främmande. Efter ytterligare några kilometer började man skymma de något med formella husen som låg inne i en stad strax utanför flygplatsen. Trots att denna stad var långt ifrån att likna de högklassig skyskraporna i USA så var det som att komma in i en annan värld. Det gick inte att jämföra alla de små byarna med den. Allting var annorlunda här, Människorna var klädda i mera välsydda kläder och inte bara hemmagjorda trasor, det fanns hotel och värdshus där man kunde hyra sig ett rum för natten och bara leva i den lyx som de människorna i byarna runt omkring inte hade en aning om hur det kändes.
Taxin körde genom staden fortsatte bort från vingårdarna och de bördiga klippbergen. Ett muller hördes och kom närmre blev högre och slutligen försvann. Tittade man ut såg man det stora flygplanet som nyss åkt förbi. Christopher vaknade ur sin dvala med ett ryck och tittade sig omkring. Nyfiken som han alltid varit och den här gången var det inget undantag.
Taxin stannade och Keith betalade för deras resa och taxin for iväg tillbaka. Den lämnade ett moln av damm bakom sig och försvann snart in i staden. Keith hade sprungit iväg efter en vagn som kunde bära detta berg av väskor som stod vid vägkanten. Allting gick mycket snabbt och snart kunde de pusta ut på de hårda bänkarna utanför Gaten. Det dröjde inte länge nu om några få minuter skulle bussen komma som skulle föra dem vidare till planet. Men plötsligt sprakade det i högtalarna och en otydlig röst började tala.
- Vi måste tyvärr meddela er som ska resa mellan Namibe och Toronto, Michigan att vi är något försenade. Men vi kommer att lyfta om en timme. Så om ni vill… … …
- Ja alltid är det någonting. Jag tror aldrig jag har rest någon gång när planet faktiskt har lyft på sin rätta tid, Keith suckade och drog fingrarna genom håret.
- Ja det är väl så svarade Samantha.
Efter många om och men kom äntligen bussen och de kunde komma iväg till planet. Resan skulle ta många timmar och dessa timmar kändes säkert dubbelt så långa för Christopher och Sarah men som tur var sov de större delen av resan. Christopher var något orolig, kanske höll han på att bli förkyld igen men det mesta gick bra. Däremot Keith vände och vred på sig, som vanligt passade inte planets gourmé mat något vidare och han var otroligt hungrig, alla reserver som Samantha tagit med sig var slut. Samantha tittade ut genom fönstret medan flygvärdinnas stod längst fram och pratade.
- Vi flyger nu över Amerikas vatten och kommer snart in över kusten. Det kommer ta ytterligare en timma innan vi landar i Toledoo, Michigan. Vi hoppas att ni har varit nöjda och belåtna med denna resan, slutligen vill vi tacka er för … … …


Hon log för sig själv, Toledo aldrig hade hon kunnat tro att det skulle bli så skönt att komma hem. Få träffa alla som hon saknat så innerligt. Hon kunde knappt vänta innan hon fick besöka alla sina favoritställen. Den stora eken vid sjön där hon brukade sitta och andas in den svala sommar luften, stället där hon samlade sina idéer till sina böcker eller olika fotojobb. Eller Macy´s hörna. Visst skvallrades det mest där hos Macy, men det hörde väl till att man fixade håret och hörde det senaste, även om hon ibland helst av allt bara vill bort därifrån. Macys dotter Coreen hade visst börjat lära sig alla knep nu. Förmodligen så skulle väl hon ta över när hennes mamma tröttnade. Planet guppade till när förändringarna i luften skedde. Och vips så såg hon marken, de hade lämnat molnen och gick nu ner för landning. Samantha kände sig så oerhört lycklig hon vände sig om för att se hur resten av hennes familj reagerade men hennes två barn sov så sött och hennes käre make tittade i någon sorts tidning om livet på sjön. Nåja hon kunde väl inte precis dela deras bittra entusiasmen utan hon nöjde sig med att hon själv var så upprymd. Femton minuter senare landade planet och det var dags att gå till bagagehämtningen. Samantha klev in i Gaten allting såg så hemma ut till och luften kändes hemma. När de hittat alla väskor hörde de några välbekanta röster bakom sig. Både Keiths och Samanthas föräldrar hade bestämt sig för att komma och möta dem och det var verkligen härligt att de dem.
Efter en stund parkerade de utanför sitt nya hus. Samantha kunde knappt vänta tills bilen hade stannat innan hon rusade ut för att se sitt nya hus. Keith visste väl på ett ungefär vad hon ville ha men hon hade inte en aning om hur huset såg ut eller hur omgivningen såg ut. Men allting såg alldeles perfekt ut. Huset var mycket större än vad de tidigare bott i men det var ändå inte för stort, vilket var bra. Själva huset var inte vitt och inte grått utan någon blandning däremellan, taket var svart och runt huset växte gamla ekar. Och som toppen över it fanns det ett staket i smide, som förmodligen gick runt huset. Keith kastade nyckeln till henne och hon gick fort mot huset. Keith lyfte upp sin son och pekade på träden.
- Ser du de stora träden, de är nog alldeles perfekta att bygga en koja i, eller vad tror du.
Christopher bara nickade.
- Kom nu så ska vi ta reda på var mamma tog vägen.
Samantha hade just kommit in i huset och hon kunde inte riktigt förstå att det var hennes hus, det var som allt hon hade önskat sig. Hon gick fram i vardagsrummet och såg de enorma fönstren. Utsikten var underbar, hon kunde inte annat göra än le. Det var hennes sjö, hennes bardomssjö som hon jämt suttit vid för att samla sina tankar. Men det hade aldrig stått ett hus här då.
- Vad tycker du älskling ? Duger det?
- Duger! Jag förstår inte hur har vi råd med det här, jag menar var har du fått allt ifrån? Hur har du haft tid att bygga alltsammans? .
- Tja det lönar sig att byta jobb.
Christopher kom springande.
- Mamman mamma kan jag få bada i poolen.
- Vilken pool ?
- Den i källaren.
Samantha tittade förvånat från Christopher till Keith. - Har vi en pool?
- Ja har du inte sett den mamma.
Christopher satte händerna i sidorna och tittade malligt. - Hur kan du ha missat poolen mamma. Sen skakade han på huvudet och gick.
Samantha bara skakade på huvudet. – Jag vet inte vad jag ska säga. Keith log
- Tja du skulle väl kunna börja med att säga tack för att jag har hittat världens snyggaste hus, Keith du är bäst och det var otroligt nej fantastiskt bra gjort, jag skulle inte klara mig utan dig och……
- Ja ja okej nu räcker det. Samantha knuffade till honom och gav honom en kyss. Du vet väl hur mycket jag älskar dig Keith.
- Hm, jo jag har väl ett hum om det.
- Det var verkligen bra att vi flyttade tillbaka nu. Jag trodde inte allt skulle ordna sig så fort men ……
- Jag hade rätt jag ,har alltid rätt.
Samantha tittade förvånat på honom.
- Nja okej inte alltid.
- Ja jag tänkte väl. Samantha gick fram till de enorma fönstren och tittade ut över dem glimmande sjön. – Det är så otroligt vackert här. Ändå sedan jag var liten har jag velat ha något sånt här. Vi kommer bli så lyckliga här, jag bara vet det.
- Såklart vi kommer bli.



Kapitel 4

Ett brummande ljud hördes när sopbilen mosade de sista kartongerna som blivit kvar sedan flytten. Samantha satt i soffan i vardagsrummet och gick igenom all post och reklam som kommit den dagen. Snart hördes inte det brummande ljudet utan det försvann nedåt gatan och det blev tyst igen. Allting var nu uppackat och den där härliga hemkänslan hade börjat växa sig ganska stark nu. Sarah och Christopher hade börjat leka med sina vänner som de inte sett sedan de var ett eller två år gamla. Christopher hade för några dagar sen börjat på dagis och det hade väl varit lite svårt i början men nu hade hans vän Ben också börjat på dagis så nu var det inte alls farligt. Keith hade börjat jobba på sitt nya jobb, och dagen innan hade han köpt en massa nya kostymer och eftersom att slitna jeans och en urtvättad T-shirt mest hördes till Keith vardagliga val av klädsel så sprang han fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet för att visa vilken kostym han skulle ha. Efter tredje gången kunde inte Samantha hålla sig för skratt längre.
- Du älskling du vet väl att man blir som dom man spenderar mest tid med.
Keith tittade förvånat upp med en kostym i vardera hand. – Vad menar du med det?
- Nä ingenting glöm det, ta nu den marinblåa och sluta och spring omkring du kommer ju att komma försent till din första dag.
- Okej. Han sprang tillbaka till sovrummet kom ut efter två sekunder. – Hej då älskling jag kommer hem så fort jag kan.
- Hej då.
Samantha började snart ha tittat igenom posten. Inte mycket den här dagen heller. Hon gnuggade ögonen och fick syn på klockan, halv elva. Och nej nu var det bråttom klockan elva skulle Christopher vara på dagis, det var ju idag som det där studiebesöket var på saft fabriken. Christopher hade tyckt att det skulle bli så spännande men han hade varit lite krasslig så det var inte säkert att han skulle kunna följa med men imorse var han frisk och kry igen. Själv skulle hon nog precis hinna göra sina ärenden i stan tillsammans med Sarah. Men nu var det fort iväg, och hon gick fram till glasdörren och öppnade den.
- Chris, Sarah gå till bilen vi måste åka nu. Hon stängde dörren och tog sin handväska och gick mot dörren. Gick tillbaka in i köket och tog nycklarna på köksbänken och gick mot dörren igen.


Christopher gick nästan hela tiden med huvudet upp i taket för att kunna se alla de otroligt stora maskinerna, som ständigt arbetade på ett eller annat sätt. Längst framme i ledet gick det en man som jobbade på fabriken, han pratade hela tiden medan de sakta gick framåt, inte många lyssnade så noga på vad han sade kanske fröknarna. Alla var för upptagna med att se sig omkring, Ben var precis lika fascinerad som Chris var.
Efter att de gått omkring i maskinrummet gick de in i en lite mindre byggnad där de hade blivit lovade att få smaka på den goda saften. De ställde sig på led igen eftersom att de sprungit in lite hur som helst när de fått veta att de skulle få något. Mannen drog fram en tunna med saft, och öppnade locket. Sedan gav han en kopp till alla barnen som var tysta under en liten stund medans de smaskade på en kaka och den goda saften som de fått. Christopher slukade kakan så fort han fått den för den var verkligen god men när han smakade på saften gjorde han en grimas. Den smakade nästa beskt, den skulle ha varit lite sötare för den smakade inte som saften som mamma gjorde hemma. Nu var det dags att åka hem och fröknarna började samla ihop sina barn. Christopher såg sig omkring och hällde sedan tillbaka saften i tunna när ingen såg. Den mörkröda saften i tunnan skvalpade till och svajade sakta fram och tillbaka. Sedan ställde han koppen tillsammans med de andra. Det var dags att åka.
Samantha tittade på klockan det var dags att hämta Christopher, så hon och Sarah satte sig i bilen och körde iväg. Hon hann precis bli klar med alla sina ärenden. Handlat mat för helgen, hämtat kläderna från kemtvätten, köpt tårta och hälsat på sin faster på sjukhuset och slutligen köpt tvättmedel som hon glömt att köpa tidigare.


Precis när hon packat upp alla varor och slutligen satt sig vid köksbordet kom en bli körandes och efter en stund öppnades ytterdörren och Keith var hemma igen. Hon hörde hur sina barn hoppade omkring och snart förstod hon varför hon kände lukten av den köpta maten.
- Hon tyckte inte att det var nödvändigt att äta köpt mat idag, men samtidigt kände hon hur skönt det skulle bli att slippa laga till något.
Efter middagen var så gott som dagen slut och hon gick in i vardagsrummet och sjönk ner i soffan. Keith och ungarna stökade på i köket. Samantha såg att det stack upp ett vitt hörn vid sidan av ryggstödet, hon tog upp det och såg att det var ett litet vitt kuvert som hon måste ha missat i morse. Hon blev glad när hon säg att det var från hennes goda vän Janey i Afrika. Hon kunde knappt vänta med att få läsa det. Hon undrade så hur det skulle bli med deras flytt hem till sitt land. Hon slet upp det vita kuvertet och började läsa.


Kära Samantha och Keith!
Jag vet inte alls hur jag ska börja, men det har hänt någonting fruktansvärt här i byn. Alla är sjuka, men det här är ingen vanlig sjukdom, det är dödens sjukdom. Flera människor är sjuka nästan upp emot trettio stycken, många har dött.


Samantha kunde nästan inte andas, hur kunde det ha hänt så snabbt. Alla var ju friska för två veckor sedan när hon senast fick ett brev av Janey. Hon vecklade upp mer av de skrynkliga brevet för att fortsätta läsa. Hon hajade till och tappade brevet. Nedåt på brevet fanns blod, det hade droppat på brevet men någon hade försökt att ta bort det och det hade dragits ut med ett annat papper. Hon tog upp brevet och tittade på det det luktade konstigt. Det måste vara sprayat med någonting eftersom att det var alldeles blankt och hade en besynnerlig lukt.


Överallt blir mer människor sjuka för var dag som går. Och vad jag önskar att vi hade åkt hem till vårt land direkt samma dag som ni åkte hem till ert. Oh Samantha allting är kaos, vi har inga läkare de enda vi har ja du vet ju vem det är och han kan ingenting göra. Vi har ingen medicin, i alla fall ingenting som verkar hjälpa. Och det värsta av allt ………Jakob är sjuk. Han är mycket dålig och han har samma symptom som de andra. Chineeka och Michael mår bra de är bara förkylda, men jag är sjuk, inte alls lika dålig som min älskade son Jakob. Jag hoppas att ni mår bra, Christopher är väl frisk?

Be för oss Sam.

Hälsningar Janey


Brevet föll ner på soffan och Samanthas ögon fylldes av tårar som sakta rann ner för kinderna. Keith kom in och såg förskräckt på Sam och såg sedan brevet och tog upp det, tog Sams hand och läste det. När han var klar drog han handen genom håret och lutade sig tillbaka.
- Hur kan någonting sådant hända. Eller vad exakt det är som händer därnere vet vi ju inte.
- Jag vet inte, jag hörde något på radion i morse på jobbet om ett virus i Afrika men jag trodde inte att det var i våran by. Du vet ju att allt sådant inte bruka hända vid kusten utan djupt inne i regnskogarna, där det mest lever apor. Ja det är helt ofattbart Kanske de visar något på nyheterna. Keith slog på TV-n.

- Och det nya lastbilarna kommer att träda i kraft i början av nästa år. Men
nu över till Afrika i –Namibe. Läget är kritiskt för medborgarna i Namibe. Vi har inte fått tillåtelse att landa med våra nyhetsreportrar men vi har lyckats filma från luften.
Inslagen som visas från marken har filmats av forskare som varit där. Vi vill varna våra känsliga tittare dessa inslag. Man har nu kommit fram till att det rör sig om en ny lassa epidemi.. Epidemi är en tidvis utbrytande smittsam sjukdom.
- Lassa feber är en virussjukdom som upptäcktes för första gången i norra Nigeria. Den har sedan dess uppstått med mindre epidemier på skilda ställen i Afrika främst i de stora bördiga regnskogarna där ytterst få blivit smittade. Det som egentligen händer när man drabbats av smittan skadar blodets levringsförmåga och även svår feber uppstår och också framgående skador på inre organ. Lassavirus förekommer hos Maskomys matalensis som är en gnagare som är vanlig i Västafrika. Sjukdomen har uppträtt från Nigeria till Sengal men aldrig tidigare utanför detta område. Smitta kan förutom från gnagare även ske med blod från människa till människa. Flertalet av dem som smittats med Lassavirus utvecklar inga eller milda tecken på sjukdom. En mindre del utvecklar en febersjukdom med relativt ospecifika symptom och ettfåtal patienter får en livshotande sjukdomsbild med chock, njursvikt och blödningar. Så i normala fall så brukar endast få bli så här sjuka, men inte den här gången, över hundra föll har rapporterats sen igår. Och fler kommer in hela tiden.
- Risken för smitta är störst när patienterna är blödande.
Och detta är vad som pågår för de utsatta i Namibe. På grund av deras brist på resurser, blir allt fler sjuka. Bland annat USA har skickat över stora mängder med bland annat läkemedel och proviant men förrådet räcker inte långt band alla de som har smittats. Läkarna som nu har varit i Namibes kustland vill nu att alla som besökt Namibe och en omkrets av tre mils omkrets den senast veckan uppsöker läkarundersökning.
Lassa feber tillhör gruppen hemorodiska febrar, andra syskonsjukdomar till lassa febern är tillexempel Kongo, Ebola, och Gula febern. Alla dessa………

- Du behöver inte vara orolig. Om någon av oss skulle vara smittad så skulle vi ha insjuknat för cirka två veckor sen nu. Vi har ju varit här hemma i två månader nu. Samantha hörde Keiths ord men kände inte sig mycket bättre till mods för det. Keith såg oron i Samanthas ögon, han suckade.
- Om du nu skulle känna dig bättre till mods kan vi ju besöka min bror imorgon, och undersöka oss, så ska du få se att allt är som det ska.





Kapitel 5

Det var lugnt och stilla nästan obehagligt lugnt, sådär som det brukade vara på sjukhus. Det luktade konstigt också, den speciella sjukhus doften den där torra luften som sätter sig i halsen så man nästan inte kan andas man vill bara därifrån. Samantha hade aldrig gillat sjukhus och gick inte dit om det inte var absolut nödvändigt. Den här gången kändes det annorlunda mer hemskt än det brukade vara och hon vill därifrån så fort som möjlig. Hon kände hur det nästa kröp under skinnet. Det enda som hördes var några sjuksköterskor som små pratade med varandra medan de skjutsade en äldre man i en rullstol. Mannen såg mycket dyster ut där han satt hopsjunken i sin stol. Det hördes ett gnisslande svagt ljud från hjulen i rullstolen. Mannen sa inte ett ord bara hörde på sjuksköterskornas prat när de sakta försvann bakom hörnet.
Keith satt bredvid henne i väntrummet, hon gav honom ett nervöst leende, det bästa hon kunde få fram. På grund av hur hon kände sig måste han ha sett hur nervös hon egentligen var. Keith däremot bara log tillbaka av hela ansiktet och trummade på sina knän som om det här inte spelade någon större roll. Han var ju så van vid sjukhus att han var inte alls obekväm vid tanken och allt vad som kom därtill. Han var ju forskare och spenderade en stor del på sjukhus, med alla tester och prover och analyser och allt vad det nu var. Han hade visserligen sagt att hela familjen var utom fara för sjukdomen som hade drabbat de stackars människorna i Namibe. Och det var ju inte det att hon inte trodde honom. Han hade ju jobbat med dessa visrus och kunde nog det mesta, Samantha tittade på honom, egentligen så visste hon inte så mycket om vad han gjorde på sitt jobb, sitt spännande jobb som han alltid säger. Så klart visste hon ju att han forskade och jobbade både med sjukdomar och växter och ditt och datt men det var nog först nu som hon kom på i vilka farliga situationer som Keith utsatte sig för varje dag. Även om han berättat vad han höll på med vilket hon kunde väl komma ihåg att han försökt göra men hon hade nog aldrig lyssnat, aldrig velat lyssna. Men trots att hon tyckte att det verkade vara alldeles för farligt så skulle hon aldrig kunna be honom att sluta upp med att jobba med det han gjorde. Hon visste hur lycklig det gjorde honom. Bara han pratade om sitt jobb sken han upp som solen och för att inte tala om den väldigt generösa betalningen som de var i stort behov av nu när de hade köpt sitt nya hus. Keith kunde ju verkligen sitt jobb och självklart trodde hon att ingen dem skulle bli sjuk det var nog bara tanken på vad som skulle kunna hända som skrämde henne så mycket. Att tänk om de inte hade rest hem till USA i tid och att någon i hennes älskade familj skulle bli sjuk. Hennes tankar gick genast till Christopher, dels på grund av att han var ju minst också för att var mottaglig för det mesta. Just nu var han förkyld men det hade ingenting att göra med det dödliga viruset i Namibe. Den sjukdomen hade helt andra symptom, det visste till och med hon det gick ju inte ens att jämföra.
Christopher och Sarah satt och lekte lyst med leksakerna i rummets högra hörn. De flesta leksakerna var redan trasiga, de hade nog varit med ett stort antal år. Men det var ju alltid lika roligt ändå, trasiga eller inte. Hon log för sig själv. Så enkelt livet verkade vara för hennes småttingar. De bara satt där kring det lilla bordet i hörnet och lekte, kivades ibland om vem som skulle leka med vad tills en stund senare när de hittade något annat intressant. De hade inga bekymmer bara levde för stunden. Hon tänkte tillbaka på sin tid när hon var barn, tänk vad långa dagarna kändes på den tiden och så mycket man hann med att göra. Och om man var tvungen att sitta och vänta på någonting så kändes en minut som en timma och en timme som ett år. Hon väcktes upp ur sina tankar när Jake kom in i väntrummet. De hälsade på varandra och följde sedan med till ett annat rum där de kunde undersökas. Samantha ryckte till när en annan läkare tog henne på axeln.
- God dag, Mrs. Cameron jag är Dr. Jane Roberts.
- God dag.
Samantha tittade sig efter axeln tillbaka på sin familj.


- Gå du nu jag följer med Sarah och Christopher, eller kanske du behöver någon som håller handen mer än vad dom gör.
Samantha slog till honom på armen.
- Väx upp någon gång. Samantha kände sig lite bättre till mods även om hon visste att Keith hade rätt att hon var nog mer rädd än vad sina egna barn var. Hon vände sig åter igen om och de gick åt var sitt håll. Så fort hennes läkare tagit alla tester skyndade hon sig tillbaka till sin familj.


Fartyget låg där i hamnen och var nästan redo att skeppa ut från Namibe ut på det mörka havet som man inte längre kunde se. Endast ett svart mörker syntes. Längre bort från hamnen syntes en fyr som svängde runt med sitt skenande ljus för att varna de inkommande båtar och fartyg att de nu nått fram till staden Namibe.
Två män gick längs fartyget och bar på var sin stora trälåda. De sade ingenting till varandra utan gjorde sin plikt och gick ombord på fartyget och ner i lastrummet, ställde ner de stora trälågorna med en duns och gick sedan tillbaka för att hämta ännu en omgång lådor. Inga andra människor syntes till i den svarta natten. Efter att de två männen gått fram och tillbaka för att hämta nya lådor så stannade de upp i lastrummet.
- Det var det sista två, kom nu så får vi gå hem nån gång sa de ene mannen vresigt. De vände sig om och gick sin väg. Den andra mannen hade så gott som slängt ner den sista lådan så att trälocket hade lossnat från lådan och innehållet syntes svagt i det dunkla ljuset. Ett par flaskor med vatten några fulla andra halvtomma ännu en liten låda som var märkt bandage och förband. Allra längst in i lådan syntes en behållare i metall som var märkt med röda bokstäver försiktigt, fara, testprover. På lådorna stod det märkt med stora svarta bokstäver USA. Ljuset släktes av de båda männen som nu gått upp från trappan ur lastrummet och ut på däck. De klev av det stora fartyget och signalerade till kaptenen som svarade med att signalera två gånger. Motorn gick igång och de gigantiska propellrarna startade och fartyget började sakta gå framåt. Efter en stund syntes endast de små lampljusen från fartyget. Det hade nu lämnat hamnen och var på väg mot USA.


Sarah skrattade till när hon kände det kalla stetoskopet mot sitt lilla hjärta.
- Ja så vitt jag kan se så är ni alla friska och krya och ni behöver absolut inte vara oroliga för att ni ska ha fått lassa viruset som utbrutit i Namibe sa Jake.
- Där ser du älskling, det var ingenting att oro sig för.
- Nej Keith jag vet men det känns så mycket bättre nu när jag vet det riktigt säkert! sa hon och pustade ut.
- Det enda som var lite tråkigt var ju att lille Christopher har fått ett sting av influensan som går nu. Jag har själv haft den och den kommer nog att gå över snart. Ge honom mycket vätska bara.
- Ja Chris har blivit mycket bättre nu och han mår nog bra snart.
- Ja mamma skrattade det har jag. Christopher hade klätt ut sig till doktor, av en rock som han hittat och lagt Jakes stetoskopet över halsen.
Du brorsan har du hört några nyheter om hur det är i Namibe.
- Ja mina kontakter säger att det hela är över nu. Viruset är i karantän och kommer inte att
smitta några fler människor. Man har varit väldigt försiktig med karantän eftersom att det
inte finns något specifikt botemedel mot just lassafeber Det finns baara mediciner som ibland har fått det att upphöra. Jag beklagar verkligen sorgen efter era vänner i Namibe jag vet hur nära ni stod varandra.
- Vi vet Jake, Hur som helst tack så mycket för att du tog dig tid för oss vi ska inte uppehålla dig något mer så du kan återgå till ditt arbete.
- Tänk inte på det, det är bara kul att träffa er allihop. Sa Jake och kastade Christopher högt upp i luften så han tjöt högt, ut i ett kluckande skratt.


Jobbet på fartyget var tungt och slitsamt. Att stå och jobba i maskinrummet under hela natten var både tröttsamt och fruktansvärt varmt. Hettan från kolet som glödd i de enorma pannorna var ibland nästan outhärdligt. Snart fick en av de unga männen nog och kände riktigt ur hettan var så innerligt påträngande att han var tvungen att gå därifrån.
- Hör du hur mår du? Sa en av de andra besättningsmännen.
- Jo då det är ingen fara med mig jag behöver nog bara lite luft, jag går och tar min rast nu.
- Gör så.
Mannen gick på svaga ben ut från maskinrummet öppnade en annan dörr och gick ner för trappan och tände ljuset för att kunna söka efter besättningsmännens låda med mat och dryck. Han hittade den bakom ett par stora trälådor, öppnade den och blev oerhört glad när han såg förpackningen med drycker. Han öppnade den med darrande händer och han sjönk ner på sina knän när han insåg att den var tom. Det kunde nog inte ha rymts mer än fyra eller sex flaskor med vatten i den där lilla förpackningen. Han gnuggade sina ansikte och tittade sig sedan runt omkring. Snart fick han syn på en trälåda som var öppen och såg flaskorna med vatten.
- USA va ja de kan inte bry sig om vatten. Så tog han en utav flaskorna och öppnade den och drack i stora klunkar för att släcka sin törst. Sen stängde han locket på lådan och tog den med sig och gick sedan till ett litet förråd som fanns bakom ett skynke bakom trappan. Han såg sig om och gick sedan upp för trappan för att avsluta sitt resterande skift i maskinrummet.


- Kan du pusta ut nu när vi har varit hos bror Doktor sa Keith och svängde vänster ut på
flodvägen bort från stan.
- Ja jag kan väl det. Tack för att du har sånt tålamod med mig Keith. Jag vill bara att vi ska må bra
- Jag vet älskling jag vet.
Samantha tyckte att det var väldigt tyst i baksätet och vände sig om. Där låg Christopher och Sarah huvud mot huvud och sussade så sött. Hennes små solstrålar. Det var nog spännande att vara på sjukhuset, Hon tittade framåt igen. Längst bort v

Skriven av: Anneli Ökvist